Vi sprang ut ur arenan och där stod mycket ritkigt en helikopter. Vi gick in i den och åkte iväg. Vad fan var det tänkte jag! jag fick verkligen panik!



Vi åkte och det tog lång tid. Jag kunde knappt sitta stil för att jag var så nervös för vad som hade hänt. Scooter satt jämte mig. Han tog sin hand på min axel för att lunga ner mig. Men det gick inte. 
- Säg vad det är som har hänt, sa jag.

Scooter satt och tittade ut genom fönstret. Han vände huvudet i mot mig och tittade mig in i ögonen.
- Hannah ligger på sjukhus.

Jag visste det. Fan, helvete!
- Vad har hänt med henne, sa jag med gråten i halsen.
- Hon hade varit och badat och slåt i huvudet i en sten och ramlat i huvudet. Och man vet fortfarande inte hur länge hon hade legat där. Och hon har inte vaknat än, så man vet inte....
- Sch.. säg inget mer jag vill inte höra!

Jag satt mitt huvud mot mina händer och bara lät tårna rinna ner för kindenra. Det sved i ögonen och jag ville bara skrika. Jag skulle inte ha lämnat henne. Jag skulle ha följt med henne. Det var mitt fel helt och hållet.

Vi åkte i en timme till och sen såg jag min och Hannah's lägenhet. Då ville jag börja gråta ännu mer. Och sen så såg jag sjukhuset och vi fick lov att landa på deras helikopter parkering. Jag hoppad ut precis när vi hade landat och sprang in på sjukhuset.

En sköterska kom gånde.
- Var är Hannah.
- Det beror på vad hon har gjort?
- Slåt i huvudet och ramlat i vattnet.
- Våning 4 rum 324, sa hon.

Jag började springa.
- Tack! ropade jag samtidigt som en hissdörr öppnades och jag gick in i den. Jag tryckte på våning 4. Men så åkte jag plötsligt upp till våning 5 för att det skulle komma någon där.
- Kom igen, viskade jag för mig själ samtidgt som jag skakade på mitt ben och slog med ena foten i marken i samma takt som baby går i.

Pling.

Hiss dörren öppnades och jag sprang ut. Jag sprang först till höger men där var inte hennes rum. Sen till vänster och där var den. Henne föräldrar var fortfarande där. Hennes mamma var röd i ögonen av gråta lika så henne pappa fats inte lika mycket.
- Hej Justin, sa hennes mamma.
- Hej, sa jag.

Jag tittade på Hannah. Hon hade ett stort bandage runt huvudet och var blå i halva ansiktet hon var lika vit som en vampyr.
- Varför är hon så vit? frågade jag.
- Hon låg i vattnet ett bra tag och hennes kropptempratur har sjönkt som tusan och det är därför.

Hon gick fram till Hannah's säng och tog hennes hand. Hon skakade och det rann en om inte två tårar ner för hennes kinder. Hannah's pappa la sin hand på hennes mammas rygg och såg bekymrad ut. 
- Kommer hon klara sig? frågade jag oroligt.


Låtsas att han sitter jämte en säng och inte håller en mikrofon;)


Jag tog en stol och satte mig jämte Hannah's säng. Hon andades med hjälp av en maskin och hade en sån där släng i näsan. Jag hade sett det förrut, men inte så här allvarligt.
- Vi vet inte än, sa en främande röst.

In kom en doktor. Han sträckte fram sin hand och  jag skakade den.
- Justin, sa jag.
- Trevligt att träffas du kan kalla mig John.
- Detsamma John. Kommer hon klara sig.
- Hon kommer att överleva...men.

Jag tog ett djupt andetag och tittade på Hannah's mamma. Som frös till is. Hennes man kramade om henne.
- Hon kan bli hjärndöd om vi har otur. Och risken är ganska så stor, tyvärre.

Jag ville ta sönder något. Jag ville skrika, jag ville gråta. Men det gick inte. Jag var i chok tillstånd och visste inte riktigt vad jag skulle göra. Jag bara stod där och tittade åt alla håll och kanter. Jag fick ont i magen och visste inte vd jag skulle göra för att inte ramla i hop. Jag satte mig ner på sängen igen rädd för att ramla.
- Jag är ledsen, men det är bara att vänta och se, sa doktorn.

Han gick ut igen. Jag la mitt huvud på Hannah's säng och grät. Det här fick inte vara sant. Vi som snart skulle gifta oss. Vi som skulle bli lyckliga i alla våra dar. Blev nu i stället hjärndöd i alla dar. Varför? Varför varför? Vi skulle ju få det perfekta livet, vi skulle få tre underbar barn, Hannah skulle få igång sin karriär och framför allt så skulle vi bli en stor lycklig familj. Men nu var allt det förstört, antagligen!

Dagarna gick. Jag satt bara där inne i Hannah's rum och väntade och hoppades. Varje gång hon tog ett nytt andetag fick jag ett hopp om att hon skulle öppna ögonen och säga "hej" eller ja vad som helst. Bara hon sa något.

Jag tog hennes hand.
- Här Justin, du måste äta! sa hennes mamma och gav mig en kycklingsallad ifrån sjukhuset egna kaffiteria.
- Tack, sa jag och tog i mot den.
- Här är en dricka också, sa hon.

Jag nickade som tack. Hon satte flaskan på bordet jämte sängen och gick sedan bort till en soffa som stod i samma rum. Hon tog upp en bok och läst i den. Jag kunde inte ens med att gå in på min mobil. Jag hade inte twittrat på typ 5 dagar och Scooter att ringt flera gånger och sagt att mina fans hade blivit galna och trött att du hade varit död. Det var ganska ironiskt att dem aldrig kunde förstå att jag också hade ett privlat liv som jag ville hålla för mig  själv och inte dela med varje männsika i hela världen.

Jag åt upp min sallad och gick sedan ut i korridoren och slänge kartongen i en papperskorg. Jag gick med tunga steg tillbaka till Hannah's rum. Jag tittade upp ifrån mina fötter och såg du hur några sköterskor och John sprang in i Hannah's rum med en vagn. Jag sprang då in i rummet. Dem hade rivit sönder Hannah tröja eller en sån där som man fick när man vara på sjukhus och lagt två saker på hennes bröst. Jag kom inte på namnet. Men jag visste att den typ gjorde elchoker och skulle göra något med hjärtat. Hela Hannah lyftes upp och ner varje gång dem laddade om den och tryckte dem på henne. Det stod rikigt otäckte ut så jag vände bort huvudet. Efter ett tag hörder man att dem slutade.
- Jag är ledsen, men det fanns ing...

Då hörde man det där lilla pipande ljudet igen. Jag tittade dit. Hannah öppnade ögonen.
- AAAJ! skrek hon.

Jag sprang fram till henne.
- Du lever, tack och lov!
- Aj, det gör hon!

Jag satt mig på stolen som jag hade suttit på nu i ungefär fem dagar.
- Hannah, sa John. Hur många fingrar håller jag upp, sa han och höll upp 3 tre fingrar.
- 5, svarade Hannah.

Vad håller hon på med, tänkte jag.
- Varför säger hon så? frågade hennes mamma oroligt.
- Hennes minne kan ha försvunnit, men det kommet tillbaka om några dagar. Det brukar göra så.

Jag tog hennes hand.
- Hannah vem är jag? sa jag.
- Eh...

Jag såg hur hon verkligen ansträngde sig för att komma ihåg. Hon fick tårar i ögonen.
- Jag minns inte, sa hon och brast ut gråt.
- Hon vet vem du är, men hon kan bara inte minnas alla namn på alla saker, det är det som är problemet. Men det kommer tillbaka om ungefär 4 dagar så det är ingen fara.

Hannah fick ligga kvar på sjukhuset i en vecka och jag åkte till henne varje dag. Jag hade nu"flyttat" hem till oss igen. Jag skulle egentligen vara i Tyskland nu, men kunde inte det med tanke på Hannah.

Mamma kom till mig varje dag för att se hur jag mådde.
- Justin är allt bra?
- Ja, jag är okej.
- Bra, är du hungrig så kan jag göra mat åt dig?
- Det vore snällt, sa jag.
- Vad vill du ha?
- Spagetti och köttfärsås.

Mamma gick in i köket och började att laga. Det knackade på dörren.
- Jag öppnar! sa jag.

Jag reste mig ur soffan och gick bort till dörren. Jag öppnade.
- Överraskning! ropade Hannah och slänge sig runt min hals!
- Älskling du är hem? fan vad jag har saknat dig!
- Jag har saknat dig med! sa jag och gav henne en kyss.

Hon besvarade kyssen och så stod vi där i några minuter och bara kysstes. Mamma kom ut tilll oss.
- Vi du också ha mat Hannah?
- Ja tack!

Vi gick in i sovrummet. Hannah packade upp sin väska. Varje gång hon gick förbi mig gav hon mig en puss. Gud vad jag hade saknat hennes kyssar och pussar.
- Jag var verkligen rädd att du inte skulle vakna!
- Du vet när jag fick hjärtstop typ?
- Ja?
- Jag såg ljuset då, men jag fick upp en bild av dig och skit i att gå in i det.
- Det är jag jävligt glad över att du inte gjorde, tror mig!
- Det är jag med! för då hade jag inte kunnat gifta mig med dig och få kyssa dig få barn med dig och allt!

Vi satte hos i sängen och bara kysste varandra tills maten var klar. Jag la min mobil på bordet. Och det slog min att det snart vara alla hjärtans dag! shit jag skulle snart gifta mig med Hannah!

Jag, mamma och Hannah satt och små pratade om lite allt möjligt. Mamma hade gjort världens godaste köttfärsås så jag åt bara för att det var gott efter två potioner. Lika så Hannah.

Jag tog min mobil och tittade på kalnder. Den var den 1 feburari och det var bara 14 dagar kvar om man ränkade med denna dagen, tills jag och Hannah skulle gifta oss. Vi hade inte ens bokat, var vi skulle vara eller någonting.
- Du Hannah..?
- Ja?
- Du vet väl att vi ska gifta oss om typ 14 dagar?
- Va? jag har ju inte ens valt kläning än.
- Vi kan dra ner på stan dirket om du vill?
- Sure!

Jag tittade ner på mitt armbandsur. Affärerna stängde inte förens om en tre timmar så vi skulle hinna. Vi gick in i affär där dem bara sålde bröllops klännigar. Hannah gick fram till en med en gång.
- Den här ska jag ha!

Hon gick in i provrum och provade den. När hon kom ut sa hon till mig att inte kolla.

Hannah

Jag tittade mig själv i speglen. Jag såg ut som en prinsessa.
- Jag tar den, sa jag till en av expediterna(stavning??)
- Japp!


Hannah ser INTE ut så! Det är bara kläningen som gör det.

Vi gick bort till kassan. Justin gav mig hans kreditkort och jag betalade. Sen så gick vi. Vi beställde tårta lokal och så skicka jag ut ett sms till alla vi ville ha på vårat bröllop.

Dagarna gick och nu var det bara en dag kvar innan vi skulle gifta oss. Jag och Hannah låg i sängen och tittade på varandra.
- Justin tänk i morgon vid den här tiden har jag en ring på mig och jag är din fru! jag är din för alltid då!
- Jag vet, jag längtar.

Han böjde sig framåt och kysste på. Sen somnade vi. Justin hade redan åkt när jag vaknade eftersom vi hade kommit överrens om att vi inte sen varandra innan vi var i kyrkan.

Lilly hade kommit till mig på morgonen och vi gjorde oss i ordning och så. Nu stod jag i min bröllops klänning med en bukett ljusrosa roser i handen. Min pappa stod vid min sida och nu väntade jag bara på att klockorna skulle börja ringa. När dem började göra det blev jag så glad att jag log som en sol.

Jag gick ut ur rummet där jag och pappa stod. Jag såg Justin stå där framme. Hans lös när han såg mig. Jag och pappa gick fram och sen lämnade han mig och gav mig en puss på kinden.

Prästen snackade på och jag brydde mig inte så mycket men när han sen sa.
- Tar du Hannah Amy Smith, Justin Drew Bieber till din... jag och ni vet resten. 
- Ja det gör jag, svarade jag och log. 
- Och du Justin Drew Bieber, tar du Hannah Amy Smith...och så vidare. 
- Nej. 

Kyrkan stelnade till lika så jag. 
- Asså jag skoja bara, klart jag gör! sa han. 

Han satte på mig ringen och jag han. 
- Nu kan du kyssa bruden! sa prästen. 



Justin tog sin hand på min kind och kysste mig....
 

---

Bra dåligt? Kommentera!

Jag tror nu att jag bara kommer att ha en till episode när dem är i sin normla ålder och sen kommer jag ha typ 10 år senare, låter det bra eller ska jag göra på ngt annat sätt?

KOMMENTERA!!

Och juste, röst på Svergie på den där sidan! så att Justin kommer till Sverige! http://tweeter.faxo.com/Justin_Bieber_My_World_Tour_2011
man kan röst var 20 minut och glöm inte att trycka på i am human först du fattar när du går in på sidan!! Puss! :D