Tidigare: ”Bieber, vart fan har du vart hela dagen?” Dixon slog följe med mig längs korridoren och bort till mitt skåp.

”Behövde en omgång så drog hem till Anni.” Han höjde förvirrat på ögonbrynen och slog till mig på axeln.

”Anni, really? Du hatar la henne?” Jag nickade.

”Jag har behov okej, jag hann inte hitta någon annan på så kort tid du vet.” Han nickade nöjt.

”Bra jobb Bieber. Trodde faktiskt vi hade förlorat dig till hon där Rue ett tag.” Jag frös till vid nämningen av Rues namn. Jag visste att det inte skulle vara hon och jag mer, trots att det knappt hade vart oss. Men jag kunde ända känna en aning sorgsenhet över det, då hon verkligen hade fått mig på fall.

”Haha never. Har gjort det misstaget tillräckligt för en livstid.” Sa jag och tänkte tillbaka till tiden som Anni, som min flickvän – fan vilken slöseri av tid. Jag kunde gjort så mycket bättre och så mycket mer, om ni förstår vad jag menar…

”Good to have you back man!” Dixon gjorde en guy-hug och nickade sedan hejdå innan han gick bort till sitt skåp, samtidigt som jag öppnade mitt för att ta ut min biologi bok.

Fan i helvete jag har biologi med Rue. Men fuck it I'm Justin Bieber. 

Rues perspektiv:

Vad hade jag gjort? Hade jag gjort något fel? Hade jag sagt något elakt? Hade jag gjort fel när jag inte låg med honom när han ville det? Vad hade jag gjort? Tankarna yrade runt i huvudet på mig påväg bort till biologi salen för lektion med Justin. Jag var rädd att möta hans blick efter hans konstiga beteende tidigare under dagen. Det gjorde mig obekväm och jag visste inte riktigt själv hur jag skulle bete mig. Det var antigen att fråga ut honom eller spela ”cool” som om att jag inte brydde mig. Men det skulle vara att ljuga, för jag brydde mig. Något så otroligt mycket. Jag trodde inte det var möjligt att fall aför en kille. För jag har aldrig gjort det tidigare, men Justin? det gick knappt två veckor.

Det låter töntigt, jag vet. Man kan inte få känslor för en kille på två veckor, man är efterbliven då och vet inte vad kärlek är, jag har själv uttalat dem orden till andra flera gånger inklusive mig själv dem senaste dagarna, men det visar sig att jag har fel. Man kan falla för en person på bara några få dagar, speciellt när killen heter Justin Bieber.

Klockan ringde in för sista gången och jag passader precis dörröppningen till klassrummet och självklart i precis samma ögonblick som Justin. Jag svalade hårt när min blick möte hans sorgsenfyllda, kärleksfulla, lustfyllda, omtänksamma, arg och sexigblick. Han var allt i ett. Alla känslor på samma gång.

”Förlåt, det var inte menn-”

”Jaja slut upp med att vara så jävla trevlig hela tiden. Jisses.” Justins ord var som en spark i magen, vad i hela friden hade jag gjort?

Justin gick bort till en bänk som var ledig och jag plockade samtidigt upp mitt anteckningsblock som hade råkat hamna på golvet. När jag reste mig upp såg jag till min förtvivlan att den enda platsen kvar i klassrummet var just jämte Justin. Tack Gud, älskar dig med.

Med tunga steg gick bort till bänken, slängde upp min väska på bordet och la mina böcker i en perfekt hög och väntade med trötta ögon på att Mr. Montgomery skulle börja lektionen, vilket han gjorde sekunden senare.

”Så flickor och pojkar, förra lektionen var vi på zoo och träffade bland annat på apor,” Han vände sin blick åt Justin och nickade nöjt åt hans prestation. ”Och med detta som bas vill jag nu att ni två och två, som ni sitter,” Klumpen i min mage växte med flera meter per sekund. ”Ska skriva en uppsats om ett av djuren vi träffade på.” Mr. Montgomery pratade med oss som om att vi var fem åringar.

Jag kände Justins frustation vid sidan av mig. Han spände käkarna och sina nävar och slog sedan lätt i bordet, detta var inte vad han ville.

”Miss. Adams?” Jag ryckte till från mina tankar och tittade upp på Mr. Montgomery som stod framför mig.

”Ja.” Jag svalade hårt, rädd av hans hårda ansiktsuttryck.

”Du och Bieber får delfiner att jobba med, tror det passar Bieber.” Hans blick visade att han tydde på något sexuellt. Varför skulle han veta något om Justins sexliv?

”Kul.” Muttrade Justin och la huvudet i bänken och stängde ögonen.

”Mr. Bieber om jag var du skulle jag ta den här uppgiften allvarligt, med tanke på dina tidigare resultat den här terminen ligger du risigt till.

”Jaja, vem bryr sig.” Vad var det med honom? För bara några dagar sedan hade han vart fokuserad och velat ändra på sig. Han hade vart i studion och verkligen ansträngt sig för att spela in låtar och få till en bra skiva. Skrivit nya låtar varje gång han hade fått chansen och verkligen vart en bra kille. Men nu? Det var som att alla dem dagarna hade vart drömmar, för nu fanns det inga spår av den killen alls.

”Rue lyssnar du eller?” Jag vaknade ur mina tankar sekunden jag kände Justins välbekanta händer på min axel.

”Förlåt, vad sa du?” Han suckade åt mina ord och drog handen genom håret.

”Ska vi dela upp skiten eller hur vill du göra?” Jag la en hårslinga bakom örat och försökte undvika hans blick.

”Spelar ingen roll. Kanske blir lite rörigt om vi delar upp det.”

”Då gör vi inte det då. Vad ska vi börja?” Han lät engagerad, men väldigt frustrerad som om att detta var det sista han gjorde i sitt liv.

”Vi kan ju leta upp det vi hittar om delfiner i boken.” Att säga delfiner gjorde att man kände sig som en 5åring tjej som för första gången hade vart på en delfinshow och nu inte ville något heller än att bli en delfinskötare och jobba på en djurpark. Ordet delfin lät så töntigt.

Justin nickade lätt på huvudet, och började sedan leta upp stycket ur sin bok, lika så gjorde jag. Jag kunde hela tiden känna Justins brännande blickar på mina kinder, trots det faktum att det verkade som att han hatade mig kunde han inte hålla sin blick från mig. Vad var det med den här killen?

Justins perspektiv:

Jag kunde inte slita min blick ifrån henne. Trots att jag visste att jag inte fick, gick det inte. Jag drogs till hennes perfekta drag och söta ansikte. Det var som att hon var motsattes till min magnet(om jag hade vart en).

Tack för pengarna Bieber. Vi åter kommer snart igen med mer saker vi vill ha. Tills vidare håll ett extra öga på din tjej. Eller btw är det ens det längre? Såg ert lilla bråk på parkering innan. Lugnt om jag tar henne nu?

Jag stirrande länge på orden på min mobil. Fuck. Jag trodde jag var fri från deras skit nu och att Rue skulle bli fri från allt det här, men tydligen inte. Jag visste att om hon var med mig skulle hennes liv komma i fara tack vare Stefan, och jag ville inte att något skulle hända henne. Hon var så oskyldig och oerfaren när det kom till allt det här. Hon var en nybörjare och jag kunde inte begära för fem öre att hon skulle förstå det faktum hur mitt liv faktiskt såg ut. Det var inte direkt en dans på rosor.

Vilken utväg jag än valde i denna situation skulle det bli fel. Valde jag att vara kvar med Rue skulle jag vara tvungen att skydda henne hela tiden, för Stefan skulle veta att jag var med henne. Skulle jag inte vara med henne skulle hon vara helt obevakad och Stefan skulle veta att jag fortfarande har känslor för henne och utnyttja dem för att komma åt det han var. Det var ett kretslopp som inte hade någon utväg.

”Justin?” Rue knäppt med fingrar framför mitt ansikte, så att jag skulle vakna till liv. ”Justin vi har slutat, hallå?” Hon la sin lilla hand på min axel och försökte få mig till liv.

”Förlåt, jag var borta i mina egna tankar.” Jag tittade upp på henne och hon log sitt perfekta leende. Varför var det tvunget att vara så jävla fucking komplicerat?

”Det är ingen fara, jag är klar med deras ursprung, vi kan ju fortsätta nästa lektion och är vi inte klara då får vi väl ses efter skoltid.” Jag reste mig upp ifrån bänken, drog handen frustrerat genom håret då jag insåg att jag inte hade någon som helst tid till något alls för stunden. Min skiva skulle vara klar snart. Jag hade drygt hälften kvar att spela in och en musikvideo skulle bli gjord.

”Det blir bra,” Muttrade jag. ”Men jag har ont om tiden nästa vecka, är det okej om vi fortsätter nu i eftermiddag?” Rue bet sig löst i läppen, vilket fick mig att bara vilja kasta mig om halsen på henne och föra hennes läppar mot mina.

”Visst, ska vi dra hem till dig?” Jag kliade mig under ögat. ”Eller mig?”

”Studion, ska spela in en låt.” Utan att riktigt ge hennes chans att svara gick vi ut från biologisalen och bort emot parkeringen i tystnad.

Rue öppnade bil dörren och gick in. Jag gjorde detsamma och sedan föll en jobbig och pinsam tystnad över oss båda. Jag ville säga något, men mitt ego var för stort för att jag skulle göra det.

”Vad är det med dig?” Efter fem minuters bilfärd bröt Rue äntligen tystnad och jag kunde pusta ut av lättnad. Dock fick jag hålla tillbaka en aning då hennes ord fick mig att bli en aning orolig. ”Har jag gjort något?” Jag slog mig själv mentalt hårt i magen, när jag såg Rues ledsen och förvirrade ögon.

”Rue,” Jag svalade hårt innan jag fortsätta. ”Du har inte gjort något och snälla du får inte tro att du har gjort något. De är jag och ingen annan.” Hon tittade ännu mer förvirrat på mig, som om att mina ord hade gjort henne ännu mer förvirrad. ”Jag önskar att jag kunde berätta allt för dig Rue. Det gör jag verkligen. Men jag kan inte. Det är emot allt.”

”Emot för vem då?” Hennes nyfikna frågor var inte helt otippade.

”Alla och samtidigt ingen.”

”Huh?” Rues ansikte var förvånat och förvirrat. Jag la min hand på hennes lår.

”Jag vill berätta för dig och om du bara tänker till en aning har du nästan svaret själv.”

”Om jag hade haft svaret hade jag inte frågat.” Hon la armar i kors och ändrade position i sättet och satt du med blick rakt fram emot vägen. 

”Jag har… ner Rue!” Jag bromsade hastigt bilen och slängde mig över Rue så att hon dukade i sitt säte.

”Vad i he-”

”Käft.” Hon gjorde som jag sa och förblev tyst. Sekunden efter skedde det jag mest fruktade…

Cliffhanger eller vad? Vad/vem tror ni det är? och vad kommer hända? Kommer det bli Rustin/Jue igen? VAD VILL NI SKA HÄNDA? 

Roligt att ni har blivit lite fler här på bloggen det senaste. Ni är varmt välkomna, hoppas ni gillar det ni läser och fortsätter kolla in! OCH JUSTE, JAG ÄLSKAR KOMMENTARER ;) 

Tidigare: ”Det låter bra.” Jag tittade upp. På andra sidan av fönstret, vid mixerbordet stod Scooter. Låten var inspelad och jag log stolt. Bara 17 kvar.

”Tack. Jag kör en till med än gång.” Scooter nickade och satte på musiken till nästa låt.

”If I was your boyfriend I never let you go…” Jag fortsatte att sjunga och stunden senare kom Rue in i studion. Jag avbröt snabbt sången och gick ut till henne. Jag fångade upp henne i en stor kram och kysstes hennes kind. Jag hade saknat henne.

”Hej babe!”

”Hej. Jag fick dit sms om att du var här. Det var lugnt att jag kom va?” Jag nickade glatt. Det var mer än lugnt. ”Fortsätt spela in nu, jag vill höra!” Jag vände på klacken och gick in för att fortsätta. Dock stelande jag snabbt till när jag tittade ner på min mobil och såg att jag hade fått ett smsa av Stefan, med en bild på Rue med texten ”vill du se henne igen? Ge oss pengarna nu!”

  

Mamma, Pappa och jag satt runt matbordet. Jag visste att detta var min sista utväg, jag behövde pengarna nu. Och även fast det sved att fråga mina föräldrar efter pengarna kände jag mig tvungen, jag vill inte att något skulle hända Rue. Vi hade vart tillsammans i vaddå en vecka? Eller om vi ens var tillsammans, vi hade inte direkt haft diskussionen, men vi var kort sagt i alla fall mer än vänner. I vilket fall som helst hade redan mitt liv taget över hennes. Stefans sms,

Dock stelande jag snabbt till när jag tittade ner på min mobil och såg att jag hade fått ett smsa av Stefan, med en bild på Rue med texten ”vill du se henne igen? Ge oss pengarna nu!”

Svävade förbi min ögon. Det här var inte bra för Rue. Hon förtjänade bättre. Bättre än mig. Jag skulle bara orsaka problem för henne. Jag skulle få henne att komma in på fel spår.

”Mamma, pappa. Jag vet att jag inte får fråga er det här, men detta är verkligen en nödsituation och jag hade absolut inte kommit till er om jag hade haft en annan lösning på problemet. ”Både mamma och pappas ansiktsuttryck ändrades hastigt när jag avslutade min mening.

”Vad är det Justin?” Mammas oroliga röst skar i mina ögon. Jag avskydde att såra dem och speciellt ljuga för dem, men det fanns inte någon annan utväg i dagsläget.

”Jag och Liam råkade paja ett fönster nere på klubben häromdagen och vi måste betala det.” Jag bet mig löst i läppen, rädd för att du skulle komma på att jag ljög.

”Men Justin då! Hur lyckades ni med det?” Fan, frågan jag verkligen inte vill ha, blev såklart ställd.

”Vi latchade utanför och spelade lite basket och så råkade vi kasta en boll på ett fönster och det krascha.” Pappa skakade argt på huvudet.

”Otroligt barnsligt gjort av er. Ni vet bättre. Hur mycket pengar handlar det om?” Jag svalade hårt.

”200000 tusen.” Mamma och pappas munnar formades till ett O.

”200000 tusen? Du måste skämta.” Jag skadade på huvudet. ”Hur i hela världen kan ett fönster kosta 200000 kronor?”

”Ehm, vi pajade ett som var i restaurangen och eftersom det kom glas överallt var dem tvungna att stänga restaurangen och ja, dem förlorade ju på det. ”Jag insåg när jag talade hur löjlig min lögn var och om dem gick på dem var dem verkligen dumma på riktigt.

”Jag känner alla nere på klubben, jag kan säkert ordna så ni kan jobba i köket eller något liknade istället för att betala.”

”NEJ!” Jag insåg att jag hade överdrivet en aning när jag sa det och harklade mig snabbt.” Vi har redan frågat. Plus att de inte hade funkat för vi har så mycket i skolan nu.” Jag ville nästan skratta själv när jag insåg hur det lät när jag talade om skolan.

”Okej. Du får 200000. Men bara på ett villkor.” Jag nickade åt pappas ord.” Du ska betala tillbaka dem så fort din skiva kommer ut, är det förstått?”

”Tack så fan, jag lovar att betala tillbaka, så fort jag kan!”

Den kalla luften slog emot mig i ansiktet sekunden jag gick ut från bilen och stängde dörren.

”Bieber är här!” Stefans mörka röst hördes bakom mig när jag öppnade bakluckan och tog ut en svart väska med pengarna i. Jag tog den och stängde sedan luckan igen. En hand la sig sekunden efter på min axel och jag svalade hårt. Jag var ingen chicken som blev rädd av mina fiender. Men i vanliga fall var alltid Dixon, Liam eller någon av boysen med och jag var alltid beväpnad. Nu var jag helt ensam och obeväpnad.

”Jag hoppas du har med dig pengarna. Annars vet vi var din lilla hora till flickvän bor.” Jag vände mig om för att möta hans blick.

”Shut the fuck up!” Min ögon gick från bruna till svarta, i samma sekund på ilskan tog över min kropp. Jag släppte väskan med pengarna några meter framför mig och visade med huvudet att det var deras.

”Inte ila Bieber. Trodde faktiskt inte du skulle lyckas att få hit allt i tid. Speciellt inte efter allt myspys med din lilla hora där hemma.” Jag knöt min händer så hårt att knogarna vitnade.

”Shut up.” Jag svalade hårt redo att slå han hårt på käften. ”Du har fått dina pengar, lämna mig i fred nu. Jag har inte gjort er ett skit.” Stefan skrattade och tittade bak på resten av gänget, och lika väl dem började skratta.

”Det kommer aldrig var över Bieber.” Orden jag fruktade lämnade Stefans läppar. ”Men tack för pengarna, dem gör att vi slipper ser varandra mer, i alla fall för ett tag.” Ett äckligt leende tog plats på hans fula läppar och han strök sin haka med sitt pekfinger och tumme.

”Jävla äckel om du så mycket som petar på Rue är du fucking dödens, fattar du det?” Stefan skrattade till.

”Du skrämmer inte mig Bieber. Kom ihåg det är jag som KING över den här stan nu, inte du.” Det han sa var sant, helvete.

”Du vet mycket väl vad jag är kapabel att göra. Jag kanske inte är KING över stan längre, men du vet lika väl som jag att jag skulle kunna slå dig i sömnen.” Stefan pustade ut ett lätt skratt.

”Du är stil i High School grabben, jag skulle chilla ner om jag var du. Du har inte en aning om vad jag väntar.” Och med dem orden försvann och hans gäng inom synhåll, som om att dem hade blivit borttrollade.

Fan, helvete, jävla skit. Jag skulle aldrig komma ut ifrån den här skiten.

”Vart var du igår kväll?” Rues välkända röst hörde bakom mig, i samma sekund på jag gick in genom huvudentrén på West Bev, morgonen därpå. Jag bet mig själv i läppen. Arg över det som skulle ske.

”Studion. Hurså?” Hon log och ryckte på axlarna.

”Inget egentligen, jag ringde dig, men du svarade inte. Tänkte att vi kanske kunde hittat på något. Men då förstår jag varför du inte svarade.”

”Mmh!” Jag gick längs korridoren med Rue vid min sida.

”Vi kanske kan ses ikväll istället?” Hennes ljusa röst fick mig att le, trots att jag inte ville le.

”Kan inte tyvärr. Någon annan gång.”

”Jaha okej, vad ska du göra?” Jag vände mitt huvud på henne.

”Varför så mycket frågar Rue?” Min röst förvandlades till en mörk och arg röst, utan att jag själv riktigt hade planerat det.

”Förlåt, jag undrade bara.” Skolan klockan ringde, puuuh saved by the bell.

”Vi ses.” Jag gick höger i korsningen av korridoren och vände inte blicken bakåt, rädd för att jag skulle låta mig fall för henne igen.

När kemi lektionen med Mr. Jones äntligen var slut gick jag snabbt ut ur korridoren och bort till mitt skåp för att lämna mina böcker. Min blick söket hela tiden Rue, rädd för att se henne. Jag gick ut till parkeringen för att gömma mig till nästa lektion, men det visade sig att det inte var någon bra idé.

”Justin, jag letade efter dig!” Jag snodde runt och såg Rue står där, lika vacker som alltid.

”Hej Rue.” Jag tittade ner i marken.

”Är allt som det ska? Du verkar konstig.”

”Det är precis som vanligt, vaddå?” Rädd för att hon skulle komma på min lögn, tog jag upp ett ciggpaket ur fikan för att lugna mig själv en aning.

”Sen när röker du?” Frågade hon förvirrat.

”Sen jag var 13 typ, haha.” Jag placerade ciggen mellan mina läppar och tände, drog in ett djupt bloss och blåste sedan ut. ”Vaddå får jag inte röka eller?” Hon ryckte på axlarna.

”Det är farligt du vet.”

”Nähä, säger du det? Det visste jag. Du är inte min mamma så sluta bry dig om vad jag gör.” Rue skakade på huvudet och tittade besviket på mig.

”Vad är det med dig? Du beter dig som en 13 åring pojke som blev har kommit in i puberteten.” Jag skrattade åt hennes jämförelse.

”Haha vem vet, jag kanske precis har kommit in i puberteten. Vilket resultera i att jag måste ligga och du verkar ju inte ge det till mig, så tyvärr Rue jag måste dra. Ses!” Rues mun formade sig som ett O. Jag hade tydligen en ovan att få männsikors munnar att forma sig som ett O, för en timme senare var Annis mun formade som ett runt mig största ägodel.

”Fuck Anni.” Jag stönade högt i samma sekund som hon drog in mig i munnen ännu en gång och sög. ”Jag kommer komma.” Hon fortsatte sitt jobbade och ökade takten en aning och sedan bara sekunder senare kom jag.

”Holy fuck Anni, jag har saknat det där. Tack babe!” Hon drog sin baksida av handen över munnen och log sedan stolt.

”Jag med.” Hon reste sig upp och la sig jämte mig i sängen och förväntade sig en omgång av mig, men jag var hade lektion.

”Måste dra, tack för att jag fick komma. Uppskattar det. Vi ses.” Jag reste mig upp och drog på mig min boxers och sedan jeans. Slängde en snabb blick i spegeln och konstaterad att gamla Justin var tillbaks och jag var värre än någonsin. Tack Stefan.

Anni höjde på ögonbrynen, men jag brydde mig inte. Jag hade andra slynor att hitta. Jag gick ut från hennes hus och ner till min bil som stod parkerad på gatan. Satt mig i den och körde sedan emot skolan.  

”Bieber, vart fan har du vart hela dagen?” Dixon slog följe med mig längs korridoren och bort till mitt skåp.

”Behövde en omgång så drog hem till Anni.” Han höjde förvirrat på ögonbrynen och slog till mig på axeln.

”Anni, really? Du hatar la henne?” Jag nickade.

”Jag har behov okej, jag hann inte hitta någon annan på så kort tid du vet.” Han nickade nöjt.

”Bra jobb Bieber. Trodde faktiskt vi hade förlorat dig till hon där Rue ett tag.” Jag frös till vid nämningen av Rues namn. Jag visste att det inte skulle vara hon och jag mer, trots att det knappt hade vart oss. Men jag kunde ända känna en aning sorgsenhet över det, då hon verkligen hade fått mig på fall.

”Haha never. Har gjort det misstaget tillräckligt för en livstid.” Sa jag och tänkte tillbaka till tiden som Anni, som min flickvän – fan vilken slöseri av tid. Jag kunde gjort så mycket bättre och så mycket mer, om ni förstår vad jag menar…

”Good to have you back man!” Dixon gjorde en guy-hug och nickade sedan hejdå innan han gick bort till sitt skåp, samtidigt som jag öppnade mitt för att ta ut min biologi bok.

Fan i helvete jag har biologi med Rue. Men fuck it I'm Justin Bieber. 

Ojoj ett kapitel, bra jobb Lina. Hahah förlåt för sämst uppdatering och ett kasst kapitel, men jag har nada inspiration till den här novellen at the momement och kommer inte fortsätta på den så himla länge till. Utan har redan en annan planerad. Ni kan läsa om den i inlägget nedan. 

Men till kapitlet, vad tyckte ni? Hur regerade ni när Justin helt plötsligt återgick till sitt gamla jag? Kommer han ändra på sig igen eller är detta slutet för Rustin, som knappt har hänt. VAD TROR NI? 

KOMMENTERA NU BABES!

Inledning

Att ha föräldrar som är världsberömda har inte bara fördelar utan en hel rad med nackdelar, eller ja i alla fall enligt Melanie Hope Benson. Hon vet vad hon vill, hon vill bli journalist i New York och flytta ifrån Los Angels så fort hon gått ut High School. Hon ses som en av Hollywoods sweetheart tillsammans med hennes vän, Zoe Santiago och deras ärkefiende Jordan James. Deras image inför världen är perfekt, dem är perfekta. Men bakom kulisserna är det allt annat än en dans på rosor. För Melanie handlar vardagen och att dölja sin dröm för sina föräldrar samtidigt som hon försöker hjälpa sin bror att komma ut ur garderoben. Melanie driver under hemlighet en av USA:s största skvallersidor om kändisar, trots att hon är en själv. Det som skiljer hennes från alla andras är det faktum att allt faktiskt är sant. Hon är själv på plats när allt sker. Alla i Hollywood undrar såklart vem denna mystiska person är, som vet allt om alla och efter ett litet misstag med plats, tid och person, börjar folk snart snappa upp vem det är och det börjar gå utför. Med föräldrar som pressar en att gå på auditions för filmer och två liv att klara av, blir det inte direkt lättare när före detta världsstjärnan Justin Bieber kommer in i bilden. Justins karriär har kraschat, totalt. Hans fans finns kvar, men det verkar som att dem har börjat ge upp hoppet då Justin hela tiden sviker dem. Han sitter nu inne på rehab och försöker komma tillbaka efter ett och ett halvt års av missbruk av alkohol och marijuana. 

Justin har blivit ett känslokallt as, men kämpar att komma tillbaka. Han vill bli en världsstjärna igen, men med all hårdpress blir det svårt. Men med Melanies hjälp kanske det blir lättare? 

Prolog

Jag stoppade jointen i munnen och drog ner röken i mina lungor och blev genast lugn. På andra sidan väggen pågick ett möte om min nästa skiva, som jag inte ens ville göra. Jag ville supa och röka på. Inte spela in musik för att få tjejer att gilla mig. Alla gillar mig ändå tack vare mitt utseende. Jag behöver inte någon musik för att vara framgångsrik. Jag har pengar så det räcker och blir över redan och jag är 19 bast. Låt mig leva lite. Jag var trött på att ha hela världen på mina axlar och ha ett måste att prestera något var och varannan minut.

”Justin för helvete, skärp dig genast. Vad fan är det med dig?” Mamma ljus röst hördes bakom mig. ”Säg inte att det är en joint.” Jag ryckte på axlarna, jo det var det.

”Hej mamma, fin du är idag!” Det var jointen som talade, jag var redan hög. Mamma vred argt på huvudet och drog in ett djupt andetag.

”Nu får det fan vara nog!”

Tre veckor senare

Ett rehab center för fucked-up tonårsstjärnor var mitt nya hem. Det låter hemskt att säga men jag trivs här. Det finns inte någon jävla paparazzi och inga föräldrar, managers eller fans som tjatar på en att skriva ny musik och prestera. Dock har det såklart också sina nackdelar, man kunde inte röka på eller dricka alkohol, man fick inte ha tjejer inne på rummet och man var tvungen att gå på såndär känslofyllda möten varannan dag. Jag var inget för det här med känslor. Allt skulle alltid handla om det. Hur man kände och hur man kände för någon. Sex var också tydligen känslor, vilket jag inte förstår alls. Sex är sex och inget annat, kan inte bara världen förstå det?

”Justin, hur mår du idag?” Dr. Bryan tittade mig djupt in i ögonen och log. Hans svarta hår och brun ögon gjorde att han nästa såg lite kriminell ute och jag förstod inte alls vad han gjorde här. Han hade säkert blivit tvingad. Undra om hans en visste något om hur man kom ut från ett missbruk?

”Jag mår bra, precis som vanligt.” Egentligen vet jag själv inte hur jag mår. Jag är bara på att dölja mina känslor, vilket gör att jag är en jävligt känslokall person. Jag kan lätt ljuga om hur jag mår, men just nu vet jag inte om jag ljuger eller inte.

”Är det säkert, du ser lite blek ut?” Dr. Bryan höjde på sina grova ögonbryn och inspekterad varje liten millimeter av, som om att jag var en liten köttbit. Han var säkert pedofil.

”Jag mår bra för helvete! Låt mig va!” Jag reste mig hastigt upp ur stolen och lämnade cirkeln med fucked-up tonårsstjärnor och gick därifrån. Jag hade vart här i två veckor nu och detta var redan fjärde gången jag lämnade samtalet med dem andra. Jag var den enda av oss som vågade. Dem alla andra vara messar, stora jävla messar som inte vågade något alls. Jag förstod inte ens hur dem hade lyckats komma hit? Dem alla var så jävla lugna och verkade aldrig ens ha smakat på lätt-öl.

Jag slängde mig ner i sängen och pustade ut. Jag var röksugen, otroligt röksugen, men städerskorna hade hittat min gömma förra veckan så att smitta iväg och rök var inte ett alternativ längre, tyvärr. Jag tittade upp i taket och fick av någon underlig anledning upp en bild av mig själv när jag står inne i Madison Square Garden, med tusentals skrikande fans runt om mig. Jag håller uppe mina händer som ett hjärta och säger ”I love you.”Det var gamla jag. Den duktiga Justin Bieber som alla tyckte var så duktig och charmig. Nu är jag ett missfoster enligt pressen och en svikande idol, enligt mina fans. Jag är så förvirrad i mitt egna skin att jag inte ens vet om jag tycker det är bra eller dåligt. Jag var trött på kändislivet, det var jag. Men samtidigt så är alla den skit jag får gå igenom av pressen nu, förjävlig. Dem kommer på nya rykten och hemska saker om mig var och varannan minut. Snart tror att jag själv kommer börja tro på allt.

”Justin du vet vad jag har sagt om det här. Du måste vara med på mötena, det är för ditt egna bästa.” Dr. Bryans assistent Sofie kom in i mitt rum. I handen höll hon en bricka med en liten kopp med vatten i och en annan kopp med mina dagliga tabletter. Det var det närmsta till narkotika som jag kom här inne, efter de att dem hade hittat mitt gömställe. Men snart skulle Brian komma och hälsa på igen och det skulle det fyllas på. Om det inte nu är så att säkerheten på han är extra hård den här gången.

”Mm.” Jag hade ingen lust att argumentera emot henne, jag ville bara ligga där inne för mig själv och sjunka in. Världen hade nog bara vart lättare utan mig. Det hade vart flera tusen mer som inte hade blivit svikna eller fått sina hjärtan krossade.

”Justin du vet att det inte blir bättre av att du ligger här inne. Vill du inte komma här ifrån?” Det hon sa var sant, men jag ville inte erkänna för mig själv att jag gjorde fel.

”Kan du gå?” Hon skakade missnöjt på huvudet och sträckte fram brickan med mina tabletter. Jag tog koppen med tabletter och hällde ner dem i halsen.

”Vatten?” Jag skakade ironiskt på huvudet, jag hade hällt betydligt starkare saker i min halsen, så vatten var inte speciellt nödvändigt.

Jag förstår nu efter att ha vart på rehab i lite drygt två veckor, varför alla säger att tiden hör inne går i snigelfart. Alla dagar är detsamma och det enda spännande som händer är om vi tittar på film på fredagar och då är det filmer i stuk med 27 dresses och wild child. Världens tjejfilmer trots att majoriteten av oss här är killar. Men antagligen var det för att Dr. Bryan ville imponera på Sofie och få en i säng, jävla pervo, dock har jag kört liknande metoder själv, så jag ska inte döma han för mycket.

”Hur mår du Justin?” Jag funderar starkt på att börja räkna hur många gånger jag blir ställd den frågan, från och med nu. Det känns som om att det är var och varannan minut och ungefär så ofta ändras mitt svar också.

”Jag mår bra, mamma. Sluta oroa dig.” Mamma ansiktsuttryck var ledsamt och jag såg att hon led. Jag ville inte skada min mamma, hon hade gjort så mycket för mig. Hon har hjälpt mig med allt jag har lyckats med här i livet. Nu har jag svikit henne så djupt och hon skyller på sig själv för det som har hänt.

”Du vet att jag aldrig kommer sluta oroa mig, Justin. Aldrig.” Jag visste att det inte var sant. Inom snar framtid skulle hon ge upp hoppet precis som mormor, morfar, pappa, Jazmyn, Jaxon, Ryan, Chad och alla mina andra vänner och familj. Det är nästan lite som att jag är två personer, nästan lite schizofren. Jag vill båda komma tillbaka till mitt gamla ja’ och göra alla mina fans glad, men samtidigt orkar jag inte med kändisskapet och vill bara lägga det på hyllan totalt och ägna min tid till festandet. Undra om någon någonsin kommer kunna ta mig härifrån?

Har haft en väldigt stor skriv lust det senaste och detta är lite av det jag har lyckats skapat fram. En del av en ny novell som jag verklgien vill börja med. Vad tycker ni? verkar den bra?

Ska dock skriva klart Trust is something you hace to earn. först, så ni kan vara lugn. Men det kommer inte bli en novell på 100 episodes eller liknande, men de är la okej? Men jag behöver er hälp, vad ska hända i Trust is something you hace to earn? KOM MED FÖRSLAG!