Tidigare: ”Justin? Justin är du där? Vi är framme.” Trots det faktum att jag körde hade jag inte märkt att jag själv hade parkerat utanför skolan. Rue vinkade med sin hand framför mitt ansikte och sa mitt namn.

”Förlåt, men om du hade vetat allt hade du förstått.”

”Det är så typiskt er killar. Om du hade förstått blablabla. Ni är bara fega som inte vågar diskutera det och sen bara gå vidare.”

”Fan vad du dömer nu Rue. Du vet inte allt. Faktum med är att du inte vet är ett skit. Du har inte den blekaste aning om varför alla hatar Jim. Du vet inte ens varför jag beter mig som jag gör. Så sluta bete dig som att du vet vad jag är för typ av människa och fokusera på ditt egna.” Hon öppnade munnen långsamt men stängde den snabbt när hon inte kom på något att säga. Hon gick ut ur bilen och gick emot skolan. Det var första gången någon hade sagt till mig på det där sättet, förutom mina föräldrar.

Rue spelas från och med nu av danielle campbell.   

Rues perspektiv:

Justin hade haft rätt. Mrs. Smith var riktig dålig och jag kunde till en viss del förstå varför Jim nu blev mobbad. Hans mamma var riktigt knäpp. Jag hade alltid trott och alltid haft engelska som gick ut på att man skulle lära sig språket och blir bättre på att uttrycka sig, men enligt henne in gick allt skolan kunde begära i engelska. Varför alla matematiska termer heter som dem gör på engelska, varför typ USA ligger där det gör i världen och var ifrån namnet kommer ifrån?

Justin satt snett framför mig och vände sig med jämna mellanrum bakåt för att titta på mig. Trots det att jag tyckte han var en stor idiot som mobbade Jim, kunde jag inte annat än att tycka att han var redigt snygg. Hans bruna ögon och perfekta hy gjorde det svårt för en att koncentrera sig på sitt arbete. Jag kände mig lite som Bella i Twilight varje gång han tittade på mig. För det är exakt så som Edward gör på deras biologi lektion. Stirrar på Bella.

”Miss. Adams kan du vara snäll och hjälpa mig med det här talet?” Jag släppte min blick ifrån Justins rygg och tittade fram emot tavlan där Mrs. Smith stod med ett stort leende på sina röda läppar. Jag kunde själv inte låta bli att le åt hennes otroligt fåniga tal hon hade skrivit upp på tavlan.

”3. Svaret är tre.” Sa jag och skrattade lätt. Mrs. Smith tittade bittert på mig och insåg snabbt att jag tyckte hennes uppgift var onödig.

”Bra. Nu vill jag att ni ska ta och intervjua varandra två och två och sedan skriva en sammanfattning om den andra personen, som ska vara klart nästa lektion. Alltså på fredag. Är det förstått?” Klassen nickade och suckade. ”Jag delar in er två och två.” Hon började gå runt i klassrummet och dela upp folk i par. ”Ni två blir nog bra tillsammans.” Hon pekade på mig och Justin och såg misstroget på mig. För första gången sen jag föddes hade jag inte brytt mig om att en lärare inte tyckte om mig. jag tyckte ju ändå inte om henne.

Justin vände sin blick emot mig och blängde med ögonen. Han såg irriterad ut och det verkade mest som han ville här ifrån.

”Ni kan sprida ut er över hela skolan! Lycka till nu.” Ingen lyssnade på Mrs. Smith för alla var redan påväg ut ur klassrummet.

”Vi kan dra upp till taket.” Sa Justin när han stod jämte mig utanför klassrummets dörrar. Jag var fortfarande lite sur på honom för att han var elak och mobbade Jim, men jag visste att jag var tvungen att lägga det åt sidan för att få bra betyg på denna uppgift.

”Okej!”

Justin visade mig vägen upp till taket, som hade den finaste utsikten man kunde tänka sig, för att vara ett skoltak då. Justin ställde sig jämte mig och lutade sina armar mot kanten av staket som var där uppe. Eller det var la mer än mur, men ja.

”Så Justin. Berätta något om dig själv.” Han tryckte på axlarna och tittade ut över skolans parkering. Han såg fundersam ut, som om att han inte ville säga fel. Han bet sig lätt i läppen och kliade sig i hårbotten.

”Ehm jag bor i Los Angels.”

”Nähä, säger du det? Jag trodde du bodde i Kina!” Han tittade på mig och höjde sitt ena ögonbryn, skakade på huvudet och blickade sedan ut över parkeringen igen.

”Dudå? Berätta något om dig själv.” Jag kom på att anteckna kanske var något som var passande om jag skulle skriva en sammanfattning. Så jag tog fram ett anteckningsblock och en penna.

”Jag säger inget, innan du har gett mig ett riktigt svar, Justin. Berätta något om dig själv.”
”Gumman du kommer få mardrömmar om jag berättar vem jag är och vad jag håller på mig. jag tror inte ens du vet vad hälften av sakerna är, Stratford.” Jag fnös. ’en arrogant bitch!’ antecknade jag i mitt block och upprepade sedan;

”Berätta något.”

”Som du vill. Ska jag berätta precis vad som helst?” Jag nickade.

”Okej. Jag gillar att sjunga.” Det var oväntat. Svaret jag hade annat var mer: jag gillar att festa och liknade. Inte att han gillade att sjunga.

”Jaså? Är du bra?”

”Haha inte fan vet jag. Det är inte direkt så att jag kan säga det.” Skrattade han.

”Sjung för mig, så kan jag avgöra det.” Han skakade på huvudet och skrattade åt mig.

”Skulle inte tro det. Så nu får du berätta något om dig.” Han hade vunnit. Med hans leende och bruna ögon var det inte svårt att bli övertygad.

Jag drog min tänder hårt över min underläpp och tittade ner på min vita converse. Vad skulle jag berätta om mig själv tro? Skulle jag säga något jag gillade att göra eller något jag ogillade. Eller kanske något sådant där personligt?

”Ska du säga något eller?” Sa Justin lite smått surt efter att jag hade ståt och funderat en stund.

”Jo. Eh… jag har inte berätta för någon, inte ens min bästa vän i Stratford, varför jag flyttade hit.” Jag kunde knappt tro mig själv, när dem orden hade lämnat mina läppar. Varför hade jag sagt det?

”Varför gjorde ni det då? Ställde Justin som följdfråga, såklart. Vad hade jag förväntat mig? att han skulle nicka och gå vidare. Jag tvekade någon sekund innan jag öppnade munnen igen.

”Min pappa var otrogen mot min mamma.” Jag svalde hårt. Trots att jag inte kändes Justin för fem öre så kändes det bra att säga det. Att äntligen få ut allt.

”Du vet att du hade haft behövt säga det där va? ”

”Jo jag vet. Men varför ska jag dölja det?” Han ryckte på axlarna och förstod att det jag hade sagt stämde. Han gick och satte sig på en bänk, som av någon anledning, var placerade uppe på taket. Jag tvekade för någon sekund innan jag gick och satte mig jämte honom. ”Så hur länge har du gillat att sjunga?”

”Alltid, antar jag.” Han ryckte nonchalant på axlarna och tittade mig i ögonen. ”Så vad tycker du om Los Angels än sålänge då?”

”Jag vet inte? Det är fint väder och kaffet är bättre här. Annars är det inget speciellt. Jag saknar Stratford.” Justin började skratta.

”Haha hur i hela världen kan man tycka om Stratford mer? Det är vinter typ alltid och pytte litet? L. A har allt?”

”Alla mina vänner bor där. Pappa bor där…” Jag blev tyst. Jag saknade pappa trots allt hemskt han hade gjort. Han var min pappa. Han hade alltid varit där och nu bodde jag inte ens i samma land som han. Det var konstigt att allt kunde förändras så himla snabbt. Jag kände hur tårar började bränna bakom ögonlocken och att min händer smått började skaka.

”Rue. Är du okej?” Jag svalade hårt och reste mig upp hastigt.

”Förlåt.”

”Vad säger du förlåt för?”

”Onödigt att ta upp det bara…“ Jag torkade bort tårarna som hade runnit ner från mina kinder. Jag insåg då hur pinsamt det var att jag satt och grät framför Justin. En kille jag inte kände för fem öre. 

”Du behöver inte be om ursäkt för att din pappa var en idiot, och sårade dig, det är inte ditt fel du vet det va, Rue?” Jag nickade. Jag visste det han sa var sant. Men ibland var det så lätt att dra på sig skulden för allt han hade gjort. ”Kom så drar vi och köper glass!” Han reste sig upp och ställde sig framför mig. Sträckte ut armen och hjälpte mig upp.

”Tack.” Han log emot mig och jag kunde inte låta bli att bli en aning knäsvag för hans otroligt charmiga leende, trots att det faktum att jag var ledsen över min pappa. 

Han tog med mig ut ifrån skolan och bort till hans bil, so, han bad mig hoppa in i. Sen körde vi emot ett ställe jag inte hade en aning om vad det var. Men när vi väl hade anlänt till vår destination förstod jag att det var Santa Monica Beach. Jag hade alltid velat åka dit och nu tog Justin mig dit? Det kändes lite som att han uppfylld en dröm. Som om att han var Gud eller något.

”Vi går upp dit!” Han gestikulerade med sin högra hand, emot pirren som är placerad på stranden. ”Dem har den bästa glassen i hela stan där.” Jag log och gick emot där han pekade.  Det var som att vara med i en film när man gick här. Allt var precis som i en film och det var folk överallt. Justin gick tätt in till mig för att inte tappa bort mig. Jag hade en känsla av att jag inte skulle hitta tillbaka då.

”Vilken smak vill du ha?” Jag tittade igenom den långa listan av glassmaker som fanns. Jag skulle inte orka mycket, då jag fortfarande var mätt ifrån min stora frukost, som mamma hade lagt. Så det fick räcka med två kulor.

”Kokos och…” Valet var svårt. Choklad, hallon, melon eller nutella? ”Vilken mer tycker du?”

”Helt klart, lakrits eller choklad!”

”Choklad it is!” Han nickade instämmande och beställde en bägare till mig och en strunt till sig själv, med samma smaker plus jordgubbe. ”Vad kostar det?”

”Var inte löjlig, jag betalar. Hur gjorde ni hemma i Stratford egentligen? ”Han skrattade till och lämnade fram en sedel till killen i kassan. 

”Nä jag vet inte? Jag var inte den som hängde med killar direkt, så har inte så mycket att jämföra med om ’hur vi gör där hemma i Stratford’. Men antagligen inte som ni gör här.”

”Nä antagligen inte. Okej jag ska berätta för dig, så att du inte gör bort dig helt här i L. A, kom.” Han började småspringa bort till räcket av pirren och ställde sig där. Han drog på sig ett par solglasögon och inspekterade mig när jag kom gående efter honom.

”Okej, detta är typ det viktigaste: Du får aldrig gå på bio första dejten! Då kan man inte prata. Killen betalar alltid. Ät inte spagetti på en dejt, brukar sluta illa. Ligg inte med killen förens på femte dejten, för då lär du bli sedd som en slampa eller hora.” Jag stod med vidöppen mun. Varför berättade han de här?

”Haha, jag driver bara med dig babe. Jag tror det är ganska likt som hemma hos dig. Du kan vara lugn.”

”Vad är det som är likt hemma i Stratford exakt?” Jag kunde inte riktigt förstå var det var som var samma som här. Vad pratade han om?

”Dejter. Det funkar säkert likadant där.” Var det här en dejt? En dejt som skulle paja mitt betyg och ge mig kvarsittning eftersom jag inte var i skolan. Eller var det bara hans sätt att få en på bättre humör? ”Asså inte för det här en dejt. Men det kunde ha varit om vi hade dejtat, haha. Du förstår vad jag menar.” Jag gav han en blick som sa ja. Två sekunder senare kommer Dixon och Eric och tittar konstigt på oss. Dem börjar skratta och gör konstiga miner emot Justin. Justin gick snabbt ifrån mig och bort till dem. Han skrattade och tittade bak emot mig. Hans leende på läpparna var konstigt och jag kunde alls tyda det.

”Justin. Vad fan håller du på med? Stratford? Haha.” Hörde jag Eric säga till Justin samtidigt som dem började gå därifrån.  Skulle han lämna mig här? Jag hade ingen bil, ingen aning om vart jag var eller hur jag skulle komma hem. Lika snabbt som jag insåg detta började jag springa efter dem.

”Justin. Du får fan köra hem mig. Eller nej du får köra mig till skolan.” Justin vände sig irriterat om och tittade på mig.

”Ta en taxi eller något. Jag har bättre för mig än att vara din privata chaufför.” Min tankar: killar.

”Är du seriös? Nej du ska fan köra tillbaka mig till skolan och skriva den här jävla uppgift också. Jag vill ha godkänt!” Han suckade.

”Gumman det funkar inte såhär. Du får ringa efter en taxi, som jag sa.” Han gick fram emot mig och strök mig över kinden. ”Du klarar det babe.” Han flinade åt mig och gick åter igen bort till sina vänner. Jag bet ihop hårt och kände för att slå till honom. Idiot. 

Lola spelas av: Lucy Hale. Courtney Adams(Court) spelas av Sara Montazami.

Mamma och Courtney var hemma när jag kom hem, ifrån skolan. Court skulle iväg på en jobbintervju, hon gick runt i cirklar hemma, på grund av att hon var så nervös. Mamma försökte lugna ner henne, men inget verkade fungera. Jag var irriterad. Så galet irriterade över att Justin bara hade lämnat mig där på pirren och jag hade fått ta en taxi tillbaks till skolan, som hade kostat skjortan. Jag slängde hårt igen dörren när jag kom in i vår alldeles för stora hall och mötes av Court och mammas blickar.

”Ojoj, vad är det med dig?” Sa Court med ett elakt flin på läpparna – hon älskade att retas. ”Någon kille som inte ville kolla hockey med idg?”

”Var bara tyst Court. Fokusera på din jävla jobbintervju istället, och låt mig vara.”

”Tänk om jag inte får jobbet? Vad i hela friden ska jag göra här då? Hur ska jag få pengar och ja allt? Det kommer ju bli totalt kaos.” Hon viftade med sin händer fram för ansiktet. Hon var röd av nervositet och värme i ansiktet. Jag blev nästan irriterade över att hon bara hade släppt ”mig” i bråkdelen av en sekund och gått vidare.

”Det är bara en intervju, hjärtat. Tror du inte att det finns mer än ett jobb i hela L.A?” Det står ju söker personal överallt, på vartenda café. Det kommer ordna sig.” Mamma hade den där lugnade effekten i sin röst när hon talade. Alltid när jag hade vart mindre hade hon allt vart den som hjälpte en lugna ner sig, när det var något jobbigt som tyngde ner en.

”Men jag vill verkligen ha det här jobbet! Tänk att vara regissören för den nya Amazing Spiderman filmens, assistent?  Förstår ni vad det gör för min framtid? Att jobba på typ Starbucks tar mig inte speciellt många steg framåt. Jag måste ha det här jobbet!” Nu slängde hon upp armarna i luften och tittade bedjande på oss. Man såg viljan i hennes ögon. Den där blicken hade hon alltid haft när hon var bestämde och absolut inte skulle ge upp i första taget. ”Jävlar, jag ska vara där om en kvart, och jag vet inte ens vart det ligger, helvete! Jag måste dra nu, ciao!” Hon tog bilnycklar som låg på bardisken och började spinga ut ifrån huset.

Jag gick upp till mitt nya rum, som var perfekt. Det var stort, vit, underbart och så fint att jag trodde att jag var med i en film. Nästan allt som hade hänt det senaste dygnet hade känts som en film. Livet i USA var verkligen precis som att leva i en film. Jag hade tänkt börja packa upp mina kläder, men tanken lockade inte mig alls när jag såg alla dem stora lådorna. Att hänga upp kläder på galgar, var verkligen bland det tråkigaste man kunde göra. Hur i hela världen klarade folk av att jobba i klädaffärer? Istället tog jag fram min data ut min väska och gick in på facebook. Jag hade fått en vän förfrågning av Jim. Han hade sitt skolfoto som profilbild. Eller snarare sin finne som profilbild. På mitten av näsan satt en gigantisk röd finne, som såg ut att sprängas vilken sekund som helst. Han hade en rosa pikétröja på sig och under armarna gigantiska lökringar, stackarn. Jag tryckte på lägg till knappen för att försöka göra han glad. Sen tittade jag mitt nyhetsflöde. Jag blev glad när en blå liten ruta ploppade upp nere i vänsterhörnet av slärmen. Lola King har gjort ett inlägg i din logg:

Det har inte ens gått en vecka och jag saknar dig redan mer än mest. När kommer du tillbaka? Pusssss

Åh Lola. Älskade Lola. Jag saknade henne något så otroligt mycket. Trots att jag inte hade tänkt speciellt mycket på henne dem senaste dagarna, blev jag nu helt känslosam när jag gjorde det. Vi hade vart bästisar sen barnsben och nu bodde vi inte ens i samma land längre. Allt vi hade gått igenom tillsammans, första ”fyllan” (vi har aldrig spytt eller däckat, då vi alltid har vart dem ”duktiga” flickorna,) första kyssen, första provet vi fuskade på och bara allt där i mellan.

Istället för att skriva en kommentar på hennes inlägg, skrev jag ett meddelande.

Saknar dig like crazy också bebis! Vi som skulle gå på prom ihop och allt. På tal om bal, har David frågat dig än? Och har ni gjort det än? Och har du sagt att det inte är din första gång, som han tror att det är?

Dem sista meningar gjorde mitt huvud fullt med minnen. Jag minns det som att det var igår, när jag och Lola vart bjudna på fest hem till en kille i skolan vid namn Seven. Han var ett år äldre och skolan dåvarande ishockeykapten. Han var även känd för ”the virgin taker” vilket vi efter festen mer än väl hade fått oss förklarat exakt vad det stod för. Lola hade fått en aning för mycket att dricka och Seven hade vart en aning för snäll mot henne och ja. Lola hade haft panik i säkert två månader över det hela. Men jag hade lugnat henne med att han garanterat inte en mindes henne.

Till Rue:

Ja det har han gjort. Blev så glad! Jag har inte berättat än, ska göra det, jag lovar. Hur går det själv med the boys? Några snygga där borta i L. A eller? Du måste ge upp med det där tramset om den där rätta snart!