Previously: West Beverly Hills High School, eller West Bev som eleverna här kallade det, var bra mycket större än min första skola. Det gick elever överallt. Jag satt inne på expeditionen och väntade på att det skulle bli min tur. 

”Kom ihåg vad jag har sagt nu Mr. Bieber. Det är sista gången jag varnar dig. Om det händer än gång till blir du avstängd!” En man, som skulle vara min rektor tydligen, kom ut ifrån sitt kontor med en kille i min ålder jämte sig. Killen hade brunt kort hår som passade han perfekt, hasselbruna ögon och läppar som var hjärtformade. Han såg på mig och log. Han var som en levande Photoshop exempel, helt perfekt. Inte en enda lite detalj i ansiktet som var fel, så som en finne eller liknade, utan perfekt.

”Ja lovar, ska inte hända igen.” Mumlade killen som tydligen heter Bieber i efternamn och tittade sedan en gång till på mig innan han gick ut och försvann.

”Miss. Adams din tur! Jag log och gick in på rektorns kontor.

En tio minuter före min första lektion på West Bev skulle börja, som var historia, fick jag kombinationen till mitt nya skåp samt en karta över skolan. Jag skulle försöka med att haffa någon som kunde visa mig runt istället för att gå runt med en karta. Jag la in alla mina nya skolböcker i skåpet och försökte med hjälp av kartan hitta vart mitt första klassrum skulle vara. På mitt schema stod det sal 1.234 och det fanns så där drygt tusen miljoner salar, så jag förstod inte hur jag skulle hitta. En tjej med brunt kort hår kom gåendes emot mig, med snabba steg. Jag kände att det var dags för att släppa min blyghet och ta mig i kragen.

”Ursäkta.” Jag tror nog jag blev likade chokade som tjejen jag frågade, för hon tittade på mig med öppen mun. Frågade i folk saker här eller?
”Vad?!”Hennes söta utseende speglade inte av sig för fem öre i hennes personlighet.

”Vart ligger sal 1.234? Jag är ny h…”

”Där.” Hon sträckte ut sin vänster hand för att visa mig. Det sa inte mig speciellt mycket när hon bara pekade, men det var bättre än inget alls.

”Tack, jag heter Rue förresten, trevligt att träffas!”

”Mhh, Kylie, herrå!” Hon var borta fortare än hon kommit kändes det som. Där stod jag med min historia bok i handen, med inte speciellt mycket mer aning om vart jag skulle och klockan tickade. Fan också, just my luck! Jag hade alltid haft otur, alltid. Fast dem säger ju otur i spel, tur i kärlek? Fast i och för sig så är att komma förresten inte ett spel.

Exakt femton sekunder innan jag skulle börja, hittade jag äntligen min ”efterlängtade” sal. Den var fylld med elever, som såg redigt uttråkade ut. Jag tog en plats jämte en kille, med bredda axlar och på tok för mycket parfym på sig. Han satt och pilade bort sin skorpa på ett sår han hade på sin hand, vilket jag tycket så riktigt äckligt ut, då det kom små droppar blod ut ifrån det. Min största fobi var blod och hade vart det sedan jag kan minnas. Den dagen jag fick min mens, kan jag utan överdrift säga var en av dem värsta i mitt liv.

”Vem är du?” sa han med en djup och dov röst. Jag fick anstränga mig rejält för att höra.

”Hej, jag är Rue. Jag är ny här!”

”Jaha, stackars dig, jag är Jim.” Han tittade ner på sitt sår på armen och såg fokuserad ut. Vad förväntade han sig? Att det skulle hoppa upp en enhörning från det eller något?

”Vaddå stackars mig, vad menar du?”
”Nä om inte the peeps over there gillar dig, lär hela skolan hata dig. Jag är ett levande exempel på det. ”Han pekade bort emot klassrummets nederdel. Där satt ett gäng killar med fötterna på bordet och redbulls i handen. Tanken slog mig att tydligen ska High School livet i USA, vara precis så som man ser på film. Alltså är man inte populär är man en riktigt jävla nolla som ingen gillar. Hemma i Stratford var det mer, du är den du är och det räcker.

”Jag hatar inte dig.” Sa jag för att försöka muntra upp Jim som verkade var nere i botten. Man såg rädslan och smärtan i hans ögon. Det var som att någon hade tagit iväg han. Tagit hans personlighet och gömt den. Frågan var om han någonsin skulle lyckas hitta den igen?

”Du säger det nu, Rue. Men om några veckor lär du hata mig precis som alla andra, trust me!”

Jason Matthew spelas av Ian Harding. 

”God morgon elever! Redo för lite 1800-tal i Europa?” Klassen suckade och tog upp sina anteckningsblock eller datorer. ”Juste det ja, en ny elev har anlänt idag, Rue Adams, välkommen! Jag hoppas och tro du kommer att trivas här på West Bev! Jag heter Jason Matthew, och om det är något är det bara att fråga! Skulle du vilja berätta något om dig själv?” sa han och nästan spärrade upp sina ögon i mina. Han var ung. I mina ögon allt för ung för att undervisa ett gäng 18 åringar som behöver vägledning i livet.

”Ehm visst!” Jag vände mig om i min stol så att min ”klasskamrater” skulle kunna se mig. Jag såg att killarna längst ner genast fäste sin blick på mig, vilken gav mig en obehaglig känsla, men skakade av mig den snabbare än vinden. ”Ah hej jag heter Rue Adams. Jag är ifrån Stratford Ontario i Kanada och jag har precis flyttat hit. Aldrig vart här och har ingen aning hur det är här och har absolut ingen aning hur jag ska hitta i den här skolan, haha!” Mitt försöka till att skämta gick inte hem. Det började hetta om mina kinder och jag vände mig snabbt om möttes av Mr. Matthews blick.

När klockan ringde ut, en timme senare var killarna längst bak snabba ut. Dem alla hade tittat underligt på mig. Som att dem ville mig något, vilket störd mig något otroligt.

”Jim, vill du hjälpa mig hitta cafeterian? Eller ja visa mig vart den ligger?”

”Visst.” Han log lite lätt mig och jag log en tack leende tillbaka.

När vi kom ut i korridoren var den full med elever, och precis som när jag hade kommit till skolan, stirrade alla på mig. Det var som att jag var någon slags magnet som bara drog åt sig blickar. En obehaglig känsla, men det kändes samtidigt som att jag fick uppmärksamhet

”Ey Stratford, get over here!” Min blink vändes mot killar som hade suttit längst ner i klassrummet och Mr. Bieber som hade varit inne på expeditionen före mig. Jag pekade på mig själv och mimade ”jag?” mot dem, och dem alla nickade instämmande.

”Vi ses, herrå!” Jim tittade på mig besviket, men samtidigt, ”jag-visste-det” blick. Sen var han borta. Jag rykte på axlarna och funderade på en sekund att följa efter honom, men sen såg jag killgänget och tanke försvann. Jag gick fram emot dem och om inte redan alla i hela korridoren redan tittade på mig, gjorde dem definitivt det nu.

”Tja! Jag är Justin. Såg dig innan… hm? Hur kan jag ha glömt bort vart jag såg ett sådant vackert ansikte?” Mina kinder hettade till. Igen.

”Expeditionen!”

”Ja juste, right! Så Stratford, vad hette du sa du?” sa han tillbaka till mig. Det var omöjligt att slita blicken ifrån hans käkben och hans bruna ögon. Man blev som förtrollad.

”Rue. Rue Adams. Och du?” Jag var chokad över mig själv. Jag hade alltid vart den blyga tjejen som aldrig vågat prata med nya människor och nog stod jag och faktiskt hade en konversation med ett gäng killar, som i en High School film skulle vart dem ”populära”, trots att dem inte spelade någon sport och inte var kapten i något lag. Eller det såg inte ut som att någon av dem gjorde det.

”Jag är Justin Bieber. Mannen myten legenden. Trevligt att träffas snygging. Lust att komma på fest i helgen eller?” Han skakade min hand och det var som ett sådant där ögonblick i en film när det stannar. Dem båda karaktärerna tittar varandra i ögonen och vet att det är något mellan dem. Skillnad i mitt läge var att killen verkade vara en player och ingen riktigt en svärmorsdröm.

”Justin, trevligt. Och vad heter alla ni då?” Jag lämnade ute den delen om fest, då jag var osäker på vad mitt svar skulle vara. Jag hade festat och så hemma i Stratford, men av erfarenhet hade jag en känsla av att inget här var som hemma i Stratford.

”Det här är, Eric, Dixon, John and Liam! Så vad säger du, lust att festa?”

”Får se, har mycket att packa upp och sånt där, men kanske! Har ni lust att vissa mig cafeterian förresten? Min guide försvann.” Jag tittade bort ditt jag senaste hade sett Jim och pustade. Jag tyckte synd om grabben, trots att jag inte visste något om honom alls.

”Självklart!” Svarade Dixon och John samtidigt. Jag log mjukt dem och möte sedan blick Justin. Han log emot mig och la sitt huvud på sned, som betydde- det här hållet.

”Så Rue, hur är det at bo i Kanada då?” frågade Liam påväg emot cafeterian. Frågan han hade ställt till mig var svår. Det var bra, men minerna från den senaste tiden drog ner Kanadas status en aning.

”Jo det är helt okej. Inte lika WOW som här. Men det funkar. Har ni vart där någon gång?” Vad var det med mig egentligen? Jag pratade verkligen med dem här killarna, och dem pratade med mig? Jag hade såklart prata med killar, haft pojkvän och hela den biten i Stratford, men jag hade aldrig betet mig såhär. Det var spännande.  Jag visste dock av erfarenhet att jag skulle säga något pinsamt, göra något dumt, eller att bara något som inte var bra skulle inom dem kommande tiden hända, då jag alltid råkade göra något sådant.

”Jag har vart och kollat på en hockey match i Toronto mellan Maple Leafs och NY Rangers, gillar du hockey?” svarade Liam.

”Åh jag älskar hockey! Spelade när jag var mindre. Vi alla kan ju dra till Kanada och kolla hockey, eller vad säger ni?” Vi var framme i matsalen nu och lika så vara alla blickar här på mig. ”Vi skulle ju kunna bo hemma hos mig och kolla på mig under tiden?” Men herregud Rue, håll käften! Killarna vände sin blick emot mig, nickade instämde.

”Men vänta lite, bor du inte här? Varför har du då ett hus i Kanada?” Där kom den där saken jag visste skulle hända. Dem hade träffat en ömnpunkt som inte alls var skön att bli petade på mig. Jag vände mig och gick min väg. Tårarna höll på att tränga upp ur ögonvrån. Jag sprang in på toaletten och satte mig i ett av båsen. Tårarna rann nu. Fan pappa, varför gjorde du såhär emot oss?

Första skoldagen var nu avklarad! Jag la in min biologi bok i skåpet och tog ut min mattebok, som vi hade fått läxa i. Tur att det var ett av mina favorit ämnen. Jag tog ut min väska och hängde den över armen och stängde mitt skåp. Det kastades fortfarande blickar på mig. Jag hade vart tvungen att gå till toaletten fyra gånger, efter att jag hade vart där inne och gråtit, under dagen endast för att kontrollera att jag inte hade fått mens och det läckt igenom eller något. Som tur vad hade jag inte det. Jag hade inte heller haft något i ansiktet eller haft en lapp sittandes på min rygg där det stod ”slå mig!” så jag kunde inte komma på vad det vara alla tittade på mig för. Jag gick med tankarna snurrandes i huvudet ut på parkeringen för att lämna min väska och sedan gå och köpa mig en kaffe ifrån Starbucks. Justin, Dixon och killar stod borta vid två bilar med några tjejer och snackade. Justin tittade på mig, sträckte upp sin hand i luften och vinkade ditt mig. Kunde den här dagen bjuda på mer förvånade ögonblick? Först pratade dem med mig, och nu vill dem prata med mig igen? Tjejerna som stod med dem fnittrade och vände bort blicken ifrån mig när jag kom fram till dem.

”Hej!” Sa jag glatt och lät min blick inspektera var och en av dem. Justin hoppade ner från huven av en svart Range Rover och ställde sig mitt i mot mig. Drog ner sina solglasögon och tittade på mig.

”Vi hade tänkt dra till Santa Monica Beach och hänga lite, är du på?” Där kom ett till förvånande ögonblick. Varför hade dem frågat mig för och hur i hela tiden hade jag vågat ta mig hit. Jag trodde efter att jag hade stuckit innan ifrån matsalen, att dem inte ville ha mer med mig att göra.

”Jag kan tyvärr inte, syrran ska ha bilen, så har lovat att komma hem med den i tid. Men en annan gång, kanske.”

”Jag kan köra efter dig, så lämnar du bara bilen hemma så åker du med mig ner istället. Eller vad säger du?” det lät mer än inbjudande att åka ner till Santa Monica Beach, som jag läst, sett och hört så mycket om. Men jag hade både saker att packa upp och läxor att göra.

”Tyvärr, har en hel del att göra. Men som sagt en annan gång. Måste skynda mig nu, men ha så kul! Hejdå.” Justin tittade besviket på mig.

”Better luck next time Bieber” Hörde jag Eric viska. Ett leende kom fram på mina läppar och små fjärilar i magen. Jag kunde inte låta bli att längta till morgon dagen, då det var skolan igen. Jag har alltid tyckt om skolan och inte haft några större problem med att gå upp till, men de här var något annat. Det var inte skola utan något mer. Det var spännande här och det var något med Justin och hans gäng som gjorde mig nyfiken. Jag kunde inte sätta fingret på vad det var, men något var det.   

Chapter 2! Vad tyckte ni? Har fortfarande inte bestämt vem som ska spela Rue, men dem flesta av er verka vilja Ariana Grande, vill ni det?

MER IKVÄLL? KOMMENTERA BABES! 

Jag pressade mitt ansikte hårt mot en kudde för att dölja mitt skrik. Tårarna rann som floder ner för mina kinder. Jag hörde hur mamma och pappa skrek på varandra inne nere i köket. Det skar i hela mitt hjärta, varje gång jag hörde mammas tårfyllda skrik.

”Hur fan kunde göra såhär emot mig, James? Hur fan i helvete kunde du göra så här emot mig?” hörde jag mamma skrika. Hennes röst var så nära på att brista, trots att jag var tyst, kändes det som att min skulle brista också. Jag orkade inte med deras bråk längre. Jag var trött på att det första jag gjorde när jag kom hem ifrån skolan, var att sätta mig på mitt rum och gråta. Gråta tills jag somna och sen samma visa när jag vaknade. Jag kunde inte komma ihåg sista gången jag åt något hemma, eller till exempel städade mitt rum, men med tanke på hur det såg ut, bör det ha vart ett bra tag sedan. Det fick vara nog nu. Jag fick en adrenalinkick och flög upp ur min säng. Men bestämda steg jag gick ut till mamma och pappa.

”Nu fan håller ni käften, kan i fatta det? Bara skit i varandra, skilj eller och pappa dra här ifrån, jag vill aldrig mer ser dig, ditt jävla missfoster, jag hatar dig!” Dem båda blev som förstenade. Mamma som höll i sin telefon släppte den redlöst ner på golvet och började storlipa. Även pappa fick en tår i ögat, men gick sedan bara iväg. Han var en såndär person som inte visade känslorna. Han ville inte visa sig svag, utan skulle alltid vara störst bäst och vackrast.

”Mamma du kan inte bo kvar här, du måste här ifrån. Pappa förstör den här familjen. Courtney har redan stuckit och gud vet om hon kommer tillbaka, troligtvis inte. Vi måste dra här ifrån. Jag vet att det var ett bra tag sedan du fick reda på att han var otrogen, men du sa ju att ni skulle försöka, ni har försökt och det funkar inte. Snälla jag orkar inte med det här längre!” Tårarna rann ännu en gång ner för mina kinder. Den enda gångerna dem inte hade gjort det de senaste hade vart när jag hade haft lektioner, för så fort dem var över hade jag sprungit in på toan.

”Jag vet gumman, jag vet. Vi ska flytta här ifrån. Jag har prata med jobbet och antagligen finns det ett jobb ledigt i Los Angels, som jag kan ta. Inget är säkert än, men jag hoppas på det.” Det kändes som att min haka föll till marken. Sa hon verkligen Los Angels, L. A i USA?

”I L.A?”

”Jag vet att det inte är i Stratford, men det finns inget jobb till mig här. Ja´ vill verkligen fortsätta att som journalist, för NEWS. och där är enda stället jag troligen kan göra det. Jag är ledsen att det inte är här, men det finns inte så mycket jag kan göra åt saken. Jag hoppas du förstår” Mamma hade en blick i sina ögon, som gav mig säkerhet, trots att hon själv såg ut som ett vrak lyckades hon övertyga mig. Jag ville flytta till L. A om det fanns möjlighet. Allt var bättre än att bo här med pappa.

”Det är okej. Jag förstår, jag vill flytta om det går. Jag går och ringer Courtney.” Hon nickade instämde till mig och fortsatte sedan att gråta. Pappa satt inne på TV-rummet och tittade på TV. Han brydde sig inte om att vi var förstörda, han var sjuk i huvudet. Jävla idiot!

Min vita Iphone låg med skärmen ner på mitt skrivbord. Jag tog ett stadigt grepp om den och letade upp Sistaaahi kontaktlistan. Jag hade inte en blekaste aning var Courtney befann sig, men hon klarade sig nog, det hade hon alltid gjort.  Redan som liten hade hon aldrig bett om hjälp, hon hade alltid klarat sig på egen hand och blev jämt sur när folk frågade om hon behövde en hjälpande hand. 

”Hej Rue, hur mår du?” svarade Courtney efter ett par minuter, med en ganska så hjälplös röst.

”Hej Courtney, skönt att höra att du lever, vart är du egentligen?” Jag struntade att tala om hur jag mår, då jag antog att hon hörde på min röst att det verkligen inte var bra alls.

”Jag är hos Brooke. Är det illa hemma? Jag har inte vågat ta mig hem. Förlåt för att jag bara lämnade dig där hemma, känner mig som en hemsk syster.”

”Det är du verkligen inte. Tro aldrig det, Courtney. Men du, mamma har troligen fått ett jobb i L. A.”

”Vad sa du? L. A, som i USA, fy fan vad nice! Nej men gud förlåt, jag ska inte vara glad nu, förlåt mig Rue.”

”Det är okej. Kommer du flytta med oss, om vi flyttar dit? Jag tror inte jag skulle klara av det utan dig, sis!” Gråten satt i halsen, men jag höll ihop för att inte brista. Jag vill visa mig stark inte för Court. Eller starkare än vad jag brukade vara.

”Klart jag gör! Jag skulle aldrig lämna dig ensam med mamma. Jag älskar henne, mer än mest, men jag vet hur hon kan bli när hon är deprimerade. Jag följer med utan tvekan!” En sten föll från mitt hjärta och jag kände mig lättad.

”Gud vad tur, jag var verkligen or…” Mamma kom inspringandes i mitt rum, med tårar i ögonen, såklart. Fast den här gången var det inte ledsna tårar utan glädjetårar.

”Jag fick det. Jag fick jobbet i L. A, vi flyttar om fyra dagar!” Tjöt mamma av glädje, och hoppade nästan upp i luften. Om fyra dagar? Hur i hela världen skulle vi hinna packa ihop alla våra saker?

”Hörde du Court? Fyra dagar!”

”Jag hörde. Jag kommer hem på en gång och börjar packa!” Vi avslutade samtalet och mamma tittade med tindrade ögon på mig. Det var otroligt skönt att se henne glad igen, trots att jag visste att hon skulle gråta sig till sömns. Det skulle antagligen jag också, med tanke på att jag hade fyra dagar kvar i Stratford, ynka fyra dagar. Fyra dagar till att tillbringa till med min bästa vän, Lola och lika så alla mina andra vänner.

”Men mamma, vart ska vi bo egentligen?”

”Jobbet skulle ordna ett hus till oss tillfället, tills vi hade hittat något eget. Det skulle tydligen vara jätte fint, ha pool och allt. Roligt va? Då kan du ju äntligen ha din 17 års fest, som du tjatat om så länge nu? ”

”Mm” Svarade jag, men kunde inte låta bli att le. Att flytta till L. A kunde knappts vara tråkigt. Alla kändisar bodde där, massa snygga killar, man kunde surfa och jag skulle ha en pool? Blicken föll till vår trädgård som i princip var grå. Det var november ute, så det gjorde en del till gråheten, men det är inte någon större skillnad i juli. I L. A är det alltid sommar!

”Nä du gumman dags at börja packa!” Hon gav mig en puss på pannan och gick sedan ut från mitt rum, nynnades på sin favorit låt – Angels, av Robbie Williams.

Fyra dagar senare

Jag stod med vidöppen mun och stirrade på vårt nya hus. Det var som att jag var med i en Hollywood film och var stenrik. Jag hoppades innerligt på att vi inte skulle vara tvungna att flytta här ifrån. Det var ett riktigt modernt och fint hus, med mycket fönster och var såklart vit. Trädgården innehöll både pool, jacuzzi och en ute bastu.

”Holy shit! Jag ångrar inte för en sekund att jag följde med. Det är ju hur fint och framför allt STORT som helst. Vart ska vi ha i alla rum egentligen?” Sa Courtney och log trimfunderande. Jag log tillbaks henne och gjorde en gest att vi skulle gå in. Mamma och Court följde efter mig in i vårt nya hem. Mamma visade oss våra rum och jag visste på direkt att jag skulle trivas. Mitt enda problem nu var att jag inte kände en enda kotte i hela landet. Jag hade aldrig besökt USA tidigare och nu bodde jag här. Det var galet! Undra hur skolan var här, var den lika sträng och hård som i Kanada, tro?

”När var det skolan började imorgon?”

”Jag har det på några papper ute i bilen.” svarade mamma och drog till med ett hånflin på läpparna.

”Vaddå bil?!” skrek jag och Courtney samtidigt.

”Jobbet vill inte att vi skulle behöva åka buss och gå överallt, så dem fixade en bil till mig och även en liten till er!” Om min mun hade vart vidöppen när jag såg huset, kan jag lova att det var ännu större nu.

”Vart stod de? Jag såg inga bilar när vi vart där ute?” Courtney lät uppspelet och såg riktigt glad ut.

”I vårat garage.” Det var så otroligt skönt att alla vara så glada. Både mamma och Courtney utstrålade en sådan glädje. Samma glädje dem hade haft inom sig, innan pappa hade vart otrogen och förstört allt. Pappa, undra vad han gjorde? Jag hade inte sagt ett ord till honom sedan jag sa ifrån, när han och mamma bråkade. Han hade inte varit hemma när vi hade gett oss av till flygplatsen. Om jag ska vara ärlig tror jag han var och grät. Vart vet jag inte, men känslan av att se sitt liv bara försvinna, hade nog slagit han och han kunde inte göra något åt det.

Senare den kvällen satt vi alla tre i vårt nya kök och åt take away. Till och med det var något ut över det vanliga. Jag hade en klump i magen inför morgondagen, då skolan väntade. Varje måndag hemma i Stratford hade vart likadana, gåt upp kvart i nio för att en timme senare möta Lola vid korsningen, gå till skolan och en timme senare gå samma väg hem. Undra hur det skulle vara här? Började jag lika sent?

”Du börjar halv tio imorgon, vännen.” Sa mamma som om hon hade läst mina tankar. Nu var klockan halv åtta, jag räknade på fingrar och kom fram till att det var fjorton timmar kvar tills jag skulle gå in på min första lektion på West Beverly Hills High School. Enligt mamma var det den skolan som dem hade spelat in på 90210 och The O.C på, vilket jag tyckte var ganska så coolt.

Väckarklockan ringde klockan åtta dagen där på. Jag var lite trött efter resan och tidsskillnaden som jag hade blivit drabbad av. Jag sträckte mig och gäspade stort in jag motvilligt klev upp ur sängen. Klumpen i magen från gårdagen var fortfarande kvar. Jag gick in i mitt badrum och satte på duschen. Det varma vatten vattnet gjorde mig en aning piggare och jag bestämde mig för att försöka vara positiva och försöka sluta tänka på klumpen i min mage, som verkligen inte ville försvinna.

När jag hade duschat klart gjorde jag dem klassiska rutinerna, tvättade ansiktet, sminkade mig och satte upp håret i en tofs för att det skulle torka snabbare och valde sedan kläder. Ett par midja short, och ett vitt linne fick det bli och ett par vinröda vans. Mamma hade redan åkt till jobbet, men Courtney stod och gjorde pannkakor i köket, vilket gjorde att det luktade bränt. Hon var sämst i världen på att laga mat, så jag förstår inte ens varför hon försökte sig på det. Hon skrattade när jag kom ner till henne i köket och jag rynkade på näsan av lukten.

”Jag vet, jag försökte verkligen, men jag lyckades inte speciellt bra.”

”Ja ser det, jag hinner dock inte äta. Skulle tydligen till expeditionen innan för att få mitt schema och lite sådär. Jag tar bilen.” Det sista lät underbart och säga. Jag tar bilen, jag tar bilen, jag tar bilen. Jag skulle kunna fortsätta säga det i evigheter. Hemma i Stratford hade vi endast haft en bil och den hade alltid pappa och han ”jobbade” alltid över, (med jobbade menade jag var otrogen mot mamma).

”Gör du det, lycka till nu syrran! Lycko kram, get over here!” Typiskt henne, alltid en lycko kram när man skulle göra något.

West Beverly Hills High School, eller West Bev som eleverna här kallade det, var bra mycket större än min första skola. Det gick elever överallt. Jag satt inne på expeditionen och väntade på att det skulle bli min tur.  

”Kom ihåg vad jag har sagt nu Mr. Bieber. Det är sista gången jag varnar dig. Om det händer än gång till blir du avstängd!” En man, som skulle vara min rektor tydligen, kom ut ifrån sitt kontor med en kille i min ålder jämte sig. Killen hade brunt kort hår som passade han perfekt, hasselbruna ögon och läppar som var hjärtformade. Han såg på mig och log. Han var som en levande Photoshop exempel, helt perfekt. Inte en enda lite detalj i ansiktet som var fel, så som en finne eller liknade, utan perfekt.

”Ja lovar, ska inte hända igen.” Mumlade killen som tydligen heter Bieber i efternamn och tittade sedan en gång till på mig innan han gick ut och försvann.

”Miss. Adams din tur! Jag log och gick in på rektorn kontor. 

Sådär! Nya storyn - Trust is something you have to earn. Vad tyckte ni? Såklart ganska seg i början. Men jag ska verkligen försöka göra så att ni lr känna karaktärerna. Och sen har jag inte bestämt vem som ska spela Rue Adams än. Ungefär lika många som tycker Kylie Jenner och Ariana Grande. Och en del tycker Nina Dobrev, tycker dock hon känns lite för gammal för Justin, men jag vet inte. 

VILL NI HA MER IKVÄLL? KOMMENTERA!! 

Tidigare: Dem där minerna ploppade upp lite då och då. Det var hemska minnen. En tid jag inte alls var stolt över och som jag helst av allt bara ville ha ogjort. Jag visste att det var omöjligt. Tänk att ett litet misstag kunde förstöra ens liv, men åh andra sidan skulle jag aldrig vart här om inte allt det hade hänt, i fucking Madison Square Garden.

Madison Square Garden, var full proppad av mina underbara beliebers. Dem hoppade, skrek, sjung, skrattade och grät. Dem var underbara på alla sätt. Det spelade ingen roll om jag var nere och hatade livet för tillfället, dem fick mig alltid på bra humör!

-

”Ditt värde är det högsta i världen, det kan jag lova dig.” Han vände mig om så jag såg han rakt in i ögonen. Hans bruna ögon gjorde så att jag log, varje gång. Han fuktade sina läppar och böjde sig ner och kysste mig. Det var skönt att ha fått ut en del av det jag kände över allt det här. Men det här med mamma och Zara fick vänta. Det kändes för mycket för en kväll. Jag skakade av mig dem känslorna och avslutade kyssen.

”Juste, du skulle ju få en belöning om du sköte dig snyggt sista numret. Men av erfarenhet vet jag att du klarade det galant. Kom!” Vi gick ut till vårt fina sovrum och började kyssas passionerat. 

Alyssa: Jag vaknade upp kallsvettig. Jag reste mig hastigt ur min säng, så att jag satt upp. En dröm i en dröm. Vad var det med mig? Jag kunde inte minnas den senaste natten jag inte drömt. Och vem var den där Justin jag såg i mina drömmar egentligen? Dem var så verkliga att jag nästan mig paranoid. Jag visste knappt vad som var verklighet och vad som var drömmar längre.

Jag reste mig på halvskakiga ben upp ur sängen och gick bort till min bokhylla. Jag drog ut min dagbok, som låg långt bakom alla rader med dammiga böcker. Undra när mamma skulle inse att jag aldrig läste dem? 

12/9 – 2012 

Jag drömde igen. Jag drömde att Justin stod på en scenen framför tusentals skrikande fans. Det är underligt. Varför jag drömmer om att en person, jag aldrig har sett innan (förrutom i mina drömmar,) blir världskänd, men jag står vi sidan och ser ”min dröm” försvinn. Det var inte ens nära verkligheten. Jag vill inte bli en artist och min mamma lever? Min pappa är dock aldrig hem, precis som i mina drömmar. Men jag kan inte sätta fingret på varför jag drömmer dem här konstiga drömmarna. Det är som att jag ska bli förberedda för vad som kan hända. Men jag vill inte att något av det ska hända.

”Awa kom ner. Din syster är på TV.” Ja just det jag, jag har en syster. Det kom som en chock, av någon underlig anledning. Jag hade känt hon hela mitt liv, då hon var två år äldre än mig. Men mina drömmar jag hade om nätterna, hade gjort att jag nästan glömt bort henne.

”Jag kommer.” Jag la tillbaka min dagbok bland dem dammig böckerna och gick med tunga steg ner till mamma, som satt i en av våra två soffor i vardagsrummet, som gick i tonerna, vit, beigt och svart. Det var fint och hemtrevligt, precis som resten av vår stora villa.

”Alyssa. Att du aldrig kan komma ihåg när din syster är på TV. Du är hopplös!” Awa, Awa heter jag inte Alyssa. Jag hatade det namnet. Det namnet hade enbart gett med mig otur under större delar av mitt liv, så jag såg ingen mening med att använda det. När vi hade flyttat hit till LA, hade jag bytt namn. Inte officiellt, men jag hade presenterat mig själv som Awa, inför alla som bad om mitt namn. Dem första veckan på West Beverly High hade dock vart lite jobbiga när lärare tillade mig som Alyssa och jag inte reagerade. Dem alla hade trott att jag ignorerade mig och jag hade fått besöka rektorn både en och två gånger.

Min tankar för tillbaka till drömmarna. Jag bodde i min hemstad i dem. I Stratford. Det var en av dem får verklighetstecken som fanns i dem. Jag började bli riktigt irriterad på dem här drömmarna. Jag såg inte ens ut som mig själv i drömmarna. Varför i hela världen såg jag mig själv som den perfekta Kylie Jenner? Jag var så olika henne. Jag hade rött hår, var kort och inte alls sådär perfekt som hon. Frågorna var många och svaren få. Jag behövde terapi. Ironi. 

”Jag heter Awa, inte Alyssa. När ska du förstå det?” Min mamma tittade bittert på mig och flippade sen bort sin blick emot den stora LED-TV:N som hängde på väggen.

Min syster ploppade upp på skärmen, införde i ett par kort midjeshorts och i ett pösigt vit linne, så att man såg henne revben och perfekta solbrända kropp, på tok för mycket. Hon satt i en studio någonstans i New York och hade en stor publik framför sig. Jämte henne satt ingen mindre än Justin Timberlake och snett framför dem satt, David Letterman, redo att intervjua. Undra vad det var med min syster som gjorde henne så speciell ifrån omvärlden? Visst hon kunde sjunga, såg bra ut och var en helt okej skådespelerska, men inget mer än så. Klart att alla dem tre faktorerna är ganska så stora deals, men inget av dem stack ut från mängden. Det fanns miljontals människor på denna jord som kunde sjunga och säkerligen ännu fler som kunde skådespela. Och alla i hela världen såg bra ut på deras sätt. Så jag förstod inte vad det var som var så speciellt med min syster Lorraine.  

Mamma log glatt när Lorraine nämnde hennes namn och tackade henne för allt hon hade gjort för henne. Jag rullade mina ögon och bestämde mig för att sätta i gång med min hög av läxor istället för att titta på min perfekta syster.

”Och vart tror du att du ska gå, fröken?”

”Det där kommer finns på youtube, sekund efter programmet är slut och jag har läxor att ta tag i.” Mamma såg chokad ut.

”Om du hade vart som henne, hade du sluppit att plugga om en massa tråkiga skit saker.” Ett slag i magen träffade mig hårt. Jag hade aldrig vart mammas favorit. Hon visade det tydligt redan när jag var liten och fick alltid ärva Lorraines kläder och hon fick alltid sprillans nya från Ralph Lauren och Channel. Det innebar såklart att jag också gick runt i sådana kläder, men det var antigen två år gamla och urtvättade eller hade något hål här och där. 

Framför mig låg en stor hög av diverse skolböcker. Jag hade min Macbook i knät och googlade ihjäl mig för att hitta information om Stieg Larsson – en svensk författare som tydligen var riktigt duktig på att skriva, och var enligt min lärare värd hela min lediga söndag. Nästan alla artiklar och faktaforum man fick upp om honom, var på svenska. Googla Translate gav inte något speciellt bra jobb ifrån sig när den skulle översätta och jag förstod bara några enstaka ord.

Till Lacey

Hur går det för dig med uppsatsen om den där svenska gubben? I’m going nuts over here!

Jag la ifrån min mobil och försökte att koncentrera mig på min uppsats, men det var svårare än vanligt. Mammas ord ekade i mitt huvud, trots att det inte hade vart första gången jag hade hört dem. Ibland undrade jag hur livet hade vart om jag hade vart lika framgångsrik som min syster. Fast åh andra sidan var det långt ifrån min dröm. Jag ville bli framgångsrik och känna massa cash, men inte på sättet hon gjorde. Jag ville bli journalist och jobba på Elle Magazine eller någon sån där super mega stor tidning. Jag hade också en liten dröm att vara modell. Dock var det ju ganska så likt det min syster höll på med, men det hade alltid funnits någonstans där i mitt bakhuvud.

Från Lacey

Well me to. Jag hatar fan Mr. Turner absolut den sämsta engelska läran genom tiderna. Tänk om man hade haft Mr. Wilson istället? ;) 

Ett leende spreds på mina läppar. Mr. Wilson, utan tvekan West Bevs snyggaste och slappaste lärare. Han var underbara och alla elever älskade han. Eller ja alla tjejelever och bögarna. Han undervisade i historia, som för det mesta var ett hat ämne oss många, men hade lyckades göra det roligt och trots sin slapphet lärde man sig.

Till Lacey

Ja om man ändå hade haft den turen. Ska vi ses kvart över nio vid Starbucks vid skolan imorgon? 

Lacey, min bästa vän. Hon hade vart det sån länge jag hade kunnat minnas. Hon var den absolut snällaste, ärligaste och roligaste människan på jorden. Hon hade dock några likheter med min bästa, i drömmarna, Zara när hon hade druckit och hade gjort en aning för mycket saker hon inte hade en blekaste aning om. Men hon hade klarat sig undan slampstämpeln i pannan, än sålänge.

 Från Lacey

Det låter kanon. Ciao.

När klockan ringde kvart över sju nästa morgon, ångrade genast att jag hade stannat uppe och kollat klart på säsong två av Pretty Little Liars. Jag kunde knappt hålla uppe mina ögon, när jag med tunga steg mot mitt badrum för att duscha. Jag satte på musik på spotify, i försök med att bli piggare, men det gjorde saken inte speciellt bättre. Kvart i åtta. Jag hade god tid kvar innan jag skulle träffa Lacey för frukost. Jag tittade utmanade på min locktång.

”Är du värd min tid, tro?” Sa jag till din. Jag älskade att ha lockigt hår, men hatade att locka det.

”Awa, din syster är på TV…igen!” Mamma betonade ”igen” på ett sätt som gjorde mig illa inombords. Jag förstod hennes syfte med ropningen och gick ner till henne. Hon satt i köket med sin Ipad i handen och läste dagens nyheter. ”Kolla, är hon inte snygg i lockigt hår?” Jag andades bittert och nickade, två sekunder senare var jag påväg till mitt rum för att locka håret.

”Vad ska du ha? Jag tror jag tar en frappucino och en fruktsallad.” Sa Lacey och tog ett steg längre fram i den långa kön.

”Jag med.” Jag var inte speciellt hungrig, och med tanke på dagens schema skulle jag ändå äta lunch om drygt en och en halv timme. Jag skulle dock avklara en tråkiga engelska lektion med Mr. Turner först. Vi slog oss ner utanför caféet på en litet bord för två. Jag funderade en kort stund på att berätta allt om mina drömmar för henne men, ångrade mig snabbt när hon började tala om psykiskt- och mentalt störda människor. Det kändes nästan som att hon pratade om mig. Ironi, igen.

”Jag har knappt kommit någonstans alls, på den jäkla uppsatsen.” Sa Lacey surt.

”Jag vet hur du känner. Tror han hade vi hade tänkt lära om svenska under tiden och läsa alla artiklarna som finns på svenska? Han är helt störd.”

”Ja verkligen. Det är ju skit svårt att hitta fakta. Men jag hade tänkt gå till biblioteket efter skolan, för att leta lite fakta. Hänger du på?”

”Ja visst. Skönt att komma hemifrån också. Vi kan la köpa med oss lite godis också” Ett lätt skratta lämnade mina läppar innan jag fortsatte. ”För jag har hört att man pluggar tusen gånger bättre, med mycket socker i kroppen.”

Lacey skakade glatt på huvudet. Hennes bruna lockar restes från hennes axlar och det såg lite ut som att det hela gick i slow motion, som i en reklamfilm.

”Som du vill Awa. Men jag tror det är dags att gå till skolan nu. Vill ju inte vara sen till Mr. Turners lektion.”

 Vi slängde resterna av våra fruktsallader i en papperskorg, men behöll våra frappucionos. Solen lyste klart över West Bev, när vi passerade dess huvudentré i jakt på våra skåp.

”Vi ses vid klassrummet.” sa jag och gick i riktningen mot mitt skåp. I med att jag hette Adams i efternamn och hon King, vart våra skåp en bra bit ifrån varandra. Mitt skåp var dekorerat med massa bilder på mig, Lacey, alla mina kändisar kärlekar, platser jag ville besöka samt en liten spegel, ifall man råkade se alldeles hemsk ut vid något tillfälle. Jag drog upp min macbook ur min väska och la in väskan i skåpet. Jag tog även med mig mitt anteckningsblock och penna. Jag stängde mitt skåp och hoppade lätt till när jag såg en kille stå vid skåpet jämte mig. Det skåpet hade vart tomt så länge jag kunde minnas.  Han hade en svart keps och solglasögon på sig, så att se hans ögon ansikte var svårt.

”Oj förlåt, skrämde jag dig lilla gumman?” Usch jag hatar när folk kallar mig lilla gumman. Min mamma och syster gjorde alltid det när jag var mindre och det gjorde mig tokig. Jag var inte liten och definitivt inte någon gumma.

”Nej det gjorde du inte.” Min röst lät mer bitchig än jag hade planerat och jag kunde ana ett litet hånleende på hans läppar. Han tog av sig sin glasögon och jag blev förstenad. Det kändes som att någon tryckte ut all luft jag hade inom mig, när han tittade på mig.

”Kan du visa mig till Mr. Turners klass rum? Jag ska tydligen ha han i engelska.”

”Mmmh” Jag nickade på huvudet och han gav mig en underlig blick, som tydde på att jag måste vara knäpp. Men det var han. Killen i mina drömmar. 

Haha oj, helt ny person nu, eller ja på sätt och vis. Känner att jag har fuckat lite med er nu när allt har vart drömmar och såvidare, men nu kan jag lova att det är slut...eller? haha men jo, ganska så segt kapitel annars, men jag lovar er att det kommer komma nästan för mycket drama snart! 

ariana grande, spelar Awa/Alyssa

shailene woodley, spelar Lacey

Mer ikväll? KOMMENTERA DÅ BABES!

Tidigare:

Justin: Jag kände att det var något på mitt huvud. Det var något kallt, men på samma gång varmt. Det var händer. Lena händer. Plötsligt vaknade jag till. Allt hade bara vart en dröm. Allt hade bara vart en dröm. Jag hörde människor skrika ”Justin Bieber!” jag vände mig om och gick ut på scen.

Dem där minerna ploppade upp lite då och då. Det var hemska minnen. En tid jag inte alls var stolt över och som jag helst av allt bara ville ha ogjort. Jag visste att det var omöjligt. Tänk att ett litet misstag kunde förstöra ens liv, men åh andra sidan skulle jag aldrig vart här om inte allt det hade hänt, i fucking Madison Square Garden.

Madison Square Garden, var full proppad av mina underbara beliebers. Dem hoppade, skrek, sjung, skrattade och grät. Dem var underbara på alla sätt. Det spelade ingen roll om jag var nere och hatade livet för tillfället, dem fick mig alltid på bra humör!

”I’ll do anything for you guys, you know just as long as you love me.” – musiken till as long as you love me började att spelas. Publiken sjöng med. Jag fick gåshud över hela kroppen. Jag såg två tjejer precis nedanför mig stå och gråta, jag sträckte ner min hand till dem och dem började bara gråta ännu mer. Jag fick ett stort leende på läpparna. Att jag bara sträcka fram min hand kunde göra någonsin liv, var otroligt. När jag bodde i Stratford var att få någon att skratta, bland det bästa jag visste och det kunde liksom göra någons minut typ, nu kunde jag förändra liv. Om man tänker efter lite så var jag ju lite som en gud.

Trots att jag älskade min beliebers mer än något annat, undantag för min familj och Awa, så var jag trött på allt. Det var jobbigt att inte kunna gå ut på stan med min tjej och bara ta en glass utan att halva stan kom springandes och gapandes efter en. Att inte kunna åka någonstans på hela jorden utan att någon visste vem jag var. Jag hade i och för sig valt det här. Valt att bli känd och släppt det vanliga livet för längesedan. Men jag kunde inte låta bli att sakna det, hur mycket jag än försökte.

”So guys I’m wondering if you have heard of my friend Nicki Minaj?” Dem alla blev galna och började hoppa, skrika, sjunga och gråta igen – en vanlig dag på jobbet.

Awa:

Varje gång jag såg Justin stå uppe på scen var det som att jag levde i en dröm. Jag kunde inte förstå hur jag var så lyckligt lottad som hade fått Justin. Han var min. Bara min. Eller ja, jag delade ju han med alla miljoner beliebers som fanns där ute. Men det var ju bara jag han älskade på det sättet. Det där speciella sättet. Jag fick gåshud. Trots att vi hade vart tillsammans ett bra tag nu, i nästan ett och ett halvt år, fick jag ibland fortfarande gåshud när jag tänkte på honom. Att var tillsammans med Justin Bieber hade ju såklart sin för- och nackdelar, men Justin fick mig alltid att glömma nackdelarna.

”Hur var det?” Justin kom gående mot mig och kramade om mig bakifrån. Han var svettig och klibbig.

”Du fråga. Du var lika bra som alltid.” Han log till svar och kysste mig med sina fuktiga läppar, mjukt på mina. Det pirrad i magen på mig. ”Gå ut och kör sista låten nu och gör det riktigt bra, så kanske jag är snäll mot dig när vi kommer hem.” Jag blinkade med mitt högra öga och Justin tittade plågsamt på mig. Jag älskade att reta han, men det var det värsta han visste.

”Fine, på ett villkor!”

”Vad då?”

”Du hänger med ut på scen!” Han greppade tag om mig arm och vi sprang ut på scen. Publiken skrek och skrek. Jag visste inte om det var positiva skrik eller hat skrik, riktade mot mig.

”So guys you all know my beautiful girlfriend Awa, right?” Dem skrek igen. “Well I thought that we would do a little extra number for you. Have anybody of you guys heard Awa new single me.?” Dem skrek ännu en gång, jag men nästan. Skulle jag uppträda? Uppträda nu? I Madison Square Garden, inför Justins alla fans? För det första hade jag scenskräck och för det andra så hade jag aldrig uppträtt den här sången någon gång innan. Den var ju så personlig.

”Justin, jag vågar inte.” Viskade jag. Han gick emot mig och tog sin hand på min kind.

”Det kan du visst. Du sjunger ju för mig all the time. Tänk bara att det är jag här och ingen annan. Just me. Det klarar du. Om det blir jobbigt kolla bara på mig jag sitter jämte dig.” Jag svalde hårt och satte mig på en av dem två pallarna som Alfredo hade ställt fram på scenen och tog emot gitarren han gav mig. Jag och Justin satte oss tillrätt. Framför mig stod en mick.

Justin och jag hade både fått skivkontrakt, samma år som jag hade gått ut näst sista året på High School. Han hade fått det i början av året och jag i slutet. Han hade slått igenom med än gång och blev genast en av världens mest kända 18 åringar. Sen han hade blivit så kände hade såklart allt förändrats, både till det bättre och sämre. Jag hade helt tappat kontakten med min mamma. Visserligen var hon död, så det är inte speciellt konstigt att jag tappat kontakten. Men innan hälsade hon alltid på mig och vi pratade. När vi hade flyttat till LA, jag och Justin. Hade kontakten brutits hela, men det hade börjat försvinna redan efter den där festen hemma hos Zara då jag och Justin träffade varandra på riktigt, för första gången. Jag hade inte träffat min pappa på två år och Zara hatade mig. Jag var hel på utsidan men insidan var ganska så brusten. Jag kände hur det började bränna bakom ögonlocken. Jag var så lycklig men samtidigt så sjukt förstörd. Justin var mer än vad jag kunde begära, men jag saknade min mamma och Zara, hemma i Stratford. Jag kunde inte undvika det hur mycket jag försökte. Det värsta med det här var att Justin inte visste. Han visste inte att jag hade tappat ”kontakten” med min mamma och att jag var förstörd på in sidan. Han trodde att jag var lika pepp på att ”ta över världen” som han hade varit. Jag ville inte göra han besviken och säga att jag heller såg han ta över världen och bara spelade in lite låtar ibland sådär, men just nu, sittandes i MSG framför tusentalsfans, var det svårt. Väldigt svårt att inte visa mi svag.

”Du klarar det älskling.” Sa Justin. Men nej det gjorde jag inte. Jag ställde mig upp la ner gitarren på scenen och sprang där ifrån. Ut från Madison Square Garden. Ute på New Yorks gator kryllade av beliebers som inte hade fått tag på biljetter. Dem såg mig. Skrek och ropade hemska saker emot mig. Eller ja en del gjorde det, medans några faktiskt sa trevliga saker.  Jag sträckte upp handen i luften för att få tag på en taxi, som kunde ta mig till hotellet.

Väl framme på hotellet, tog jag baksidan in för att undvika paparazzis, som skulle skriva rubriker som ”Har Justin och Awa gått skilda vägar?”, ”Awa själv på ett hotellrum, medans Justin spelar för ett fullsatt MSG.” och så vidare. Det tog aldrig slut.  Vårt hotellrum var stort. Ungefär lika stort som en lägenhet och jag och Justin hade mer än behövligt med plats. Jag gick in på toan och satte på duschen. Jag behövde skölja av mig alla tankar som hade ploppat upp den senaste jobbiga femton minuterna av mitt liv.

Justin:

Hela arenan hade blivit tyst när Awa hade sprungit iväg. Inte ens jag brukade lyckas med att tysta ner dem helt. Det var som att någon hade tryckt på ett stoppknapp.

”Sorry for that guys. So who want to be my baby?”

 ”Bra, jobbat ikväll Justin. Men vad fan var det som hände på scen, det var inte okej!” sa Scooter argt och spände blicken i mig. Jag blev arg på honom, men mest mig själv. Jag visste att Awa var scenrädd. Jag skulle inte tagit med henne upp på scen. Jag kliade mig själv i nacken, i hopp om att jag skulle komma på något vettigt att säga till honom. Men det stod helt stilla där uppe.

”Jag vet inte, förlåt.” Han tittade bittert på mig och gick iväg. Jag gick in i min loge och bytte om till ett par, Adidas byxor, Adidas tröja och en keps. Jag behövde åka till Awa, vart hon nu va? Jag tog tag i min vita Iphone 5 och höll in hemknappen. ”Call Honey!” Någon sekund senare visade skärmen att jag ringde Awa. Jag satte på högtalare, samtidigt som jag in på toan, som fanns i min loge. Jag tog av mig keps och la lite wax i håret för att fixa till det.

”Hallå” Hon lät andfådd.

”Vart är du?”

”Hotellet.”

”Jag kommer.”

Jag satte på mig min keps igen och gick ut ur min loge. Scooter och Ryan stod och diskuterade kvällens ”stora” händelse och tittade surt på min när jag kom gåendes emot dem.

”Jag drar nu.” Vi ses imorgon.

”Nähä du, vi ska ha möte om morgondagens show, samt diskutera vad du tänkte innan. Du vet jag vad som hände förragången på scen?” Sa Ryan. Jag fick en klump i magen. Förra gången, jag hade tagit upp Awa på scen hade faktiskt en tjej kastat sin mobil på henne, och hon hade lyckats få den i huvudet och det hade bara forsat ut blod. Det kanske låter en aning kul, men vi fick avbryta konserten och allt hade blivit kaos.

”Jag kan inte, jag måste hem till Awa, hon mår inte bra.” Dem båda tog tag i min vänster arm, men jag slingrade mig låts. Jag behövde komma hem till Awa och känna mig trygg. Det spelade ingen roll och vi hade haft det största grälet genom tiderna och vi för tillfället helst ville döda varandra, så var jag alltid trygg med henne. Hon fick mig alltid att må bra och hon trodde att det på det jag gjorde. Jag hade aldrig behövts skämmas framför henne.

Innan jag åkte till hotellet vart jag tvungen att ställa upp på att ta lite bilder med mina beliebers och skriva lite autografer. Det var inte så många som det brukade, vilket var skönt.

”Justin, hur mår du? Du ser lite ner ut!” Sa en tjej med rött färgat långt hår. Jag log mot henne och signerade hennes telefon som hon höll fram.

”Jag mår bra. Ni är ju här!”

Kenny följde med mig i en svart bil som skulle ta mig till hotellet. Det var stelt mellan oss. Jag visste att han var sur på mig för att jag hade tagit upp Awa på scen och han visste att jag visste det.

”Justin, ta hand om Awa nu. Hon behöver dig så lyssna på henne.” Kennys tonläge var inte som det brukade. Det var annorlunda. Han läte arg, ledsen, besviken och bestämd på samma gång.

”Jag lyssnar väl alltid på vad hon har och säga?” frågade jag häpet och knäckte mina fingrar.

”Inte på det sättet som du tror. Det finns saker du inte har en aning om, som jag tror du vill veta.” Samma tonläge igen. Varför visste Kenny saker om Awa som inte jag visste? Det make no sense.

”Jaja okej.” Jag gick ut ur bilen. Satte på mig ett par solglasögonen, trots det faktum att det regnade och vart kolsvart ute.  Hissfärden upp till mitt och Awas rum tog evigheter. Det var som att hissen ville att jag skulle fundera ännu mer över det Kenny hade sagt, vilket jag fortfarande inte riktigt hade greppat. Vad skulle han möjligt veta om Awa, som JAG INTE visste om. Jag visste väl allt om Awa?

Awa:

Jag hörde Justin sätta in sitt nykelkort i hotelldörren och gå in. Jag stod i badrummet med en vithandduk lindrade tight runt omkring kroppen. Jag hade satt upp mitt hår i en boll och smörjt in mig i min favorit body butter ifrån the body shop, med lukt av mango.

”Hej.” Justin kom in i badrummet och la sina armar runt min mage. Han pussade mig i nacken och pustade. Vi stod fram en stor spegel. Vi var verkligen ett perfekt par. Det var som att vi har gjorda förvarandra, och nu menar jag utseendemässigt.

”Förlåt. Förlåt för att jag sprang bort från scenen. Jag vill inte göra dig besv…jag menar jag fick plötsligt bara sådana otroligt mensvärk.” Det var nackdelen med att känna någon så väl, so jag kände Justin. Han visste alltid att jag ljög, vilket jag gjorde nu. Han spände sin blick i min och frågade med den vad jag hade tänkt säga.

”Det är bara det att jag inte vill göra dig besviken Justin. Jag är ingen stor superstjärna som du är och det för mig att känna, att jag gör dig besviken.”

”Men älskling, du kommer aldrig göra mig besviken. Tror du på allvar att bara för att du inte är någon mega stor popsensation att jag inte kommer älska dig lika mycket som jag gör nu? Det kommer aldrig att hända.”

”Lovar du? För jag känner mig alltid så dålig, men samtidigt så glad för din skulle, när du står uppe på scen. Det är så konstigt förstår du. Jag vill vara popstjärna, men jag är scenrädd, jag vill inte göra dig besviken men jag vågar inte sjunga. Allt det här går liksom inte ihop, och det göra mig galen. Jag känner mig värdelös.”

”Ditt värde är det högsta i världen, det kan jag lova dig.” Han vände mig om så jag såg han rakt in i ögonen. Hans bruna ögon gjorde så att jag log, varje gång. Han fuktade sina läppar och böjde sig ner och kysste mig. Det var skönt att ha fått ut en del av det jag kände över allt det här. Men det här med mamma och Zara fick vänta. Det kändes för mycket för en kväll. Jag skakade av mig dem känslorna och avslutade kyssen.

Tidigare: Jag gick bort till det stora högtalarsystemet som satt under tv:n och kopplade in Zaras macbook pro. Jag gick in på spotify och sökte fram min all in tonight. lista. Jag dubbelklickade på den och den senaste låten jag hade lagt till började spelas, vilket var: beam me up. Riktigt go låt.

”Bra låt val!” ropade Awa ifrån köket. Man kunde se in i köket ifrån vardagsrummet. Våra blickar mötes och vi log till varandra.

 Klockan 22.30 samma kväll. 

Lyssna samtidigt som ni läser. 

Zara hus var fullt med folk och snygga tjejer. Jag kände för att köra en bortamatch ikväll, då jag redan var trött på Zara. Hon var enbart jobbig, men det var gött att veta att hon fanns – då hade jag alltid någonstans att sova om det skulle skita sig. I med att hon var stans största hora var hon alltid öppen. Trots om det var en idiot som stod i hennes dörröppning.

I handen höll jag en kopp med vodka och en gnutta cola i. I början av kvällen hade det var tvärtom, cola och en gnutta cola. Men nu var jag för full för att märka någon skillnad. Låten Only the horses spelade och folk dansade. Awa kom upp vid min högra sida och Zara vid min andra. Vi dansade som galningar och jag kände hur det började snurra i huvudet. Jag släppte taget om dem båda och gick och satte mig i trappan. Jag tog en till klunk av vodkan och ”colan” och tittade ut över folkmassan. Jag insåg att det hade blivit för mycket dricka nu och ställde ifrån mig glaset. Så jag satt där i trappan en stund och funderade lite. Jag behövde nyktra till annars skulle baksmällan imorgon var värre än värst. Jag slog till mig själv lite lätt på kinden för att piggna till och inte somna. Det funkade alltid. Plötsligt blev allt svart. Musiken stannade och folk började bua. Zara och Awa kom snabbt gåendes emot mig och tittade på mig som att jag var ett geni på strömavbrott.

”Justin vet du hur man fixar sånt här?” frågade Zara i panik. En fest utan musik var som en skola lärare.

”Jag har inte en blekaste aning gå och fråga typ Ty, han är bra på sånt där.” Hon nickade sammanbitet och började sin jakt på Ty. Awa stod kvar framför mig.

”Awa vi måste lösa det här på något sätt, folk har redan börjat dra.”

”Jag har en idé! Hämta gitarren som är uppe i hennes pärons rum och kom hit sen.” Jag gjorde som hon sa. När jag kom tillbaka slog jag mig ner bredvid henne och hon tog emot gitarren.

”Du kan sjunga, right? Kan du låten call me maybe?” 

Jag blickade åter igen ut över folkmassan, det var säkert hundra pers här och jag hade världens scenskräck. Han ilning kom krypandes upp längs ryggraden på mig. Jag ville inte göra Awa eller Zara besviken. Men samtidigt ville jag inte göra bort mig inför stadens hela innefolk.

”Kan du den?” frågade hon igen. Yolo tänkte jag och nickade. Hon började spela och alla blickar vändes mot oss. I refrängen började folk sjunga med och alla blev glada igen. Folk som hade stuckit kom tillbaka och snart var festen i full fart igen. Zara gjorde tummen upp till oss medans hon och Ty försökte fixa elen. Några minuter senare var strömmen på och den riktiga version av call me maybe började spelas. Jag och Awa tittade stolt på varandra och jag kände mig stolt. Det här var första gången jag hade uppträtt framför en så stor publiken sen jag var 10. Jag hade saknat det. Fan för dig pappa, tänkte jag. Tänk att du hade vart tvungen att förstöra det också. Jävla idiot.

”Bra jobbat Justin. Tänk att jag kom ihåg att du kunde sjunga. Du borde göra det oftare!” sa Awa och gick upp till övervåning med gitarren. Jag log inombords och kände mig uppskattade för första gången på riktigt länge. Alla nervositet jag hade inom mig försvann inte. Jag behövde dricka. Nu.

”Justin! Vad fan håller du på med?” Jag vände mig om och såg Adam. Hans ögon var svarta och dem visade enbart ilska. ”Vad fan är det med dig? Du kan inte bara dra?” Hans röst lät arg och jag förstod egentligen inte riktigt varför. Det var ju inte precis så att han ägde mig och jag var tvungen att göra allt han sa åt mig att göra?

”Jag pallar fan inte med ditt jävla svineri längre Adam. Jag mår ju fan psykiskt dåligt av att vara instängd i ditt äckliga hus. Jag orkar verkligen inte med din skit längre Adam!”

”Nähä, så du ska bo på gatan då eller? Det är ju inte direkt så att du är rik och kan köpa dig ett hus? Du har ju fan inte ens råd att köpa dricka. Jag pröjsar ju fan för allt. Och du tackar mig genom att dra? Bra, Justin. Bra. Då vet jag vilken jävla idiot du är. Du har bott oss mig i över ett år Justin. Jävla fitta på dig!”

”Du hade kunnat kasta ut mig när du ville, idiot!” Jag gick bort ifrån och in i köket och fyllde en blå mugg med enbart vodka.

Awa:

Zaras pärons rum var gigantiskt. Deras säng var king size och både två hade varsin walk in closet. Jag satte mig ner i deras säng. Jag tänkte på det Justin och jag precis hade gjort. Det är konstigt att en människa som sägs var stans största idiot kan var så snäll och verka trevlig. Som alltid när jag var fundersam började knäppa lite på gitarren. Jag spelade på Me. och tanken, om hur många views på youtube jag hade nu, slog mig. Jag tog upp min mobil ur fikan, för att kolla views och i samma sekund ploppade ett meddelande från Toby upp. Jag drog med tummen över skärmen för att låsa upp det.

Behöver du någon mer dricka? – T

Toby, Toby, Toby, alltid lika snäll. Eller i alla fall innan man hade fått drickan av honom. När man hade fått den var han inte riktigt lika snäll. Fast det var lite som med Justin när det kom till Toby. Ena stunden underbara, nästan en jävla idiot som utnyttjade unga tjejer. Hemska minnen ploppade upp i mitt huvud. Jag la ifrån mig gitarren och la mig ner i sängen med en kudde över huvudet för att kunna få bort bilderna. För att försöka klara mig undan för att springa in på toan och ta en rakhyvel och bara göra så allt tog slut. Att en människa kunde vara så snäll ena sekunden och i nästa vara ett rent helvete, var en fråga jag hade ställt mig alltför många gånger. Min pappa var lite så, men inte på samma sätt. Han hade vad man kallad äckligt sjuka humörsvängningar som gjorde att man knappt visste vem han var. Det slog mig att alla tre av dem, Toby, Justin och min pappa var väldigt lika. Dem alla var idioter ena stunden och snälla nästa. Tårar rann sakta ner för mina kinder och jag misstänkte att kudden jag höll i var full med svarta maskar som inte skulle gå bort.

”Hey!”Jag rykte till och tog sakta bort kudden från ansiktet. Där stod Justin. I handen höll han en röd plastmugg. Han vinglade och det såg ut som att han i vilken sekund som helst skulle ramla omkull.

”Justin, jag tror du behöver lite hjälp. Kom så går vi ner.” Jag reste mig upp ur sängen.

”Ja jag behöver din hjälp sötnos.” Han släppte den röda muggen och tog sin händer på mina kinder. Hans andedräkt luktade vodka. Han lutade sig fram för att kyssa mig och jag knuffade bort han.

”Kom så går vi ner”

”Tänk om jag inte vill det då? Jag vill knulla för fan! Jävla fitta på dig!”

Det kändes som ett slag i magen, trots att jag knappt kände killen. Jag tog bara tag i hans arm och drog med honom ut ifrån sovrummet. Ut från sovrummet. Ut. Minerna med Toby ploppade upp i huvudet igen.

”Gå ner för helvete Justin!”

Det här med sex och sådant träffade verkligen en öm punkt inom mig. Det finns många orsaker till varför men T…

”Herre jävlar! Hjälp någon!” Ty ropade, en skuldkänsla drabbade mig när jag såg vad det var som hade hänt. Det var mitt fel. Plötsligt låg Justin som en talrik kräm i trappan. Ifrån hans huvud kom det blod och han andades inte.

”H-E-L-V-E-T-E någon ring ambulans för fan!” skrek någon.

”Nej, han har ju druckit som en jävla alkoholist, dem kommer ta in oss alla på förhör.” sa jag och satte mig bredvid Justin. Jag la min hand på hans panna och skuldkänslorna växte för varje sekund. ”Ty kan du hjälpa mig bära upp han till sovrummet är uppe?” Ty brydde sig inte ens om att svara han bara tog Justin som om att han vore en fjäder och gick upp. Ty muskulösas armar såg ut att klara mer än 100 kilo lätt. 

Jag kom och tänka på en gång i när Justin hade gått i 12th grade och jag hade gått i 11th grade. Han, Adam och deras gäng hade alltid vart störst, bäst och vackrast på skolan. Men den här dagen, som var en varm vår dag i Maj hade dem gått över styr. Jag och Zara hade suttit ute och ätit vår lunch. Vi hade bara suttit och pratat och inte lagt något större intresse på det övriga som hände på skolgården. Men så helt plötsligt hade vi hört någon skrika, eller mer tjuta. Vi hade avbrutit våran konversation och kollat upp. Justin, Adam och en kille vid namn Ty hade ståt vi kanten av skolgården. Adam hade dragit bak en tjejs armar bak ryggen och framför stod Justin och Ty. Ty hade tagit sin hand på flickans kind och smekte den. Hon hade försökt göra motstånd och spottat han i ansiktet, men dem alla tre hade bara skrattat. Efter det slängde Ty upp henne på axeln och dem gick sin väg ut i skogen. Jag minns dock att Justin hade kollat mig i ögonen först. Hans blick visade inte njutning, glädje eller lycka, som man trodde ut snarare en stor rädsla och sorg. Jag hade fått känslan av att han inte ville, fast jag hade aldrig riktigt förstått varför han då följde med dem?

Två dagar senare hade det stått i tidningen att en tjej hade hittats brutalt misshandlade och våldtagen uppe i skogen. Ett få tal vitten hade sett ett okänt antal killar i 18-20 års ålder uppe i skogen vid den tiden, där det sägs allt hade skett. Men polisen hade aldrig lyckats samla tillräckligt med bevis för att fälla någon och efter ett tag hade alla i stan sagt med säkert börja glömma. Fast jag hade aldrig gjort det. Jag hade inte kunnat sluta tänka på vad som egentligen hade hänt där uppe i skogen. Sen den där dagen i maj hade inget vart det samma. Varken Justin, Ty eller Adam hade vart sig själv till 100 % eller jag tror knappt aldrig dem var sig själv, men dem vi är vana vid att se dem som. Zara hade trott att polisen hade ljugit om hela skiten. ”Dem ljuger säkert bara om att det var någon liten fitta som blev våldtagen i skogen.” När hon sa det hade hon vart lika hög som Empire State Building, vilket hon hade vart mesta dels av den terminen. Det var ganska så underligt egentligen. Jag, Awa, som var en tjej utan mamma och knappt en pappa och som egentligen behövde lugn och ro runt omkring mig, umgicks med stans största hora och junkie. Det är nästan lite komiskt.

Justin:

Jag kände att det var något på mitt huvud. Det var något kallt, men på samma gång varmt. Det var händer. Lena händer. Plötsligt vaknade jag till. Allt hade bara vart en dröm. Allt hade bara vart en dröm. Jag hörde människor skrika ”Justin Bieber!” jag vände mig om och gick ut på scen.

What the fuck is going on? Vad tror ni jag menar med det sista i denna episoden som för övrigt är bland det sämsta jag skrivit! 

Kommentera gärna. 

Tidigare: ”Awa, ska vi börja göra oss iordning snart kanske, och sedan börja föra lite?” Jag och Justin nickade och tittade båda på henne. Då knakade det på dörren. Zara reste sig upp och gick och öppna. Efter någon minut kom hon tillbaka.

”Justin det är till dig.”

Justin:

Jag knöt ihop min båda händer och spände blicken i TV, som hängde på väggen rakt framför mig. Jag hade inte en blekaste aning vem som skulle komma hit och vilja träffa mig? Någon ifrån min familj kunde det knappast vara, för hur skulle dem få reda på att jag var här? Adam skulle till festen ikväll, och har var på tok för lat för att dra sig hit två gånger på en dag. Det var slut på alternativ där. Vem i hela världen var det som stod ute i hallen och väntade på mig?

 Jag reste mig upp ur den svarta soffan, som jag och Awa satt i. Jag kände Awas blick i nacken på mig och fick en rysning längs ryggraden. Jag gick förbi Zara som stod och tittade på mig i dörrkarmen in till vardagsrummet. Det låg ett täcke av spändhet och en jobbig tystnad över oss. Lukten av Marc Jacobs Parfym, Daisy kom som ett moln mot mig när jag passerad Zara. Det luktade gott, men en aning för mycket.

Ute hallen stod en utav dem personen jag minst hade anat att det skulle vara. Den personen jag minste ville att det skulle vara.

”Justin!” sa min mamma och tittade på mig med sorgsna ögon. Trots att jag hade vart borta ifrån henne i över ett år, visste jag precis vad den blicken betydde. Något var fel. Jag ville säga hej till henne och ge en henne kram. Men jag var tom på ord. Min mun blev som ett sandpapper. Jag kunde inte få ut ett ord.

”Justin, jag har en sak att berätta.” denna gång pratade hon med gråt i halsen. Det smittade av sig på mig. Det började svida i mina ögon. Jag drabbades av total panik och jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Trots att jag inte hade en blekaste aning om vad det var hon ville, eller jag kunde stryka över ”Vi vill att du ska komma hem Justin, vi älskar dig-” från listan. Jag svalade hårt och tittade henne i ögonen. Att se min mamma efter ett helt år, tog fram massa gamla känslor. Känslor jag hade gömt undan djupt inom mig. Mamma gick fram till mig och la sin lilla hand på min kind. Jag märkte att jag hade växt bra mycket sen jag senaste sent henne, då jag nästan fick nackspärr av att kolla ner på henne.

”Jazmyn ligger inne på sjukhus.”

Jag brast. Att hålla inne alla känslor jag haft inom mig i ett år, gick inte längre. Jag kände mig som en liten pojke igen. Precis som jag gjort igår kväll. Jag grät. Mamma höll om mig och för första gången på ett år kände jag mig trygg. Jag kände mig som en människa och inte ett missfoster som folk enbart ville ligga med och inget mer. En person som var älskad. Det kändes bra. Men så kom jag på vad det var mamma hade sagt. Jazmyn låg på sjukhus? 

”Vad är det med henne?” frågade jag desperat. Mitt hjärta gick i 180 och jag kallsvettades. Jazmyn. Plötsligt ångrade jag allt. Jag ångrade att jag hade stuckit och lämnat Jazmyn med min sjuka familj. Min idiot till pappa och mamma som för det mesta enbart tänkte på sig själv.

”Hon var på klassresa…”hon pausade, då det forsade tårar ner för hennes kinder. ”Bussen dem åkte i, krokade. Dem krokade med en stor last bil, nära en sjö, och voltade. Några få av eleverna ramlade ner i vattnet i bussen. Men dem flesta lyckades ta sig ut. Men inte Jazmyn.

Jag backade. Backade bak till väggen och ställde mig lutad mot den. Jag grät och visste inte vad jag skulle säga, eller lika så göra. Jag ville åka till Jazmyn nu och bara ta hand i hennes lilla hand, puss hennes panna och säga att allt skulle ordna sig, säga att ”storebror Justin var här. Nu.” Men jag kunde inte med att göra det mot henne. Kom in gåendes i hennes liv och låtsas som att inget hade hänt. Att var där för henne och att allt faktiskt skulle bli bra, för det hade jag inte en aning om det skulle bli.

”Du får hälsa henne att hon ska krya på sig. Jag vill att du går nu.” Sa jag och öppnade dörren. Mamma visste av erfarenhet att det inte var någon idé att försöka övertala mig. Så hon försökte inte hennes.

”Jag smsar hur det går.” Sen var hon ute ur dörren. Jag torkade bort tårarna ur ögonen och tittade mig själv i spegeln. Det syntes att jag hade gråtit. Men att skylla på att jag hade haft något i ögat, skulle nog också funka.

Jag gick in till Awa och Zara igen. Dem båda satt nu i soffan och pratade. Dem blev tysta när jag kom in och det kändes som det stod en elefant i rummet. Deras blickar visade att dem hade hört det mesta av det som hade sagts ute i hallen, trots att jag hade försökte dämpa mig, då var jag inte var speciellt stolt över min relation till mina föräldrar.

”Hur illa lät det på en skala mellan 1-10?” frågade jag rädd, för att dem skulle säga 11.

”Vi vet inte hela historian, så det lät antagligen värre än var det var, men en 7 kanske?” sa Awa. Jag gillade henne. Jag har alltid vetat vem hon är, men jag tror inte vi har utbytt mer än tre meningar till varandra.

”Säkert?”

”Säkert.” svarade hon. Hon reste sig upp ur soffan och log. ”Nu måste vi börja föra lite tycker jag, och lägga allt tråkigt bakom oss, för ikväll ska vi fan ge den! Men första fixa iordning här och sen fixa oss själv. Justin du fixar med musiken och jag och Zara fixar med snacks och bland dricka och sånt där i köket, deal?”

”Deal!” sa både jag och Zara. Hon tittade åt mitt håll och blev generad. Jag fick en känsla av att hon trodde att det var något mellan oss. Varför var det alltid så med tjejer? Så fort man hade legat med dem mer än en gång, eller ibland bara en gång, trodde dem att man typ skulle gifta sig? Eller i alla fall dem flesta tjejerna.

Jag gick bort till det stora högtalarsystemet som satt under tv:n och kopplade in Zaras macbook pro. Jag gick in på spotify och sökte fram min all in tonight. lista. Jag dubbelklickade på den och den senaste låten jag hade lagt till började spelas, vilket var: beam me up. Riktigt go låt.

”Bra låt val!” ropade Awa ifrån köket. Man kunde se in i köket ifrån vardagsrummet. Våra blickar mötes och vi log till varandra. 

Kort kapitel! Om ni har tur kommer det ett till idag. Då jag redan är klar med det, men måste läsa igenom det och sådär! Men kommentera, så lär chansen bli större! Kram Lina. 

Tidigare: ”Pling” sa det ifrån min mobil, som låg jämte mig i sängen. Jag tryckte in min kod och läste vad det stod:

Yes! Jag scored igen och igen! jävlar Awa du missad verkligen något i går hemma hos Adam! Kommer du till mig imorgon? Kram Zara.

Awa: En Flashback spelades upp i mitt huvud ifrån i måndags i skolan. Jag och Zara hade stått i korridoren och väntat på att vår biologi skulle börja. Vi hade pratat om Adam och hur nice det skulle bli med hans fest på fredag. Han gick inte i skolan längre, trots det bjöd han in hela Stratford High School, han kände knappt hälften av oss. Töntarna blev alltid överlyckliga när dem blev bjudna på fest. Dem kom alltid i sina små gäng och med en påse från närmsta matbutik i handen. Dem hade köpt 2.25 cider och 3.5 öl. Gulligt.

”Jag ska jag ha fest på söndag, vill du komma?” Hade Zara frågat och jag hade släppt tankarna om töntarna. Jag hade kollat upp i hennes ansikte och lett. Självklart vill jag gå på fest och glöm alla bekymmer jag hade med mina föräldrar för en stund, men samtidigt kändes det som att jag gjorde mamma besviken. Hon såg ju allt jag gjorde där uppe i himlen, och jag ville inte att hon skulle se mig bete mig som en typisk 17 åring. En tanke om att man bara är 17 en gång i livet ploppade upp i huvudet.

”Räkna med mig!” hade jag svarat och skrattade. Vi hade börjat diskutera vilka som skulle vara med och förfesta och vilka det var Zara hade bjudit. Vilket vi kom fram till var 100 pers efter att vi hade räknat. Tur att hon hade ett stort hus.

Skolan klockan ringde och korridoren hade blivit tom. Vi gick in i klassrummet och satte oss längst bak. Vår lärare Toby, som var våran langare, tittade på oss. Blicken han hade gett oss så många gånger. Skolan parkeringen halv 8 ikväll. Vi både att nickat åt han och han hade sen satt igång lektion, som idag skulle handla om preventivmedel. Jag kom att tänka på att jag behövde gå och hämta ut ett nytt paket av mina p-piller efter skolan, annars skulle det blir kaos.

Jag vaknade till. Jag hade visst somnat. Det var ljust ute och klockan var halv elva på förmiddagen. Jävlar tänkte jag. Jag skulle ju hem till Zara tidigare än alla andra, för att hjälpa till. Jag tog upp min mobil för att ringa henne. Men ingen svarade. Jag struntade i att försöka igen och gick istället in i mitt badrum för att duscha och göra mig lite lätt i ordning. Ordning inför kvällen, skulle jag fixa hemma hos Zara. Jag rakade benen, och allt annat som behövdes, gjorde en hår inpackning, målade naglarna i min favoritfärg, svart. Jag fönade håret och satte sen upp det i en lös boll på huvudet. Ur min garderob tog jag ut lite alternativ, inför kvällen, samt ett par abrecrombie and fitch mjukisbrallor och en tjocktröja. Jag tog en stor väska från Louis Vuttion och packade ner mina saker, jag skulle ha med mig till Zara, i den.

Efter att jag hade klätt på mig och ätit en lätt frukost i form av en banan, slog det mig hur glad jag var idag. Tankar på mamma fanns knappt där och det gjorde mig glad, men samtidigt lite besviken på mig själv. Det kändes som att jag lät mig själv glömma bort henne. Då kom hon. Hon kom gåendes ut ifrån skafferiet i köket med en kakburk i handen.

”Gumman du kommer aldrig glömma mig, precis som att jag aldrig kommer glömma dig. Gå och ha kul nu och strunta i mig, då kan inte göra något åt situation ändå.” Hon log sitt gladaste leende och väntade på att jag skulle komma fram och krama henne, vilket jag gjorde.

”Tack mamma, jag älskar dig.” viskade jag i hennes öra. Hon gjorde det samma och sen försvann hon upp till sig.

Min väska vägde mer än ett ton, kändes det som när jag hängde upp den på axeln och gick bort till hallen. Den var fylld med dricka, på tok för mycket smink, allt för mycket kläder och såklart kameran. Jag älskade att fota och jag kan inte minnas en fest jag inte haft med mig den på. Den hade räddat mig ifrån många pinsamma och jobbiga situationer oh jag hade även räddat Zara ur många med den. Jag drog på mig mina UGGs och en jacka. Jag satte igång larmet och gick ut. Jag låste dörren och började gå till Zara. I jämna mellan rum fick jag byta axel att han väska på, eftersom den var så tung. När jag kom fram till Zara räknade jag med att mina axlar skulle var röda som tusan.

Zara stora vita hus, var upplyst, när jag kom gående utanför. Det hördes redan hög musik och jag blev genast taggad för att ge den som aldrig för. Jag gick bort emot kök ingången och öppnade dörren. Zara låste aldrig den dörren. Köket såg ut som en bomb nerslag, vilket det alltid gjorde när Zara var ensam hemma. Tur att hennes föräldrar skulle vara bort en vecka till och hade vi hade lov den kommande veckan, så vi slapp städa upp på en gång. Jag hörde fotsteg bakom mig, så jag vände mig om, redo att krama mig bästa vän.

”Hej Za…” Jag blev tyst. Framför mig stod en kille. En snygg kille. Han hade på sig en svart v -ringad tröja och ett par Adidas joggingbyxor. På huvudet hade han på sig en grå mössa och runt halsen ett silvrigt halsband.Han kliade sig i bak huvudet och tittade upp på mig.

”Tja, är du städerskan som skulle komma eller?” sa han. Jag tittade på honom med förvånad blick och nöp mig sen i armen för att komma tillbaka till jorden.

”Haha nej, jag är Awa. Zara bästa vän.”

”Ja okej, tjenatjena! Jag är Justin. Zara är och duschar, vill du käka lite frulle?”sa han och tittade mot kylskåpet. Han var social och spontan. Det gillade jag. Jag insåg att banan jag ätit hemma, inte skulle hålla mig mätt speciellt länge till. Så lite frukost skulle inte sitta fel alls.

”Visst! Vad ska vi äta?”

”Jag tänker att du kan laga typ amerikanska pannkakor och jag fixar musik?” Han tittade på mig med en såndär ”det-går-inte-att-säga-nej-blick” på mig.

”Som du vill Jason.” Han skrattade till åt det jag nyss sagt.

”Justin. Jag heter Justin. Justin Bieber.”

”Förlåt. Jag är sämst i världen på att komma ihåg namn.” Sa jag generat och försökte dölja min rodnad.

”Det är ingen fara.”

När pannkakorna var klara satt vi oss i soffan i vardagsrummet och kollade TV. Jersey Shore visades på MTV och vi kunde inte sluta skratta åt hur efterbliven Snooki var.

”Hej Awa, är du redan här?” Sa Zara när hon kom ner ifrån trappan, iförde korta jeans shorts och ett kort linne. Hon tittade flörtigt åt Justin och jag förstod vad hon hade menat med sms:et, hon skickade till mig igår. Jag fick upp en äcklig bild av Zara och Justin framför mig. Usch.

”Ja du sa vid tolv tiden om jag inte minns fel.”

”Haha, ja det gjorde jag säkert. Jag minns ju knappt vad jag heter, så visst! Finns det några pannkakor till mig också?” Både Justin och jag nickade till svar. Hon försvann ut i köket. Hon var borta ovanligt länge för att ha hämta en talrik med pannkakor.

När hon kom tillbaka satte hon sig i Justins knä utan nära pannkakor i handen. Jag tittade på henne och hon kunna annan vad jag menade med min blick. Jag såg paniken hon fick i ögonen. Hon försökte dölja det med att skaka på huvudet och le. Men jag kände henne på tok för väl, för att veta att hon ljög. Hon satte ett finger emot munnen. Hon ville inte jag skulle säga något i Jasons, jag menar Justins närvaro. Jag respekterade det. Men jag respekterade inte för fem öre, det hon gjorde. Istället för att tittade på mig vände hon sitt ansikte emot Justin. Lutade sin panna mot hans och kysste han på munnen. Jag hade vart med om det här så många gånger för. Det är så typiskt Zara att strula upp en kille rakt framför ögonen på mig, för hon vet att jag inte kör sådant. Eller inte när folk tittar på i alla fall. Justin avbröt det hela och tittade på mig. Tack Justin tänkte jag. Du räddade mig för att få upp ännu en äcklig bild i huvudet.

”Awa, ska vi börja göra oss iordning snart kanske, och sedan börja föra lite?” Jag och Justin nickade och tittade båda på henne. Då knakade det på dörren. Zara reste sig upp och gick och öppna. Efter någon minut kom hon tillbaka.

”Justin det är till dig.” 

Sådär ja. Fjärde kapitlet påplats. Vad tycker ni? Nu har dem träffat varandra. Jag personligen tycker inte det går för fortfram eftersom det inte är den "riktiga" Justin det handlar om...än. Men vad tycker ni, går det för fort? 

Tidigare: En tjej med blont, långt lockigt hår kom i en siden, rosa morgonrock och öppnade dörren. Hon log mot mig och öppnade dörren. Hon sa inte ett ord ut gick bara rakt emot mig, tog sina händer på mina kinder och kysste mig passionerat med tungan. Jag förde mina händer mot hennes rumpa och jag kände hur kåt jag var.

Justin: Vi gick in genom dörren igen och in i huset. Jag kändes hur jag började få i gång blodcirkulation igen och kände mig mer än redo att köra någon om gång eller två med blondinen som kysste mig som en galning. Mina händer gled fram till hennes mage och jag knöt upp den lösa knuten som hade vart på hennes morgon rock. Hennes ila rosa BH och trosor lyste upp den mörka hallen.

Vi fortsatte att gå längre och längre in i huset och påvägen drog hon av mig min kläder tills jag bara hade mina kalsonger kvar. 

Vi föll ner i stor säng, tätt intill varandra. Vi kysste varandra mer och mer passionerat för varje sekund som gick. Jag knäppte upp hennes BH och masserade hennes bröst. Hon stönade och började dra ner mina kalsonger.

”Oj någon är sugen?” sa hon flörtigt och började runka av mig. Jag stönade och stack in två fingrar under hennes trosor.

”Åh ja precis där” sa hon. Jag satte mig på henne och drog av hennes trosor helt och lät den glida in. Hon var tight. Jag höll mina händer på hennes bröst och masserade dem.

”Jag kommer komma” skrek hon ett tag senare.”Jag med” stönade jag i takt med hur jag rörde mig.

45 sekunder senare låg vi på rygg båda två. Tittade upp i taket och pustade ut. Det hade vart ett bra ligg. Men inte mer än så. Hon kysste mig på kinden och klev sedan upp ur sängen. Hon tassade försiktigt ut i sovrummet för att leta rätt på sin sidenrock. Jag la armen under huvudet och blundade. Jag behövde sömn. 

”Justin, är du hungrig?” Jag ryckte till. Jag hade visste somnat till en snabbis.

”Nej tack det är bra.” Jag kunde inte med att ta emot mat av henne, när hon precis hade välkomnat mig på bästa sätt och skulle låta mig sova över.

”Säkert? Jag fixade precis grattis pizza av pizzakillen.” sa hon och blinkade med högra ögat. Jag förstod vad hon hade gjort för att få den där ”gratis pizzan” och jag gillade det.

”Ja men om den ändå var grattis, så varför inte?” sa jag och log. Jag följde efter henne ut i köket. Vi åt av den nygräddade pizzan och skrattade åt varandras dålig natthumörskämt. Klockan var redan halv ett. 

Zara hade hoppat upp på köksbänken. Hon var riktigt sexig i sin rosa siden rock och jag kunde inte låta bli att bli upphetsad igen. Vi hade redan ätit upp och jag såg ingen anledning till att inte köra en andra omgång.

Jag ställde mig mellan hennes ben. Hon hade inte trosor på sig, kände jag när min hand gled in mellan hennes ben. Ett stön kom ut från hennes mun och någon minut senare stod hon framåt lutade över köksbänken och jag bakom henne och tog i allt jag hade. Jävlar vad tight hon var!

 

Awa: Mamma hade lämnat mig för länge sen. Jag var själv igen. Själv och rädd. Det hade blåst upp till en rejäl storm. Jag kände mig nästan lite iakttagen, men det gjorde jag i stort sätt alltid när jag var ensam hemma. Jag ville få bort mina tankar ifrån mamma och allt vi hade pratat om. Jag bestämde mig för att gå upp till mitt rum och spela lite på gitarren och skriva klart min låt.

Mitt vita rum, gav mig en känsla av sjukhuset mamma hade legat på. En känsla av rädsla, sorgsenhet och ensamhet kröp upp längs min ryggrad. Jag rös till och fick en klump i magen. Vart jag än gick, vart jag än var fick jag alltid en känsla av den där dagen då mamma hade dött. Jag visste att musiken skulle hjälpa mig att få bort dem tankarna, vilket jag tycker är konstigt, då det var mamma som presenterade mig för musiken. Åh vad jag saknade alla våra timmar framför notstället, blåsorna jag fick på fingrar av att ha tryckt på tok för hårt på gitarren och glädje vi uppnådde varje gång vi blev klara med en låt!

”Jag saknar dig mamma.” viskade jag. Jag visste att hon hörde och jag hade sagt det när hon gick innan. Men jag tror knappast att det går att bli sagt för mycket. 

Jag satt och skrev och skrev, men blev aldrig riktigt nöjd. Jag fick inte till slutet som jag ville och det gjorde mig galen. Jag slängde iväg mitt block tvärs över rummet så att det välte ner en tavla. Jag hade alltid haft ett högt temperament och blev lätt irriterad på småsaker. Jag kommer ihåg en gång när jag var mindre. Mamma levde och pappa var inte som han är idag, vi var på semester över vårlovet i New York. Vi var i Central Park och jag lekte på en av alla lekplatser. Jag hade på mig en gul regnkappa och röda gummistövlar. Det hängde regn i luften och mamma och pappa ville ha mig förberedda för vatten. Jag satt i en sandlåda och grävde ett slott. En kille i min ålder satt också och lekte. Jag minnas att han satt på knän och kröp bakåt så att han råkade sparka ner ett av tornen på mitt sandslott. Jag blev röd som en tomat av ilska i ansiktet. Jag reste mig upp och gick fram till hans sköldpadda han hade gjort och hoppade på den. Tillslut var det bara en sand hög. Killen hade gråtit som en liten bebis och jag hade bara lett. Hans nany hade kommit fram och tagit mig i armen och sagt:

”Vad tror du att du håller på med unga fröken?” Jag hade bara tittat henne i ögonen och spottat henne i ansiktet.

Mina föräldrar hade sprungit fram till henne, bett om ursäkt för att deras dotter var en idiot och sedan släpat mig där ifrån.

Jag vet själv inte riktigt vad som hade flugit i mig den där dagen, men det måste vart något riktigt illa. Jag vet bara att sen dess har jag alltid vart ganska så uppkäftig och sagt det jag tycker. Och när mamma dog blev inte mig attityd direkt bättre. Jag hade blivit erbjuden terapi flera gånger. Men jag förstod inte poängen med att sitta och prata med en jävla främling, som inte visste för fem öre vem jag var. Jag tyckte att musik var terapi nog för mig. Jag gick och hämtade mitt block jag slängt iväg. Och nu flöt det bara på. Slutet blev perfekt och jag fick till det precis som jag ville!

Jag bestämde mig för att spela in låten och att lägga upp den till mig youtube account. Jag hade ganska många som premierade på mig och många som gillade min videos jag la upp. Jag hade både covers och egenskrivna låtar. Jag hämtade min macbook och startade photophoto. Och tryckte på starta film. 

”Hey guys! It’s been a while sense I last uploaded a video, so I thought it was time to do it again. I just finished a new song, called “me.” That I’m really proud. It’s about how I see things in life and how unfear life can be. I’ll hope you guys will like it!” 

Jag tryckte in ”G” på gitarren och började spela. Det flöt på bra och när jag var klar granskade jag den och redigerade den lite i iMovie. När jag var klar laddade jag upp den till youtube och redan efter några minuter hade jag över tiotusen träffar. Det rasade in fina kommentarer om hur bra min låt var och hur jag började göra en skiva. Jag log som en sol, tänk att folk faktiskt gillade min musik.

”Pling” sa det ifrån min mobil, som låg jämte mig i sängen. Jag tryckte in min kod och läste vad det stod:

Yes! Jag scored igen och igen! jävlar Awa du missad verkligen något i går hemma hos Adam! Kommer du till mig imorgon?

Kram Zara.

Börjar ju hända lite mer nu iaf. Men det är fortfarande segt, eller vad tycker ni? Det kommer mer nu snart, kan jag lova. 

Är avsnitten för korta? Burkar skirva 2-3 A4 i storlek fem i word, men väl uppe på bloggen känns dem så himla korta, vad tycker ni?  

. 

Tidigare: ”Awa”, sa pappa. ”Jag åker nu, vi ses om några veckor.” Jag tittade upp på honom, med blandade känslor i kroppen. Jag förstod inte varför han ens stod i min dörröppning och försökte sig på att skapa en konversation med mig.
”Ha det bra, hejdå.” Jag sa det med en kylig ton och ångrade det inte för en sekund att jag var kaxig mot honom, han förtjänade det. Jag tog tillbaka min blick till mitt anteckningsblock och försökte klura ut något som jag kunde lägg till på min låt.
”Jag ringer när jag har landat i Alaska.”
”Du behöver inte anstränga dig.”

Awa: När pappa hade åkte kände jag en känsla av lättnade inom mig, men samtidigt en stor rädsla. Jag var i stort sätt alltid ensam hemma och jag var inte den som gjorde mig beroende av någons ananas närvaro, snarare tvärtom. Men på den senaste tiden hade jag blivit annorlunda. Jag hade blivit känslosammare än vanligt och räddare. Hur skulle jag klara av att vara hemma själv i ”några” veckor, som pappa sa, men som jag visste innebar minst tre månader. Tre månader är en lång tid. Det kan hända mycket saker under tre månader.
Eftersom min mamma dog i såpass tidiga ålder, hade jag nästan uppfostrat mig själv. Pappa hade alltid vart iväg och jobbat, och jag hade fått klara mig själv redan vid tidig ålder. Så som en hjälpande hand hade alltid mamma kommit och hälsat på mig, när pappa var iväg. Vi kunde prata om allt med varandra. Det hade vart så redan när jag var liten. Vi pratade alltid och hon hade vart min bästa vän. Att mamma och pappa var tillsammans enbart för att det skulle vara mindre jobbigt för, hade jag förstått redan när jag började på dagis. Jag hade alltid vart en smart unge, ibland nästan lite för smart, för jag tror inte det var meningen att jag skulle förstå det.

Jag gick ner för trappan. Jag kände hur det gick någon bakom om mig och vände mig om. Där stod mamma. Hon log och tittade mig i ögonen. Hon hade på sig sin älskade beige kofta och håret var uppsatt i en knut. Det var dem sista kläderna jag hade sett henne i.
”Hej mamma.” Det gjorde mig både glad och ledsen på samma gång att prata och se henne. Jag fick alltid ut mina känslor och fick prata ut, då jag inte hade någon annan speciell att prata med.  Men samtidigt insåg jag hur ensam jag var och hur mycket jag saknade henne.
”Hej, gumman! Hur mår du egentligen? Jag har sett att du inte har vart dig själv nu det senaste.” Mamma la huvudet på sned och tittade fundersamt på mig. Jag tittade på henne med en tom blick och gick ner till köket.

Ur ett av köksskåpen tog jag ut två stycken kaffekoppar och satte dem på köksbordet. Ur kylen tog jag fram ett paket mjölk och satte även det på köksbordet. Jag tände ljus och satte på radion på lägsta volym, för att få bort de jobbiga tystanden som var mellan oss.
”Jag tar fram chokladen och skorporna.” Sa mamma. Det var vår tradition. Dricka kall choklad, äta skorpor och bara sitta där i köket och lyssna på vad varandra hade att säga. ”Mamma. Varför? Varför blev det såhär? Varför är allt så orättvist?” Mammas ansiktsuttryck gick från fundersam till ledsen. Hon anklagade alltid sig själv för att jag inte mådde bra. Hon trodde att det var hennes fel att hon hade dött, den där fina dagen i juni för sju år sedan. Jag visste att det inte var det, men ibland kunde jag inte låta bli och undra vad hon hade kunnat göra annorlunda.
”Gumman.” Sa hon med en bekymrad ton som gjorde mig arg på mig själv. Jag ville inte göra henne besviken, men jag visste att hon fick reda på precis allt. Hon såg allt jag gjorde. Hon kände vad jag kände. ”Jag har ingen förklaring till varför allt blev som det blev? Om jag hade vart kristen hade jag sagt att Gud hade velat det här. Hade jag var hindu hade jag sagt att det var karma.  Men nu är jag, jag. Jag har ingen förklarning, hur mycket jag än vill det. Hur mycket jag än vill förklara varför pappa har blivit som han blivit och varför jag försvann från jorden, så kommer jag aldrig att kunna göra det. Det gör ondare i mig nu, när jag ser dig såhär, än när jag låg där på sjukhuset med alla sladdar överallt på hela kroppen.

Mina ögon fylldes av tårar och jag fick ont i magen. Mamma och jag fungerade på samma satt. Vi grät alltid åt varandra. Vi var inte starka nog att erkänn för oss själva hur vi kände. Men när det kom till varandras problem, hade vi alltid varit svaga.
”Jag orkar snart inte mer mamma.”

Justin: Alla hus hade tänt sina lampor i fönsterna och innanför rutorna såg man värmen familjerna utstrålade. Dem log och skrattade med varandra. Dem var glada och älskade varandra. Jag var själv och oälskad. Jag var äcklig och strålade ingen som helst värme.

Jag behövde någon. Jag behövde någon vid min sida som jag kunde prata med. Någon som förstod mig. Någon som visste hur det kändes att vara ensam och inte ha några föräldrar. I samma sekund som jag hade tänkt “föräldrar”, hade jag tänkt på min familj. Undra hur dem hade det hemma hos sig nu för tiden. Jag kunde inte minnas sista gången alla vi hade vart samlade och hade haft det bra. För omkring ett år sedan var det den sista gången jag hade träffat dem. Då hade jag bara kommit hem efter en kväll ute, hämtat mig väska och stuckit. Jag hade knappt sagt hejdå. Min lilla syster hade gråtit. Jag hade tittat henne djupt in i ögonen och själv fått tårar i ögonen. Min underbara lilla syster, Jazmyn. Hon var ängeln i familjen som trots sin ålder, var den enda som förstod mig. Hon sa inte så mycket, men blickar hon gav mig, sa allt. Man brukar säga att en bild säger mer än tusen ord. I det här fallet var det blickar som sa tiotusen ord.
Jag kände en droppe av vatten ringa ner för min kind. Jag tittade upp i mot himlen och insåg att det inte var regn, det var tårar. Jag grät. Jag grät som ett litet barn som blivit av med sin favorit leksaksbil. Det gjorde ont i hela min kropp. Jag ville bara försvinna här ifrån och inte leva. Jag ville inte leva som en misslyckad 18 åring som inte hade någon framtid. Som antagligen skulle dö av överdos vid tjugofem och aldrig träffa den rätta tjejen.  Tjej, numret i pannan, ploppade upp i huvudet på mig. Jag visste att jag garanterat skulle kunna slagga där om jag ringde. Men tjejer skall behandlas med respekt, men å andra sidan så skulle jag antagligen frysa ihjäl om man stannade här ute.
Jag bestämde mig för att frysa ihjäl var lite värre än att utnyttja en tjej en kväll… eller två. Jag fiskade upp min mobil ur fikan och tog kort på mig själv, så att jag skulle kunna se numret som stod i pannan.
”Hej Justin. Jag undrade precis när du skulle ringa.” Sa en tjej glatt och fnittrade. Hade hon mitt nummer, eller hur skulle hon annars veta att det var jag. Och vad hette hon den här tjejen egentligen?
”Tja A..E..B…M” Jag prövade på att säga olika sortens första bokstäver, så att jag skulle kunna komma på hennes namn, men jag kom inte på något.
”Zara, tror nog inte du kommer ihåg mitt namn. Du var ganska borta igår. Men jag kan ju ärligt säga att det inte gjorde något i sängen. Jävlar!” Hon fnittrade igen. Jag kunde känna hur log på andra sidan luren.
”Jo klart jag kommer ihåg dit namn, hur skulle jag kunna glömma det hjärtat?” Jag höll tummarna för att hon skulle gå på mina töntiga raggningsrepliker, ihop om att hitta någonstans att sova.
”Naaaw gubben, du är dig lik. Lust att komma över? Jag är ensam hemma och det är ju aldrig bra att vara ensam när det är storm.”
”Jag kommer gärna. Ge mig bara en adress så kommer jag på direkten.”
”Seventy-one ocean street.”
“Jag är redan påväg.”  

Hennes hus var stort och vit och skulle passa in i en dokusåpa. Jag tryckte på pling klockan som satte jämte dubbeldörren och väntade på att hon skulle komma och öppnade. Mina fingrar skakade av kyla och topparna av dem var blåa. Jag hakade tänder och funderade på vad jag ska ta vägen dem kommande tiden.

En tjej med blont, långt lockigt hår kom i en siden, rosa morgonrock och öppnade dörren. Hon log mot mig och öppnade dörren. Hon sa inte ett ord ut gick bara rakt emot mig, tog sina händer på mina kinder och kysste mig passionerat med tungan. Jag förde mina händer mot hennes rumpa och jag kände hur kåt jag var.

Sådär ja! Kapitel två uppe. Vad tycker ni? Lite segt fortfarande, men jag tycker det är viktigt att ni känner karaktärerna. Kommentera vad ni tyckte. 

Inledning: Ja hur ska jag inleda den är novellen egentligen? Detta är min första Bieber novell, någonsin. Så jag vill inte ha allt för höga förväntningar på mig.

Denna novell kommer att skilja sig lite från dem andra, som redan finns. Justin kommer inte riktigt vara den Justin som vi är van vid i början och egentligen kommer han inte riktigt vara sig själv alls, men ni kommer fortfarande att se ”Justin” i novellen. Jag hoppas att ni kommer gilla den! Jag har valt att kalla den novell för: Don't look back in anger. 

Awa: Regnet smattrade lätt emot fönsterrutorna. Man hörde hur det blåste storm utanför, och lusten för att lägga sig under täckte och läsa en bra bok var stor. Jag kliade mig lätt i hårbotten och tittade mig sedan i spegeln som stod på golvet i mitt vita rum. Min stora stickade tröja och hög strumpor gjorde mig glad. Jag älskade att gå runt i mys-kläder och om jag hade vart tvungen att välja det och att aldrig mer få lyssna på musik, hade det blivit det. Och jag älskar verkligen musik, speciellt att skriva den.  Jag tog fram ett gammalt anteckningsblock ifrån min byrålåda och satte mig i min säng. Jag letade upp en sida som hade rubriken, Me. Det var en av mina senaste låtar, som jag hade börjat skriva på. Jag hade fått idéen när jag sett en film om mobbning i skolan och insett hur sjuk orättvis världen var.
Jag tog en penna från mitt nattduksbord och började skriva. I jämna mellanrum stoppade jag den i munnen för att fundera på vad jag skulle skriva här näst. Det var svårt att skriva låtar, men otroligt roligt och ett bra sätt att få ut sina känslor på. Jag hade skrivit låtar så länge som jag kan minnas. Min mamma och jag hade alltid gjort det när jag var mindre och inte hade något att göra. Och sedan när hon gick bort för sju år sen, när jag var tio, hade jag börjat skriva själv. Låtarna jag skrev då var om enhörningar och glitter, nu är dem hur jobbigt och orättvist livet är. Det är kul att se hur jag har förändrats genom mina låtar. Varenda låt jag någon sin har skrivit har jag sparat. Varje gång jag känner mig nere, eller bara uttråkad tar jag alltid fram dem och sjunger. Att skriva låtar och att sjunga, får mig alltid att le och att glömma världen för ett tag.

”Awa”, sa pappa. ”Jag åker nu, vi ses om några veckor.” Jag tittade upp på honom, med blandade känslor i kroppen. Jag förstod inte varför han ens stod i min dörröppning och försökte sig på att skapa en konversation med mig.
”Ha det bra, hejdå.” Jag sa det med en kylig ton och ångrade det inte för en sekund att jag var kaxig mot honom, han förtjänade det. Jag tog tillbaka min blick till mitt anteckningsblock och försökte klura ut något som jag kunde lägg till på min låt.
”Jag ringer när jag har landat i Alaska.”
”Du behöver inte anstränga dig.”

Justin: Det luktade unket av rök, alkohol och spya. Runt omkring mig låg, fimpar, röda och blå-plastmuggar, pizzakartonger, använda strumpor och halvnakna människor.  Jag tog i med armarna för att häva mig upp ifrån soffan, som jag låg i. Det snurrade till huvudet och jag insåg att jag inte hade en aning om vad som hade hänt igår. Det enda som jag mindes var att Adam hade haft fest och det hade kommit allt för mycket folk. Jag kände att gårdagens kebabrulle var påväg upp för strupen. Jag sprang in till närmsta toa, satte min ner på huk och spydde. Lukten var outhärdlig och just nu ville jag bara försvinna. Huvudet dunkade och hela jag var blåslagen. Jag försökte ställa mig upp på skakiga ben, men det var svårare än jag trott. Jag fick ta tag i handfatet för att dra mig själv upp. Jag såg mig själv i spegeln och var nära på att spy igen. Hela mitt ansikte var fyllt av blåmärken, matrester, spya och ett telefonnummer som stor skrivet i pannan med en svart markeringspenna. Jag tog min vänstra hand mot huvudet och kände en stor bula. Aj, den var öm. Min första tanke var att jag behövde is och min andra var att jag behövde komma här ifrån. Det fick vara nog nu. Allt festande och alla minnesluckor var inte likt mig. Jag var bättre än såhär.
Jag gick in till Adams rum för att leta rätt på min Adidas-bag. I sängen låg Adam och en blond tjej. Igår hade det var en rödhårig och dagen för det en brunett. Adam var inte heller sig lik längre. Jag vill ta med mig han här ifrån. Men jag visste att han aldrig skulle gå med att lämna allt det här, som enligt han var som att leva i en film, mot att försöka få ordning på sitt liv.
Jag gjorde mitt bästa för att vara tyst och inte väcka dem, men det var svårt när det låg, chipspaket, plastmuggar, ölburkar och tomma cigarettpaket överallt. Tillslut hittade jag min väska under en hög med tjejunderkläder. Jag gick sakta emot dörren och hoppades innerligt på att Adam inte skulle upptäcka mig.
”Justin, är du redan vaken? Klockan är la inte mer än 11?”, sa Adam och kliade sig på bröstkorgen samtidigt och han satte sig upp i sängen.
Jag bet ihop tänderna och blundade. Jag hoppades på att jag hade drömt, men insåg i det ögonblicket jag vände mig om, att det var verklighet.
”Klockan är halv fyra. Jag hade bara tänkt leta efter lite cash för att köpa lite mer öl”, ljög jag. Jag såg att Adam tittade skeptiskt på mig, då jag var den sämsta personen på att ljuga.
”Vad ska du ha väskan till då? Du ska väl inte dra hem till den där äckliga blondinen du höll på med igår?” han blinkade och log. Han verkligen njöt av att leva som ett svin.
Jag fick en klump i magen, jag hade inte en blekaste aning om att jag hade hållit på med en tjej igår. Tjejer ska bli behandla med respekt inte som toalettpapper. Jag blev arg på mig själv och orkade inte ens ta kraft till att svara på det Adam sagt. Jag vände mig och gick. Jag gick igenom det stora köket och det ihop sittande vardagsrummet. Det låg sovande folk lite här och där. Jag visste knappt vilka hälften var och det skrämde mig. Jag mindes nästan inget av vad jag hade gjort dem senaste två månaderna. Jag är arton och från vad jag har hört, så är det den här tiden man ska minnas.

Utomhus hängde regnet i luten. Det luktade friskt av blöta löv och vatten blandat med alla skogen dofter. Det påminde mig om när jag var liten, då livet var lätt och man inte hade några större problem. Det gjorde mig glad att tänka på min tid som barn. Min tid som fri.
Jag gick längs en lång väg, som låg precis jämte en stor skog. Lukten av hösten blev mer och mer för varje sekund och nu började det även bli mörkt, trots att klockan knappt var kvart över fyra. Jag insåg att mina G-star byxor och vanliga V-ringade tröja från H&M var en aning för kallt för en dag som denna. Jag förstod kort därefter att jag var tvungen att hitta någonstans att spendera natten, annars skulle jag få sova på en bänk på busstationen, och av erfarenhet vet jag att dem inte är speciellt mjuka och bra för ryggen. Jag tog upp min mobil ur fickan för att kolla igenom min kontaktlista. Jag läste desperate igenom namn efter namn, men insåg snabbt att nästan varenda en av dem bodde hemma hos Adam för tillfället. Dem få som inte gjorde det var antigen iväg och reste eller idioter jag inte vill få kontakt med.

Jag fortsatte min vandring på den långa vägen. Det blev kallare och kallare för varje minut. Jag ångrade att jag hade valt att lämna Adams hus just idag, då jag kom på att dem igår hade nämnt en stor storm på nyheterna. Om det var storm skulle dem antagligen busstationen var fullproppad med människor som skulle här ifrån. Och i en liten stad som Stratford var det endast dem som skulle iväg, som fick stanna kvar. Jag hade kort sagt ingenstans att ta vägen. Kontosumman var tvåsiffrigt och räckte inte långt.

Kommer såklart att vara lite sådär halv segt i början. Men jag lovar att det kommer hända saker. Så nu till den stora frågan vad tyckte ni?

Hannah håller på att jobba på en ny design, men hon har tydligen mycket i skolan nu, så den kommer upp så fort som möjligt, kram!