Tidigare: Jag kände mig lik hennes pappa, trots att jag inte kände han alls. Jag hade inte ens sett han. Men han hade vart otrogen mot sin fru, som han antagligen älskade över allt annat. Och jag hade vart otrogen mot min tjej, Annie, som jag också älskade överallt annat. Eller jag tror jag gjorde det. Om jag var otrogen måste det vara tecken på att jag inte gjorde det. Jag kände mig skyldig. Jag hade aldrig tidigare känt mig skyldig för det jag hade gjort mot Annie, förens nu när Rue var här. Vad gjorde hon med mig?

Rues perspektiv:

”Baby, baby, baby, ooh.” Låten som Justin hade sjungit i duschen, kunde inte sluta spelas upp i mitt huvud. Hans röst hade vart helt perfekt för låten och det lätt nästan som om att det var hans egna. Undra om låten fanns på spotify? Jag la mig ner i min säng på mage, med min dator framför mig, skrev in “baby” i sökfältet och tryckte på enter. Det kom upp en hel rad med olika alternativ. Jag tryckte på den som stod högts upp som det stod att en kille vid namn Jason Bieberle. Jag tryckte sedan på hans namn för att få upp fler låtar och där fanns hela två album. My world och My world 2.0. Låten baby var den som Justin hade sjungit och när jag tänkte efter lät Justin och Jason väldigt likt. Nästan lite för likt. Jag sökte efter information om Jason Bieberle på google men det fanns knappt någon information. På wikipedia stod det endast att det var en kanadensisk sångare, född 94 och hade släppt två album. Det fanns endast jätte suddiga bilder på honom och dem kunde man knappt se hur han såg ut. Jag kunde endast urskilja att han hade otroligt fina käkben och bruna ögon. Precis som Justin. Jag gick nu in på youtube för att leta efter en musik video men det fanns inte en enda. Det fanns inte heller någon twitter och bilderna på tumblr var dem samma som jag hade sett på google. Vem var den här Jason Bieberle egentligen?

”Rue, det är dags att gå upp nu!” Mammas röst var ilsken och förbannad. Jag hade legat hemma sen i onsdags i magsjuka. Efter festen hade jag insjuknat och mamma var irriterade över både det ena och det andra. Dels för att jag hade missat skolan och för det andra för att jag hade vart på fest och inte kommit hem. Men mest för att jag inte hade hört av mig. Hon hade vart på att ringa polisen, men Courtney hade precis hunnit stoppa henne. Jag hade sagt till Court före festen att jag skulle dit och eftersom hon hade vart bra mycket värre än mig när hon var i min ålder, visste hon att det inte var någon fara med mig. Hon var erfaren.

Klockan var strax efter elva på fredag morgon och jag hade äntligen slutat spy upp allt jag stoppade i min. Jag reste mig ostadigt upp ur sängen och gick nästan haltandes bort till mitt badrum. Min mage skrek av mat men jag var inte sugen för fem öre. Jag ville bara sova, men jag hade en hel hög med läxor att ta tag i, så det fanns inte på kartan.  Mitt hår stod åt alla hål och kanter så att sätta upp det i en bulle var det ända rätta. Jag borstade mina tänder och gick sedan ut till mitt rum igen för att räkna matte. I vanliga fall var matte inte det minsta svårt, men idag stod det stil. Helt stil. Hela jag skakade och jag kände mig yr.

”Mamma!” Två sekunder senare stod mamma i min dörröppning. Trots att hon var sur på mig var hon så rädd att jag inte mådde bra.

”Vad är det?” Hon tittade rädd på mig. Jag skakade på huvudet och kände att jag var nära på att tuppa av. Vad var det med mig?

”Vi får ta dig till ett sjukhus. Det är inte normalt det här, kom.” Mamma hjälpte mig upp på bena och ut i bilen. Courtney hängde också med och inte alls kort där efter befann vi oss på Keck Hospital of USC.

Doktorn sa att jag hade åkt på en matförgiftning och med lite medicinering och en natt på sjukhuset så skulle det gå över. Mamma och Courtney hade både vart tvungna att åka iväg, mamma till jobbet och Court till ännu en intervju till att bli assistent, så jag låg helt ensam i ett rum på ett gigantiskt sjukhus, jag aldrig tidigare hade vart på. Lukten av sjukhus hatade jag. När min mormor hade dött när jag var nio hade jag spenderat nästan en hel vecka där, så lukten påminde mig endast om döden. I min hand höll jag det senaste numret av Elle Magazine och på bordet jämte mig en kopp av samma kaffe som jag hade druckit med Justin häromdagen. Tankar om Justin ledde till tankar om skolan. Jag vill knappt veta hur mycket jag har missat i skolan denna vecka. Hur i hela världen skulle vi bli klara med den där intervjun tills idag? Tänk om jag skulle få underkänt? Då fanns det inte en chans i världen att jag skulle komma in på Yale? Att ha ett A i engelska var ett måste, något annat fanns inte på kartan.

Jag vred mitt huvud på min kaffekopp och tog ett stadigt mot den. Samtidigt slängde jag en snabb blick mot klockan som hände på vägen, kvart i två. Engelskan lektion skulle snart börja. Jag måste veta hur jag ska göra.

Justins perspektiv:

”Ah det är Justin.”

”Hej Justin. Är du i skolan?” Rue mjuk, vänliga, ljus och lätt röst hördes i andra endan av telefonen.

”Åh hej Rue. Hur är det med dig? Ja jag är i skolan, för omväxlings skull.” Jag skrattade lätt av mig egna skämt.

”Jag ligger på sjukhus, men ann…”
”På sjukhus?! Det låter allvarligt, vad är det med dig?” Jag kunde inte låta bli att låta min röst låta lite rädd. Hoppas det inte var något farligt med henne.

”Det var matförgiftning, men jag är på bättringsvägen.” Hennes röst lät glad och positiv.

”Kyra på dig. Vilket sjukhus ligger du på förresten? Men varför ringde du?”

”Tack, Justin. Keck Hospital of USC. Jo vår intervju du vet? Hur ska vi göra med den. Det finns ju inte en chans att vi hinner bli klara tills idag.”

”Juste. Den ska vara klar idag. Jag vet inte? Jag får la prata med henne och kolla om vi kan få lite längre tid på oss.”

”Ey, Justin. Är det din tjej eller?” Eric och Dixon kom upp bakom mig och slog till mig på axlarna. Jag var så inne i konversationen med Rue att jag hoppade till.

”Jag ringer dig sen, hejdå.” Jag la på och vände mig mot grabbarna. ”Det var morsan. Och Rue är fan inte min tjej. Ni vet att jag inte håller på med förhållande. Det är överskattat.”

”Bra svar, bror. Kom så drar vi.” Jag ville mer än gärna dra och kröka och ligga, men jag ville hjälpa Rue med intervjun och göra så hon fick ett bra betyg – jag var tvungen att tala med Mrs. Smith.

”Jag måste på lektionen, men vi ses senare.”

”Sen när är duktig, Bieber. Du hatar skolan och allt som har med den att göra. Skärpa dig.”

”Men du vet ju hur mina föräldrar är, Eric. Jag har fan inget val. Vill ni inte att jag ska hänga med till collage i höst eller?”
”Jo fan. Men en lektion gör la inte så mycket?” Jag orkade inte diskutera. Jag bara vände på klacken och gick emot klassrummet. Det var synd att inte Rue var här för jag orkade inte sitta jämte Liam, då han var likadan som Dixon och Eric för tillfället, varför höll dem på hela tiden?

Engelska lektionen höll på i evigheter, kändes det som och jag ville bara ut därifrån. Det var fredag och jag hade var i skolan varje dag den här veckan, jag förstod inte hur folk klarade av det. När klockan äntligen ringde ut, var jag och van först ut, men vände snabbt när jag kom ihåg att jag skulle prata med Mrs. Smith. Hennes röda läppar putade och hennes parfym stank. Jag svalade hårt för att inte låta min lunch hamna på golvet och log sedan emot henne.

”Mrs. Smith.” Hon vände sig om och log som en sol och stank som en soptipp.

”Det finns ingen möjlighet att jag och Rue skulle kunna lämna in nästa vecka? Hon har åkt på matförgiftning och har vart sjuk sen i onsdag.”
”Nämen herregud! Mår hon bra, stackars liten.”

”Hon har la mått bättre, men är det okej? Kan vi lämna in på typ tisdag?”
”Lämna in när ni är klara. Huvudsaken är att Rue blir frisk. Ingen rolig start i L.A hon fick inte.” Jag log och sprang fort därifrån. Jag hade blivit yr av hennes illa luktande parfym och behövde ett glas vatten. Jag gick in på killarnas toalett och tog en plastmugg som hängde på väggen, i en aluminiumhållare, och fyllde den med vatten. Jag drog upp min mobil ur fikan och skulle precis gå in i kontaktlistan för att ringa Rue, när den dog. Helvete. Jag gick snabbt bort till mitt skåp för att ta ut mina saker och leta efter en laddare, men jag hade givetvis glömt den hemma, just my luck. Jag gick ut till min bil och satte mig i den, irriterade. Jag var tvungen att berätta för Rue, så det fanns inget annat än att åka till sjukhuset och berätta. Jag tryckte ner gaspedalen och körde iväg ut från parkering och emot sjukhuset.

Jag körde upp utanför det stora sjukhuset och många jobbiga minnen spelades upp. Sista gången jag hade vart här hade jag vart nära döden och gången före hade Jazzy vart det. Sjukhus var något jag helst höll mig borta ifrån och om det hade vart någon annan tjej som låg där inne, hade jag inte gått in, vill jag lova. Jag parkerade bilen och gick sedan igenom entrén och gick fram till receptionen, frågade efter Rue Adams och dem gav mig hennes rum. Receptionisten var bara några få år äldre än mig och såg helt okej ut. Vad gjorde hon på ett sjukhus som receptionist och inte i Miami och festade? En del människor var verkligen knäpp. Jag tog hissen upp till Rues rum och var där på 30 sekunder. Rue låg med ryggen till när jag kom in i rummet. Hon tittade ut genom fönstret och hur hennes data spelades tyst musik.

”Rue.” Hon ryckte till och vände sig om. Hon såg förvånansvärt bra ut för någon som har haft matförgiftning.

”Hej Justin, vad gör du här?” Hela hennes ansikte såg otroligt förvånat ut.

”Min mobil dog, så jag kunde inte ringa. Jag ville bara säga att Mrs. Smith sa att vi kunde lämna in när du mådde bättre, alltså när som helst, knäpp som hon är. Så ta den tid du behöver på dig.”

”Puuh. Vad skönt. Har vart så orolig hela dagen.”

”Ah men det är lugnt, så du kan lägga det bakom dig nu. Hur mår du?”

”Bättre, tack. Jo Justin det var en sak jag ville fråga dig.” Jag nickade. ” Vet du vem Jason Bieberle är?”

Jag fick en stor klump i min mage och drabbades av panik. Vad skulle jag svara? 

Vem är Jason Bieberle egentligen? Vad tror ni? KOMMENTERA 

Sådär ja! Vad tycker ni? Har inte hunnit läsa igenom det, så det kan vara lite fel och sådär överallt så säg till så fixar jag det.