Date: 2013-07-03 | Time: 21:06:16

Filed under: Annat
1

The backside of fame

Har sagt det innan och säger de igen, checka in min väns asgrymma novell häääär! Ni kommer inte att ångra er kan jag lova! Puss

Date: 2013-06-23 | Time: 21:31:26

Filed under: Annat
3

The backside of fame

Hej jag vet inte när nästa kapitel upp, har ingen inspiration alls så de kommer när de kommer. Känner att de är bättre att ni får ett bra kapitel som är genomtänkt än ett skit kapitel som inte har någon point alls. Eller vad säger ni? 
Under tiden jag inte uppdaterar, så uppdaterar min vän på the backside of fame, flitigt. Jag tycker ni borde checka in den, för den är riktigt jävla grym. KLICKA HÄR.
 
Här är trailern till the backside of fame. Kanske inte den bästa i världen, men den är bra kan jag lova, så checka in den, HÄR. 

Date: 2013-05-29 | Time: 01:25:00

Filed under: Annat
13

The backside of fame

Andra kapitlet är uppe och jag dööööör. Hon skriver som en gud och jag vill bara ha mer och mer. Det är så spännande. Ni borde verkligen checka in min väns novell
KLICKA HÄR. 

Date: 2013-05-28 | Time: 20:00:00

Filed under: Annat
0

länkbyte med http://biebstoory.blogg.se/

KLICKA HÄR. 
Well... Vart ska jag börja? Jag heter Summer Paris och är 18 år. Ni tror säkert jag är en vanlig tjej som går i skolan som vilken annan tonåring som heslt. Men i mitt fall är det verkligen inte så. Jag är nämligen en agent kan man säga. Jag och min pappa är med i D.I.D. Jag vet inte riktigt vad det står för men jag tycker Devil In Disguise passar ganska bra eftersom vi får nya identeteter och vi på ett bra men ändå dåligt sätt sätta stopp för brottslingar osv. Mitt underteckningsnamn är Noel McCartney fast som jag presenterade mig innan är mitt riktiga namn Summer Paris. Jag flyttar väldigt offta eftersom uppdragen jag får kan vara i andra länder än vart jag bor. Där jag föddes och bor nu är i Atlanta. Att jag blev agent som min pappa var bara pågrund av min mamma, syster och bästa vän. Faktiskt... Pågrund av deras död. Men min chef Rick gav mig nyligen ett uppdrag i New York. Jag ska köra solo uppdrag fast självklart hänger min pappa med mig dit och hjälper mig om det skulle behövas. För tillfället har han tagit en paus och är typ som en extra agent om någon skulle behöva rycka in för ett akut uppdrag. Uppdraget jag fått är väl inte mycket värre än vad jag brukar göra. Det finns ett - typ mafia - gäng i stan som är kriminäla och smugglar droger om inte till och med vapen. Gängent kallas The Outlows. På toppen av pyramiden [gänget] så sitter chefen i namn Justin Bieber. Ja, den såkallade kända Justin Bieber. Men för ett tag sedan slutade han bry sig om hela hans kariär och förändrades. Folk undrar varför men ingen vet fortfarande säkert om vad som fick honom att sluta. Han har helt lakt sin kariär på hyllan och ingen bryr sig längre om honom. Om han går ut på gatan är det ingen som ser honom som den kändisen han en gång var utan mer på ett annat sätt. Bad boy Justin. Killen som äger skolan. Alla är rädda för honom och hans gäng. Men det kommer det bli ändringar på! Noel McCartney som flyttar till New York för att på något sätt bli vän med Justin och söka svar för att tillslut kunna gripa gänget och få ett slut på all brottsling med hjälp av sin pappa Josh. Kommer hon kunna göra allt detta även fast hon är en väl utbildad agent? Kommer hon få svar på alla sina frågor och kommer planen gå som planerat. En massa action och drama med en hel del kärlek involverad är detta novellen: Devil In Disguise

Tycker den är skit bra, så checka in den!

BTW kolla in dem två inläggen som är under här!ana n

Date: 2013-05-28 | Time: 08:21:00

Filed under: Annat
1

The backside of fame

Kommer ni ihåg att jag la upp en liten del av en novell som jag skulle ha som min nästa här på bloggen? Min kompis hannah har nu frågot om lov för att få använda den och skriver nu den. Hon la ut första kapitliet igår och daaaaamn, det var så bra. Jag hoppas verkligen att hon uppdaterar ofta för det var bland det bästa som jag har läst. Ni hittar den HÄÄÄÄÄÄR! 

Date: 2013-05-23 | Time: 23:28:36

Filed under: Trust is something you have to earn.
10

Kapitel 18 - biology lesson

 

Tidigare: ”Bieber, vart fan har du vart hela dagen?” Dixon slog följe med mig längs korridoren och bort till mitt skåp.

”Behövde en omgång så drog hem till Anni.” Han höjde förvirrat på ögonbrynen och slog till mig på axeln.

”Anni, really? Du hatar la henne?” Jag nickade.

”Jag har behov okej, jag hann inte hitta någon annan på så kort tid du vet.” Han nickade nöjt.

”Bra jobb Bieber. Trodde faktiskt vi hade förlorat dig till hon där Rue ett tag.” Jag frös till vid nämningen av Rues namn. Jag visste att det inte skulle vara hon och jag mer, trots att det knappt hade vart oss. Men jag kunde ända känna en aning sorgsenhet över det, då hon verkligen hade fått mig på fall.

”Haha never. Har gjort det misstaget tillräckligt för en livstid.” Sa jag och tänkte tillbaka till tiden som Anni, som min flickvän – fan vilken slöseri av tid. Jag kunde gjort så mycket bättre och så mycket mer, om ni förstår vad jag menar…

”Good to have you back man!” Dixon gjorde en guy-hug och nickade sedan hejdå innan han gick bort till sitt skåp, samtidigt som jag öppnade mitt för att ta ut min biologi bok.

Fan i helvete jag har biologi med Rue. Men fuck it I'm Justin Bieber. 

 

Rues perspektiv:

Vad hade jag gjort? Hade jag gjort något fel? Hade jag sagt något elakt? Hade jag gjort fel när jag inte låg med honom när han ville det? Vad hade jag gjort? Tankarna yrade runt i huvudet på mig påväg bort till biologi salen för lektion med Justin. Jag var rädd att möta hans blick efter hans konstiga beteende tidigare under dagen. Det gjorde mig obekväm och jag visste inte riktigt själv hur jag skulle bete mig. Det var antigen att fråga ut honom eller spela ”cool” som om att jag inte brydde mig. Men det skulle vara att ljuga, för jag brydde mig. Något så otroligt mycket. Jag trodde inte det var möjligt att fall aför en kille. För jag har aldrig gjort det tidigare, men Justin? det gick knappt två veckor.

 

Det låter töntigt, jag vet. Man kan inte få känslor för en kille på två veckor, man är efterbliven då och vet inte vad kärlek är, jag har själv uttalat dem orden till andra flera gånger inklusive mig själv dem senaste dagarna, men det visar sig att jag har fel. Man kan falla för en person på bara några få dagar, speciellt när killen heter Justin Bieber.

 

Klockan ringde in för sista gången och jag passader precis dörröppningen till klassrummet och självklart i precis samma ögonblick som Justin. Jag svalade hårt när min blick möte hans sorgsenfyllda, kärleksfulla, lustfyllda, omtänksamma, arg och sexigblick. Han var allt i ett. Alla känslor på samma gång.

”Förlåt, det var inte menn-”

”Jaja slut upp med att vara så jävla trevlig hela tiden. Jisses.” Justins ord var som en spark i magen, vad i hela friden hade jag gjort?

 

Justin gick bort till en bänk som var ledig och jag plockade samtidigt upp mitt anteckningsblock som hade råkat hamna på golvet. När jag reste mig upp såg jag till min förtvivlan att den enda platsen kvar i klassrummet var just jämte Justin. Tack Gud, älskar dig med.

Med tunga steg gick bort till bänken, slängde upp min väska på bordet och la mina böcker i en perfekt hög och väntade med trötta ögon på att Mr. Montgomery skulle börja lektionen, vilket han gjorde sekunden senare.

”Så flickor och pojkar, förra lektionen var vi på zoo och träffade bland annat på apor,” Han vände sin blick åt Justin och nickade nöjt åt hans prestation. ”Och med detta som bas vill jag nu att ni två och två, som ni sitter,” Klumpen i min mage växte med flera meter per sekund. ”Ska skriva en uppsats om ett av djuren vi träffade på.” Mr. Montgomery pratade med oss som om att vi var fem åringar.

 

Jag kände Justins frustation vid sidan av mig. Han spände käkarna och sina nävar och slog sedan lätt i bordet, detta var inte vad han ville.

”Miss. Adams?” Jag ryckte till från mina tankar och tittade upp på Mr. Montgomery som stod framför mig.

”Ja.” Jag svalade hårt, rädd av hans hårda ansiktsuttryck.

”Du och Bieber får delfiner att jobba med, tror det passar Bieber.” Hans blick visade att han tydde på något sexuellt. Varför skulle han veta något om Justins sexliv?

”Kul.” Muttrade Justin och la huvudet i bänken och stängde ögonen.

”Mr. Bieber om jag var du skulle jag ta den här uppgiften allvarligt, med tanke på dina tidigare resultat den här terminen ligger du risigt till.

”Jaja, vem bryr sig.” Vad var det med honom? För bara några dagar sedan hade han vart fokuserad och velat ändra på sig. Han hade vart i studion och verkligen ansträngt sig för att spela in låtar och få till en bra skiva. Skrivit nya låtar varje gång han hade fått chansen och verkligen vart en bra kille. Men nu? Det var som att alla dem dagarna hade vart drömmar, för nu fanns det inga spår av den killen alls.

 

”Rue lyssnar du eller?” Jag vaknade ur mina tankar sekunden jag kände Justins välbekanta händer på min axel.

”Förlåt, vad sa du?” Han suckade åt mina ord och drog handen genom håret.

”Ska vi dela upp skiten eller hur vill du göra?” Jag la en hårslinga bakom örat och försökte undvika hans blick.

”Spelar ingen roll. Kanske blir lite rörigt om vi delar upp det.”

”Då gör vi inte det då. Vad ska vi börja?” Han lät engagerad, men väldigt frustrerad som om att detta var det sista han gjorde i sitt liv.

”Vi kan ju leta upp det vi hittar om delfiner i boken.” Att säga delfiner gjorde att man kände sig som en 5åring tjej som för första gången hade vart på en delfinshow och nu inte ville något heller än att bli en delfinskötare och jobba på en djurpark. Ordet delfin lät så töntigt.

 

Justin nickade lätt på huvudet, och började sedan leta upp stycket ur sin bok, lika så gjorde jag. Jag kunde hela tiden känna Justins brännande blickar på mina kinder, trots det faktum att det verkade som att han hatade mig kunde han inte hålla sin blick från mig. Vad var det med den här killen?

 

Justins perspektiv:

Jag kunde inte slita min blick ifrån henne. Trots att jag visste att jag inte fick, gick det inte. Jag drogs till hennes perfekta drag och söta ansikte. Det var som att hon var motsattes till min magnet(om jag hade vart en).

 

Tack för pengarna Bieber. Vi åter kommer snart igen med mer saker vi vill ha. Tills vidare håll ett extra öga på din tjej. Eller btw är det ens det längre? Såg ert lilla bråk på parkering innan. Lugnt om jag tar henne nu?

Jag stirrande länge på orden på min mobil. Fuck. Jag trodde jag var fri från deras skit nu och att Rue skulle bli fri från allt det här, men tydligen inte. Jag visste att om hon var med mig skulle hennes liv komma i fara tack vare Stefan, och jag ville inte att något skulle hända henne. Hon var så oskyldig och oerfaren när det kom till allt det här. Hon var en nybörjare och jag kunde inte begära för fem öre att hon skulle förstå det faktum hur mitt liv faktiskt såg ut. Det var inte direkt en dans på rosor.

Vilken utväg jag än valde i denna situation skulle det bli fel. Valde jag att vara kvar med Rue skulle jag vara tvungen att skydda henne hela tiden, för Stefan skulle veta att jag var med henne. Skulle jag inte vara med henne skulle hon vara helt obevakad och Stefan skulle veta att jag fortfarande har känslor för henne och utnyttja dem för att komma åt det han var. Det var ett kretslopp som inte hade någon utväg.

 

”Justin?” Rue knäppt med fingrar framför mitt ansikte, så att jag skulle vakna till liv. ”Justin vi har slutat, hallå?” Hon la sin lilla hand på min axel och försökte få mig till liv.

”Förlåt, jag var borta i mina egna tankar.” Jag tittade upp på henne och hon log sitt perfekta leende. Varför var det tvunget att vara så jävla fucking komplicerat?

”Det är ingen fara, jag är klar med deras ursprung, vi kan ju fortsätta nästa lektion och är vi inte klara då får vi väl ses efter skoltid.” Jag reste mig upp ifrån bänken, drog handen frustrerat genom håret då jag insåg att jag inte hade någon som helst tid till något alls för stunden. Min skiva skulle vara klar snart. Jag hade drygt hälften kvar att spela in och en musikvideo skulle bli gjord.

”Det blir bra,” Muttrade jag. ”Men jag har ont om tiden nästa vecka, är det okej om vi fortsätter nu i eftermiddag?” Rue bet sig löst i läppen, vilket fick mig att bara vilja kasta mig om halsen på henne och föra hennes läppar mot mina.

”Visst, ska vi dra hem till dig?” Jag kliade mig under ögat. ”Eller mig?”

”Studion, ska spela in en låt.” Utan att riktigt ge hennes chans att svara gick vi ut från biologisalen och bort emot parkeringen i tystnad.

 

Rue öppnade bil dörren och gick in. Jag gjorde detsamma och sedan föll en jobbig och pinsam tystnad över oss båda. Jag ville säga något, men mitt ego var för stort för att jag skulle göra det.

”Vad är det med dig?” Efter fem minuters bilfärd bröt Rue äntligen tystnad och jag kunde pusta ut av lättnad. Dock fick jag hålla tillbaka en aning då hennes ord fick mig att bli en aning orolig. ”Har jag gjort något?” Jag slog mig själv mentalt hårt i magen, när jag såg Rues ledsen och förvirrade ögon.

”Rue,” Jag svalade hårt innan jag fortsätta. ”Du har inte gjort något och snälla du får inte tro att du har gjort något. De är jag och ingen annan.” Hon tittade ännu mer förvirrat på mig, som om att mina ord hade gjort henne ännu mer förvirrad. ”Jag önskar att jag kunde berätta allt för dig Rue. Det gör jag verkligen. Men jag kan inte. Det är emot allt.”

”Emot för vem då?” Hennes nyfikna frågor var inte helt otippade.

”Alla och samtidigt ingen.”

”Huh?” Rues ansikte var förvånat och förvirrat. Jag la min hand på hennes lår.

”Jag vill berätta för dig och om du bara tänker till en aning har du nästan svaret själv.”

”Om jag hade haft svaret hade jag inte frågat.” Hon la armar i kors och ändrade position i sättet och satt du med blick rakt fram emot vägen. 

”Jag har… ner Rue!” Jag bromsade hastigt bilen och slängde mig över Rue så att hon dukade i sitt säte.

”Vad i he-”

”Käft.” Hon gjorde som jag sa och förblev tyst. Sekunden efter skedde det jag mest fruktade…


Cliffhanger eller vad? Vad/vem tror ni det är? och vad kommer hända? Kommer det bli Rustin/Jue igen? VAD VILL NI SKA HÄNDA? 

Roligt att ni har blivit lite fler här på bloggen det senaste. Ni är varmt välkomna, hoppas ni gillar det ni läser och fortsätter kolla in! OCH JUSTE, JAG ÄLSKAR KOMMENTARER ;) 


Date: 2013-05-22 | Time: 22:18:30

Filed under: Annat
1

länkbyte med http://celebnovell.blogg.se/

LINA SMITH ÄR 16 ÅR, HENNES PASSION ÄR ATT DANSA OCH SJUNGA. HENNES STÖRSTA DRÖM ÄR ATT BLI EN STOR ARTIST I FRAMTIDEN. HON BOR MED SIN MAMMA, PAPPA OCH STORASYSTER I EN STOR VILLA I GÖTEBORG. PENGAR ÄR DET INTE NÅN PROBLEM MED EFTERSOM BÅDA HENNES FÖRÄLDRAR HAR VÄLDIGT BRA JOBB SÅ LINA OCH KATE FÅR I STORT SETT ALLT NI PEKAR PÅ. I SKOLAN ÄR LINA VÄLDIGT POPULÄR MEN DET BEROR MEST PÅ ATT HENNES FAMILJ ÄR RIKA. LINAS BÄSTA VÄNNER HETER JENNY OCH NICKI. DOM LEVER ETT VANLIGT TONÅRSLIV TILLS DEN DAGEN LINA MÖTER JUSTIN...NOVELLEN HANDLAR OM KÄRLEK, DRÖMMAR MEN FRAMFÖRALLT AVUNDSJUKA.
Klicka här 

Tycker novellen verkar skit bra och har precis börjat läsa vill ni också gör det? tryck HÄR 
 

Date: 2013-05-21 | Time: 23:04:03

Filed under: Annat
1

länkbyte med http://jbiebsstories.blogg.se/

Joline Stonebridge och Justin Bieber har vart vänner tills både blev sju. Då hände det en hemsk grej Jolines familj var med om bil olyckan där bara hon lilla tjejen överlever. Livet började då Justin blev känd genom hans konto på youtube och Joline nu som kallas mer för Kiara Rey flyttade till en foster familj. Hennes liv var som perfekt tills dagen då hon träffade honom igen. Kommer Justin nånsin få reda på att Kiara är Joline, kommer dom någonsin bli kära. Hur kommer deras liv bli inom den korta tiden dom återigen träffar varandra.
Läs mer av denna grymma novell, HÄR 
 

Date: 2013-05-21 | Time: 22:03:32

Filed under: Annat
2

länkbyte med http://biebsdrew.blogg.se/

Sasha Gonzales är en 17 årig tjej från Calabasas Kalifornien. Hon bor med sin sjuka mamma, och 8 åriga lillasyster. Sasha är en ganska populär tjej i skolan, fast när de kommer till hennes hem har hon det väldigt jobbig med sin mamma som är en alkoholist. Sasha har alltid varit tvungen att köpa kläder,mat och mediciner till både sin mor och syster. Men allt förändras i hennes liv när Sasha och hennes lillesyster förs bort till en rik fosterfamilj i Canada,Stratford som består av Mr Butler, Mrs Butler och deras 18 åriga son Ryan Butler. Ryan Butler som är Justin Biebers bästa vän. 


Justin Bieber, 18 år som bor med sin mamma Pattie Mallette. Han är Snygg, han festar nästan varje helg men har också andra saker att ta hand om som ingen i hans skolliv vet om. Han är tjejernas drömkille, och nästan alla tjejer i skolkorridoren ger honom flörtiga blickar och drömmer om att bli hans en dag, men justin får småningom ögonen bara för en tjej som flyttar in hos hans bästa vän Ryan Butler. Men håller kärleken länge för justins beteende och hemliga liv..dedu läs novellen för att få reda på mer om Sashas och Justins liv 

Justin är INTE KÄND i den här novellen

Jag har precis börjat läsa den här novellen, och jag tycker den verkar skit bra! Tycker ni med det? KLICKA HÄR :) 

Date: 2013-05-19 | Time: 18:01:00

Filed under: Trust is something you have to earn.
12

Kapitel 17 – fuck it I'm Justin Bieber.

Tidigare: ”Det låter bra.” Jag tittade upp. På andra sidan av fönstret, vid mixerbordet stod Scooter. Låten var inspelad och jag log stolt. Bara 17 kvar.

”Tack. Jag kör en till med än gång.” Scooter nickade och satte på musiken till nästa låt.

”If I was your boyfriend I never let you go…” Jag fortsatte att sjunga och stunden senare kom Rue in i studion. Jag avbröt snabbt sången och gick ut till henne. Jag fångade upp henne i en stor kram och kysstes hennes kind. Jag hade saknat henne.

”Hej babe!”

”Hej. Jag fick dit sms om att du var här. Det var lugnt att jag kom va?” Jag nickade glatt. Det var mer än lugnt. ”Fortsätt spela in nu, jag vill höra!” Jag vände på klacken och gick in för att fortsätta. Dock stelande jag snabbt till när jag tittade ner på min mobil och såg att jag hade fått ett smsa av Stefan, med en bild på Rue med texten ”vill du se henne igen? Ge oss pengarna nu!”

  

Mamma, Pappa och jag satt runt matbordet. Jag visste att detta var min sista utväg, jag behövde pengarna nu. Och även fast det sved att fråga mina föräldrar efter pengarna kände jag mig tvungen, jag vill inte att något skulle hända Rue. Vi hade vart tillsammans i vaddå en vecka? Eller om vi ens var tillsammans, vi hade inte direkt haft diskussionen, men vi var kort sagt i alla fall mer än vänner. I vilket fall som helst hade redan mitt liv taget över hennes. Stefans sms,

Dock stelande jag snabbt till när jag tittade ner på min mobil och såg att jag hade fått ett smsa av Stefan, med en bild på Rue med texten ”vill du se henne igen? Ge oss pengarna nu!”

Svävade förbi min ögon. Det här var inte bra för Rue. Hon förtjänade bättre. Bättre än mig. Jag skulle bara orsaka problem för henne. Jag skulle få henne att komma in på fel spår.

”Mamma, pappa. Jag vet att jag inte får fråga er det här, men detta är verkligen en nödsituation och jag hade absolut inte kommit till er om jag hade haft en annan lösning på problemet. ”Både mamma och pappas ansiktsuttryck ändrades hastigt när jag avslutade min mening.

”Vad är det Justin?” Mammas oroliga röst skar i mina ögon. Jag avskydde att såra dem och speciellt ljuga för dem, men det fanns inte någon annan utväg i dagsläget.

”Jag och Liam råkade paja ett fönster nere på klubben häromdagen och vi måste betala det.” Jag bet mig löst i läppen, rädd för att du skulle komma på att jag ljög.

”Men Justin då! Hur lyckades ni med det?” Fan, frågan jag verkligen inte vill ha, blev såklart ställd.

”Vi latchade utanför och spelade lite basket och så råkade vi kasta en boll på ett fönster och det krascha.” Pappa skakade argt på huvudet.

”Otroligt barnsligt gjort av er. Ni vet bättre. Hur mycket pengar handlar det om?” Jag svalade hårt.

”200000 tusen.” Mamma och pappas munnar formades till ett O.

”200000 tusen? Du måste skämta.” Jag skadade på huvudet. ”Hur i hela världen kan ett fönster kosta 200000 kronor?”

”Ehm, vi pajade ett som var i restaurangen och eftersom det kom glas överallt var dem tvungna att stänga restaurangen och ja, dem förlorade ju på det. ”Jag insåg när jag talade hur löjlig min lögn var och om dem gick på dem var dem verkligen dumma på riktigt.

”Jag känner alla nere på klubben, jag kan säkert ordna så ni kan jobba i köket eller något liknade istället för att betala.”

”NEJ!” Jag insåg att jag hade överdrivet en aning när jag sa det och harklade mig snabbt.” Vi har redan frågat. Plus att de inte hade funkat för vi har så mycket i skolan nu.” Jag ville nästan skratta själv när jag insåg hur det lät när jag talade om skolan.

”Okej. Du får 200000. Men bara på ett villkor.” Jag nickade åt pappas ord.” Du ska betala tillbaka dem så fort din skiva kommer ut, är det förstått?”

”Tack så fan, jag lovar att betala tillbaka, så fort jag kan!”

 

 

Den kalla luften slog emot mig i ansiktet sekunden jag gick ut från bilen och stängde dörren.

”Bieber är här!” Stefans mörka röst hördes bakom mig när jag öppnade bakluckan och tog ut en svart väska med pengarna i. Jag tog den och stängde sedan luckan igen. En hand la sig sekunden efter på min axel och jag svalade hårt. Jag var ingen chicken som blev rädd av mina fiender. Men i vanliga fall var alltid Dixon, Liam eller någon av boysen med och jag var alltid beväpnad. Nu var jag helt ensam och obeväpnad.

”Jag hoppas du har med dig pengarna. Annars vet vi var din lilla hora till flickvän bor.” Jag vände mig om för att möta hans blick.

”Shut the fuck up!” Min ögon gick från bruna till svarta, i samma sekund på ilskan tog över min kropp. Jag släppte väskan med pengarna några meter framför mig och visade med huvudet att det var deras.

”Inte ila Bieber. Trodde faktiskt inte du skulle lyckas att få hit allt i tid. Speciellt inte efter allt myspys med din lilla hora där hemma.” Jag knöt min händer så hårt att knogarna vitnade.

”Shut up.” Jag svalade hårt redo att slå han hårt på käften. ”Du har fått dina pengar, lämna mig i fred nu. Jag har inte gjort er ett skit.” Stefan skrattade och tittade bak på resten av gänget, och lika väl dem började skratta.

”Det kommer aldrig var över Bieber.” Orden jag fruktade lämnade Stefans läppar. ”Men tack för pengarna, dem gör att vi slipper ser varandra mer, i alla fall för ett tag.” Ett äckligt leende tog plats på hans fula läppar och han strök sin haka med sitt pekfinger och tumme.

”Jävla äckel om du så mycket som petar på Rue är du fucking dödens, fattar du det?” Stefan skrattade till.

”Du skrämmer inte mig Bieber. Kom ihåg det är jag som KING över den här stan nu, inte du.” Det han sa var sant, helvete.

”Du vet mycket väl vad jag är kapabel att göra. Jag kanske inte är KING över stan längre, men du vet lika väl som jag att jag skulle kunna slå dig i sömnen.” Stefan pustade ut ett lätt skratt.

”Du är stil i High School grabben, jag skulle chilla ner om jag var du. Du har inte en aning om vad jag väntar.” Och med dem orden försvann och hans gäng inom synhåll, som om att dem hade blivit borttrollade.

 

Fan, helvete, jävla skit. Jag skulle aldrig komma ut ifrån den här skiten.

 

 

”Vart var du igår kväll?” Rues välkända röst hörde bakom mig, i samma sekund på jag gick in genom huvudentrén på West Bev, morgonen därpå. Jag bet mig själv i läppen. Arg över det som skulle ske.

”Studion. Hurså?” Hon log och ryckte på axlarna.

”Inget egentligen, jag ringde dig, men du svarade inte. Tänkte att vi kanske kunde hittat på något. Men då förstår jag varför du inte svarade.”

”Mmh!” Jag gick längs korridoren med Rue vid min sida.

”Vi kanske kan ses ikväll istället?” Hennes ljusa röst fick mig att le, trots att jag inte ville le.

”Kan inte tyvärr. Någon annan gång.”

”Jaha okej, vad ska du göra?” Jag vände mitt huvud på henne.

”Varför så mycket frågar Rue?” Min röst förvandlades till en mörk och arg röst, utan att jag själv riktigt hade planerat det.

”Förlåt, jag undrade bara.” Skolan klockan ringde, puuuh saved by the bell.

”Vi ses.” Jag gick höger i korsningen av korridoren och vände inte blicken bakåt, rädd för att jag skulle låta mig fall för henne igen.

 

När kemi lektionen med Mr. Jones äntligen var slut gick jag snabbt ut ur korridoren och bort till mitt skåp för att lämna mina böcker. Min blick söket hela tiden Rue, rädd för att se henne. Jag gick ut till parkeringen för att gömma mig till nästa lektion, men det visade sig att det inte var någon bra idé.

”Justin, jag letade efter dig!” Jag snodde runt och såg Rue står där, lika vacker som alltid.

”Hej Rue.” Jag tittade ner i marken.

”Är allt som det ska? Du verkar konstig.”

”Det är precis som vanligt, vaddå?” Rädd för att hon skulle komma på min lögn, tog jag upp ett ciggpaket ur fikan för att lugna mig själv en aning.

”Sen när röker du?” Frågade hon förvirrat.

”Sen jag var 13 typ, haha.” Jag placerade ciggen mellan mina läppar och tände, drog in ett djupt bloss och blåste sedan ut. ”Vaddå får jag inte röka eller?” Hon ryckte på axlarna.

”Det är farligt du vet.”

”Nähä, säger du det? Det visste jag. Du är inte min mamma så sluta bry dig om vad jag gör.” Rue skakade på huvudet och tittade besviket på mig.

”Vad är det med dig? Du beter dig som en 13 åring pojke som blev har kommit in i puberteten.” Jag skrattade åt hennes jämförelse.

”Haha vem vet, jag kanske precis har kommit in i puberteten. Vilket resultera i att jag måste ligga och du verkar ju inte ge det till mig, så tyvärr Rue jag måste dra. Ses!” Rues mun formade sig som ett O. Jag hade tydligen en ovan att få männsikors munnar att forma sig som ett O, för en timme senare var Annis mun formade som ett runt mig största ägodel.

 

”Fuck Anni.” Jag stönade högt i samma sekund som hon drog in mig i munnen ännu en gång och sög. ”Jag kommer komma.” Hon fortsatte sitt jobbade och ökade takten en aning och sedan bara sekunder senare kom jag.

”Holy fuck Anni, jag har saknat det där. Tack babe!” Hon drog sin baksida av handen över munnen och log sedan stolt.

”Jag med.” Hon reste sig upp och la sig jämte mig i sängen och förväntade sig en omgång av mig, men jag var hade lektion.

”Måste dra, tack för att jag fick komma. Uppskattar det. Vi ses.” Jag reste mig upp och drog på mig min boxers och sedan jeans. Slängde en snabb blick i spegeln och konstaterad att gamla Justin var tillbaks och jag var värre än någonsin. Tack Stefan.

 

Anni höjde på ögonbrynen, men jag brydde mig inte. Jag hade andra slynor att hitta. Jag gick ut från hennes hus och ner till min bil som stod parkerad på gatan. Satt mig i den och körde sedan emot skolan.  

 

”Bieber, vart fan har du vart hela dagen?” Dixon slog följe med mig längs korridoren och bort till mitt skåp.

”Behövde en omgång så drog hem till Anni.” Han höjde förvirrat på ögonbrynen och slog till mig på axeln.

”Anni, really? Du hatar la henne?” Jag nickade.

”Jag har behov okej, jag hann inte hitta någon annan på så kort tid du vet.” Han nickade nöjt.

”Bra jobb Bieber. Trodde faktiskt vi hade förlorat dig till hon där Rue ett tag.” Jag frös till vid nämningen av Rues namn. Jag visste att det inte skulle vara hon och jag mer, trots att det knappt hade vart oss. Men jag kunde ända känna en aning sorgsenhet över det, då hon verkligen hade fått mig på fall.

”Haha never. Har gjort det misstaget tillräckligt för en livstid.” Sa jag och tänkte tillbaka till tiden som Anni, som min flickvän – fan vilken slöseri av tid. Jag kunde gjort så mycket bättre och så mycket mer, om ni förstår vad jag menar…

”Good to have you back man!” Dixon gjorde en guy-hug och nickade sedan hejdå innan han gick bort till sitt skåp, samtidigt som jag öppnade mitt för att ta ut min biologi bok.

 

Fan i helvete jag har biologi med Rue. Men fuck it I'm Justin Bieber. 



Ojoj ett kapitel, bra jobb Lina. Hahah förlåt för sämst uppdatering och ett kasst kapitel, men jag har nada inspiration till den här novellen at the momement och kommer inte fortsätta på den så himla länge till. Utan har redan en annan planerad. Ni kan läsa om den i inlägget nedan. 


Men till kapitlet, vad tyckte ni? Hur regerade ni när Justin helt plötsligt återgick till sitt gamla jag? Kommer han ändra på sig igen eller är detta slutet för Rustin, som knappt har hänt. VAD TROR NI? 

KOMMENTERA NU BABES!


Date: 2013-05-12 | Time: 22:15:22

Filed under: Annat
4

Fame isn’t always smiling faces and money.

Inledning

Att ha föräldrar som är världsberömda har inte bara fördelar utan en hel rad med nackdelar, eller ja i alla fall enligt Melanie Hope Benson. Hon vet vad hon vill, hon vill bli journalist i New York och flytta ifrån Los Angels så fort hon gått ut High School. Hon ses som en av Hollywoods sweetheart tillsammans med hennes vän, Zoe Santiago och deras ärkefiende Jordan James. Deras image inför världen är perfekt, dem är perfekta. Men bakom kulisserna är det allt annat än en dans på rosor. För Melanie handlar vardagen och att dölja sin dröm för sina föräldrar samtidigt som hon försöker hjälpa sin bror att komma ut ur garderoben. Melanie driver under hemlighet en av USA:s största skvallersidor om kändisar, trots att hon är en själv. Det som skiljer hennes från alla andras är det faktum att allt faktiskt är sant. Hon är själv på plats när allt sker. Alla i Hollywood undrar såklart vem denna mystiska person är, som vet allt om alla och efter ett litet misstag med plats, tid och person, börjar folk snart snappa upp vem det är och det börjar gå utför. Med föräldrar som pressar en att gå på auditions för filmer och två liv att klara av, blir det inte direkt lättare när före detta världsstjärnan Justin Bieber kommer in i bilden. Justins karriär har kraschat, totalt. Hans fans finns kvar, men det verkar som att dem har börjat ge upp hoppet då Justin hela tiden sviker dem. Han sitter nu inne på rehab och försöker komma tillbaka efter ett och ett halvt års av missbruk av alkohol och marijuana. 

Justin har blivit ett känslokallt as, men kämpar att komma tillbaka. Han vill bli en världsstjärna igen, men med all hårdpress blir det svårt. Men med Melanies hjälp kanske det blir lättare? 


Prolog

 

Jag stoppade jointen i munnen och drog ner röken i mina lungor och blev genast lugn. På andra sidan väggen pågick ett möte om min nästa skiva, som jag inte ens ville göra. Jag ville supa och röka på. Inte spela in musik för att få tjejer att gilla mig. Alla gillar mig ändå tack vare mitt utseende. Jag behöver inte någon musik för att vara framgångsrik. Jag har pengar så det räcker och blir över redan och jag är 19 bast. Låt mig leva lite. Jag var trött på att ha hela världen på mina axlar och ha ett måste att prestera något var och varannan minut.

”Justin för helvete, skärp dig genast. Vad fan är det med dig?” Mamma ljus röst hördes bakom mig. ”Säg inte att det är en joint.” Jag ryckte på axlarna, jo det var det.

”Hej mamma, fin du är idag!” Det var jointen som talade, jag var redan hög. Mamma vred argt på huvudet och drog in ett djupt andetag.

”Nu får det fan vara nog!”

 

Tre veckor senare

Ett rehab center för fucked-up tonårsstjärnor var mitt nya hem. Det låter hemskt att säga men jag trivs här. Det finns inte någon jävla paparazzi och inga föräldrar, managers eller fans som tjatar på en att skriva ny musik och prestera. Dock har det såklart också sina nackdelar, man kunde inte röka på eller dricka alkohol, man fick inte ha tjejer inne på rummet och man var tvungen att gå på såndär känslofyllda möten varannan dag. Jag var inget för det här med känslor. Allt skulle alltid handla om det. Hur man kände och hur man kände för någon. Sex var också tydligen känslor, vilket jag inte förstår alls. Sex är sex och inget annat, kan inte bara världen förstå det?

”Justin, hur mår du idag?” Dr. Bryan tittade mig djupt in i ögonen och log. Hans svarta hår och brun ögon gjorde att han nästa såg lite kriminell ute och jag förstod inte alls vad han gjorde här. Han hade säkert blivit tvingad. Undra om hans en visste något om hur man kom ut från ett missbruk?

”Jag mår bra, precis som vanligt.” Egentligen vet jag själv inte hur jag mår. Jag är bara på att dölja mina känslor, vilket gör att jag är en jävligt känslokall person. Jag kan lätt ljuga om hur jag mår, men just nu vet jag inte om jag ljuger eller inte.

”Är det säkert, du ser lite blek ut?” Dr. Bryan höjde på sina grova ögonbryn och inspekterad varje liten millimeter av, som om att jag var en liten köttbit. Han var säkert pedofil.

”Jag mår bra för helvete! Låt mig va!” Jag reste mig hastigt upp ur stolen och lämnade cirkeln med fucked-up tonårsstjärnor och gick därifrån. Jag hade vart här i två veckor nu och detta var redan fjärde gången jag lämnade samtalet med dem andra. Jag var den enda av oss som vågade. Dem alla andra vara messar, stora jävla messar som inte vågade något alls. Jag förstod inte ens hur dem hade lyckats komma hit? Dem alla var så jävla lugna och verkade aldrig ens ha smakat på lätt-öl.

 

Jag slängde mig ner i sängen och pustade ut. Jag var röksugen, otroligt röksugen, men städerskorna hade hittat min gömma förra veckan så att smitta iväg och rök var inte ett alternativ längre, tyvärr. Jag tittade upp i taket och fick av någon underlig anledning upp en bild av mig själv när jag står inne i Madison Square Garden, med tusentals skrikande fans runt om mig. Jag håller uppe mina händer som ett hjärta och säger ”I love you.”Det var gamla jag. Den duktiga Justin Bieber som alla tyckte var så duktig och charmig. Nu är jag ett missfoster enligt pressen och en svikande idol, enligt mina fans. Jag är så förvirrad i mitt egna skin att jag inte ens vet om jag tycker det är bra eller dåligt. Jag var trött på kändislivet, det var jag. Men samtidigt så är alla den skit jag får gå igenom av pressen nu, förjävlig. Dem kommer på nya rykten och hemska saker om mig var och varannan minut. Snart tror att jag själv kommer börja tro på allt.

 

”Justin du vet vad jag har sagt om det här. Du måste vara med på mötena, det är för ditt egna bästa.” Dr. Bryans assistent Sofie kom in i mitt rum. I handen höll hon en bricka med en liten kopp med vatten i och en annan kopp med mina dagliga tabletter. Det var det närmsta till narkotika som jag kom här inne, efter de att dem hade hittat mitt gömställe. Men snart skulle Brian komma och hälsa på igen och det skulle det fyllas på. Om det inte nu är så att säkerheten på han är extra hård den här gången.

”Mm.” Jag hade ingen lust att argumentera emot henne, jag ville bara ligga där inne för mig själv och sjunka in. Världen hade nog bara vart lättare utan mig. Det hade vart flera tusen mer som inte hade blivit svikna eller fått sina hjärtan krossade.

”Justin du vet att det inte blir bättre av att du ligger här inne. Vill du inte komma här ifrån?” Det hon sa var sant, men jag ville inte erkänna för mig själv att jag gjorde fel.

”Kan du gå?” Hon skakade missnöjt på huvudet och sträckte fram brickan med mina tabletter. Jag tog koppen med tabletter och hällde ner dem i halsen.

”Vatten?” Jag skakade ironiskt på huvudet, jag hade hällt betydligt starkare saker i min halsen, så vatten var inte speciellt nödvändigt.

 

Jag förstår nu efter att ha vart på rehab i lite drygt två veckor, varför alla säger att tiden hör inne går i snigelfart. Alla dagar är detsamma och det enda spännande som händer är om vi tittar på film på fredagar och då är det filmer i stuk med 27 dresses och wild child. Världens tjejfilmer trots att majoriteten av oss här är killar. Men antagligen var det för att Dr. Bryan ville imponera på Sofie och få en i säng, jävla pervo, dock har jag kört liknande metoder själv, så jag ska inte döma han för mycket.

 

”Hur mår du Justin?” Jag funderar starkt på att börja räkna hur många gånger jag blir ställd den frågan, från och med nu. Det känns som om att det är var och varannan minut och ungefär så ofta ändras mitt svar också.

”Jag mår bra, mamma. Sluta oroa dig.” Mamma ansiktsuttryck var ledsamt och jag såg att hon led. Jag ville inte skada min mamma, hon hade gjort så mycket för mig. Hon har hjälpt mig med allt jag har lyckats med här i livet. Nu har jag svikit henne så djupt och hon skyller på sig själv för det som har hänt.

”Du vet att jag aldrig kommer sluta oroa mig, Justin. Aldrig.” Jag visste att det inte var sant. Inom snar framtid skulle hon ge upp hoppet precis som mormor, morfar, pappa, Jazmyn, Jaxon, Ryan, Chad och alla mina andra vänner och familj. Det är nästan lite som att jag är två personer, nästan lite schizofren. Jag vill båda komma tillbaka till mitt gamla ja’ och göra alla mina fans glad, men samtidigt orkar jag inte med kändisskapet och vill bara lägga det på hyllan totalt och ägna min tid till festandet. Undra om någon någonsin kommer kunna ta mig härifrån?

 


Har haft en väldigt stor skriv lust det senaste och detta är lite av det jag har lyckats skapat fram. En del av en ny novell som jag verklgien vill börja med. Vad tycker ni? verkar den bra?

Ska dock skriva klart Trust is something you hace to earn. först, så ni kan vara lugn. Men det kommer inte bli en novell på 100 episodes eller liknande, men de är la okej? Men jag behöver er hälp, vad ska hända i Trust is something you hace to earn? KOM MED FÖRSLAG!

 

 

 

 


Date: 2013-05-06 | Time: 20:00:00

Filed under: Annat
3

länkbyte med http://justindbstoriees.blogg.se/

You Are My Destiny

Alexis Stanford är 17 årig tjej som har stora drömmar, sedan hon var ett litet barn har hennes storebror James varit allt för henne. Hennes mamma Leila och pappa John jobbar väldigt mycket och hinner inte alltid med att prata med Alexis, och då blev James Alexis andra bästa vän. Hennes första bästa vän är Becky som hon har känt sedan barnsben, de är som systrar och många kallar dem för tvillingar. 
I 1 månad ska hennes klass åka på en skolresa till Paris, det händer mycket som förändrar hela hennes liv där men det som är värst är att hon inte visste vem som egentligen skulle förändra det…

BESÖK BLOGGEN HÄR

En kanon bra blogg som ni alla borde checka in tycker jag! 


GLÖM INTE ATT LÄSA MITT INLÄGG NEDANFÖR!


Date: 2013-05-06 | Time: 00:00:22

Filed under: Annat
10

LÄS DETTA ÄR NI SNÄLLA

Hej människor Lina här, jag som skirver på trust is something you have to earn. Jag har lite frågor och sådär till er som jag skulle vilja fråga. 1. Vad tycker ni om tisyhto? 2. Ska jag börja om på en ny novell, då jag känner att jag har fastnat en aning eller fortsätta och göra så det är en kort novell med typ bara några episodes till? 3. Om jag börjar på en ny ska det vara en badboy Justin Bieber eller den kända Justin Bieber? 4. Om jag fortsätter på den gamla kan jag byta huvudperson på Rue, alltså att någon annan spelar henne? 5. Kan jag skriva två olika episodes på olika noveller och så får ni se vad ni tycker och bestäma om jag ska börja på en ny eller inte?

Jag är medveten om att jag redan har börjat på en annan novell och inte avslutade den heller, men jag känner bara att jag inte riktigt får till det. Men nu har jag verkligen en idé eller ja två faktiskt och jag tror verkligen att det kan bli något bra utav det. svara gärna på frågorna för det skulle hjälpa mig väldigt mycket! 

Date: 2013-04-28 | Time: 18:44:44

Filed under: Trust is something you have to earn.
12

Kapitel 16 - some much happening

Tidigar: Rue satt nu jämte mig i bilen och vi släppte av Jazzy utanför ett stort blått hus, som såg ut att var helt nybyggt. En liten kille i Jazzys ålder kom ut och möte henne och gav henne en super söt puss på kinden. Jazzy vinkade hejdå till mig och Rue och gick sedan in.

”Åh hon är ju sötare än sötast.” Sa Rue.

”Är inte jag liiite sötare?” Jag vände blicken åt Rue som log som en sol, det klädde henne.

”Njaa tvek.” Jag gjorde mig till för att få till dem perfekta puppy ögonen. Rue himlade med ögonen.

”Okej, fine. Du är sötare.” 

Rues rum var vit och stort. Hon hade en stor balkong utanför och hennes badrum var enormt och doftade underbart av alla hennes parfymer och Body lotions.

”Vart är dina för…din mamma?”

”Jobbet och Courtney är och träffar någon kille tror jag.” Jag nickade nöjt. Ett helt hus, ensam med Rue. Det kunde inte gå fel.

”När kommer dem hem då?” Fortsatte jag.

”Courtney skulle sova borta och mamma skulle ute med några kompisar efter jobbet, så hon lär komma hem sent.” Perfekt. Äntligen skulle det bli lite action.

”Nice, så vad ska vi göra?” Hon ryckte på axlarna och log, samtidigt som hon gick och satte sig i sitt rum.

”Kolla film?”

”Sure babe.” Jag gick och la mig jämte henne och hon tog fram fjärrkontrollen för att sedan välja film, på tv:n. ”Vilken ska vi se?”

”Safe heaven har precis kommit ut, den kan vi la se?” Sa Rue och tog fram den på skärmen. ”En film baserad på en novel av Nicholas Sparks.” Stod det på skärmen. Jag älskade Nicholas Sparks böcker och filmerna gjorde på hans böcker, så jag var såld.

”Visst!” Vi lutade oss tillbaka i sängen och hon la sitt huvud mot mitt bröst. Jag kunde dra in doften av hennes hår och det luktade underbart gott. En blandning av vanilj och någon slags frukt. Efter en stund märkte jag hur Rues hand sökte efter min och jag var snabb att ta tag i den och förra den till min mun och ge den en fjäderlätt puss.

 

 

När filmen var slut satt vi bara och tittade rakt fram. Ingen av oss sa något, men det fanns åh andra sidan inte så mycket mer att säga.

”Justin jag…” Jag avbröt hennes med än gång genom att förra mina läppar mot henne och inledde genom det en het hångelstund. Hon gjorde inget motstånd så jag fortsatte. Jag slickade henne lätt på läpparna för att få ingång till hennes mun och snart gifte sig våra tungor med varandra. Rue tog tag i mitt hår och drog lätt i topparna på dem. Jag drog min hand längs hennes rygg och snart låg vi båda ner i sängen. Jag låg underst och hon över mig. Jag drog min hand upp och ner längs hennes rygg och tillslut vågade jag med att dra den över rumpan också. Jag klämde lätt på den och Rue gav ifrån sig ett litet stön.

Vi rullar runt och nu ligger jag över Rue. Min hand åker ner långs hennes mage och inför tröjan. Jag känner hur hon ryser till.

”Justin.”

”Ja baby?” Hon hinner inte säga något innan jag trycker mina läppar mot hennes. Nu åker min hand in mellan hennes ben. Och sekunden senare reser sig Rue upp.

”Lägg av!” Jag gör en förvånad min.

”Vad babe?”

”Sluta kalla mig babe! Jag vill inte.”

”Varför?” Rues ansiktes uttryck blev snabbt annorlunda. Hon såg rädd och ängslig ut.

 

Rues perspektiv:

Jag ryggar tillbaka. Justin är cool. Han har legat med massa tjejer. Han är rutinerad. Jag är så orutinerad man kan bli. Jag har inte gjort mer än att strula med en kille. Och om sanningen ska fram är jag lite generad över det. Jag är sjutton år och nästan alla mina vänner och dem runt omkring har gjort allt och lite till. Det är inte det att jag inte har fått chansen, jag har bara alltid velat att det ska vara speciellt.

”Jag…Jag har aldrig gjort det förut.” Vågar jag tillslut säga. Justins min förändras total. Han sväljer hårt och stämning ändras total. Den blir stel och pinsam.

”Förlåt, jag borde ha sagt det tidigare!” Han skakar på huvudet.

”Nej förlåt. Det var inte mening att pressa dig.”

”Det är okej. Jag borde ha berättat.”

”Nej det var jag som antog fel. Jag förväntade mig att du hade gjort allt, för du ser så bra ut. Det var jag som tolkade fel.” Jag log.

”Det är inte så att jag inte vill göra det, men jag vill ha det ska vara speciellt.” Han tog sin i min.

”Jag är redo när du är redo!”

Jag lutade mitt huvud mot Justins axel och han kysste mig på huvudet.

”Tack, Justin.”

 

Resten av kvällen sitter vi bara i min säng och pratar om allt och inget. Trots att Justin är så olik mig förstår han mig så bra. Han vet precis vad jag menar och jag förstår han. Han håller min hand hela tiden och den passar perfekt i min.

”Justin vem var han där Stefan egentligen?” Jag såg direkt att Justin ryggade tillbaka och blev rädd för det jag sa.

”Det är gammal skit Rue. Jag är inte den personen jag var då som jag är nu. Kan vi inte strunta i det?” Justins blick visade att han var orolig och rädd för att prata om det.

”Okej, men lova att inte göra något dumt.” Han nickade.

”Jag lovar.” Jag log. ”Förresten, jag ska börja sjunga igen!”

”Nä? Vad kul! Hur kommer det sig?” Han tittade ner i sängen som om att han hade något att dölja.

”Jag insåg att jag vill hålla på med det bara.” Han ryckte på axlarna som att det var den minsta saken i världen.

”Vad kul. Vad händer nu då?”

”Jag måste skriva 18 låtar som ska vara klara om fyra veckor.” Trots att jag inte är speciellt insatt i musikbranschen förstod jag ju att det var lite tid.

”Oj! Har du några låtar då?” Han drog upp en papperslapp ur bakfickan av byxorna.

”En och en halv.” Han skrattade. Hans skratt visade ett sarkastiskt lätte av rädsla då han visste att detta var näst intill omöjligt.

”Du kanske inte borde vara här med mig? Du kanske borde vara hemma och skriva?” Sa jag sekunden senare.

”Nej jag får inspiration av dig, det vill jag absolut inte.”

”Säkert? Det är okej om du måste dra.” Han skakade bestämt på huvudet, lutade sig fram och gav mig en kyss på läpparna.

”Nej.” Jag log stort över det faktum att han faktiskt ville stanna kvar hos mig, det gjorde mig glad. Någon kille hade aldrig tidigare vart såhär mot mig. Det fick mig att känna mig speciell!

”Men om du ska stanna, kan du la spela upp en av låtarna?” Han tittade tveksamt på mig och bet sig löst i läppen.

”Jag har inte med mig min gitarr.” Jag reste mig ur sängen och tappade även greppet om hans hand.

”Courtney har här, vänta här!”

 

Justin satt i min säng med den svarta lackfärgade gitarren i sin hand. Han gjorde det första ackordet och började sedan spela. Melodin var mjuk och harmonisk och jag älskade på noll sekunder!

” Well let me tell you a story
About a girl and a boy
He fell in love with his best friend…” Började han och fortsatte sann med lika fina ord och melodi. Jag smälte. Hans röst var perfekt. Hans utseende ännu mer perfekt. Hans gitarrspelande var perfekt. Hela han var perfekt!

” When she's around, he feels nothing but joy
but she was already broken, and it made her blind
but she could never believe that love would ever treat her right..” Jag satt och log som ett fån samtidigt som han fortsatte spela denna underbara låt. Jag kröp ihop med bena och tittade intensivt på hur duktig han var på att spela och sjunga samtidigt. När man ser han gå runt i skol korridoren med svarta jeans, vit t-shirt och skinnjacka är han inte direkt kille man föreställer sig kan sjunga och spela gitarr som en gud. Snarare tvärtom.

Efter en stund insåg jag att låten var så passande till mitt liv. Jag hade vart broken, inte på grund av kärleksproblem, eller i alla fall inte mina egna, snarare mina föräldras. Och hur fånigt det än låter så har det liksom gjort att jag antog att hela den sitution skulle drabba mig också. Jag har dragit tillbaka och fokuserat enbart på skolan för att slippa hamna där.

” If you spread your wings
You can fly away with me
But you can't fly unless you let ya,
Let yourself fall.” Avslutade han låten sekunden senare. Han tittade ner på sina händer och väntade på att jag skulle säga något.

”Wow Justin! Helt ärligt så är det bland det bästa jag har hört!” Han tittade upp.

”Ljug inte.” Jag tittade han djupt in i ögonen och vred huvudet i sned. Jag ljög inte. Jag var förälskade det han hade spelat. Men vad jag hade märkt det senaste var att Justin hade väldigt svårt för att ta emot beröm och komplimanger. Det var som om att han inte tyckte att han förtjänade det. Men det gjorde han verkligen. Han var fantastik!

”Du är helt fantastiskt bra! Du är den nästa världsstjärnan!” Jag skrattade lätt, då det jag sa lät väldigt ironiskt. Dock hade jag inte någon som helst tvivel på att det skulle kunna hända…

 

 

”Jag kanske borde dra hem? Klockan är redan halv tolv och det är skola imorgon.” Justin släppte taget om mig och reste sig upp. Sen när brydde han sig om sådant här?

”Du kan stanna om du vill?” Han lyste upp och log. Hans ögon var dem vackraste jag någonsin hade skådat och att slita blicken från dem var omöjligt.

”Säkert?” Jag nickade.

”Ett villkor dock.” Han rynkade på ögonbrynen på ett skeptiskt men samtidigt ironiskt sätt.

”Jaså, det säger du? Och vad är detta villkor?” Han ställde sig framför mig i sängen och la sina armar runt mitt huvud.

”Pannkakor till frukost!” Jag skrattade och han hoppade på sekunden senare.

”Ska bli babe!” Sa han och gav mig en puss på pannan.

 

 

Efter att ha pratat ännu en stund, bestämde vi för oss att det var dags att sova, det var skola imorgon och första lektion var Mrs. Smith, vilket gjorde att det var extremt viktigt att komma i tid.

”Har du en tandborste jag kan låna?” Justins ställde sig mot sänken jag hade inne i mitt badrum och studerade varje steg jag tog, noggrant.

”Låna? Haha du kan få en om du vill.” Han log generat mot mitt svar och jag gick ner till förrådet, som låg jämte köket för att hämta en tandborste. När jag kom tillbaka stod Justin nu utan tröja och studerade säg själv i spegeln. Han slutade genast när han såg att jag kom.

”Hittade du en?” Han återgick till samma position som han hade haft när jag lämnade badrummet – lutade sig mot sänken. Jag gick fram och ställde mig framför han och nickade.

”Here you go!” Jag sträckte fram förpackning som innehöll en blå colgate tandborste. Han tog emot den och la den snabbt på sänken för att sedan placerar sina händer vid mina höfter och dra mig tätt intill sig. Våra näsor nuddade nu varandra och han andedräkt träffade mig. Det var en svag lukt av mint och rök. Trots att jag var helt emot rökning var det otroligt sexigt när Justin gjorde det. Han drog nu sin ena hand upp längs min rygg.

”Tack babe!” Sa han och sekunden senare mötes våra läppar i en kyss fylld med passion. Det började med lätt kyssar och senare slickade han min underläpp och frågade om inträde till min mun, vilket han snabbt fick. Jag drog lätt i hans hår och tre sekunder senare hoppade jag upp och slingrade mina ben runt han. Han flyttade nu på sina fötter och tryckte upp mig emot väggen. Hans läppar mot mina var en perfekt kombination och jag ville verkligen inte släppa taget.

”Host…host.” Justin släppte snabbt taget om mig och vände huvudet på dörren, där min mamma stod. Jag kände hur jag blev illröd om kinderna och ville bara sjunka genom jorden.

”Hej Mrs. Adams!” Fick Justin ur sig sekunden senare då även hade åter gått till sin normala ansiktsfärg.

”Ms. Adams. Och du är?” Justin harklade sig och släppte taget om min midja. Han sträckte fram sin hand till min mammas och log.

”Bieber. Justin Bieber.” Mamma nickade imponerat när hon såg hans vältränade mage och perfekt formade ansikte rakt fram ifrån.

”Trevligt att träffas, Justin. Rue du har inte sagt en sådana här fin pojke skulle komma hit?” Jag blev generad igen.

”Glömde.” Ljög jag. Mamma tittade skeptiskt på mig men log sedan.

”Jaså det säger du. Du vet jag har också var ung en gång det är okej att ha killar hem. Antar att du spenderar natten?” Först nu märkte jag att mamma var en aning berusad då hennes ögon var rödsprängda och hennes andedräkt luktade strakt av vodka och gin.

”Om det är okej för er miss, så gör jag gärna det.” Justin log mot mamma och tittade sedan förväntansfullt på mig.

”Det är helt okej, bara ni inte blir gravida eller får klamydia.” Jag slog min högra hand i huvudet och tittade upp i taket. Snälla mamma va tyst.

”Jag lovar Miss. Adams.”

”Åh snälla kalla mig Jane.” Mamma lämnade oss sedan ensamma och Justin tittade på mig.

”Förlåt, mamma är… ja en mamma.” Han skrattade.

”Det är lugnt, tragiskt nog har jag vart med om värre.” Jag fick en jobbig bild i huvudet med alla andra tjejer som Justin har vart med. Han pussade mig på pannan och sedan borstade vi tänderna.

 

När vi vaknade morgon därpå, hade Justin sin arm runt om mig och jag låg tätt intill han. Jag kände mig så galet trygg i hans armar och jag ville bara ligga kvar och hade inte någon som helst lust att gå upp för att bege mig till skolan. Jag puttade lätt på Justins arm så att han skulle vakna till liv och han log.

”God morgon babe.” Sa han med en raspig, äckligt sexig morgon röst. Han pussade mig på under käken och låg kvar i exakt samma position. ”Sovit gott, babe?”

”Underbart, du låg ju bredvid.” Han log och gav mig en till puss. Sen ur ingenstans reste han sig upp och gick upp från sängen. Han hade bara kalsonger på sig och jag kunde inte slita min blick ifrån han.

”Jag går och fixar frukost, stanna här.”

”Jag kan hjälpa till.” Han skakade bestämt på huvudet och jag förstod att det inte var någon idé att argumentera emot.

 

Justin perspektiv:

Damn, vad snygg Rue är. Hennes kropp var perfekt, hennes ansikte var perfekt, hennes läppar var helt jävla fucking underbara och hennes röv var bara to die for.

”Hjälp, du skrämde mig!” Jag hoppade till när jag såg Jane komma in till köket. Hon var klädd i en svart siden morgonrock och såg mer ut som en slampa än en mamma.

”Justin då, ser jag såg hemsk ut?” Jag skakade på huvudet.

”Nej Ms. Adams. Trodde bara du var och jobbade.”

”Jane. Trodde jag med, men blev nog lite väl mycket dricka igår. Är ju inte direkt lika ung som er längre, som kan vara ute och festa var och varannan dag.” Jag tittade ner i marken.

”Jag festar inte så mycket.” Ljög jag. Dock var det i och för sig delvis sant, för jag hade inte festat än enda gång sen jag började bli intresserad av Rue. Jane höjde på ögonbrynet, som om att jag var helt dum i huvudet.

”Jag kanske ser dum ut, men jag vet nog vem du är Justin. Jag jobbar på NEWS och jag vet mycket väl att du är Jason Bieberle och att du har festat mer än världsbefolkningen tillsammans. Jag vet mycket väl vad du har hållit på med dem senaste åren.” Jag suckade. Fan.

Jag svalade hårt, ”Snälla berätta inte för Rue. Hon behöver inte veta vad jag har gjort, okej?” Jane höjde på ögonbrynet, som om att jag var dum i huvudet.

”Om du skadar min dotter, och då menar jag så lite som en skråma, är du död. Fattar du det? Ni killar tror att ni kan bete er hur fan som helst. Idioter.” Dels var det sant det hon sa. Vi killar var idioter, men jag tror samtidigt att lite av det hon sa, kom ifrån det faktum att hennes man hade vart otrogen.

”Jag lovar att inte skada er dotter. Men kan du lova att inte säga något?” Jag håll tummarna i smyg.

”Jag kan lova att inte säga något, men Justin jag kan lova dig att det kommer komma fram för eller senare vilket fall som helst.” Jag visste att det hon sa var sant, då det man mest gömmer alltid har en förmåga att komma upp till ytan.

”Låt mig ta det då, okej?” Hon nickade och gick sedan sin väg. Jag hade inte direkt fått en drömstart med Rues mamma, men jag var bra på att charma folk och om jag hade tur, skulle även hon falla för den.

 

En träbricka med en rosatalrik full med amerikanskapannkakor, jordgubbar, blåbär och sirap var nu i mina händer. Ett glas färskpressad apelsinjuice stod också på brickan tillsammans med en skål vindruvor.

”Sweetie?” Jag viskade Rues namn när jag puttade lätt på dörren till hennes rum. Men jag fick inget svar. Jag öppnade dörren helt och klev in. ”Babe?” Någon sekund senare kom Rue ut ur badrummet med en vit handduk lindad runt omkring sig. Hon hade håret uppsatt i en boll och lös starkare ön solen.

”Justin!” Hon sken upp ännu mer, om det nu var möjligt. ”Åh nej vad fint du har fixat!” Hon tittade ner på brickan jag höll i min hand. ”Har du verkligen gjort allt det här själv?” Jag nickade imponerad över det jag faktiskt hade presterat. Det var inte ofta jag, Justin Bieber, ställde mig och gjorde pannkakor.

”Jag ska bara byta om, så kan vi äta sen, okej?”

”Sure, jag sätter mig i sängen sålänge.”

”Gör det.” Hon pussade mig lätt på kinden och gick sedan in i sin walk-in-clothes.

 

När hon kom ut två minuter senare hade hon på sig en vit söt kjol, med en blå-vit stickad tröja upp till. Hon var sötare än någonsin och jag kunde inte låta bli att le.

”Åh äntligen mat! Jag håller på att dö av hunger.” Rue slog sig ner i sängen jämte mig och för den lilla kroppen hon har, tror man inte att hon är tjejen som äter mycket, men hon åt som en hungrig tiger.

”Haha får du aldrig stopp där inne eller?” Hon skakade på huvudet.

”Mat är ju det bästa som finns, förstår inte hur människor kan låta bli att äta, det är ju bara sjukt!” Jag nickade instämmande. Samtidigt som vi åt diskuterade vi dagens engelska lektion med Mrs. Smith, som ingen av oss såg speciellt mycket fram emot, då hon var helt knäpp. Trots att vi hade så mycket att prata om och att jag gillade Rue, helt otroligt mycket, var det något som tryckte på. Det var något som var stelt i mellan oss, men jag kunde inte sätta fingret på vad.

”Rue, är allt som det ska?” Hon tittade ner i den sista pannkakan som låg på talriken och pustade ut.

”Det är bra.” Hon lät inte helt övertygad.

”Jag ser ju att det är något. Berätta.” Jag tog hennes hand och lyfte upp hennes haka, med den andra. Hon tittade mig inte i ögonen och försökte hela tiden kolla bort.

”Rue?” Hon andades tungt och såg nästan lite rädd ut.

”Jag är bara så osäker.” Jag höjde mitt ögonbryn.

”Osäker? Osäker på vaddå?” Hon suckade.

”Mig själv. Du har gjort så mycket och jag känner mig så efter. Det känns som att jag inte räcker till.” Jag drog bort bricka så att den raderade mellanrummet, som var mellan oss.

”Du har ingenting alls att vara osäker över Rue. Du är helt perfekt och jag bryr mig inte för det minsta, om du inte har gjort något.” Rue förde blicken emot mig och log.

 

 

 

Telefonen min ringde mitt under Mrs. Smith lektion. Dock var hon halvt döv och hörde inte det, så jag kunde smitta ut.

”Justin.” Någon harklade sig i andra änden av telefonen.

”Justin, tja! Det är Scooter. Allt bra?” Jag himlade med ögonen och vill bara spy över det faktum att han försökte vara trevlig mot mig.

”Det är bara bra. Vad vill du? Jag är i skolan.” För första gången i mitt liv ville jag heller sitta inne på lektionen han att stå ute i korridoren och prata med Scooter.

”Hur går det med låtarna?” Jag suckade.

”Helt okej, har skrivit klart en. Vet dock inte om ni kommer gilla den.”

”Det tror jag alldeles säkert att vi kommer göra. Du har talang för det där Justin! Kan du komma förbi här om en timme?” Jag nickade, men kom på någon sekund senare att han inte kunde se mig och sa,

”Sure. Jag tar med Rue.” Scooter skrockade till på andra sidan telefonen och lät arg.

”Okej. Men jag vill att du fokuserar dig på att arbete, inget annat.”

”Det är förstått, men Rue är min inspiration.” Det lät kanske löjligt att säga, men jag fick verkligen idéer till nya sånger hela tiden när jag var med henne.

”Vi ses sen.” Scooter la på och jag återvände in till klassrummet. Rue satt fokuserad och tittade på Mrs. Smith bild på tavlan. Jag satte mig jämte henne och tog hennes hand i min. Hon fnissade till, men var fortfarande lika fokuserad på tavlan, som föreställde en karta över Europa. Prov i amerikansk litteratur stod på schemat och enligt Mrs. Smith var det viktigt att veta även om Europa för att förstå.

”Ursäkta att jag är sen.” Mrs. Smith son Jim kommer in i klassrummet. Iklädd en grå t-shirt och jeans. Underarmar syntes två tydligt stora lökringar och i pannan lite svettpärlor.

”Jim, hej älskling! Såg du frukosten som jag hade gjort imorses?” Han nickade och hela klassen bröt ut i skratt förutom Rue. Jag vände mitt huvud mot henne och tittade undrade på henne.

”Vad är det?” Hon vände blicken mot mitt hål.

”Varför skrattar ni åt honom? Låt han va.”

”Men du ser la hur han ser ut?” Hon skakade på huvudet.

”Han kanske har någon slags sjukdom eller liknade. Man ska inte döma människor innan man vet hela sanningen. Snälla låt han bara var.” Jag höjde ögonbrynen, Rue var verkligen den första tjejen som någonsin hade gått emot mig.

”Okej förlåt.”

”Det är inte mig du ska säga förlåt till. Säg det till honom.” Jag vände blicken mot Jim, som stod med huvudet ner mot marken, generad över det som alla skrattade åt. Jag skulle just resa mig upp när till min absolut största rädsla, Stefan kommer in i rummet. Vad fan gjorde han här?

 

”Goddagen Stefan! Trevligt att se min favorit elev igen!” Mrs. Smith gav han en puss på båda sidorna av kinderna och log.

”Detsamma Mrs. Smith. Rektorn sa åt mig att gå hit!” Han nickade bestämt. Och jag själv satt som på nålar, vad fan skulle hända nu?

”Detta är Stefan Jones, han ska hjälpa mig under dem kommande veckorna, kul va!” Tjejerna i klassen fnittrade av lycka på grund av Stefans utseende och killarna av att dem skulle ha en langare som lärare – underbart! Jag satt dock och skrek inombords och Rue satt bara helt stil med en ansikte som inte sa något alls. Hon var helt tom på känslor. Jag letade efter Rues hand under bordet och efter en kort stund hittade jag den. Jag tog tag i den och höll den fast.

”Vad är det Justin, är du okej?” Samtalet om Jim var som bortblåst.

”Jag har fått huvudvärk, jag drar hem. Kommer du till mig sen?”

”Jag kan följa med om du vill?” Jag log och pussade henne lätt på kinden.

”Mer än gärna, men du behöver vara i skolan, jag har redan dragit dig här ifrån för mycket redan.”

”Okej då, vi ses sen.”

 

”Jag har migrän så jag drar hem.” Jag stod framme med Mrs. Smith och Stefan. Jag kände Stefans blick i nacken på mig och jag ville bara vända mig om och ge han en rak höger.

”Okej, Justin. Men kom ihåg arbetet tills på fredag. En dikt.” Jag nickade.

”Jag har en här.” Jag sträckte fram en bit ur en låt text till Mrs. Smith och hon läste snabbt igenom den.
”Imponerande Justin. Trodde jag inte om dig.” Jag log stolt.

”Tack. Vi ses imorgon!”

”Krya på dig.” Stefans röst brände mig i nacken.

”Tack.” Huttrade jag och slängde sedan igen dörren.

Jag gick ut till parkeringen och satte mig i min svarta Range Rover för att köra bort till skivbolaget. Sätena var en aning varma, på grund av att jag och Rue hade haft en lite för hett hångelsession innan skolan och kommit försent, och alla bra parkeringar hade      med en bricka i silver, placerad på den var champagneglas, dock med cider utan alkohol i.

”Mr. Bieber. Välkommen! Scooter är inne till vänster.” Jag tog en glas och gick in till vänster.

”Bieber. Tja!” Scooter satt bakom ett skrivbord och tittade igenom lite papper. ”Redo att spela in?”

”Yes.” Utan att säga ett ord till gick jag in i studion och satte på mig ett par hörlurar och började sjunga.

”The sun comes up on another morning My mind never wakes up without you on it And it's crazy to me, I even see you in my dreams Is this meant to be? could this be happening to me.” Jag tänkte på Rue under hela tiden jag sjung. Hennes röst och hennes skratt. Hennes hand i min och mina läppar mot hennes. Hon hade verkligen fått mig på fall.

”Det låter bra.” Jag tittade upp. På andra sidan av fönstret, vid mixerbordet stod Scooter. Låten var inspelad och jag log stolt. Bara 17 kvar.

”Tack. Jag kör en till med än gång.” Scooter nickade och satte på musiken till nästa låt.

”If I was your boyfriend I never let you go…” Jag fortsatte att sjunga och stunden senare kom Rue in i studion. Jag avbröt snabbt sången och gick ut till henne. Jag fångade upp henne i en stor kram och kysstes hennes kind. Jag hade saknat henne.

”Hej babe!”

”Hej. Jag fick dit sms om att du var här. Det var lugnt att jag kom va?” Jag nickade glatt. Det var mer än lugnt. ”Fortsätt spela in nu, jag vill höra!” Jag vände på klacken och gick in för att fortsätta. Dock stelande jag snabbt till när jag tittade ner på min mobil och såg att jag hade fått ett smsa av Stefan, med en bild på Rue med texten ”vill du se henne igen? Ge oss pengarna nu!”

 


 

Var ett tag sedan jag uppdaterad, men jag har vart i stockholm på justins konsert och har inte lals haft tid, hoppas ni har förtåelse! Dock är detta det längst kapitlet jag har skrivit, så hoppas det gott gör det lite. 

KOMMENTERA NU, VAD TROR NI KOMMER HÄNDA? VAD VILL NI HA MER OM? VAD KOMMER STEFAN GÖRA MED RUE? 


Date: 2013-04-14 | Time: 21:19:00

Filed under: Trust is something you have to earn.
14

Kapitel 15 – So little time and 18 songs

 

Tidigare: ”Justin, vi har diskuterat det du sa innan och vi har kommit fram till att du kan kontakta skivbolaget.”

”Är ni seriös?” Jag släppte mina bestick och stirrande intensivt på dem.

”Ja Justin, men du måste lova oss att inte skämma ut oss. Vi vill inte att det ska bli som det blev med James för Dixons och deras familj. Han förstörde allt för dem. Är det förstått?” Mammas röst var skrap.

”Det är förstått.”

”Bra.”

Jag satt i min mjuka säng och log triumferande. Min plan hade lyckats. Dock skulle jag svika föräldrar totalt och dem skulle antagligen aldrig prata med mig igen, men det var en smäll jag fick ta. Jag skulle släppa en skiva och ge pengarna till Stefan och hans gäng. No turning back.

 

Scooters kontor var ganska tomt och trist. Jag hade förväntat mig något lite mer exklusivt. Jag sitter i en läder fåtölj med Scooter framför mig. I mellan oss är ett skrivbord i mörk ek. Det syns att det är nytt för det är inga repor alls och det nästan glänser.

”Så Justin. Du vill verkligen det här? Förra gången stack du och lämnade skivbolaget i ett dåligt stadie, jag hopps inte det händer igen.”

”Jag vet och jag ber så hemskt mycket om ursäkt för det. Jag vill verkligen satsa på musiken.” Scooter ler. Han har alltid trott på mig och blev så ledsen när jag la av för något år sen.

”Bra. Jag har pratat med skivbolaget och dem går med på att du får släppa ett album med 18 låtar, vilket är otroligt med tanke på hur länge du har vart borta och hur du lämnade oss den senaste gången.” Jag nickade tacksamt. ”Men det finns en sak.” Jag suckade djupt, nu kommer det. Något hemskt som kommer göra att jag kommer backa ur och allt kommer åka åt helvete. ”Du måste vara klar med albumet om tre veckor.” Min mun formade sig som ett O och jag bara gapade. Tre veckor, för 18 låtar, som inte ens var skrivna än, det var ju för fan helt jävla omöjligt.

”Men jag går ju i skolan?”

”Du får lösa det, men är det inte klart inom tre veckor, är det tack och adjö på det här bolaget, är det klar fattat?” Jag nickade och bet mig samtidigt i kinden för att inte kasta ut något otrevligt mot honom.

 

Jag gick med förbannade steg ut emot bilen, som precis som alltid stod parkerad under ett träd för att undvika varma sätten. Jag öppnade dörren argt och stängde den med en rejäl smäll. Jag slog hårt på ratten med båda händerna och lutade sedan huvudet mot dem. Jag var så arg på mig själv. Arg över att jag hade låtit mig själv hamna i den här situationen. Jag fucking hatade Stefan och hans gäng. Fan. Helvete. Jävla. Skit.

 

”Justin!” Jag snodde runt i korridoren och mötes av en leendes Rue. Hon var klädd i ett par midjeshorts och ett vit transparent linne, med en svart lång kofta över – snygg som vanligt. Jag såg i ögonvrån Dixon och Liam komma gåendes emot mig och vände mig genast om igen.

”Ey man, vart var du igår? Du missade festen totalt!”

”Det var det sjukaste på länge.” Fortsatte Liam och slog till mig på armen. ”Tjejerna var helt otroliga. Var så många att jag inte ens kommer ihåg hur många det blev tillslut!” Dixon gjorde en high-five med honom och dem båda log stolt.

”Justin, ska vi ses idag eller?” Jag kände en hand på min axel och vred lätt på huvudet, för att se Rue stå där. Dixon och Liam skrattade lätt och tittade undrande på mig.

”Haha, va?” Sa jag och skrattade lätt.

”Ja vi bestämde ju det igår? Eller du kanske ska göra något annat?”

”Tror nog han har liiiite bättre saker att göra, än att hänga med skit från Kanada.” Sa Liam uppkäftigt mot Rue. Det tog emot delvis för att jag själv är ifrån Kanada och för det andra för att Rue verkligen inte var skit. Men det var som att någon hade lagt något i min mun och jag fick inte fram ett ord.

”Justin?” Jag tittade frågande på henne. ”Men skit i det då, idioit!” Hon sprang där ifrån sekunden senare och svängde in på toan. Helvete.

 

Rues perspektiv:

Jag vet inte vad det var med mig, men jag hade världens humörsvängningar och att bli dissade av Justin framför hans kompisar gjorde inte det hela bättre. Jag gick in på toaletten och böjde mig ner för att kolla så att ingen var inne på toan. Jag satte mig inne i ett bås på tjejtoaletten och lät tårarna bara rinna ner för mina kinder. Jag var arg på mig själv igen, för att jag hade låtit en kille ta över mitt liv. Att jag hade blivit så involverad med någon annan, var inte bra för mig. Jag var bättre av på egen hand. Jag slutade genast gråta när jag hörde att dörren öppnades och någon kom in.

”Rue?” Det var Justin.

”Gå.”

”Kan jag få förklara?” Sa han ledsamt. Jag torkade mig helt fri från tårar och gick ut från båset. Precis framför mig när jag kom ut fanns en spegel. Mina ögon var rödsprängda och jag visste att hon skulle se att jag hade gråtit, fan.

”Rue, förlåt.” Justin vände sig bort från mig och ställde en soptunna framför dörren så att ingen skulle komma in. ”Jag vet att jag betedde mig som en idiot. En stor jävla idioit. Men jag är sån. Jag vet inte varför och jag önskar att jag inte var det. Men jag är rädd för att komma folk nära. Jag är rädd för känslor. Jag är inte bra på sånt här. Jag umgås inte med tjejer. Jag ligger med dem och sen jag drar jag, men du har fått mig att funderar. Fått mitt att känna och det gör mig rädd. Jag vill inte såra dig Rue. Allt annat än det. Men det är svårt, jag är psykiskt skadad när det kommer till känslor, förlåt.” Jag stod stilla med en mun formad som ett O. Vad skulle jag svara på det. Jag hade inte lust att bråka och ville bara krama om honom.”

”Det är okej. Jag är här.” Jag tog hans båda händer och tittade han i ögonen.

”Du måste tro på mig när jag säger att jag verkligen inte ville skada dig Rue. Du kommer märka snart ändå att jag är helt störd och att du aldrig vill ha något med mig att göra. Men jag ska verkligen försöka.” Jag släppte taget om hans händer och la dem på båda sidorna av hans kinder.

”Alla har vi brister.”

 

 

Justins perspektiv:

 

Jag satt ute på balkongen och tittade ut över havet som var precis utanför. Jag var sur på mig själv, igen, över det faktum att jag var så sjukt jävla otacksam. Jag hade ett liv som alls drömde om, rika föräldrar, stort hus, tjejer på kö osv. men ändå var det inte tillräckligt för mig och jag hade inte en aning om varför. Eller nu var de det. Sen jag träffade Rue hade allt blivit mer okej och jag gillade mitt liv mer och mer, men självklart kommer Stefan och hans gäng in i bilden igen och gjorde att jag inte gillade det lika mycket längre. Jag låg där mitt emellan att gilla och hata och det var så himla lätt att tippa över till andra sidan.

”Vad tänker du på?” Jag ryckte till. Jazzy stod i dörröppningen och log.

”Inget, min lilla prinsessa, vad tänker du på?” Hon ryker på axlarna precis som hon alltid gör när hon vill något och sakta fram emot mig.

”Eh, jo jag behöver hjälp med en grej.” Jag höjde med ena ögonbryn och log mot henne.

”Jaså det säger du, vad behöver du hjälp med då?” Hon ställde sig jämte mig och lutade sig fram och viskade i mitt öra,

”Det är en kille jag är kär och jag behöver hjälp med att åka till honom.” Jag kunde inte låta bli att skratta lite lätt, då Jazzy var överdrivet söt.

”Jag kan nog hjälpa till med det, vart behöver du åka?”

 

Jag såg Jazzy göra sig iordning för att åka, ifrån bilen där jag satt. Hon drog på sig sina finaste kläder och lekte stor med hjälp av ett läppglans. Trots att jag bara ville le åt Jazzy och för att jag var glad för henens skulle, tryckte det Scooter hade sagt till mig igår ner mig. 18 låtar klara och inspelade om tre veckor. Jag hade inte en enda låt. Inte en enda. Hur skulle jag hinna? Sekunden senare började min mobil vibrera i fickan.

”Justin!”

”Hej det är Rue. Vad gör du?” Jag log.

”Ska köra min lilla syster till någon kille. Vad gör du babe?”

”Naaaw, vad gulligt jag vill också ha en lilla syster.”

”Vill du hänga med? Eller du kanske har något annat för dig?”

”Som svar på din andra fråga, så nej. Jag har inget för mig alls. Jag hänger gärna med. Vi kan la göra något efter också?”

”Självklart babe, jag är hos dig om 10.”

”Super, puss!” Hon la på och direkt efter började min mobil vibrera igen och Jazzy hoppade in i bilen. Jag startade bilen och körde mot Rues hus.

”Justin här.”

”Tja Justin, det är Scooter!” Jag suckade.

”Zup?”

”Jo jag har pratat med skivbolaget igen och du har gett dig lite mer tid, fyra veckor.” Jag pustade ut. ”Och dem går mer på att fixa lite låtskrivare så att du slipper skriva allt.”

”Nej, det är lugnt. Jag kan göra det. Jag vill att det ska vara min musik, ingen annans.”

”Är du säker på det? Det är ändå 18 låtar och du måste ju samarbeta med några artister som jag sa igår.”

”Fixar du samarbetarna, så fixar jag musiken. Hejdå!” Jag klickade snabbt på avsluta samtal, så att han inte skulle kunna säga emot.

 

Rue satt nu jämte mig i bilen och vi släppte av Jazzy utanför ett stort blått hus, som såg ut att var helt nybyggt. En liten kille i Jazzys ålder kom ut och möte henne och gav henne en super söt puss på kinden. Jazzy vinkade hejdå till mig och Rue och gick sedan in.

”Åh hon är ju sötare än sötast.” Sa Rue.

”Är inte jag liiite sötare?” Jag vände blicken åt Rue som log som en sol, det klädde henne.

”Njaa tvek.” Jag gjorde mig till för att få till dem perfekta puppy ögonen. Rue himlade med ögonen.

”Okej, fine. Du är sötare.” 


Vad tycker ni, KOMMENTERA!!!

 

NI VILL ATT JAG SKA UPPDATERA OFTARE, MEN NI KOMMENTERAR INTE, SKÄRPNING! JAG SKRIVER BARA NÄR JAG FÅR KOMMENTARER. 


Date: 2013-04-08 | Time: 15:38:22

Filed under: Trust is something you have to earn.
3

Kapitel 14 – Surf and debt

Tidigare: Justin gick fram till läraren som stod med en apa på axlen. Justin började genast leka med dig och han gullighet mot den gjorde mig helt knäsvag, han var helt underbar.

”Åh I love monkeys!” Sa han gulligt emot apan och tittade sedan på mig och jag mimade, ”Det är lugnt, kom hit nu!” Vilket han gjorde. Han la sin arm om min höft och gav mig en puss på kinden.

”Puss på dig babe, jag visste att jag kunde få dig glad.”

 

 

När biologilektion var slut var det dags för lunch med Brooke, men hon hade fått ett reda på att hon hade prov imorgon och ställt in.

”Jag har en free-period nu så jag drar nog hem och käkar.” Sa jag och  gick ut från zoot vi hade befunnit oss i den senaste timmen. Justin var tätt bakom mig och det kändes även som att alla andra i klassen var det. Dem alla borrade in sina blickar i oss så fort Justin rörde mig. Avundsjukan hos tjejer var äckligt stor och killarna såg mest imponerade ut av någon anledning.

”Jag har egentligen franska nu, men kan det redan flyttande så orkar inte dra på den. Vi kan dra och käka någonstans tillsammans om du vill?” Jag log stort och ställde mig med ryggen mot hans svarta Range Rover. Han ställde sig framför mig med sin arm vid min sida.

”Ja visst. Men du får inte göra skolkning till en vana.”

”Jag lovar, sweetie. Du kan vara lugn.” Jag log mot honom och kliade mig lätt på näsan. Det var en perfekt dag och solen sken starkare än någonsin och självklart hade jag glömt mina solglasögon hemma. Jag drog upp handen för att den som skydda mot solen.

”Jag kan hjälpa till med det där.” Sa Justin och lutade sig framåt så att han täckte solen och han tryckte samtidigt sina perfekt formade läppar mot mina, i en försiktigt men underbar kyss. Jag hörde hur tjejerna började viska och jag föreställde mig leendet jag fick på läpparna, men jag var lite för upptagen med att göra annat för att kunna göra leendet.

”Hihi.” Sa jag efter att kyssen hade blivit avslutad. ”Tack för hjälpen, ska vi dra och käka?” Han nickade och vi hoppade in i bilen. Jag hade fått skjuts av Kelly i min klass hit så min bil var kvar på skolan. Tur det annars hade vi inte kunnat åka ihop.

”Vart ska vi dra och äta?” Justin startade bilen och körde ut från parkeringen och bort från zoot.

”Nä vad tycker du? Jim’s?” Justins förslag lätt lockade.

”Ah det blir bra, jag är skit sugen på pasta!” Justin rykte till på något underligt sätt och log för sig själv. Han skrattade till och koncentrerade sig sedan på vägen.

”Haha vad var det?” Han vände sitt vackra ansikte mot mig och log.

”Vaddå?” Jag gjorde en imitations av hans nyliga uppträdande och han skrattade.

”Haha, det var inget! Jag kom bara att tänka på en grej.” Han vände blicken mot vägen igen.
”Säg.”

”Haha nej. Du kommer bara bli sur tror jag.” Jag lyfte på mitt ena ögonbryn och tittade frågade på honom. ”Fine, du bad om det. Du sa ju att du var sugen på pasta och så tänkte jag säga: Jag är sugen på dig. Men efter vad som hände igår kändes inte det så passande.”

Jag kände hur det hettade till på mina kinder. Justin var så söt mot mig och jag vill bara kasta mig runt hans hals och puss på honom.

”Det är lugnt Justin. Du är ju sån, så jag får la ta och börja väna mig.” Han blinkade med ögat mig och svängde sedan in på Jim’s parkering. Min mage kurrade och jag kände att bara hur redo jag var för mat!

 

 

Skoldagen var slut och som tur var hade jag inte speciellt mycket plugg. Det var inte mer än att det kunde vänta tills imorgon i alla fall. Justin och jag gick ut ifrån mattelektion sida vid sida. Han la sin hand på min rygg och vi gick bort till skåpen.

”Så babe, vad säger du? Ska vi dra ner till beachen och surfa?” Jag kunde inte låta bli att släppa ifrån mig ett skratt.

”Vill du verkligen det? Jag är fan proffs på det där.” Han höjde sitt ena ögonbryn som om att jag var helt blåst.

”Du lilla gumman, jag är fan med i skollaget.” Nu höjde jag mitt ena ögonbryn som om att han var helt blåst.

”Okej, var då. Men still jag är fan bra.”

”Det tvivlar jag inte på. Men jag vill bara inte att du ska börja gråta eller något för att jag slår dig.”

”Du är knäpp.” Avslutade han konversation med och gav mig en lätt puss på pannan. Vi gick och lämnade våra böcker vid skåpen och gick sedan ut till parkeringen för att åka hem till mig. Min syster Courtney hade vart och hämtat min bil så vi slappa köra var för sig igen.

 

Stranden var full med high school elever som precis hade slutat skolan och knappt kunde bärga sig från att kasta sig ut i dem höga vågorna. Jag och Justin stod uppe vid parkering och drog på oss våra surfar tröjor och gjorde oss själva redo för att anta dem underbart vackra vågorna. Solen lyste klart och värmde mer än väl, det var nästan så att man svettades.

”Bieber!” En kille med kort rufsigt svart hår kom gåendes emot oss. Hans båda armar var fulla med tatueringar och man kunde se att han hade haft en ögonbrynspercing. Jag såg hur Justin stelnade till för någon sekund, men återgick snabbt till sitt vanliga ja.

”Bieber, vart har du hållit hus? Vi har saknat dig!” Jag kunde en aning sarkasm i killens röst, men jag kunde inte riktigt tolka om det var positivt eller negativt.

”Fullt upp med annat.” Svarar Justin kyligt och närmar sig mig en aning.

”Vi har inte glömt vad som hände förra gången och vi förväntar oss en ersättning, det är du medveten om va?”

”Jag trodde vi redan har klar gjort allt det?”

”Vi har ångrat oss Bieber. Vi hör av oss.” Vad var det dem pratade om egentligen? Killen med alla tatueringar gick tillbaka till sitt gäng och Justin låtsades som att inget hade hänt.

”Vad var det där Justin?” Våra fötter nuddade nu vattnet och till min besvikelse var det nästan lite varmt som luften. Jag som ville svalka av mig.

”Det var inget. Skit i det. Är du redo för att surfa?” Jag nickade och några sekunder senare var ute i vattnet, redo för att ta den första vågen.

 

Justins perspektiv:

Helvete. Jävla fucking helvete. Var Stefan tvungen att komma just idag? Just precis när jag var med Rue. Just precis när jag skulle släppa alla mina andra bekymmer och surfa. Var har verkligen tvungen?

Minerna från den där kvällen när allt hade gått snett med Stefan och dem spelades upp i mitt huvud, samtidigt som jag tog den första vågen. Jag såg Rue surfa runt som en stjärna och även om jag ville glädjas och henne och bara le för att hon var så otroligt snygg. Drog Stefans samtal ner mig till botten. Lite ironiskt i med att jag befann mig ute i ett hav.

”Justin, du ser lite stel ut. Kom igen nu.” Rue kom upp vid min sida och log som en sol. Hennes skönhet gjorde mig helt knäsvag, det var tur att jag satt ner på min bräda.

”Tror jag har sträckt lår muskel eller något, jävligt stel.”

”Vi kan dra och käka istället om du vill?” Rue log.

”Vill du det? Jag kan vänta på stranden en stund, så kan du surfa lite till?” Hon la sin hand på min och tittade mig djupt in i ögonen, sedan lutade hon sig fram och pressade sina mjuka läppar mot mina. Det låter kanske töntigt att säga, men jag fick helt härligt, fjärilar i magen. När kyssen var avslutade log jag belåtet.

”Jag väntar på stranden.”

”Jag kommer snart.”

 

Jag simmade in till land och gick upp till parkeringen, för att lämna min bräda och dra av mig min surftröja.

”Så Bieber, vart har du våra cash?” Allt det här är så jävla ironiskt egentligen när jag tänker efter. Cash. Jag har alltid haft pengar, ändå var det jag var skyldig folk. Pengar. Tänk om jag bara hade frågat mina föräldrar eller morföräldrar den där gången när jag var 16 och allt riktigt drog igång. Då hade allt var normalt nu. Jag hade kunnat veta att Rue var säker, men jag gick runt och var orolig för henne istället nu. Dem skulle säkert göra något med henne. Antigen kidnappa eller tortera. Att döda henne, hade dem säkert också haft i tankarna.

”Jag har inte era jävla pengar, ni fick ju fan min bil. ni sa att det var okej.” Spottade jag ut på Stefan och hans gäng. Dem alla hade biffat till sig och det skrämde mig en aning, kan jag erkänn. Jag var vann vid att ha Eric, Dixon, John and Liam vid min sida, vid sådana här situationer. Men nu var jag själv. Helt jävla själv. Parkering var tom, när hände det senast? Jag hade enbart otur idag.

”En bil och pengar är inte riktigt samma sak i min värld. Är de det i din?” Jag skakade på huvudet.

”Ni gick med på det då. Varför gör ni det nu?” Dem alla skrattade åt mig. ”Bilen var fan värd mer än dem pengarna jag var skyldig.”

”Och vi tackar och bugar för det, men vi vill fortfarande ha våra pengar.” Sa killen höger om Stefan, Jack.

”Hur fan ska jag kunna hinna skaffa fram 350.000 tusen dollar? Jag sysslar inte med såndär skit längre.” Jag ville slå mig själv i magen. Hårt. Jag vill ge mig ett slag för att jag hade lett mig själv hamna i den här situationen. Det var mitt fel och ingenannans. Det var bara jag som hade kunnat göra något åt det den där gången jag var 16, men nej. Jag hade bara gjort allt värre.

”Du får försöka fixa det på något sätt. Om du inte fixar fram det tills slutet av veckan, kan du ge dig fan på att detta kommer sluta illa.” Stefans mörka och äcklig röst gjorde att jag rös till. Jag vile inte det här längre. Jag ville vara en normal 18 åring som kunde umgås med en tjej utan att behöva oroa sig över att hon skulle bli döda eller något liknade.

 

”Buuuh!” Jag ryckte till och kände två blöta händer över mina ögon. Jag drog sakta ner dem från mitt ansikte och vände mig om samtidigt. Rue stod där och jag tvekade inte för en sekund, utan placerade mina läppar mot hennes. Hon fnissade till och log mot mig.

”Hej babe. Hur gick det med surfandet?”

”Jodå, det gick bra. Jag fick hjälp av han där du snackade med innan. Han verkar trevlig.” Jag rös till, Stefan, trevlig? Aldrig.

”Jaså, vad kul. Vad sa han då?”

”Nä han hjälpte mig bara att bära upp brädan från vattnet. Jag lyckades skrapa upp handen, så kunde inte bära. ”Hon visade sin högra hand som var täckt med ett stort plåster.

”Gör du ont?”

”Svider lite bara, men annars är det ingen fara. Jag överlever. Ska vi dra och köpa smoothies?”

”Låter fint, hoppa in!”

 

Tystnaden var total runt matbordet. Mamma och pappa satt mitt emot varandra och jag och Jazzy lika så. Jazzy ”tåflörtade” med mig hela tiden och jag ville gärna le emot henne och skratta, men mamma och pappas hårda ansikte uttryck, gjorde mig rädd för att göra något överhuvudtaget.

”Justin, vi har diskuterat det du sa innan och vi har kommit fram till att du kan kontakta skivbolaget.”

”Är ni seriös?” Jag släppte mina bestick och stirrande intensivt på dem.

”Ja Justin, men du måste lova oss att inte skämma ut oss. Vi vill inte att det ska bli som det blev med James för Dixons och deras familj. Han förstörde allt för dem. Är det förstått?” Mammas röst var skrap.

”Det är förstått.”

”Bra.” 

Jag satt i min mjuka säng och log triumferande. Min plan hade lyckats. Dock skulle jag svika föräldrar totalt och dem skulle antagligen aldrig prata med mig igen, men det var en smäll jag fick ta. Jag skulle släppa en skiva och ge pengarna till Stefan och hans gäng. No turning back. 


Längesen det kom ett kapitel nu, jag vet. Men är det okej för er om jag i fortsättningen gör kortare kapitel och försöker göra dem oftare?

tills vidare,KOMMENTERA!


Date: 2013-03-26 | Time: 22:43:49

Filed under: Trust is something you have to earn.
7

Kapitel 13– The kiss

 

Tidigare: ”Du ska vara sängliggande, du vet det va?” Jag nickar. ”Varför är du uppe då?” Jag sväljer hårt, generad över det faktum över att de tär för att hon skulle komma över.

”Jag kände mig så äcklig bara.”

”Jag har sommarjobbat på ett ålderdomshem, jag har sett äckligt, du behöver inte oroa dig.” Jag brister ut i skratt och går fram och kramar om henne. Jag känner hennes små kalla händer på min rygg och ryser till. Hon drar sin ena hand upp och ner och jag sluter ögonen av den sköna känslans om uppstår. Hon ler. Våra huvuden lutar sig en aning bakåt och vi ser in i varandras ögon. Jag slickar mig om läpparna och sedan händer det. Det jag har väntat mig, mina läppar nuddar hennes.

 

Justins perspektiv

Hennes läppar är mjuka och perfekta. Jag vill äta uppe hela henne, men jag kan inte med att slänga mig över henne redan första gången. Jag drar mina fingrar lätt över hennes kind och avslutar sedan kyssen. Hon blundar och ler samtidigt och ögonblicket senare öppnar hon sina fina bruna ögon. Hon rullar sina läppar och biter sig sedan löst i läppen.

”Sluta.” Hon rycker till och förstår inte alls vad jag menar. ”Bit dig inte i läppen, jag blir… hm ja du fattar.” Hon blir röd om kinderna och tittar ner i golvet. ”Hey beutiful, bli inte generad, det är en komplimang. Du är så sjukt jävla vacker Rue Adams.” Hon ler.

”Tack Justin, du är inte så ful att kolla på du heller!” Jag ler mot henne.

”Ska vi kolla film?” Hon nickar och vi går bort till sängen och kryper ner. Jag har min högra arm runt henne och vi sitter tät jämte varandra. Hennes värme gör mig varm och jag behöver all värme jag kan få.

”Vad ska vi kolla på då?” Frågar hon nyfiket och tittar på mig.

”Harry Potter?” Hon nickar glatt och jag trycker lite på fjärrkontrollen och några sekunder senare börjar ”Harry Potter och den flammande bägaren” att spelas.

 

Rue har sitt huvud på min axel och jag känner hur hon blir tyngre och tyngre för varje sekund – hon håller på att somna.

”Psst Rue, kom vi lägger oss ner ordentligt istället.” Hon ler lite lätt och vi kryper ner helt under täcket, istället för att sitta upp. Hon vrider på sig och hur mycket jag än vill skeda med henne går det inte, min axel gör för ont att ligga på att ha den runt henne istället, gör också ont. ”Vänd dig om Rue, jag kan inte hålla om dig.” Utan att säga ett ord, gör hon som jag säger.

 

 

När jag vaknade upp någon timme senare, ligger Rue fortfarande jämte mig. Jag blir varm i hela kroppen och ler som ett fån. Tur att ingen ser mig. Rue rycker till och jag inser att hon drömmer. Undra vad hon drömmer om? Jag reser mig stelt upp ur sängen och tittar till min mobil. Klockan är halv åtta. Kvällsmat – vi måste äta.

”Rue.” Jag skakar lite lätt om henne så att hon vaknar. Hon ler och sätter sig upp i sängen.

”Oui.”

”Ska vi fixa middag? Min päron är iväg.” Hon nickar.

”Vart är din lilla syrra då?”

”Helvete!” Jag hoppar snabbt upp ur sängen och drar på mig en tjocktröja och springer ner för trappan, trots att jag inte får. ”Justin?” Rue kommer springandes efter mig och ser konstigt på mig.

”Jag skulle hämta henne hos en kompis. Mina föräldrar kommer döda mig, helvete!”

”Jag fixar det. Du får inte köra. Du kan ju göra middag sålänge, okej?”

”Hon hatar att träffa nya människor så det är nog ingen bra idé.” Jag känner hur jag börjar kallsvettas och får panik över att jag inte har tagit hand om Jazzy som lovat. Hon är ju min lilla prinsessa.

”Lita på mig Justin, jag fixar det. Vad är adressen?”

 

Rue kunde verkligen få mig att göra saker. Ingen hade tidigare vågat säga emot mig, eller sagt till mig vad jag ska göra. Vad gjorde hon med mig? Under tiden som Rue var iväg och hämtade Jazzy, började jag med mat. Pasta med min egen speciella sås, fick bli bra och det var nästan det enda vi hade ingredienser till också.

Trots att jag visste att Rue var ärlig när hon sa att hon skulle ta hand om Jazzy och att jag kunde lita på henne, så var jag fortfarande nervös. Jag hade bara lämnat Jazzy med Anni innan och Jazzy hatade henne. Och nu menar jag verkligen hatar henne. Varje gång Anni var hemma, skrek och gapade hon hela tiden. Hon kunde inte hennes sitta vid samma matbord som henne, allt var kaos.

 

”Vi är tillbaka!” Rue kommer in i köket med en Jazzy hand i hand. Jazzy släpper taget när hon ser mig och spring fram och kramar om mina ben. Jag böjer mig ner för att ge henne en riktig kram och hon ler. 

”Rue sa att du hade glömt mig, stämmer detta Justin?” Jag gör en konstig mig och skrattar.

”Haha, kanske? Är du sur?”

”Näää, Rue kom ju och hämtade mig så det är lugnt. Hon är ju jätte snäll, mycket bättre än den där Anni.” Jag hör hur Rue skrattar lite i bakgrunden och jag ler och det min lilla syster precis sa.

”Vad bra då! Maten är strax klar så ni kan duka så länge.”

”Jag gör det!” Säger Jazzy och springer bort till skåpen och plockar fram allt och går sedan ut till matsalen för att duka. Rue kommer fram till mig och ställer sig jämte mig.

”Vad var det jag sa? Jag skulle fixa det!”

”Du är helt otrolig, kom hit.” Jag placerade min hand på hennes höft och drog henne intill mig och tryckte sedan mina läppar mot hennes och det hela blev bara mer och mer intensivt för varje sekund. Vi både börjar andas lite högre för varje sekund och jag känner att jag vill ha henne.

”Humhum, ursäkta mig?” Vi båda ryker till och vänder oss om. I dörröppningen till köket står Jazzy med armarna i kors och hånflinar. ”Vad sysslar ni två med då?”

Både jag och Rue ler generat och tittar på varandra.

”Rue hade något i ögat.” Rue skrattar till.

”Ja min mascara är helt knäpp, så får den i ögonen hela tiden.”

”Haha ni både är sämst på att ljuga, kom så äter vi, jag är jätte hungrig!”

 

Vi alla tre sitter runt matbordet. Jag och Rue jämte varandra och Jazzy framför oss. Jazzy har mat i hela ansiktet, men det verkar inte störa henne för fem öre. Hon äter för fulla muggar medans jag och Rue bara sitter och skrattar åt henne.

”Justin, när kommer mamma och pappa?”

”I natt någon gång, så jag får läsa god natt saga för dig idag.” Hon ler stort. Hon älskar när jag gör det.

”Åh ja, vill du ta den med draken och prinsessan?” Jag nickar. Hon väljer alltid den, så nu får tiden kan jag den utantill.

 

Klockan visar 10 och Jazzy ligger helt död i sängen. Hon orkade lyssna på sagan i fem minuter sen sov hon. Rue var nere i köket och fixade med disken. Jag gick ner för den vita trappan och ner till köket. Rue stod med rygg mot mig när jag kom ner, så jag passade på att skrämma henne, genom att sätta händerna i midja på henne och kittla henne.

”Ah!!” Hon hoppar till. ”Din idioit, jag var nära på att dö!” Sa hon och skrattade. Hon vände sig om och log. ”Du är knäpp.”

”Jag vet.” Jag böjde mig fram, fortfarande med mina händer på hennes höfter, och tryckte mina läppar mot hennes. Hennes händer for upp till mig hår och lekte med det, samtidigt som mina händer föll längre och längre ner, tills dem nuddade rumpan. Rue började andas högt när jag senare började pussa henne i nacken och på halsen. Jag kände hur hon fick gåshud och jag log, hon njöt.

”Kom vi går upp.” Hon nickade.

 

Inne på mitt rum, tog det inte lång stund innan våra läppar och tungor var ihop igen. Vi backade bak emot sängen och jag började dra av hennes huv tröja. Hon föll ner på rygg i sängen och stönade till när ja landade över henne. Jag började placera kyssar på henne nacka, hals och ner emot brösten. Min ena hand vandrade längs sidan av hennes kropp. Min hand drog sig automatiskt in mellan hennes ben och hon stelnade till.

”Sluta!” Hon avbröt det hela och satte sig upp i sängen. ”Jag måste dra.”

”Nej snälla, stanna.” Hon skakade bara på huvudet och gick sedan med snabba steg ner för trappan och ut ur huset, innan jag ens hann regera på vad det var som hände.

 

Rues perspektiv

 

Solen sken och det var måndag, igen. Jag satt i bilen påväg till ännu en lång skola dag. Dock en speciell. Första dagen för Justin i skolan sedan allt som hände och första gången jag såg han sedan den där incidenten för någon vecka sen. Vi hade bara utbytt några fåtal sms, men jag hade skämt för mycket för att åka dit eller ringa han.

”Hej Rue!” Brooke, som jag hade börjat umgås med den senaste veckan kom upp till mig och la armen och mina axlar. ”Läget?”

”Det är fint, nervös bara.”

”Juste du har matteprov idag?” Jag nickade. Matteprovet var mitt sista problem idag, men det var bättre att hon trodde det än att jag ska förklara att jag är generad över det faktum att jag var nära att gå längre med en kille, än jag någonsin hade gjort och att han skulle till skolan idag.

”Det kommer gå bra, du är värsta kick-ass smart ju!”

”Haha tack Brooke.”

”Ska vi luncha ihop idag?” Den första signalen ringde av skolklockan, för dagen - dags att börja gå mot salen.

”Visst, jag har en free period efter biologin, har du med det?”

”Ah det har jag. Ska vi käka på Jim’s?”

”Låter fint, vi hörs sen!”

 

Biologisalen som vi vanligtvis satt i, höll på att renoveras, pga av olycksfall, så vi min lärare hade fått för sig att gå till ett zoo och lära sig om djur var ett bra andrahandsval. Självklart var Justin i min biologiklass, så jag skulle inte kunna smita.

”Rue.” Justin kom upp vid min sida samtidigt som vår lärare stod och pratade om apor.

”Hej.”

”Är du sur?” Jag skakade på huvudet utan någon som helst entusiasm. ”Du har inte hört av dig knappt alls, den senaste veckan.”

”Jag är inte sur.” Justin snygghet och underbara doft gjorde det svårt för mig att koncentrera mig på det min lärare sa.

”Jag ser ju att du är arg, vad ska jag göra för att göra dig glad?”

”Jag är glad!” Sa jag lite för högt och drog på ett fejk leende när hela klassen vände sig om och borrade in sina blickar i mig.

”Ljug inte.”

”Jag ljuger inte.”

”Har jag någon frivillig?” Sa min lärare och Justin var snabb på att anmäla sig.

”Nåja Mr.Bieber kom här.

 

Justin gick fram till läraren som stod med en apa på axlen. Justin började genast leka med dig och han gullighet mot den gjorde mig helt knäsvag, han var helt underbar.

”Åh I love monkeys!” Sa han gulligt emot apan och tittade sedan på mig och jag mimade, ”Det är lugnt, kom hit nu!” Vilket han gjorde. Han la sin arm om min höft och gav mig en puss på kinden.

”Puss på dig babe, jag visste att jag kunde få dig glad.” 


Förlåt för lång väntan. Jag ber så otroligt mycket om ursäkt, men livet kom i mellan, haha. 

Jag ska verkligen försöka bättra mig. Men tills vidare, KOMMENTERA! 


Date: 2013-03-04 | Time: 22:06:00

Filed under: Trust is something you have to earn.
16

Kapitel 12 – confused

 

Tidigare:

”Vi tar den här diskussionen vid matbordet sen. Förresten jag bjöd hem Anni på middag.” Min mun formade sig som ett O. Vad sa hon? Hade hon bjudit hit Anni? Är hon helt dum i huvudet.

 

Mamma lämnade rummet och gick iväg. Den första tanken som ploppade upp i mit huvud var Rue. Jag måste iväg och träffa Rue. Nu.


 

Jag reste mig upp ur sängen. Tog min mobil som låg på laddning och började gå ut ur mitt rum. Jag gick ner till hallen för att leta fram mina bilnycklar. Jag suckade högt när jag inte hittade dem.

”Letar du efter dem här?” Det knöt till sig i magen på mig. Jag vände mig om och till min rädsla stod Anni där med mina bilnycklar i handen. Jag svalade högt och bilden från när hon hade legat i min säng häromdagen, kom upp i huvudet.

”Anni. Vad gör du här?”

”Pattie bjöd mig på middag. Sa hon inte det?” Jag nickade. ”Hon frågade även om vi kunde åka och handla choklad. Hon behövde det till någon efterrätt. Därav att jag håller i dina nycklar.” Jag nickade återigen.

”Ska vi åka då.” Jag visste att det inte var någon idé att försöka smitta iväg.

 

Vi satt i min bil. Radion spelades det senaste av Rihanna. Vi var fast i en bilkö som vägrade försvinna. Jag var irriterade och trummade på ratten med min vänstra tumme.

”Sluta.” Jag vände min blick emot Anni som satt och stirrade på mig med hennes blåaögon. ”Du har fortfarande dina ovanor ser jag.”

”Sluta prata som att du känner mig Anni. Jag är inte samma person för fem öre, som jag var när vi var tillsammans.” Anni tittade besviket på mig.

”Justin, jag vet att du finns kvar där inne. Bara för att du gjorde ett misstag betyder inte det att du har försvunnit. Jag älskar fortfarande dig. Fattar du inte det?” Det knöt sig i magen på mig igen. Anni var min första kärlek. Jag kommer alltid att älska henne, men inte alltid vara kär i henne.

”Förlåt Anni. Men jag kan inte leva upp till dina förväntningar. Jag hatar mig själv för mycket för att låta mig falla för dig ännu en gång.”

”Justin du behöver inte hata dig själv. Vi alla gör misstag.” Hon drog sin hand över min axel.

”Ja, men inte alla är otrogna Anni. Fattar du inte att jag aldrig kommer förlåta mig själv för det.” Precis i det ögonblicket tuttade en bil bakom oss, på oss. Jag insåg först nu att bilkön hade lättat och vi hade fritt fram att köra. Jag tryckte ner gaspedalen och körde mot vårt mål. Anni satt bara och blickade framåt.

”Justin jag vet vad du gjorde. Och du sårade mig mer än någon annan tidigare har gjort. Men du gjorde mig samtidigt lyckligare än någon annan. Och i slutet tror jag att det är det som spelar roll. Kan vi inte bara stryka ett sträcka överallt Justin?” Jag svalade hårt, så som jag alltid gör när jag är nervös.

”Jag förstår inte hur du kan förlåta mig, Anni. Det går inte ihop.”

”Jag älskar dig, det är inte svårare än så.” Hon vände sin blick emot mig och tog sin hand över min. Jag svalade hårt ännu en gång.

”Jag älskar dig Anni.” Jag pussade henne på kinden, men bilder av Rue kom plötsligt upp i huvudet. Det är var så förvirrande.

 

Rues perspektiv:

Läxhögen framför mig, fick mig att må dåligt. Jag vill gå ner till stranden och surfa, men icke då. Mina lärare hade fått för sig att den amerikanska historian och ekvationer var viktigare, vilket jag inte hade en förståelse för alls.

”Vill du ha lasagne till middag, Rue?” Mamma kom in genom dörren till mitt rum och stod med en lista i handen.

”Ja visst.” Jag blickade upp mot henne och log. Mammas lasagne var bland det bästa som fanns.

”Jag åker och handlar lite, då.” Med chans för att hitta en undanflykt för att plugga, reste jag mig snabbt upp och hoppade fram emot mamma och drog listan ut hennes hand.

”Jag gör det!”

”Oj vad har hänt med dig? Haha! Mitt kort ligger nere i hallen!” Jag log stort med tänderna och gick ner till till hallen för att ta mammas chanel plånbok och bilnycklar. Väl ute i bilen kopplade jag in min mobil och satte på ”push play”. Jag körde längs L.A:s gator och bara log. Jag kunde inte riktigt förstå själv att jag var i självaste L.A och bodde här. Jag hade alltid drömt om det, men aldrig trott att det skulle gå i uppfyllelse.

 

När jag kom fram till affären jag hade sökt, parkerade jag bilen i skuggan för att undvika varma sätten och gick in. Jag tog en korg och började leta efter produkterna som stod på listan.

”Justin sluta!” Jag vände mig om och såg Justin och någon tjej. Jag kände någon känsla inne i magen som jag tidigare aldrig hade känt och jag visste inte riktigt vad det var. Jag kände mig helt tom inombords när jag såg Justin och tjejen framför mig – jag var svartsjuk.

Jag kände mig besviken som hade låtit mig själv gilla en kille. Det hände aldrig hänt  hemma i Kanada. Jag var inte tjejen som höll på med killar. Justin hade gjort något med mig.

”Rue!” Jag vakande upp ur mitt tänkande och tittade framåt. Justin och tjejen kom gående emot mig. Jag drog på ett fejk leende på läpparna och sa,

”hej!”

”Det är här Anni.” Sa Justin och la sin hand på hennes korsrygg och så att hon kunde skaka min hand.

”Hej, jag är Rue. Trevligt att träffas.”

”Detsamma.” 

 

Jag tittade besviket upp på Justin och han märkte det med en gång. Trots att han verkade lycklig och glad med tjejen jämte han, saknades det något i hans blick. Den var liksom tom.

 

Justins perspektiv:

 

Jag var glad. Jag hade Anni jämte mig och Rue framför mig. Två tjejer som var bra mycket mer än vad jag förtjänade, men dem stod ändå kvar. Nu var frågan vem av dem man skulle välja.

 

Plötsligt kommer två män med svarta kläder och rånaluvor in i affären. Den ena håller en pistol och skriker:

”Ner på golvet!” Vi alla tre slänger oss ner och skyddar våra huvuden med händerna. Rue hamnar jämte mig och jag känner hur hon skakar. Jag vill bara hålla om henne och göra så att hon känner sig trygg. Anni ligger någon meter bort och skakar hon också.

”Om ni ligger kvar där ni är och inte rör er en centimeter, lovar jag att vi inte kommer skjuta er!” Säger en av rånare. Jag ser tårar rinna ner för Rues kinder och det knyter sig i magen på mig. Jag avskyr att se henne ledsen.

 

Rånarna hotar kassörskorna med pistol och säger att dem skjuter om hon inte lägger alla pengar i en svart väska som dem håller i. Mina händer skakar och jag är i chock. Jag vill resa mig upp, ta med mig Rue…och Anni ut härifrån. Rädslan för att bli skjuten är enorm. Jag känner någon sekund senare hur Rues hand snuddar min, då jag har låtit den fall ner till sidan av mig. Jag tar tag i den och stryker över hennes knogar. Jag tittar alvarligt på henne för att kontrollera om hon är okej, vilket hon är. Hennes ögon är rödsprängda.

”Du där upp!” Rånaren med pistol riktar den emot Anni och hon brister ut i gråt. Hon ställer sig upp på skakig ben och tittar med jämna mellanrum in i rånarens ögon.

”Vvv…aaaad vill ni?” Stammar hon. Hela butiken håller andan, ihop om att det inte ska hända henne något med samtidigt av en smula lättnad över att det inte är dem så som står där.

”Du följer med oss.” Jag reser mig hastigt upp och två sekunder senare känner jag hur en obeskrivlig känsla sprider sig genom min kropp och ljudet av en pistol hörs. Jag har blivit skjuten. Sedan blir det svart.

 

Det är ljuset och rummet är vit. Jag känner igen den välbekanta lukten av sjukhus och känner att gårdagens mat är påväg uppför. Men hindrar mig i sista sekund, då jag hatar att spy. Jag vrider mitt huvud mot fönstret som är på min högra sida och ser Rue sitta där. Hon läser i en stor svart bok, fifty shades of grey. Jag känner igen namnet.

”Rue?” Jag är torr i halsen och jag får anstränga mig rejält för att få ut något ljud över huvud taget. Rue hoppar till i fönstret och skiner upp som en sol. Hon lägger hastigt ifrån sig boken och går fram till mig. Hon tar min hand och ger den en lätt puss.

”Åh Justin du är vaken! Hur mår du?”

”Vatten.”

”Åh visst ja, dem sa att du antagligen skulle vara törstig, jag har förberett med en hel bringar.” Hon släpper min hand och fixar fram ett glas till mig.

”Tack.” Säger jag tacksamt efter att två föll glas iskallt vatten passerat ner i min hals.

”Har du ont?” Jag nickar, jag inser i samma stund att jag inte har något minne alls om vad som hände.

”Vad har hänt?” Rue sväljer hårt och tittar sorgset på mig.

”Vi var med i ett rån och Anni, din flickvän, blev kidnappad.”

”Hon är inte min flickvän.” Egentligen borde jag har svarat: ”Vart är hon? Är hon okej?” Men att hon inte är min flickvän kände mer viktigt.

”Hon sa det.” Jag sväljer hårt och känner hur min blick mörknar.

”När?” Tårar bildas i Rues vackra ögon.

”Innan dem tog med henne. Dem har inte hittat henne än och man tror att hon antagligen är…” Hon behöver inte säga något, jag förstår.

 ”Läkarna har sagt att dem vill prata med dig, jag går och hämtar dem.” Jag ruskar på huvudet.

”Kom lägg dig här en stund istället.” Jag gör plats för henne i sängen och hon lägger sig tätt intill mig. Hon lägger huvudet på mitt bröst och jag kan dra in doften av hennes hår. Jag pussar henne lätt på pannan. Jag är förvirrad. Jag minns att jag och Anni satt i en bil och pratade om min otrogenhet och att jag fortfarande älskade henne, men nu sitter jag här med Rue och det känns så rätt.

En vecka har gått sedan rånet. Jag går runt med bandage och stöd för min axel. Dem sköt mig i axeln. Jag har konstanta smärtor och nätterna är hemska. Att sova längre än en timme är lyx och att inte spy upp all mat på mindre än en halvtimme är också lyx. Tjugotals paket med värktabletter står uppdukade på mitt nattduksbord. Min tv visar Teen Wolf på MTV. Jag sitter och halvsover i sängen. Min mobil plingar till.

 

Jag kommer över om tio, xx – R

 

Jag ler som ett fån. Rue har gjort något galet med mig. Jag är som en helt annan person när hon är i närheten. Hon var får mig på bättre tankar och jag uppskattar allt mycket mer, när hon är där. Jag reser mig stelt upp ur sängen och kollar mig i spegeln. Jag måste fixa mig, jag ser ut som ett troll. Jag går in i mitt badrum och sätter på duschen. Jag tar av mig mitt axelskydd och plåstrarna som täcker stygnen från min operation syns. Jag kliver i duschen och håller bort axeln så gott det går ifrån det varma vattnet. Det blir ingen lång dusch, då jag måste hinna med både att fixa håret och välja något att ha på mig.

Jag tar en vit handduk och virar den en varv runt höfterna och går fram till mig gigantiska stora spegel och sätter igår med att blås mitt hår. Sedan tar jag i wax så att det håller sig på plats. När jag är klar går jag vidare ut till min garderob.

”Justin, du är uppe!” Jag hoppar till och är när att tappa handduken som sitter runt mina höfter. Rue står framför mig en aning generad. Hennes röda färg på kinderna kläder henne. Jag går fram till henne och kramar om henne. Hon luktar Rue och jag ryser till. Hon är så söt.

”Du ska vara sängliggande, du vet det va?” Jag nickar. ”Varför är du uppe då?” Jag sväljer hårt, generad över det faktum över att de tär för att hon skulle komma över.

”Jag kände mig så äcklig bara.”

”Jag har sommarjobbat på ett ålderdomshem, jag har sett äckligt, du behöver inte oroa dig.” Jag brister ut i skratt och går fram och kramar om henne. Jag känner hennes små kalla händer på min rygg och ryser till. Hon drar sin ena hand upp och ner och jag sluter ögonen av den sköna känslans om uppstår. Hon ler. Våra huvuden lutar sig en aning bakåt och vi ser in i varandras ögon. Jag slickar mig om läpparna och sedan händer det. Det jag har väntat mig, mina läppar nuddar hennes. 


Jag skäms för min uppdatering och jag ber som hemskt mycket om ursäkt för att jag inte har uppdaterat. Jag lovar att det ska bli bättre. 

 

Vad tycker ni om epsioden? KOMMENTERA!!! 


Date: 2013-02-18 | Time: 21:30:36

Filed under: Trust is something you have to earn.
17

SKRIVER! KRAM LINA

 

Date: 2013-02-03 | Time: 19:02:00

Filed under: Trust is something you have to earn.
20

Chapter 11 - Ups and downs

Tidigare: Jag stressade ut ur min säng. Mitt huvud snurrade och jag ångrade genast att jag hade gått med på att festa på en söndag. Jag ställde mig framför spegeln och försökte rätt till mitt hår, men det var hopplöst! Det fick bli keps idag. Jag kliade mig i ögonen och såg sedan till mig rädsla att det låg någon i min säng. Fan. Jag gick fram till sängen och såg till min rädsla att det var Anni. Fan helvete hur kunde jag ha låtit det här hända? Och speciellt efter dem timmarna jag hade haft med Rue?

 

Rues perspektiv:

”Justin?” Jag gick längs en av alla skolans korridorer. Det var lunchrast och jag var i desperat behov av en lunch-”dejt”. Jag ville gärna prata med Justin om helgens händelser och när han gick förbi i korridoren, såg jag inget som hindrade mig.

”Justin?” Upprepade jag. Han gick bara förbi mig. Det var som att jag var osynlig. Jag fick en klump i magen. Vad hade jag gjort för fel?

 

Sen den sekund klockan hade ringt klockan halv 6 i morse(två och en halv timme för tidigt), så hade den här dagen vart kaos. Allt hade gått fel. Vi hade inte haft någon frukost hemma, jag hade fått gå till skolan, det regnade ut, min mobil hade dött och Justin ignorerade mig. Vad hade jag gjort Gud för att bli straffad såhär mycket?

Jag satt i mitten av klassrummet, i mitten. Justin satt på min högra sida och skakade nervöst med sitt vänsterben. Han hade en intensiv blick emot tavlan och såg ut att vara i någon annan värld. Det såg nästan ut som att han led lite.

”Miss.Adams?” Jag tyckte till och släppte min blick ifrån Justin, samma sekund som Mr. Jones sa mitt namn och Justin vände sin blick emot mig, för andra gången under denna extremt långa och tråkiga geografi lektion. Jag svalade hårt,

”Ja?”

”Kan du berätta om försurning av naturen?” Plötsligt kände jag hur min lunch var påväg upp för strupen. Jag tog handen för munnen och reste mig upp. Sprang iväg till toan och lutade mig över toaletten. Jag lät cafeterians caesarsallad åka ut genom min mun. Tårar började rinna ner för mina kinder, då jag hatade att spy mer än något annat.  Jag

satte mig ner på toalett golvet och tog mina händer som stöd för huvudet. Jag snyftade högt.

”Rue?” Det var en välbekant röst. En mörk och sexig röst. Justins röst. Jag snyftade till och sekunden senare kom Justin in till mig. Hans ögon var täckta av rädsla och han slog sig ner jämte mig. Han torkade bort tårarna som rann för mina kinder. Jag lutade mitt huvud emot hans axel och drog in hans otroligt goda doft.

”Hur mår du?”

”Tjejproblem.” Jag vill inte gå in i detalj, mer än så. Men han skulle nog förstå om jag sa så. Han nickade förstående. ”Vad är det med dig idag Justin? du beter dig så konstigt?” Justins hand som var placerad på min kind, försvann snabbt och sekunden senare stod han upp.

”Inget. Killproblem.” Jag rynkade på mina ögonbryn. Jag visste att han ljög.

”Säg.” Trots värken i min mage, reste jag mig upp på skakiga ben. Jag gick fram till honom så att jag bara stod en drygt decimeter ifrån hans läppar. ”Så Justin, vad är det?” Jag drog min hand längs hans hals och han rös till. Jag bet mig löst i läppen – han var svag.

”Lägg av!” Snabbt greppade han min arm och drog bort den ifrån hans ansikte. Jag blev rädd. Rädd för att han skulle skada mig. ”Låt mig vara ifred!”

”De var du som kom hit!” Han tittade ner på golvet – ett poäng till mig!

”Jag borde gå nu.”

”Vad fan Justin? Vad har jag gjort?”

”Inget Rue, du har inte gjort något.” Det han sa var sant, de kunde jag se. Men det var fortfarande något som var fel. Jag kände den extrema värken ifrån min mage uppstå igen och sekunden senare tömde jag min mage helt. Justin höll undan mitt hår och gav mig en bit papper att torka munnen med. Jag vill inte visa mig svag inför Justin, trots att det var svårt när min mage bokstavligen dödade mig.

”Förlåt, Rue.”

”Förlåt för vad?” Jag var förvirrad. Han skakade på huvudet.

”För allt.”
”Du har inte gjort mig något Justin? jag förstår inte.” Han drog in mig i en lång kram. Tårar rann ner ifrån mina kinder på hans vita t-shirt.

”Jag vill bara att du ska veta att det inte betydde något inget alls. Förlåt.” Allt han sa blev som japanska, för jag förstod inte ett skit. Jag ville veta vad han menade med det han sa. Då jag fick känslan av att det var viktigt.

”Justin kan du förklara?” snyftade jag fram. Smärtan i min mage var olidlig och jag ville bara skrika.

 

Justins perspektiv:

Jag var förvirrad. Det var något med Rue som gjorde mig annorlunda och jag kunde inte riktigt styra mig själv. Bilderna med Anni liggandes i min säng spelades upp gång på gång i mitt huvud. Jag drabbades av snabb panik, när jag såg Anni. Hur kunde jag har gjort det?

 

Jag släppte taget om Rue och bara sprang ut. Jag sprang ut från toan. Ut från skola. Och bara bort. Jag visste inte vad jag ska skulle. Jag bara sprang. När jag kom in till en skog som låg en bit ifrån skolan, sprang jag till ett ställe som jag och grabbarna alltid hängde på när vi var mindre. Den tiden då allt var nytt. Alkohol, cigg, sex och droger var liksom som ett nytt mattetal. Vi visste nästan inget alls om det. Det stod en gammal träbänk med massa kladd på, här, som vi hade ställt hit första gången vi var här. Undra hur mitt liv hade sett ut om vi inte hade ställt dit den här bänken. Det var här allt började jag. Jag hade definitivt respekterat tjejer mer, om jag inte hade spenderat tid här. Jag vet inte hur många gånger vi har släpat hit tjejer och bara legat med dem.

 

”Justin?” Ropade min mamma irriterat utanför min dörr, som var låst – som alltid. Jag låg i min säng och försökte gör klart en spanskauppgift. Det gick inte bra. Jag hade missat på tok för mycket lektioner för att förstå.

”Vad är det?”

”Lås upp!” Jag la argt ifrån mig mina saker och gick fram till dörren och vred om nyckel som satt i låset. Jag öppnade i dörren helt utan bara så att jag precis såg henne. ”Vad är det här?” Mamma höll upp en flaska med vodka och en påse med gräs. Jag svalde hårt. Fan.

”Det är inte mitt.”

”Jag är inte dum Justin. Du vet vad vi kom överens om. Det är här inte okej!”

”Det är Liams och dem. Jag har bara haft det här. Jag lovar.” Det var delvis sant. Det var mitt. Men jag hade bara haft det här. Jag hade spenderat den senaste tiden med Rue och då hade jag inte behövt den. Och på festen igår har jag inte en aning om vad jag drack. Tyvärr.

”Vi tar den här diskussionen vid matbordet sen. Förresten jag bjöd hem Anni på middag.” Min mun formade sig som ett O. Vad sa hon? Hade hon bjudit hit Anni? Är hon helt dum i huvudet.

 

Mamma lämnade rummet och gick iväg. Den första tanken som ploppade upp i mit huvud var Rue. Jag måste iväg och träffa Rue. Nu. 


Chapter 11, yay! Bra/dåligt? Ganska så segt kapitel, men sådana här är ett måste ibland! Kommer komma massa drama och massa av allt, snart. Så håll ut!

VAD VILL NI HAR MER AV? 

KOMMENTERA NU BABES! KOMMENTERA! 


Date: 2013-01-27 | Time: 20:38:09

Filed under: Trust is something you have to earn.
10

Chapter 10 - One more night

Tidigare: Rue kröp ner under mitt vita täcke och gjorde detsamma. Hon la sina händer under huvudet och vred sig emot mig. Hennes ögon tittade intensivt i mina och jag kände hur mitt hjärta började klappa. Vad var det med henne som gjorde mig så knäsvag?

”God natt Rue. Sov gott!” Hon log och jag gav henne en lätt puss på pannan.


Rues perspektiv:

Hela min mage var full utav fjärilar som flög omkring av lycka. Justins arm låg tätt om min midja, precis som när vi hade sovit i Liams pool hus. Hans parfym kände jag fortfarande en svag lukt av och hans hår såg fortfarande perfekt ut, trots dem 9 timmars sömn vi hade fått. Jag slickade mig om läpparna och försökte sedan ta mig ut ur Justins grepp utan att veka honom, frukost var det minsta jag kunde göra efter att ha fått sova här och fått mat igår kväll. Jag tassade ner till köket och tog fram alla ingredienser som behövdes till pannkakor och satte sedan igång med att blanda ihop allt. Jag nynnade på baby samtidigt. Jag märkte först efter att tag hur iskallt det var här inne.  Det var november och här i L.A var det alltid varmt. Min blick föll ut genom fönstret det öst ner regn och allt var gråt. Det var inte en människa på stranden och vågarna på havet var gigantiska.

Jag gick in till vardagsrummet som låg precis jämte köket och tog en filt som låg i soffan och placerade den över mina axlar. Den värmde lite, men jag hade helst haft ett par byxor på mig. Justins stora t-shirt var inget vidare värmeställe. Jag gick tillbaka in i köket och fortsatte med mina pannkakor.

”FAN vad kallt här är!” Justin kom gående ner i trappan emot köket. Han hade satt på sig en stor huv tröja och jogging byxor.

”Jag vet, vad har hänt?” Justin skakade på huvudet och ställde sig jämte mig.

”Vet inte? Stormen har la slagit ut värmegrejen eller något? Jag vete tusan!”

”Jag tror den har slagit ut strömmen, spisen funkar inte!” Sa jag i panik när jag insåg att det inte skulle bli några pannkakor till frukost. Justin tittade oroligt på mig och gick sedan ut till garaget via en dörr som fanns i köket. Jag följde efter honom. Han gick fram till ett stort skåp och fixade och trixade, men inget verkade funka. Justin gick suckade tillbaka till mig.

”Det är säkert strömavbrott på hela gatan, det finns inget jag kan göra.” Han lät besviken.

”Det är lugnt, vi får bara ta och äta något annat till frukost.” han nickade och log.

”Du får helt enkelt komma tillbaka och göra pannkakor någon annan gång.” Jag nickade och kände hur det hettade till om mina kinder. Han ville att jag skulle komma tillbaka.

 

Det fanns inget att göra. Att titta film gick inte längre för baterit på Justins laptop var slut. Tvn funkade fortfarande inte och att spela monopol var inte ett alternativ. Vi satt placerade i Justins säng och suckade båda två. Dem hade skickat ut varningar via facebook och alla möjliga saker, som du kan tänka dig ha som app på facebook, att det var strängt förbjudet att gå ut. Stormen var riktigt kraftig och det hade redan varit några dödsfall. Jag lutade mitt huvud emot Justins axel och svalade. Jag kände mig en aning yr och jag märkte varför jag skulle ha behövt stanna en natt på sjukhuset. Jag hade ont i magen och ville bara skrika, det var tusen gånger värre än mensvärk.

”Justin, jag behöver något smärtstillande.” Justins ansikte for snabbt till mitt. Hans ansiktsuttryck visade rädslas.

”Vad är det med dig?” frågade han otroligt.

”Jag är lite yr bara” ljög ja. Jag ville inte säga allt då skulle han garanterat gå ut i stormen och köra mig till sjukhuset. Jag klarade mig ändå. Han reste sig hastigt upp och gick in i badrummet som var hans egna och hämtade ett glas vatten och några vitatabletter till mig.

”Tack Justin.” Han la sig jämte mig igen och la nu sin arm bakom mig som stöd. Jag började se suddigt och snart sjunk jag in i en djup sömn.

 

Justins perspektiv:

Det var jobbigt att se Rue såhär. Jag ville inte se henne må dåligt utan jag ville att hon skulle må bra. Jag förtjänade mer att ligga där än hon. Hela hon skakade av sköld och hennes fina läppar var nu i färgen blå. Jag la mitt stora duntäcke över hennes smala kropp och kröp ner under det för att ge henne min värme. Jag kramade om henne så gått det gick. Sen somnade även jag.

 

PANG! Jag vaknade hastigt till och tittade ut emot min balkong där ljudet hade kommit ifrån och sedan ner bredvid mig. Rue såg likadan ut som innan. Utanför dörren, till min balkong, stod Liam. Han skrattade åt mig. Fan han fick inte se mig med Rue, absolut inte. Killarna skulle döda mig. Jag reste mig hastigt upp ur sängen och gick emot dörren där Liam stod, öppnade den och sa,

”Vada fan gör du här?”

”Du har fan all dricka här, vad tror du?” Jag skakade på huvudet förvånad över att han inte hade sagt något om Rue. ”Så Rue, vad fan gör hon i din säng. Du vet vad grabbarna kommer att säga. Speciellt när hon är en av dem där.” Jag tittade ner i marken, jag kunde inte hjälpa mig själv jag ville vara nära henne. Jag hade känt henne i vadå, en vecka? Men jag var liksom fast vid henne, hon förstod mig på något underligt sätt trots att hon knappt kände mig. Det var något speciellt med henne.

”Hon kom hit innan idag, hade ingenstans att ta vägen. Jag kan fan inte låta henne dö typ, Liam. Det förstår du också.” Han nickade instämmande.

”Kan du hämta drickan?”

”Vänta här och gör inget dumt.” Jag höll tummarna för att Liam inte skulle ge sig på Rue, men kåt som han var, vore inte det konstigt. Jag sprang ner till garaget där jag hade drickan och sprang sedan upp, men saktade av lagom före för att Liam inte skulle märka att jag sprungit.

 

Som jag hade förutsett, satt nu Liam på sängkanten och smekte Rue över kinden. Rue var utslagen av tabletterna hon hade tagit tidigare och hade inte kraft nog att göra motstånd. Jag visste inte vad jag skulle göra. Om jag försvarade Rue så skulle jag få skit av killarna, men annars skulle Rue antagligen bli våldtagen.

”Here it is!” Liam ryckte till och hoppade till min lycka ner ifrån sängkanten och emot mig. ”Du vet att man inte ska vara ute va? Dem har varnat överallt!”

”Sen när bryr du dig om vad man ska göra? Vad fan är det med dig?”

”Jag är bara lite yr. Det är nog därför. Hälsa killarna!”

”Va ska du inte med?” 

”Jag kan inte lämna Rue här med alla saker. Om hon hittar något är vi helt körda!” Han klappade till mig på axeln och nickade imponerat.

”Tur att du tänker biebs!” Någon minut senare var han ute i huset med flaket. Jag kunde andas ut. Jag gick och la mig i sängen igen och Rue vaknade till lät.

”Justin?” Sa hon så lågt att jag verkligen fick anstränga mig för att höra. ”Vem var här?” Jag svalade hårt.

”Det har inte varit någon här?” Jag ville inte ljuga för henne, men samtidigt orkade jag inte förklara.

”Men det var ju någon som tog på mig och jag kände att det inte var dina händer Justin. Det var någon här!”

”Du måste ha drömt Rue. Kom.” Jag lyfte upp henne lite lätt så att hon satt lutade mot mitt bröst. Jag drog min hand över hennes hår och hon log. Jag tror nog att hon var lite hög efter alla tabletter jag hade gett henne, men bättre det än att hon mådde dåligt!

”Justin?” Frågade hon.

”Ja, Rue?”

”Jag vill berätta en sak för dig, du får inte säga det till någon, okej?” Jag nickade. ”Du är super snygg!” Sen somnade hon.

 

”Tack så jätte mycket för allt Justin. Allt du har gjort det senaste dygnet har vart jätte snällt, verkligen! Jag lovar att make it up to you!” Hon stod framför mig utanför hennes stora vita hus. Hennes hår var slarvigt uppsatt i en boll och såg ganska trött ut, trots det var hon riktigt snygg.

”Det var inget Rue. Det är jag som ska tacka för sällskapet!” Jag hann inte stoppa mig själv från att säga det sista, men det var ju sant. Jag såg att Rues kinder blev lite lätt rosa och hon tittade ner i marken.

”Vi ses på måndag!” Hon sprang upp för trappan och in i sitt hus, sen såg henne jag inte längre. I samma ögonblick ringde telefonen.

 

Jag stressade ut ur min säng. Mitt huvud snurrade och jag ångrade genast att jag hade gått med på att festa på en söndag. Jag ställde mig framför spegeln och försökte rätt till mitt hår, men det var hopplöst! Det fick bli keps idag. Jag kliade mig i ögonen och såg sedan till mig rädsla att det låg någon i min säng. Fan. Jag gick fram till sängen och såg till min rädsla att det var Anni. Fan helvete hur kunde jag ha låtit det här hända? Och speciellt efter dem timmarna jag hade haft med Rue? 


KOMMENTERA

Inget i skolan den här veckan, så ska försöka fixa ett kapitel till så snabbt som möjligt! 


Date: 2013-01-27 | Time: 18:47:16

Filed under: Annat
2

Det kommer

Jag håller på att skriva det nya kapitlet, så det kommer upp ikväll. Låter det bra? Kram Lina! 

Date: 2013-01-20 | Time: 20:27:02

Filed under: Trust is something you have to earn.
13

Chapter 9 – I just don’t know anymore.

Tidigare:

”Så här bor jag! Du kan slagga här inatt om du vill, mina föräldrar är bortresta. Vi kan beställa pizza eller något.” Jag vaknade upp ur mitt tänkande och tittade framför mig. Framför mig var ett gigantiskt vit hus. Det såg ut som ett hus i en film, perfekt!

”Woo vad fint!” Vi klev ut ur bilen och snart hade var vi inne i huset.

”Du Rue. Jag vill prata om en sak med dig.”

”Jaha okej, vaddå?”

”Du vet han där Jason Bieberle?”


 

Justins hus var perfekt. Det var i ett och samma tema och det synts tydligt att det var ny renoverat. Det var vit med stora fönster, designmöbler, fina växter, stora tv-apparater, musik anläggningar och ja listan är lång. Justin hade lagt sig i en av alla tusen soffor huset hade att erbjuda och jag satt fint mitt emot han i en annan.

”Jo Rue. Jag vet inte hur jag ska berätta det här och jag vet helt seriöst inte varför jag berättar det. Det är ingen som vet det och du får absolut INTE berätta det för någon. Förstått?” Jag nickade och väntade spänt på att Justin skulle berätta det för mig. Det var något om Jason Bieberle, men vad?

”När jag var 12 ungefär la jag upp en video på youtube när jag sjung. Man såg bara en bild på mig och alltså inte när jag satt och sjung. Mamma tyckte det var för privat. Denna är video lyckades få en massa träffar och dem ville att jag skulle lägga upp fler och fler och fler. Det gjorde jag och efter några månader ringde en killen vid namn Scooter hem till oss. Han hade hört mig sjunga och ville träffa oss. Mamma och pappa gick med på det, men förvarande mig med att det mycket väl kunde bli så att han var en bluff.” Han tog en paus och tittade på mig. Jag spände min blick i honom, ivrig om att veta mer. Jag var fortfarande en aning förvirrad. Vad hade Justins tidiga tonår på youtube med Jason Bieberle att göra? Jag var helt lost.

”Fortsätt.”

”Det visade sig att Scooter inte var det och han gjorde så att jag träffade Usher och han blev min mentor och woops så hade jag ett skivkontrakt. Jag spelade in min första singel One Time och sen hela mitt första album My world.” Min mun föll vidöppen. Justin var Jason Bieberle?

”Men vaddå vänta lite här. Du är alltså Jason Bieberle?” Justin nickade generat på huvudet och kollade ner i den fluffiga gråa mattan som låg på golvet under våra fötter.

”Efter att mitt andra album kom ut var allt omkring mig kaos! Jag bodde då i Kanada i Stratford och vi visste att allt skulle bli kaos! Mina föräldrar var båda mitt uppe i sina karriärer och ingen av dem var villiga att släppa dem för min skull. Redan från första början hade vi sagt att vi inte skulle sätta ut mitt riktiga namn på skivorna och det blev då Jason Bieberle. Bilderna på skivorna är mig, men över photoshopade. Vi flyttade sedan till L.A för att ingen i Stratford skulle märka av något om mig och ja nu är jag är.” Jag var fortfarande en aning förvirrad över all information jag hade fått och visste inte riktigt vad jag skulle svara. ”Du får verkligen lova att inte säga det här till någon. Det är bara du och min familj som vet och jag vill att det ska stanna så.”

”Varför Justin? Varför vill du inte att någon ska få veta att du kan sjunga som en gud och har ett skivkontrakt? Varför inte? Vet du hur många det är som skulle kunna döda för något sådant?”

 

Justin suckade djupt och knäckte sina fingrar. Skakade på huvudet och tittade upp på mig.

”Jag är rädd.” Hela jag förvandlades till ett frågetecken. Justin Bieber rädd, i vilken värld händer det? ”Hela mitt liv har jag var världens bad-boy. Att kunna sjunga och sånt ingår inte i det paket. Jag ville inte förlora mina vänner över ett skivkontrakt så jag gick med på mina föräldras idé. Jag var rädd för att jag inte skulle ha någon kvar om jag blev känd och att ingen skulle gilla mig. Att jag skulle förändras och bli en tönt. Jag var rädd för allt.”

”Om du hade känt mig och berättat det här för mig för 4 år sedan hade jag aldrig låtit dig göra så här. Justin du har en enorm talang varför använder du den inte?”

”Det spelar ingen roll. Ingen kommer ihåg mina låtar nu ändå och jag skulle förlora allt.”

”Det låter kanske töntigt och jag känner knappt dig, men jag skulle vara där för dig Justin. Jag tycker verkligen du borde försöka.”

 

Justin reste sig upp ur soffan och ställde sig framför mig. Han tog min hand och vi gick upp till övervåningen. Där gick vi in i ett stort vit rum med utsikt över havet. Stranden var föll med high school elever som var glada över att helgen var här, taggad inför kvällens fest och drack öl ur röda muggar. Då kom jag att tänka på varför Justin hade valt att åka och hämta mig? Det fanns garanterat någon fest han skulle på, men han hade ändå valt att åka och hämta mig? Justin satte sig på kanten av en soffa och tog upp en gitarr. Drog ett drag över strängarna och tittade sedan djupt in i ögonen på mig.

”Hey, what's the situation?
I'm just tryna make a little conversation
Why the hesitation?” för tredje gången den här timmen föll min mun vidöppen när han började sjunga. Hans röst var tusen gånger så mörk som när han hade sjungit baby och one time och nu lät han ännu mer som en gud. Jag fick gås hud över hela kroppen och blev som förtrollad. När han sjunga sista meningen slöt jag ögonen och bara log som en sol inombords. Jag var helt såld på honom.

“Jag har tänkt. Tänkt så länge på att börja sjunga igen, men jag vågar inte. Någon dag kommer jag göra det. Jag vet bara inte när den dagen är. Jag har skrivit material för säkert fyra album och nu sitter jag här sjunger för dig och undrade vad fan det är med mig. Förlåt.”

“Du behöver inte be om ursäkt Justin. Jag älskar din låt och din röst. Den dagen du bestämmer dig för att spela in igen, lovar jag att stå där vid din sida.”

”Tack Rue.” Jag satt i en soffa och blickade ut över havet. Justin kom och satte sig jämte mig och log. ”Det är något med dig Rue Adams. Något med dig som gör mig annorlunda. Jag vågar vara mig själv i din närhet och jag… nä jag vet inte. Jag kan inte riktigt sätt ord på det.” Jag kände hur det hettade om mina kinder. Justin slickade sig om sina läppar. Hans blick flaxade mellan mina läppar och mina ögon, jag gjorde likadant. Våra huvuden lutades sakta längre fram emot varandra och snart nuddade våra pannor varandra. Justin skulle just trycka sina läppar mot mina när det ringde på dörren. Jag hoppade till av rädsla och ett lätt skratta lämnade Justins läppar. Han reste sig nonchalant upp och gick.

 

Justins perspektiv:

Fan Justin. Vad fan håller du på med? Kyssa Rue. Det skulle bara skapa problem. Onödiga problem jag inte hade tid med. Men det var ju något med henne. Något som gjorde att jag inte kunde hålla mig borta från henne, trots att jag visste att jag var tvungen. Jag ville vara nära henne, men jag var super rädd för vad folk skulle säga om dem såg mig med henne. Justin Bieber med en tjej på dejt? Alla hade trott att det var ett skämt. Det var inte jag, flickvänner var slöseri med tid och det var bara sex man ville ha, eller? Sedan den dagen jag först hade sett Rue hade jag blivit osäker om det faktiskt var det jag tyckte. Sedan min förra flickvän så hade jag alltid tänkt, aldrig mer tjej, men nu visste jag inte längre.

 

Jag öppnade porten till vårt hus. Utanför stod en pizza kille med en rödväska där vår hawaii pizza befann sig i. Han tog ut kartongen och sträckte över den till mig. Jag gav han en bunt med sedlar och gick sedan in med den kokheta pizzan i köket. Rue kom gående med små tysta steg in i köket någon minut senare. Hennes hår var lockigt och hängde fint ner över hennes axlar. Hon log blygt emot mig, samtidigt som hon tog en slice pizza. Hon tog en tugga,

”Aj vad varmt det är!” skriker hon till och lägger ifrån sig pizzan. Jag skrattar och torkar bort lite mat som sitter vid hennes mungipa. Hon ler emot mig och biter sig i läppen.

”Vad är klockan?” Avbryter hon mina tankar med. Jag tittar ner mot mitt armbandsur. Den är redan tolv. Tur att det inte är skola imorgon. Rue fortsätter att äta av den varma pizzan, lika så jag.

”Vad var den sa du?”

”Oj förlåt, glömde helt bort det. Tolv!”

”Jag är trött, är det okej om jag går och lägger mig?”

”Självklart! Jag ska visa dig mitt rum.” Rue stelnar till och tittar obekvämt på mig, sväljer hårt.

”Jag kan sova på soffan om du vill? Jag skulle gärna låta dig använda någon utav våra tre gästrum, men mamma håller på att renovera dem.” Rue slappnar av och ler.

”Det är lugnt.”

 

Vi går upp för trappan igen och in till mitt rum. Min stora kingsize säng är placerad i mitten och framför den hänger en 52 tum LCD-tv. Rues mun formar sig som ett O och jag skrattar till. Hon knuffar till mig på axeln och jag fortsätter att skratta.

”Det är bara ett rum du vet. Inget mer än så!”

”Det är så fint! Har du en tröja jag kan låna och sova i? Hade ju bara såndär sjukhus sak att soffa i på sjukhuset.” Jag hade nästan glömt bort att Rue hade legat på sjukhus.

”Rue hur mår du?” Hon log.

”Jag mår bra. Ingen fara alls, tack igen för att jag får sova här Justin!”

”Så lite så.” Jag gick in i min garderob och tog fram en stor tröja hon kunde låna. Samtidigt hörde jag att hon ringde någon vid namn Court, vem var det? Jag byte om till ett par pyjamas byxor och gick sedan ut till Rue igen.

”Here you go!” Jag kastade tröjan till henne. Hon gav mig en ”vänd-dig-om-jag-ska-byta-om!” blick och jag gjorde som hon sa. Dock hade jag en spegel perfekta placerad för mig att se vad hon gjorde och jag kunde inte annat än att le. Hennes kropp var bland dem snyggaste jag hade sett!

Rue kröp ner under mitt vita täcke och gjorde detsamma. Hon la sina händer under huvudet och vred sig emot mig. Hennes ögon tittade intensivt i mina och jag kände hur mitt hjärta började klappa. Vad var det med henne som gjorde mig så knäsvag?

”God natt Rue. Sov gott!” Hon log och jag gav henne en lätt puss på pannan.


Äntilgen här! Förlåt för lång väntan, men nu fick ni ju ett riktigt nice kapitel med enbart Rue och Justin! Så vad kommer hända här näst, KOMMENETRA!  


Date: 2013-01-20 | Time: 16:02:00

Filed under: Someday (pågående)
6

kapitel 27 - Is it worth it?

Tidigare: Robin var beredd på att förlåta Elena och gå vidare men Elena hade bestämt sig för vem hon vill vara med och det var Justin, även om hon och Robin hade varit med om mycket tillsammans så betyder inte de att det är en anledning till att fortsätta att vara tillsammans, Elena berättade att hon älskade Justin mer. Elena åkte till jobbet och trodde det skulle få henne på bättre humör och de blev bättre till Justin dök upp och beställde en pepparmint hot chocolate. Det hände inget, och Elena blev ledsen och insåg att allt va slut nu. Hon mådde dåligt och skulle åka hem, när hon tog upp bil nyckeln på parkeringen så hörde hon hur någon stod en bit ifrån henne 

- så har du gjort slut med Robin.. helt? 

Elena vände sig om och såg Justin stå där med andan i halsen… 

 Jag kände hur lyckan spred sig och hur jag trodde att jag drömde, jag va helt tyst och väntade på att jag skulle vakna men inget hände. Justin sträckte på sig och började andas normalt igen. Elena de kanske e bäst att säga nått nu ? tänkte jag för mig själv. 

 

- Ja, d-de e helt slut. sa jag och visste inte om jag skulle lee eller inte, han hade ju inte leet eller nått så jag visste inte riktigt vart vi stod, förutom att vi stod kanske 15 meter ifrån varandra på en parkering bakom en flygplats.

När jag såg att de jag precis sagt sjungt in i Justin så smög de fram ett leende från hans läppar

 jag log tillbaka och då blev hans större och större, han började gå med sakta steg mot mig och jag stod kvar.. han kom närmare och närmare och nu stod han bara några centimeter ifrån mig, han kollade ner på mig in i mina ögon och tog bort en hårslinga ifrån mitt ansikte och satte de bakom mitt öra. 

- Justin, du förstår nog inte hur ledsen jag är och hur mycket jag ångrar de jag gjort, jag upptäckte att jag kan inte skylla på att jag och Robin har varit med om så mycket tillsammans för de spelar ingen roll , om kärleken försvinner så måste man gå vidare… sa jag och kollade ner på hans bröstkorg

han trök mig närmare och la sina händer på min rumla, jag kollade upp och la mina händer på hans kinder

 - jag förstå om du vill ge mig en andra chans så kan jag lova dig att jag inte kommer såra dig en gång till! jag kommer stå vid din sida, men jag förstå om du inte vill träffa mig igen.. sa jag och nu la jag min händer på hans kinder, jag känder hur mina ögon blev tårfyllda - jag har s-saknat dig så … stammade jag fram då lyfte han upp mig och höll om mig hårt. 

- Jag lovar att aldrig släppa dig igen… viskade han i mitt öra.. 

han släppte ner mig försiktigt och kysste mig med hans mjuka läppar, efter ett tag så drog han upp armen 

- Fan! utbrast han och kollade på klockan 

- vad? sa jag oroligt

- mitt plan går snart.. sa han och kollade sorgset på mig

de hade vi glömt.. ialla fall jag..   jag blev ledsen men jag försökte att inte visa de, jag hade ju fått tillbaka Justin och man kan ju inte få allt här i livet.. 

- de  e okej, gå sa ja och log

- e de okej.. ? frågade han - de känns så taskigt nu när vi precis blivit sams så ska jag resa bort.. 

- men vi ses ju igen eller hur? sa jag och log igen för att visa honom att jag va glad ändå.. 

- ja de gör vi, jag ringer dig så fort jag får chansen! sa han och log

han tog sina händer på mina kinder och kysste mig igen, och igen 

- nu-måste-du-gå! lyckades jag klämma fram mellan varje kyss.. 

- jag- vet-men-jag-vill inte! sa han och fortsatte , tillslut var jag tvungen

- Justin! skrattade jag och försökte tag bort ansiktet 

- okej nu ska jag gå, sa han och släppte, - bara en till! sa han och så kysstes vi en gång till

- nu får du gå så du inte missar flyget! sa jag och jag så honom gå baklänges tillbaka in till flygplatsen.. jag vände mig om och log stort! helt underbart hur man kan gå från hur ledsen som helst till den lyckligaste personen på jorden! jag började gå mot bilen igen och rota i min väska med de största smilet på mitt ansikte. 

- omg! skrek jag till när jag kände hur någon kramade mig bakifrån, 

- men Justin! skratt skrek jag när jag upptäckte att de va han! 

- förlåt men jag har saknat dig så mycket och nu vill jag inte lämnad dig! sa han och kysste mig på nacken. 

- okej nu ska jag gå sa han och började springa tillbaka till flygplatsen.. jag såg hur han sprang iväg och sen va han borta. Jag log och satte mig i bilen och började köra hemåt. 

När jag satt i  bilen tänkte jag på hur mycket jag kommer sakna Justin men jag ville inte stå ivägen för honom, jag vet nu när jag dejtar en av världens kändaste tonåringar så måste jag behöva göra uppoffringar och kan inte hålla honom så hårt hela tiden som jag gjorde med Robin. 

Jag va hungrig så jag åkte förbi macdonals och köpte lite mat som jag sedan åt i bilen påväg hemåt, när jag stod i kön kollade jag in på twitter lite.. 

det stod inte så mycket med jag såg att en av mina vänner Linda och hennes pojkvän Hugh hade gjort slut.. jag kollade runt lite och en del trodde att Linda skulle gå tillbaka till hennes ex! de va sorgligt, Hugh gick i samma fotbolls lag som Robin och Jake. Och jag och Lily brukade hänga med Linda och de va så dom träffades, dom hade typ varit ihop i 2 år nu.. 

- naa va synd… sa jag lite tyst för mig själv, 

- nästa! hörde jag och gick fram till kassan 

- hej jag skulle vilja ha en milkshake jordgubb och 9 st chicken mcnuggets..

- något mer? frågade hon i kassan 

- nepp de blir bra så! sa jag och betalade 

jag gick tillbaka och hoppade in i bilen och smsade Robin om Linda och Hugh eftersom vi 4 brukade hänga rätt mycket tillsammans sendan körde jag hemåt.. jag satte på radion och lyssnade på lite musik till de avbröts av en extra nyhets, 

- Idag för 30 minuter sedan föll en el ledning och krossade 2 bilar, passagerarna i bilen blev svårt skadade och fick åka till sjukhus och många har fått det svårt med att deras samtal bryts eller är brusiga. 

sen började musiken igen, Fan.. tänkte jag och tänkte dirket på om min mobil är brusig.. Justin ska ju ringa! När jag ska svänga in på min uppfart ser jag Lily sitta på min trappa  med händer på huvudet och ser helt förstörd ut! 

Jag svänger upp och hoppar ut bilen och springer fram till henne.

- Men gud gumman va har hänt!? säger jag samtidigt som jag springer fram till henne

- d-de e J-j-ake.. snyftar hon fram..

- vad e de med honom? sa jag med mjuk röst och sätter mig bredvid henne och klappar henne på ryggen..

- Ha-an har gjort s-sluuut! fick hon fram innan honom började stor böla 

- kom… sa jag och tog henne under armen och så låste jag upp och gick in.. 

vi satte oss i soffan och jag gick och hämtade lite vatten och varisn cupcake som jag hittade i kylen. 

- berätta nu va som har hänt sa jag och satte mig bredvid henne i soffan…

Lily åt lite av sin cupcake och hämtade andan innan och började prata.. 

- tydligen så hade Robin ringt till Jake och sakt att du sa att jag skulle lämna honom.. 

- VA! utbrast jag och kände hur ilskan började koka i mig, jag som trodde att jag och Robin kunde vara vänner! 

- … jag men jag vet att du aldrig skulle göra de och sen så hade han sakt att jag skulle gå tillbaka till Mike, men jag har ju inte pratat med honom på säkert ett år! sa hon och snyftade till 

- ja-jag vet inte va jag ska säga.. sa jag och allt i mitt huvud stod bara still! 

- kom sa jag och drog med mig Elena ut till bilen 

- vart ska vi? sa hon och spände fast dig

- vi ska åka hem till en idiot och banka skiten ur honom ! 

vi kom fort fram till Robins hus eftersom att när jag är arg så kör jag rätt fort. 

vi knackade och tillslut öppnade han 

- hej , sa han och log samtidigt som jag puttade in honom ! 

- va fan ljuger du för ! skrek jag och gick emot honom samtidigt som han gick baklänges. 

-va va fan snackar du om? sa Robin förvånat

- varför har du sakt att hon har sakt saker som inte är sant för! skrek Lily som stod bredvid mig

- va?! skrek Robin igen 

- De e ditt fel att Jake har gjort slut med mig!! skrek hon igen tillbaka och tårarna började komma

- va håller ni på med! skrek någon bakom oss och de va Jake som stod i dörren

Vi vände oss om och han sittande på mig och Lily

- Han ljuger skrek jag till Jake och pekade på Robin 

- okej, jag fattar fortfarande inte va ni snackar om! skrek Robin och puttade bort mitt finger 

- Jag bryr mig inte… sa Jake - gå tillbaka till ditt ex du sa han och sneglade på Lily

- Varför ska du gå tillbaka till ditt ex?! frågade Robin och kollade  på Lily

- JAG SKA INTE GÅ TILL MITT EX! DE E JU DU SOM HAR LURAT I HONOM DE!! 

- Va? sa Jake och vände sig om och kollade på Lily sen på Robin 

- va!? sa Robin lika förvånat! 

- ljög du för mig? frågade Jake och började gå mot Robin 

- nej!!! varför säger alla de för! skrek han 

- du sa ju till mig att Lily skulle gå tillbaka till sitt ex.. 

- nej de har jag inte sakt! skrek Robin 

- jo på telefonen skrek Jake tillbaka 

då ringde min mobil, de va Justin 

- HAllå? svarade jag

- h…j d…t gi..k b…r…a! hörde jag i luren 

- va? justin jag hör dig inte?

de va de där jävla el stolpen som gör så jag inte kan höra honom 

- de.. bry….ts .. hörde jag hur han fick fram

- jag älskling jag vet att de bryts, vi hörs lite senare okej?

just när jag ska lägga på ser jag hur Robin gå mot Jake 

- ROBIN! skrek jag och sprang mot honom.

-sluta nu! skrek jag och tog tag i hans arm.. 

- jag ringde till dig och sa att LINDA skulle göra slut med HUGH och bli tillsammans med sitt ex

- Men du sa ju "dig" inte "Hugh" 

(om man tänker på engelska så låter Hugh som You :)  ) 

vi stod och bara tittade på varandra , de va nu alla  upptäckte hur de egentligen låg till och hur alla hade missförstått varandra.. 

Jag hade ju smsat Robin att Linda och Hugh hade gjort slut och att de sades att det var för att hon skulle tillbaka till sitt ex, då hade han ringt Jake för att berätta de men då måste de ha varit brusigt så de hade brytits när han sa Linda och då hade han sakt att de va jag som hade berättat för Robin då hade Jake blivit arg och åkt till Lily och skällt ut henne för något hon inte gjort och så hade Lily åkt till mig.. 

vi visste inte va vi skulle göra, Lily och Jake gick iväg och pratade och Jag och Robin stod kvar..

- Jag e ledsen Robin, jag borde fattat att de Linda och Hugh som du pratade om

- de e lugnt.. sa han och gick in till köket..  

- Robin jag är verkligen ledsen sa jag och gick efter

- jag vet men de e bara lite svårt att vara runt dig nu.. jag tycker fortfarande om dig.. vi gjorde ju slut för kanske 6 timmar sen..  sa han 

- jag vet.. jag ska gå får jag bara ge dig en kram ? 

- mhm.. .sa han och jag gick och gav han en kram 

- jag hoppas vi kan vara vänner… viskade jag i hans öran innan jag drog bort mig själv från honom, Han log lite.. jag tog de som ett "ja" 

Jag gick till bilen och såg att Jake och Lily stod och hånglade bakom huset.. Jag tror inte hon behöver skjuts hem tänkte jag för mig själv och skrattade lite.. 

Jag åkte hem och gick och la mig i sängen och suckade djupt ! vilken dag tänkte jag! 

Jag tog hem telefonen och ringde Justin 

- Hej! sa jag när jag hörde att han svarade

- hej.. sa han tyst

- nu har jag bättre mottagning , hur gick resan ?  sa jag glatt

- varför sa du 'Robin'? sa han och lät lite sur

- va? sa jag och lät förvånad

- Du skrek ' Robin' senaste gången jag ringde, varför? va du me honom eller? 

- ja men de va bråk och så trodde jag att han skulle hoppa på Jake och de va så struligt.. 

- men du va med honom.. ? frågade han igen 

Just då kände jag hur lilla det här kan sluta.. Mellan mig och Justin.. Om han e såhär så kommer de inte gå.. speciellt inte när han är så långt bort.. 

de va tyst ett tag

- ja men de va ju inget sånt.. sa jag ledsamt i luren 

- ne.

Jag visste att Justin kunde bli svartsjuk men såhär? jag förstår att han har de svårt att 

- Justin jag förstå att du har de svårt att lite på mig när de gäller Robin men snälla du måste tror mig, Lily och Jake va också där! och när jag åkte dit va de för att jag va arg på Robin! 

- jag tror dig…  hörde jag hur han sa men jag trodde honom inte.. 

samtalet tog slut inte långt där efter.. Jag kände mig konstigt, Jag älskade Justin såååå mycket.. men.. om de ska vara så här.. är de värt de? 

 


HEJ! de va länge sen... jag förstå om dom flesta som läst den här novellen har gett upp men jag hoppas jag har några som läser fortfarande ialla fall! jag är ledsen också om de va ett dåligt kapitel! Jag ska försöka att uppdatera lite oftare nu och inte en gång i halv året ( skäms på dig Mii! ) och jag förstår att de e många som är besvinka på mig.. Jag e ledsen.. 

 


Date: 2013-01-08 | Time: 01:28:50

Filed under: Trust is something you have to earn.
17

Chapter 8- Fights

Tidigare:

”Rue.” Hon ryckte till och vände sig om. Hon såg förvånansvärt bra ut för någon som har haft matförgiftning.

”Hej Justin, vad gör du här?” Hela hennes ansikte såg otroligt förvånat ut.

”Min mobil dog, så jag kunde inte ringa. Jag ville bara säga att Mrs. Smith sa att vi kunde lämna in när du mådde bättre, alltså när som helst, knäpp som hon är. Så ta den tid du behöver på dig.”

”Puuh. Vad skönt. Har vart så orolig hela dagen.”

”Ah men det är lugnt, så du kan lägga det bakom dig nu. Hur mår du?”

”Bättre, tack. Jo Justin det var en sak jag ville fråga dig.” Jag nickade. ”Vet du vem Jason Bieberle är?”

Jag fick en stor klump i min mage och drabbades av panik. Vad skulle jag svara?

 


 

 

Rues perspektiv:

Justin hade lämnat rummet i en väldans fart i samma sekund som jag hade nämnt Jason Bieberle. Varför? Frågor snurrade runt i mitt huvud och jag blev bara mer och mer förvirrad för varje sekund som gick. 

”Gumman, känner du dig bättre?” Mamma kom in genom dörren med en bukett blommar i handen. Plast blommar för att vara exakt, jag nös alltid så värst av färska blommar när jag inte hade tagit mina dagliga tabletter, vilket jag inte hade gjort nu när jag hade vart dålig i magen.

”Jag mår bättre mamma. Hur går det med Courts jobb intervjuer?”

”Det är hon och en till kvar nu. Så hon är super nervös där hemma. Det är därför hon inte hängde med hit.”

”Jag förstår, önska henne lycka till ifrån mig.” Mamma log och smekte min kind. Lukten av Victoria Beckhams parfym drogs till min näsa och lukten av mamma fyllde den.

”Vill du att jag ska sova över här med dig?”

”Nej mamma åk hem. Du hatar sjukhus sängar och du kommer bara bli på dåligt humör. Du gör bättre nytta hemma med Court. Hon behöver dig nog mer än vad jag gör.”

”Är du helt säker, Rue? ”Jag himlade med ögonen. Jag älskade min mamma mer än något annat. Men hon var på tok för mycket överbeskyddande och blev lite för mycket ibland. 

”Jag lovar dig mamma, men du får gärna åka och köpa ben&jerrys till mig.” Hennes ansikte fylldes av glädje och hon skakade glatt på huvudet.

”Det tycker du va? Vilken smak?”

”Half baked.” Hon reste sig upp ifrån pallen som stod jämte mig säng och gav mig en lätt puss i pannan innan och gick ut ifrån rummet. Jag tog upp min mobil och tittade instagram, samt facebook. Tio nya gillningar på min bild på instagram och några ”krya på dig” inlägg på facebook. Det hade knappt hänt något på varken facebook eller instagram på hela veckan.

Fönstret stod lite lätt på glänt och en kallvindpust kom emot mig. Jag rös till när den kalla vinden snuddade vid min hud och jag drog täckte närma om min smala kropp. Två sekunder senare knackade det på dörren. Jag vände huvudet åt dörren håll och jag skämtar inte när jag säger att min haka föll till marken. Där stod pappa. Min pappa.

”Hej Rue, hur mår du?” Jag var trött på att svara på den frågan, men jag hade nog inget val.

”Bättre.” Jag tänkte inte visa någon som helst glädje över att träffa han igen. Han var en idiot och jag hatade honom.

”Jag såg på instagram att du låg på sjukhus. Här.” Han sträckte fram en liten ask i svart, med lite snören runt.

”Jag vill inte ha något av dig.”

”Ta den.” Jag hade älskat presenter och det var svårt att stå emot viljan att öppna den. Jag ville både öppna den men ändå inte. Jag ville inte glädjas åt det han hade gett mig, men samtidigt kanske det var något jag verkligen ville ha där i.

”Fine.” Jag drog av snöret och öppnade den lilla asken. Min föll upp. Där i låg en ring i silver från Guldfynd by Kenza, ett svenskt märke som jag älskade. Min pappa jobbade ibland i Sverige nämligen, så det var på det viset jag visste om det och sen läser jag även Kenzas blogg ibland. Ringen var en trekant och i min storlek.

”Tack pappa, du hade verkligen inte behö….”

”Jo det behövde jag. Rue jag vet att jag har bettet mig som en idioit och du anar inte hur mycket jag ångrar mig.

”Det är lite försent att tänka på det nu pappa.”

”Jag skulle kunna göra vad som helst för att få er att flytta tillbaka till Kanada. Jag saknar er.”

”Jag vill inte höra det, pappa. Lämna oss ifred.

”En half baked serverad!” In genom kom mamma med huvudet mot marken. När hennes blick föll upp tappade hon glassen hon höll i handen och stannade upp. Hon blev helt förstenade och även hennes haka föll ner till marken.

”Vad i hela helvete gör du här! Stick!” Hennes rädsla i rösten hördes lite bakom den som försökte verka stark. Mamma blev alltid svag i pappas närhet.

”Karen. Du måste förlåta mig. Jag älskar er och jag saknar er.”

”Jag hatar dig, hatar dig så mycket att det knappt finns rum för något annat i hela min kropp. Jag hatar dig. Du har förstört mitt liv din äckliga gubbjävel. Att ligga med sin elev. Hur fan kunde du. Ditt jävla äckel!”

”Karen, snälla. Det var ett misstag jag vet det. Du anar inte hur mycket jag ångrar mig.”

”Du ska bara vet hur mycket jag ångra dem 34 åren jag har vart tillsammans med dig. Fy fan för dig!” Mamma var svart i ögonen och jag kände mig osynlig. Dem hade inte släppt blickarna ifrån varandra, sen dem började bråka. Mammas blick för fylld av ilska, rädsla och sorgsenhet. Jag tyckte så synd om henne, men jag visste inte hur jag skulle hjälpa henne.

”Kan ni dra? Båda två. Och ge mig min glass.” Dem båda två blev knäpp tysta och vände sin blick emot mig i chock.

”Förlåt gumman, det var inte meningen.”
”Stick, bara stick.” Mamma la upp glassen i min säng och tog ut en sked hur sin jacka ficka och gick ut. Även pappa lämnade rummet. Jag hörde deras bråk fortsätta ända tills dem kom till slutet av korridoren så dem gick en genom en dörr. Jag slet bittert upp locket från förpackningen av glassen och tog en sked. Jag finns hjärnfrys och skrek lätt till, det var bland det värsta jag visste. Jag var så uttråkade och jag ville bara åka hem. Hem till min säng och TV. Mina föräldras bråk hade fått mig att känna mig obekväma. Varje gång jag tittade emot dörren såg jag dem bråka. Bråka hemma i Kanada. Mamma gråta och pappa vara helt stila i blicken och i kroppen, som en staty. Han var en idioit. Jag ville här ifrån. Min mobil låg jämte mig i sängen, jag tog den i min vänstra hand och låste upp den med ett drag över skärmen. Jag gick in på meddelanden och tryckte upp min och Justins konversation, som inte var speciellt lång – tyvärr.

Justin, vill du göra mig en tjänst?

Jag väntade irriterande på ett svar.

Beror på vad det är.

Jag log över det faktum över att hans hade svarat, då jag inte hade trott att han skulle göra det. Jag kliade mig lätt i bakhuvudet och reste mig upp ur sängen.

Kan du hämta mig på sjukhuset? Jag orkar inte vara kvar här. Ända sedan jag hade vart liten hade jag haft otroliga humörsvängningar och ”svängningar” över huvud taget och jag påverkade väldigt lätt av andra. Mamma och pappas bråk hade lett till en ny sväng.

Du ska väll inte hem förens först imorgon? Jag svarade irriterande. Sen när bryr han sig om vad man ska göra?

Hämta mig bara, nu. Jag går ner.

Jag tog min väska och mina grejor jag hade i rummet. Byte om till ett par shorts och ett vitt linne. Att jag inte hade fått i min någon mat, som hade stannat i kroppen kändes. Dock hade droppet jag fått här hjälpt mig. Jag var fortfarande en aning yr, men jag ville inte vara kvar här. Jag gick ut ur rummet och jag visste att jag var tvungen att passera väntrummet, där mamma och pappa var, så jag tog på mig en stor stråhatt, som jag av någon anledning hade med mig. I min hand tog jag det senaste numret av ELLE och höll fram för ansiktet. Hoppas nu bara ingen såg att det var jag. Trots det faktum att jag inte hade fått ett svar på om Justin skulle komma och hämta mig, kände jag bara på mig det. Jag visste att han skulle stå ute på parkering med sin svarta Range Rover lutade mot huven och vänta på mig. Jag bara viste det. Irritationen över mamma och pappa var fortfarande stor och jag hade ingen vidare större lust att åka hem. Så vart skulle jag ta vägen?

 

Precis som jag hade anat stod Justin utanför sjukhuset, lutad mot huven i svarta brillor och tittade på mig. Han log när han såg min komma och gick och möte mig.

”Jag tar den där. ”Han tog min väska jag hade på axeln och la i den i sin bi. Han öppnade sedan bildörren åt mig och jag hoppade in. Lukten av Justins parfym träffade mig och jag himlade med ögonen, den luktade himmelskt.

”Så Miss. Bad, vart ska du? ”Justin satte sig i bilen och startade den.

”Miss. Bad, haha.” Vart jag skulle kunde jag inte svara på, så jag ignorerade det.

”Rue, vart ska du?” Jag svalade hårt.

”Ehm, juste jag vet inte vart jag ska. Jag har inte riktigt någonstans att ta vägen.” Jag tittade ner emot min mobil, klockan var nästan halv nio, jag skulle behöva någonstans att sova.

”Vaddå, ska du inte hem?”

”Jag vill inte hem.” Justin började köra ut ifrån parkeringen. I en riktning jag inte kände igen och jag hade inte någon som helst aning om vart vi var påväg. Justin satte på radion och passade nog sattes One Time med Jason Bieberle på. Jag vågade inte fråga om han igen, för att jag var rädd att han skulle bli arg. Jag hade fått den känslan förra gången jag hade nämnt han på sjukhuset, att Justin blev arg när man pratade om honom. Jag förstod dock inte varför. Det var som att man träffade en öm punkt.

 

Vi körde en stund under tystnad, förutom radion som endast spelade låtar med Jason, för tillfället. Justin ansiktsuttryck gick inte att tyda.

”Så här bor jag! Du kan slagga här inatt om du vill, mina föräldrar är bortresta. Vi kan beställa pizza eller något.” Jag vaknade upp ur mitt tänkande och tittade framför mig. Framför mig var ett gigantiskt vit hus. Det såg ut som ett hus i en film, perfekt!

”Woo vad fint!” Vi klev ut ur bilen och snart hade var vi inne i huset.

”Du Rue. Jag vill prata om en sak med dig.”

”Jaha okej, vaddå?”

”Du vet han där Jason Bieberle?” 


Efterlång vänta är det här. Inte hunnit läsa igenom det. 

KOMMENTERA! 


Date: 2013-01-05 | Time: 14:27:49

Filed under: Annat
2

Förlåt

Förlåt för verkligen kass uppdatering det senaste. Men nu när det är lov vill man bara vara med sina vänner och att skriva har jag helt nästan glömt bort. Men imorgon lovar jag att jag sak börja skriva på nästa kapitel, jag har verkligen en idé om hur jag ska göra allt och jag hoppas att ni kommer att gilla det. Jag hoppas även att ni har förstånde för om bloggen har vart tom. Jag gör mitt bästa. 
 
Kram Lina! 

Date: 2012-12-27 | Time: 18:14:47

Filed under: Trust is something you have to earn.
18

Chapter 7 – Sick

Tidigare: Jag kände mig lik hennes pappa, trots att jag inte kände han alls. Jag hade inte ens sett han. Men han hade vart otrogen mot sin fru, som han antagligen älskade över allt annat. Och jag hade vart otrogen mot min tjej, Annie, som jag också älskade överallt annat. Eller jag tror jag gjorde det. Om jag var otrogen måste det vara tecken på att jag inte gjorde det. Jag kände mig skyldig. Jag hade aldrig tidigare känt mig skyldig för det jag hade gjort mot Annie, förens nu när Rue var här. Vad gjorde hon med mig?


 

Rues perspektiv:

”Baby, baby, baby, ooh.” Låten som Justin hade sjungit i duschen, kunde inte sluta spelas upp i mitt huvud. Hans röst hade vart helt perfekt för låten och det lätt nästan som om att det var hans egna. Undra om låten fanns på spotify? Jag la mig ner i min säng på mage, med min dator framför mig, skrev in “baby” i sökfältet och tryckte på enter. Det kom upp en hel rad med olika alternativ. Jag tryckte på den som stod högts upp som det stod att en kille vid namn Jason Bieberle. Jag tryckte sedan på hans namn för att få upp fler låtar och där fanns hela två album. My world och My world 2.0. Låten baby var den som Justin hade sjungit och när jag tänkte efter lät Justin och Jason väldigt likt. Nästan lite för likt. Jag sökte efter information om Jason Bieberle på google men det fanns knappt någon information. På wikipedia stod det endast att det var en kanadensisk sångare, född 94 och hade släppt två album. Det fanns endast jätte suddiga bilder på honom och dem kunde man knappt se hur han såg ut. Jag kunde endast urskilja att han hade otroligt fina käkben och bruna ögon. Precis som Justin. Jag gick nu in på youtube för att leta efter en musik video men det fanns inte en enda. Det fanns inte heller någon twitter och bilderna på tumblr var dem samma som jag hade sett på google. Vem var den här Jason Bieberle egentligen?

 

”Rue, det är dags att gå upp nu!” Mammas röst var ilsken och förbannad. Jag hade legat hemma sen i onsdags i magsjuka. Efter festen hade jag insjuknat och mamma var irriterade över både det ena och det andra. Dels för att jag hade missat skolan och för det andra för att jag hade vart på fest och inte kommit hem. Men mest för att jag inte hade hört av mig. Hon hade vart på att ringa polisen, men Courtney hade precis hunnit stoppa henne. Jag hade sagt till Court före festen att jag skulle dit och eftersom hon hade vart bra mycket värre än mig när hon var i min ålder, visste hon att det inte var någon fara med mig. Hon var erfaren.

 

Klockan var strax efter elva på fredag morgon och jag hade äntligen slutat spy upp allt jag stoppade i min. Jag reste mig ostadigt upp ur sängen och gick nästan haltandes bort till mitt badrum. Min mage skrek av mat men jag var inte sugen för fem öre. Jag ville bara sova, men jag hade en hel hög med läxor att ta tag i, så det fanns inte på kartan.  Mitt hår stod åt alla hål och kanter så att sätta upp det i en bulle var det ända rätta. Jag borstade mina tänder och gick sedan ut till mitt rum igen för att räkna matte. I vanliga fall var matte inte det minsta svårt, men idag stod det stil. Helt stil. Hela jag skakade och jag kände mig yr.

”Mamma!” Två sekunder senare stod mamma i min dörröppning. Trots att hon var sur på mig var hon så rädd att jag inte mådde bra.

”Vad är det?” Hon tittade rädd på mig. Jag skakade på huvudet och kände att jag var nära på att tuppa av. Vad var det med mig?

”Vi får ta dig till ett sjukhus. Det är inte normalt det här, kom.” Mamma hjälpte mig upp på bena och ut i bilen. Courtney hängde också med och inte alls kort där efter befann vi oss på Keck Hospital of USC.

 

Doktorn sa att jag hade åkt på en matförgiftning och med lite medicinering och en natt på sjukhuset så skulle det gå över. Mamma och Courtney hade både vart tvungna att åka iväg, mamma till jobbet och Court till ännu en intervju till att bli assistent, så jag låg helt ensam i ett rum på ett gigantiskt sjukhus, jag aldrig tidigare hade vart på. Lukten av sjukhus hatade jag. När min mormor hade dött när jag var nio hade jag spenderat nästan en hel vecka där, så lukten påminde mig endast om döden. I min hand höll jag det senaste numret av Elle Magazine och på bordet jämte mig en kopp av samma kaffe som jag hade druckit med Justin häromdagen. Tankar om Justin ledde till tankar om skolan. Jag vill knappt veta hur mycket jag har missat i skolan denna vecka. Hur i hela världen skulle vi bli klara med den där intervjun tills idag? Tänk om jag skulle få underkänt? Då fanns det inte en chans i världen att jag skulle komma in på Yale? Att ha ett A i engelska var ett måste, något annat fanns inte på kartan.

Jag vred mitt huvud på min kaffekopp och tog ett stadigt mot den. Samtidigt slängde jag en snabb blick mot klockan som hände på vägen, kvart i två. Engelskan lektion skulle snart börja. Jag måste veta hur jag ska göra.

 

Justins perspektiv:

”Ah det är Justin.”

”Hej Justin. Är du i skolan?” Rue mjuk, vänliga, ljus och lätt röst hördes i andra endan av telefonen.

”Åh hej Rue. Hur är det med dig? Ja jag är i skolan, för omväxlings skull.” Jag skrattade lätt av mig egna skämt.

”Jag ligger på sjukhus, men ann…”
”På sjukhus?! Det låter allvarligt, vad är det med dig?” Jag kunde inte låta bli att låta min röst låta lite rädd. Hoppas det inte var något farligt med henne.

”Det var matförgiftning, men jag är på bättringsvägen.” Hennes röst lät glad och positiv.

”Kyra på dig. Vilket sjukhus ligger du på förresten? Men varför ringde du?”

”Tack, Justin. Keck Hospital of USC. Jo vår intervju du vet? Hur ska vi göra med den. Det finns ju inte en chans att vi hinner bli klara tills idag.”

”Juste. Den ska vara klar idag. Jag vet inte? Jag får la prata med henne och kolla om vi kan få lite längre tid på oss.”

”Ey, Justin. Är det din tjej eller?” Eric och Dixon kom upp bakom mig och slog till mig på axlarna. Jag var så inne i konversationen med Rue att jag hoppade till.

”Jag ringer dig sen, hejdå.” Jag la på och vände mig mot grabbarna. ”Det var morsan. Och Rue är fan inte min tjej. Ni vet att jag inte håller på med förhållande. Det är överskattat.”

”Bra svar, bror. Kom så drar vi.” Jag ville mer än gärna dra och kröka och ligga, men jag ville hjälpa Rue med intervjun och göra så hon fick ett bra betyg – jag var tvungen att tala med Mrs. Smith.

”Jag måste på lektionen, men vi ses senare.”

”Sen när är duktig, Bieber. Du hatar skolan och allt som har med den att göra. Skärpa dig.”

”Men du vet ju hur mina föräldrar är, Eric. Jag har fan inget val. Vill ni inte att jag ska hänga med till collage i höst eller?”
”Jo fan. Men en lektion gör la inte så mycket?” Jag orkade inte diskutera. Jag bara vände på klacken och gick emot klassrummet. Det var synd att inte Rue var här för jag orkade inte sitta jämte Liam, då han var likadan som Dixon och Eric för tillfället, varför höll dem på hela tiden?

 

Engelska lektionen höll på i evigheter, kändes det som och jag ville bara ut därifrån. Det var fredag och jag hade var i skolan varje dag den här veckan, jag förstod inte hur folk klarade av det. När klockan äntligen ringde ut, var jag och van först ut, men vände snabbt när jag kom ihåg att jag skulle prata med Mrs. Smith. Hennes röda läppar putade och hennes parfym stank. Jag svalade hårt för att inte låta min lunch hamna på golvet och log sedan emot henne.

”Mrs. Smith.” Hon vände sig om och log som en sol och stank som en soptipp.

”Det finns ingen möjlighet att jag och Rue skulle kunna lämna in nästa vecka? Hon har åkt på matförgiftning och har vart sjuk sen i onsdag.”
”Nämen herregud! Mår hon bra, stackars liten.”

”Hon har la mått bättre, men är det okej? Kan vi lämna in på typ tisdag?”
”Lämna in när ni är klara. Huvudsaken är att Rue blir frisk. Ingen rolig start i L.A hon fick inte.” Jag log och sprang fort därifrån. Jag hade blivit yr av hennes illa luktande parfym och behövde ett glas vatten. Jag gick in på killarnas toalett och tog en plastmugg som hängde på väggen, i en aluminiumhållare, och fyllde den med vatten. Jag drog upp min mobil ur fikan och skulle precis gå in i kontaktlistan för att ringa Rue, när den dog. Helvete. Jag gick snabbt bort till mitt skåp för att ta ut mina saker och leta efter en laddare, men jag hade givetvis glömt den hemma, just my luck. Jag gick ut till min bil och satte mig i den, irriterade. Jag var tvungen att berätta för Rue, så det fanns inget annat än att åka till sjukhuset och berätta. Jag tryckte ner gaspedalen och körde iväg ut från parkering och emot sjukhuset.

 

Jag körde upp utanför det stora sjukhuset och många jobbiga minnen spelades upp. Sista gången jag hade vart här hade jag vart nära döden och gången före hade Jazzy vart det. Sjukhus var något jag helst höll mig borta ifrån och om det hade vart någon annan tjej som låg där inne, hade jag inte gått in, vill jag lova. Jag parkerade bilen och gick sedan igenom entrén och gick fram till receptionen, frågade efter Rue Adams och dem gav mig hennes rum. Receptionisten var bara några få år äldre än mig och såg helt okej ut. Vad gjorde hon på ett sjukhus som receptionist och inte i Miami och festade? En del människor var verkligen knäpp. Jag tog hissen upp till Rues rum och var där på 30 sekunder. Rue låg med ryggen till när jag kom in i rummet. Hon tittade ut genom fönstret och hur hennes data spelades tyst musik.

”Rue.” Hon ryckte till och vände sig om. Hon såg förvånansvärt bra ut för någon som har haft matförgiftning.

”Hej Justin, vad gör du här?” Hela hennes ansikte såg otroligt förvånat ut.

”Min mobil dog, så jag kunde inte ringa. Jag ville bara säga att Mrs. Smith sa att vi kunde lämna in när du mådde bättre, alltså när som helst, knäpp som hon är. Så ta den tid du behöver på dig.”

”Puuh. Vad skönt. Har vart så orolig hela dagen.”

”Ah men det är lugnt, så du kan lägga det bakom dig nu. Hur mår du?”

”Bättre, tack. Jo Justin det var en sak jag ville fråga dig.” Jag nickade. ” Vet du vem Jason Bieberle är?”

Jag fick en stor klump i min mage och drabbades av panik. Vad skulle jag svara? 


Vem är Jason Bieberle egentligen? Vad tror ni? KOMMENTERA 

Sådär ja! Vad tycker ni? Har inte hunnit läsa igenom det, så det kan vara lite fel och sådär överallt så säg till så fixar jag det. 

 

 


Date: 2012-12-16 | Time: 21:35:00

Filed under: Trust is something you have to earn.
15

Chapter 6 - Secrets

Tidigare: Jag kände en arm runt min midja och vände genast mitt huvud emot gestalten som låg jämte mig. Justin låg tätt bredvid och sov som en stock. Hans huvud låg lätt placerat vid min nacke och hans andedräkt, som inte var speciellt fräsch, gjorde att jag fick gåshud.  Jag kunde inte låta bli att le. Men i samma sekund såg jag klockan och insåg att jag hade missat halva skoldagen, helvete! Jag slog hårt till Justin på armen och han satte sig upp med ett ryck. Han tog en hand mot huvudet och man såg hans smärta – han var bakis.

”Vad i helvete Rue! Vad håller du på med?”

”Vi har missat halva skoldan, vi måste iväg nu.” Han höjde ögonbrynet, som om att jag var dum i huvudet.

”Det är okej. Vi har bara en lektion kvar ändå och det är engelska, vilket vi lika gärna kan göra här hemma.” Han hade rätt. Dock kände jag mig skyldig som inte hade ringt och sagt att jag inte kom till skolan. ”Jag har rätt, erkänn det bara.” Jag nickade. ”Så prinsessan sov du gott i min famn eller? Det verkade som att du trivdes.” Han hade rätt, jag hade aldrig sovit så skönt i hela mitt liv, men det ville jag inte erkänna.

-

 

 ”Tack, Justin. Har du någon aning om hur mycket folk det var här igår?” Jag tittade på Justin och skulle precis slänga ut mig 150 personer, men Justins blick sa nej och jag förblev tyst.

”Inte mer än vanligt. Femtio kanske? Ganska lugn kväll.” Justin var bra på att ljuga, det var ingen tvekan om den saken. Mr. Jones nickade tackande och gick sedan ut.

”Så prinsessan. Jag ska ta en dusch, hänger du med?” Jag tittade förvånat på honom, vad skulle jag svara?

Rues perspektiv:

Justin log emot mig och tittade bort emot badrummet, som jag igår hade bytt om i. Han la sin hand på mitt lår och slickade sig om läpparna. Han var riktigt snygg och det var svårt att motså att bara slänga sig runt hans hals och kyssa han, men det var inte jag. Jag var inte tjejen som kysste en kille jag inte borde, eller rättare sagt en kille jag inte kände. Jag hade bara kysst killar jag hade dejtat och vart tillsammans med. Justin hade jag enbart bråka med i stort sätt.

”Jag kan fixa frukost, så duschar du.” Han såg besviket på mig.

”Det är du som missar något, babe.” Han smekte mig kind och reste sig upp. Han drog av sig sin tröja och jag kunde skåda hans bruna mage, som hade ett perfekta sexpack. Jag svalde hårt för att inte lämna ifrån mig en suck. Hans blick for emot mig och han log.

”Det är du som missar något ”- lögn, men de var det bästa jag kunde komma på att säga. Jag visste inte ens vad han riktigt menade med det han sa, jag bara spelade med. Jag reste mig ifrån den otroligt bekväma sängen, jag hade spenderat natt i och gick emot Liams stora hus. Det luktade unket av alkohol och spya och trots att jag hade vart relativ nykter kunde jag inte låta bli att spyfärdig. Jag höll andan och sprang in köket, där jag såg Dixon och Eric stod, med varsin tjej vid sidan.
”Rue, läget?” sa Liam och sköt fram ett glas, med vad jag tror är vatten, till mig. Jag tog en klunk och insåg att jag hade fel. Det var vodka. Jag kunde inte spotta ut det, då dem skulle se mig som en tönt, så att svälja var det enda jag kunde göra. Det brände till i halsen och jag kände den otroligt beska smaken. Hur kunde folk tycka det var gott?

”Vart är Justin?”

”Poolhuset.” svarade jag som ingenting.

”Han klarade fan det. Trodde inte att han skulle lyckas få dig i säng, haha.” Sa Dixon och nickade imponerat.

”Ursäkta?” Jag fick känslan av att dem hade gjort ett vad om mig, eller något liknade.

”Det var inget.” Dem båda försvann illa kvickt ur köket och jag stod själv kvar i köket. Vad hade dem nyss sagt? Jag tog med mig en skål med frukt som stod på diskbänken och gick med förbannade steg ut till poolhuset igen. När jag kom innan för dörren, blev som förstenad. Justin stod i duschen och sjöng. Sjöng som en gud. När han hade sagt att han gillade att sjunga hade jag inte riktigt mig tänk att han kunde sjunga. I alla fall inte såhär bra. Varför hade inte grabben skivkontrakt? Det blev snart tyst och Justin kom ut med en handduk virade runt midjan. Han log som en sol emot mig och försökte skaka bort det blöta ifrån håret. Vilket jag lyckades få på mig. Han skrattade åt det hela och drog sedan på sig ett par kalsonger och ett par shorts över dem. En tröja verkade han strunta i.

”Justin var det du som sjung nyss?” Jag såg hur han drabbades av en lätt panik och tittade bort ifrån mig.

”Ah.” Sa han generat.

”Du sjunger ju jätte bra! Du borde bli artist.” Han tryckte sina läppar hårt mot varandra och sneglade upp mot mig.

”Säg det inte till någon.”

”Säga vad? Att du kan sjunga?” Han nickade. ”Men Justin det är ju direkt inget att skämmas över? En kille som kan sjunga är ju bland det bästa som finns. Tjejer tycker ju att det är skit sexigt.” Han log åt det sistnämnda. Han kliade sig lätt på sin under arm och gick sedan och satte sig i sängen.

”Det är bara det att om grabbarna skulle få reda på det, skulle dem typ kasta ut mig ur gänget. Att kunna sjunga anses vara töntigt. ”

”Du ska inte bry dig om vad andra tycker Justin. Det är vad du tycker som är det viktigaste.” Peppade jag han med.

”Du vet inte hur där är här Rue. Man måste bry sig om vad andra tycker.” Jag hade verkligen mycket att lära. Inget här i L.A var som hemma i Stratford, vilket blev jobbigare för var dag som gick.

”Jag tror inte att det spelar någon roll vart du befinner dig på jorden, Justin. Eller rättare sagt i Universum det är alltid vad du tycker som är det viktigaste.” Han skakade på huvudet och det blev tyst. En jobbig tystnade som jag inte visste hur jag skulle bryta. Melodin som Justin hade nynnat och sjungit på spelade upp sig om och om igen, uppe i huvudet på mig.

”Så Justin. Den här intervjun. Ska vi fortsätta med den nu?” Bröt jag den jobbiga tystnaden med. Han ryckte på axlarna och tog ett äpple ur skålen, jag hade haft med mig.

”Visst.”

”Så Justin, vad brukar du göra på helgerna?” vilken dum fråga, som att det var viktiga att ha med i en intervju?

”Mina vardagar och helger ser typ likadan ut. Förutom att jag är i skolan ibland på vardagar då. Men annars ser dem la typ ut som dem senaste timmarna har gjort och du har ju vart med, så jag behöver la inte beskriva i detalj?”

”Okej. Så du och dina vänner…brukar ni göra något speciellt?” Han tittade på som om att jag var dum i huvudet.

”Nej inte vad jag vet. Eller hur menar du?”

”Nä berätta du, jag känner ju inte dig direkt.”

”Nej det gör vi inte. Vi är la som alla andra polare? Super och ligger?  Vad gjorde ni i Stratford egentligen?” Jag visste knappt själv svaret. Vad gjorde vi? Jag pluggade och lyssnade på musiken. Dem som var lite mer coola gjorde som Justin och dem. Jag bestämde mig för att rycka på axlarna, var det bästa svaret. ”Vad tänkte du på?”

”Vi brukade ibland typ slå vad om ligg och sånt-” ljög jag. Han kanske skulle för säga sig om jag sa det här?

”Woo, badas! Det har jag gjort sen jag var typ, 14. Inte nytt direkt.”

”Så ni gör det fortfarande?”

”Haha ja.”

”Om mig?” Jag tittade ner på det vita påslakanet jag satt på och blundade. Jag kände Justins blick bränna i mitt huvud och jag blev rädd för att möta hans blick.

”Vad pratar du om Rue?”

”Dixon och Eric sa att dem aldrig trodde att du skulle få mig att ligga med dig, typ? Slog ni ett vad om mig?” Jag vågade titta upp på honom nu och knöt mina nävar.

”Jag har inte slått vad om dig, Rue. Jag har inte ens haft en tanke på att ligga med dig. Okej där ljög jag-” Jag kände hur jag blev röd om kinderna och tittade ner igen. ”Men jag har inte slått vad. Dem två har säkert gjort det. Men dem är efterblivna så strunta i dem.” Det han sa lät sant och jag bestämde mig för att tro på honom.

”Förlåt. Det var inte meningen att döma dig sådär. Förra gången jag gjorde det, blev jag ju lämnade själv… förlåt.” Han skrattade till och log emot mig.

”Det är okej. Du är inte den första att döma mig, vill jag lova.” Jag drog mig bakåt i sängen och satte mig emot den vita säng gaveln och kröp ner under täckte. Jag frös.

 

 

Justins perspektiv:

Jag hade ljugit mot Rue. En tjej som förtjänade mer än mina dumma lögner, vilket jag visste mer än väl. Trots det kunde jag inte med att berätta sanningen. Att jag faktiskt hade slått vad om att ligga med henne innan jullovet var sant, men det var en spärr jag hade inom mig. En spärr jag hade haft sedan 14 års ålder. Man berättade inte för någon tjej man hade slagit vad om, att man hade gjort det. ALDRIG. Jag hade tidigare inte ens känt att jag vill berätta det för någon. Men när Rue tittare på en med sina bruna ögon blir man knäsvag och vill berätta.Rues leende fick mig att le. Hon var ödmjuk och snäll mot mig, trots att jag var en idiot som hade försökt ligga med henne två gånger dem senaste timmarna. Hon var för blåögd för att se hur jag verkligen var. Dock kan jag erkänn att jag inte var som jag brukade i hennes närhet. Hade hon vart det minsta annorlunda, jämfört med hur hon är, hade jag redan legat med henne. Men med Rue var det något speciellt som satte upp en sköld. En sköld som gjorde att jag  inte kunde. På Rue försökte jag, men när det inte gick, la jag ner.  Jag ville av någon anledning i såra henne. Det har aldrig hänt förut.

”Rue, nu får du berätta något om dig själv.” Hon tittade upp från sina naglar som hon höll på att skrapa bort svart nagellack ifrån. Hon tog några sekunder för att tänka.

”Ja du. Vad finns det att berätta? Jag vill gå Yale efter High School. Eller jag ville det innan i alla fall.”

”Oj du satsar högt! Varför innan och inte nu?” Hon ryckte nonchalant på axlarna och kliade sig vid hårfästet.

”Min pappa gick där och han har alltid sagt att det var den bästa tiden i hans liv och att han aldrig har lärt sig så mycket som då. Men nu när han var en stor jävla idiot emot våran familj är jag lite osäker.” Varför berättade hon sådant här för mig? Trots att hon inte var från L.A hade hon vart här tillräckligt länge för att veta att jag inte var någon man kunde lita på.

”Du är stark som vågar berätta, Rue. Jag hade aldrig klarat av det.”

”Pröva. Vad kan hända?”

”Vad kan hända? Alla i hela skolan kanske får reda på det?”

”Ja för jag har ju så många vänner att berätta det för, här. Och tror knappats att mina vänner i Kanada bryr sig.” Hon hade rätt i det hon sa och att lätta på hjärtat ska ju tydligen vara bra.

”Vad ska jag börja?” Jag berättade allt om Jim för henne och allt om det mina föräldrar hade gjort, sagt och det vi hade kommit överens om. Berättade om hur länge jag hade gillat att sjunga och det faktum att jag faktiskt alltid hade velat bli en sångare. Men lämnade ute delen om att jag hade faktiskt hade slått vad om att få henne i säng. Då jag fortfarande jobbade på det. Trots att jag tyckte bra om Rue och inte ville såra henne, var att ligga med henne ett måste. För mitt eget bästa. Det var förvirrande det här. Jag var tvungen att få henne i sängen, vilket jag mer än gärna ställde upp på. Men jag ville absolut inte såra Rue, då hon har blivit tillräckligt sårad av hennes pappa. Jag kände mig lik hennes pappa, trots att jag inte kände han alls. Jag hade inte ens sett han. Men han hade vart otrogen mot sin fru, som han antagligen älskade över allt annat. Och jag hade vart otrogen mot min tjej, Annie, som jag också älskade överallt annat. Eller jag tror jag gjorde det. Om jag var otrogen måste det vara tecken på att jag inte gjorde det. Jag kände mig skyldig. Jag hade aldrig tidigare känt mig skyldig för det jag hade gjort mot Annie, förens nu när Rue var här. Vad gjorde hon med mig? 


Kort kapitel men ingen fantasi idag. Sitter liksom fast lite. Behöver er hjälp med vad som ska hända, kommentera.

Jullov snart och jag ska göra mitt bästa för att uppdatera så bra som det går. Men tills dess. KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA. 

 

Blir INGET kapitel innan jag har fått 10 kommentarer! 


Date: 2012-12-14 | Time: 19:06:41

Filed under: Annat
1

Nytt!

Eftersom jag startade en ny novell för inte sålänge sen, kände jag att en ny design skulle vara bra och titta vad jag har fixat! Eller ja rättare sagt Mikaela, ni hittar henne i menyn. Super duktig tjej som säljer super fina designs för inte alls mycket pengar. Check in det! 
Förövrigt håller jag på med chapter 6 nu. Har fastnat lite, men jag gör mitt bästa. Kommer antaligen upp senare ikväll eller imorgon. Så till er läsare, vad tycker ni ska hända? Vill ha eran förslag, så KOMMENTERA! 
 

Date: 2012-12-11 | Time: 23:08:37

Filed under: Trust is something you have to earn.
11

Chapter 5 - Party like theres no tomorrow

Tidigare: ”Justin. Du får fan köra hem mig. Eller nej du får köra mig till skolan.” Justin vände sig irriterat om och tittade på mig.

”Ta en taxi eller något. Jag har bättre för mig än att vara din privata chaufför.” Mina tankar: killar.

”Är du seriös? Nej du ska fan köra tillbaka mig till skolan och skriva den här jävla uppgift också. Jag vill ha godkänt!” Han suckade.

”Gumman det funkar inte så här. Du får ringa efter en taxi, som jag sa.” Han gick fram emot mig och strök mig över kinden. ”Du klarar det babe.” Han flinade åt mig och gick åter igen bort till sina vänner. Jag bet ihop hårt och kände för att slå till honom. Idiot.

Justins perspektiv

Rues ansiktsuttryck var fast i min näthinna, besvikelsen och hennes nästa lite rädsla, spolades om och mig igen upp för mig i huvudet. Varför gjorde det? Jag kände knappt bruden och jag kunde inte få henne ur huvudet?

”Justin! Liam kör ikväll. Är du på eller?” Jag släppt Rue i bråkdelen av sekund för att kunna svara på Dixon lättafråga.

”Självklart! Sen när står jag över alkohol, tjejer, ligg och allt där i mellan? Dum fråga.” Eric och Dixon förstod det i samma sekund som jag hade sagt det. Dem hade inte behövt fråga.

”Vi drar dit nu. Come on.” Klockan var inte ens halv två på dagen och vi skulle reda börja kröka. Jag som hade lovat mamma och pappa att jag skulle vara duktiga och höja mina betyg i skolan, sista året. Men fester och tjejer var bra mycket mer lockande, än att läsa Mr. Fitz kurs i biologi som sög.

 

Jag, Dixon och Eric gick bort emot min bil som stod parkerade några meter ifrån stranden. Jag satte mig i förarsätet och väntade på att dem andra två hade hoppat in, så att vi kunde köra iväg. Dixon kopplade in sin svarta Iphone 5 och satte på musik. Die young me KESHA.

”Bög musik, Dixon!” klagade Eric ifrån baksätet och satte på sig sina svarta Ray-Ban glasögon. Jag suckade åt deras otroligt töntiga argument och lät min tankar åka tillbaka till Rue. Varför Justin? Varför tänkte du på henne? Jag var nästan lite irriterad på mig själv för att jag lät min tankar hamna på henne istället för vem som skulle bli mitt ligg förkvällen. Fan.

 

När vi svängde in på Liams framsida var det tyst – ingen var hemma. I vanliga fall brukade man höra Liams småbröder bråka och lika så hans föräldrar. Liam kom ut genom dem stora dubbeldörrarna som var deras huvudingång och log. Han gick emot oss och gjorde den typiska grabbhälsningen med oss alla tre och visade sedan att vi skulle gå in i hans otroligt stora hus. Det syntes att hans pappa var känd. Vi gick in i hans vardagsrum och satte på musik och drog sedan fram alla möjliga sorters spritsorter på tv-bordet och körde öl-spelet.

”Vi drar hit din tjej, Justin!” föreslog Dixon och Eric, när vi alla hade blivit lite berusade.

”Min tjej?” Jag var lika förvånad som när jag hade fått ett B på ett engelskaprov här om dagen.

”Rue. Du drog ju fan med henne till din favorit glasscafé.” Jag kände att jag fick lite röda kinder och tog en rejäl klunk av min, redbull vodka.

”Hon är mitt min tjej.” Dock var det andra dem hade punkterat helt sant.

”Jag drar hit henne.”

”Hur fan då? Du har ju knappts hennes telefonnummer?” Svarade jag övertygande.

”Nä Justin, det finns ju inte direkt sidor där du kan söka upp numer. Tönt.” Jag insåg att jag hade förlorat och tog en till rejäl klunk av min dricka. Dixon och Eric gick iväg ifrån mig och Liam. Dem gick in till köket och jag hörde hur dem första signalerna gick fram. Jag var nästa lite nervös och ville helst bara sjunka genom jorden. Varför hade jag inte kört hem henne innan? Hon förtjänade ju bättre än att få åka med en pedofil till taxichaufför till skolan och sedan även hem. Fan vilken idiot du är ibland Justin. Tankarna som virrade runt om kring uppe huvudet, gjorde mig förvirrad. Jag har aldrig fått skuldkänslor över att ha lämnat en tjej förut. Jag knöt min högernäve och gick in till köket och ställde mig framför Dixon och Eric, som blev förvånade.

”Kommer hon?” Dem nickade instämde och jag insåg snabbt att jag skulle vara tvungen att be om ursäkt, för mitt bete tidigare idag. Detta skulle bli första gången jag bad om ursäkt till en tjej.

 

Trots det faktum att det var tisdag och skoldag imorgon, var det över 120 personer i Liams hus nu. Klockan var strax över 10 och musiken dånade en aning för högt ur dem svindyra högtalarna, som var utsprida över hela deras tomt. Jag hade druckit en aning för många glas av vodka och redbull och det hade börjat snurra rejält nu.

”Justin, tack för igår!” Jag vände mig, på tok för fort om och såg blondinen från igår stå bakom mig. Ett par kort, korta short och en magtröja prydde hennes kropp och hennes blonda hår var slarvigt lockat.

”Visst.”

”Vad sägs som att score again?”Hon log flörtigt mot mig och om det inte hade vart för att jag var tvungen att hitta Rue hade jag lätt haffat på det.

”Tyvärr inte nu, senare kanske.” Jag släppte vår korta konversation och gick på jakt efter Rue, som jag inte hade sett under hela kvällen. Folk hade börjat komma redan vid halv 7, så hon borde vara här nu. Jag såg Liam och Dixon stå och prata med några tjejer och gick fram emot dem. Rädd för att låt för desperat funderade ja en stund på hur jag skulle lägga fram det jag undrade, vilket var: Har ni sett Rue?

”Så losers, har ni sett ’min tjej’ som ni ringde innan? Eller bangade hon?” Liam nickade och tittade bort emot den stora ingången. Där stod hon med lockigt brunt hår och en fin vit klänning. Jag visste att jag inte kunde gå bort till henne med än gång, då Dixon och Liam skulle anse mig som en tönt då. Jag gick istället in i köket för att fixa mig en till dricka och en till Rue, som hade vart tom hänt när jag såg henne. Jag fyllde en mugg med vatten till mig, då jag kände att jag behövde nyktra till och en mugg med cider till Rue. Jag lutade mig bakåt för att se om Dixon och Liam hade någon koll på mig – det hade dem inte. Jag gick ut till den stora huvudentrén där Rue tidigare hade vart, med där var hon inte. Fan. Jag gick istället ut till poolen som låg på baksidan och såg henne. Hon höll på att ta av sig sin klänning för att hoppa i poolen. Snabbt började jag springa bort till henne för att stoppa henne.

”Rue!” Hon vände sig hastigt om när hon hörde sitt namn och tittade åt mitt håll. Hennes ansiktsuttryck blev genast dystert när hon hade sett mig och jag blev arg på mig själv, igen. ”Rue, kan vi prata?” Hon rynkade ögonbrynen och la vikt på sin högra höft. Jag förstod själv ironi i det jag sa. Men det var något med henne som ville att jag sa förlåt. ”Snälla?”

”Okej.” Jag sträckte henne en vit handduk som hon virrade om sig och gick sedan bort en bit från poolen, som var full med människor. Vi gick bort emot Liams pool hus och stängde in oss där. Allt ljud som hade vart omkring en det senaste timmarna, stängdes nu av och det blev genast lugnare uppe i mitt huvud.

”Här, förresten.” Jag sträckte fram muggen med cider i och hon tacksamt emot det.

”Vad är det för något?” Hon sniffade på det och tittade med frågandes ögon upp emot mig.

”Cider.” Hon log och tog en klunk. Jag slog mig ner på sängen som fanns placerad i pool huset och gjorde en gest att Rue skulle göra detsamma. Hon drog bort sin handduk hon hade virrad runt kroppen, jag kunde inte låta bli att kolla in henne. Hon hade en riktigt snygg kropp. Hon drog på sig sin klänning och satte sig sen ner.

"Damn she's hot!"

”Så vad ville du prata om?” Egentligen var det en svår fråga. Jag ville be om ursäkt för mitt dåliga beteende. Men jag kände mig nästan skylig att berätta varför jag hade bettet mig så. Fast jag visste att jag inte kunde göra det, men samtidigt kände jag mig elak som ljög emot henne.

”Ehm jo. förlåt. Förlåt för att jag lämnade dig där på pirren. Jag skulle ha kört dig tillbaka till skolan. Antar att jag bara hade ett bad moment och jag lät det fall över dig, förlåt. Och jag menar verkligen det. Förlåt.” Jag tittade in i hennes bruna ögon och hon log emot mig.

”Tack. Hoppas bara du är medveten om att dem där jävla taxi resorna kostade mig halva mitt studiebidrag.”

”Jag ska betala dig tillbaka, jag lovar.” Jag kände skulden komma upp krypandes längs ryggraden och tittade ner på min mugg med vatten i. Jag tog en klunk och svalde sedan hårt. Lite ovanligt hårt för Rue vände blicken åt mitt håll.

”Du behöver inte betala mig i Justin.”

”Förlåter du mig?” Jag reste mig upp och ställde mig framför henne i sängen. Hon tittade upp på mig och jag ner på henne. ”Jag lovar to make it up to you.” Jag höjde mitt högra ögonbryn och bet mig hårt i läppen. Jag var kåt. Hennes blick fladdrade iväg till dörren som i samma sekund öppnades och Eric kom in.

”Oh Justin, var det inte du sa som att Rue inte var din tjej?” Jag skakade oförstått på huvudet. Varför trodde han det?

”Va?” Sa Rue.

”Du har ju lagt din hand på hennes axel. Precis som du alltid gjorde med Annie?” Jag svalade hårt. Tankar om Annie ville jag inte ha upp i huvudet. Definitivt inte nu.  Jag hade själv inte märkt att jag hade lagt min hand på hennes axel, men den passade där.

”Annie?” Frågade Rue och skiftade sin blick till mig.

”Mitt ex. Som jag var otrogen mot.” Det sista mumlade jag, så att ingen skulle höra.

”Vad sa du?” Inget mimade jag.

”Kan du dra eller, Eric? Gå och knulla någon förstaårs elev eller något.” Han log instämmande och gick sedan ut och lämnade mig och Rue ifred. Min blick föll emot Rue igen och jag kände att jag behövde ett ligg. Frågan var om hon skulle gå med på det? Eller om hon bara skulle hon banga, på grund av det jag hade gjort tidigare idag? Jag la min hand på hennes kind och tittade in i hennes blå ögon och bet mig i läppen, igen. Hon tittade på mig med en nervös blick.

”Jag ska gottgöra dig. Vad säger du?” Jag slutade titta in i Rues ögon och tittade istället på sängen hon satt i. Hon reste sig hastigt upp när hon förstod mitt förslag.

”Du behöver inte gottgöra mig Justin. Jag klarar mig. Och jag förlåter dig. Hejdå.” Hon försvann fort ut ur det lilla pool huset. Jag satte mig ner i sängen och satte armbågarna på mina lår och lutade huvudet mot mina handflator. Fan hon hade verkligen nobbat mig och bara stuckit. Vad var det med henne egentligen? Ingen nobbade Justin Bieber när det kom till att ligga.

Till min fördel hade hon lämnat kvar sin mugg med cider kvar, som enligt mig var som att dricka saft. Jag tog den och hällde snabbt i mig den, jag kände för att bli redigt full, igen. Jag lämnade kvar den tomma muggen och gick med hastiga steg ut ur huset. Utanför stod ett stort gäng med människor. Jag tog ens dricka och drack snabbt upp den, sen slängde jag iväg den och gick sedan i riktig mot huset. Det var bra mycket mer folk nu än när jag hade lämnat huset, för att prata med Rue. Det var omöjligt att ta sig fram, men efter att ha strulat med några första års tjejer och hälsat på några i min egen klass lyckades jag äntligen ta mig fram till köket, där all dricka fanns. Tack och lov. 

Rues perspektiv:

Jag stod och dansade med några killar, som tydligen skulle gå i min klass. Folk trängde sig som bara den och jag kände att jag behövde gå ut för att få luft. Jag gjorde mitt bästa för att ta mig fram, men efter att i stort sätt ha dragit bort människor ifrån min väg var jag framme. Jag gick ut på en stor terrass som hade trappor på vardera sida, som ledde ner till den stora poolen och pool huset, som jag och Justin hade befunnit oss i. Hade han försökt få mig att ligga med honom innan? Tänk om han hade blivit aggressiv och tvingat mig? då hade han ju tagit min oskuld. Jag skulle aldrig låt någon som Justin ta min oskuld, aldrig.

 

Jag ställde mig och lutade mig fram över räcket på terrassen och tittade ut över poolen. Det var inte speciellt mycket folk, eftersom alla var inne i huset. Jag såg Justin stå helt ensam och hälla i sig ännu en mugg med dricka. Höll han alltid på såhär? Hans kropp kan inte må bra av all alkohol och sådant. Helt plötsligt föll han bara ihop. Han låg som en talrik kräm ner på marken och hans ena hand var i poolen. Folket vid poolen, såg det hela som vardagsmat så jag kände mig tvungen att hjälpa till. Jag sprang ner till honom och lyfte upp hans huvud som låg på hans ena arm, som han hade under huvudet. Han var medvetslös, helvete. Jag lyfte upp hans tunga kropp och stöttade han på mig. Med tunga steg gick jag emot poolhuset. Han hade nu börjat reagera lite och jag hörde han mumla, tur det. Jag la han ner i sängen och hämtade ett glas vatten. Jag badade en trasa med vatten som jag tryckte lätt emot hans ansikte. Mamma och pappa hade inte alltid varit hemma när Court var in min ålder, så jag hade snabbt lärt mig vad man ska göra i sådana här situationer.

”Rue?” Sa Justin trött.

”Ja.”

”Vad fan håller du på mig? varför lätt du mig inte bara….” Han somnade om och jag kände själv hur mina ögon började gå i kors. Jag behövde komma hem och sova. Det var skola imorgon och mamma var säkert skit orolig. Jag öppnade kuvertväskan jag hade lagt i sängen. Skit också, jag hade glömt plånboken hemma och jag hade druckit. Enda chansen att komma hem var att gå och med tanke på att jag hade världens sämsta lokalsinne, var inte det ett alternativ. Jag gick bort till den lilla toan som fanns inne i pool huset och letade efter något jag kunde byta om till. Min vita klänning var fuktiga av dricka och svett och att sova i den, skulle inte vara skönt alls. Jag hittade till slut en stor blå skjorta, som antagligen tillhörde Liams pappa. Den fick duga. Jag drog av mig min klänning och bytte om. Sen tassade jag trött ut till sängen igen. Justin låg trött och sov med båda händerna under huvudet. Han snarkade lätt och pratade lite i sömnen.

Jag kände en arm runt min midja och vände genast mitt huvud emot gestalten som låg jämte mig. Justin låg tätt bredvid och sov som en stock. Hans huvud låg lätt placerat vid min nacke och hans andedräkt, som inte var speciellt fräsch, gjorde att jag fick gåshud.  Jag kunde inte låta bli att le. Men i samma sekund såg jag klockan och insåg att jag hade missat halva skoldagen, helvete! Jag slog hårt till Justin på armen och han satte sig upp med ett ryck. Han tog en hand mot huvudet och man såg hans smärta – han var bakis.

”Vad i helvete Rue! Vad håller du på med?”

”Vi har missat halva skoldan, vi måste iväg nu.” Han höjde ögonbrynet, som om att jag var dum i huvudet.

”Det är okej. Vi har bara en lektion kvar ändå och det är engelska, vilket vi lika gärna kan göra här hemma.” Han hade rätt. Dock kände jag mig skyldig som inte hade ringt och sagt att jag inte kom till skolan. ”Jag har rätt, erkänn det bara.” Jag nickade. ”Så prinsessan sov du gott i min famn eller? Det verkade som att du trivdes.” Han hade rätt, jag hade aldrig sovit så skönt i hela mitt liv, men det ville jag inte erkänna.

”Det var la het okej.” Han höjde sådär på ögonbrynet igen och han förstod att jag ljög.

”Om du säger det så. Aj! Kan du hämta ett glas vatten tror du? Mitt huvud mår inte bra.”

”Visst.” Jag reste mig upp och insåg att skjortan jag hade lånat igår inte var tillräckligt lång för att skymma hela min rumpa och jag visade halva för Justin. Hon log imponerat och jag kunde inte låta bli att rodna. Mina rosa spetstrosor syntes igenom den tunna skjortan och jag såg ut som en slampa. En slampa som var oskuld. ”Här.” Jag sträckte fram glaset till honom och han tog tacksamt emot det.

”Tack förresten.”

”För vad då?”

”Du drog in mig hit igår. Jag hade antagligen ramlat ner i poolen eller något och dött om du inte hade gjort det, tack!” Jag kunde inte låta bli att skratta åt det sista.

”Inga problem, fick dock sota för dem fem gångerna du sprang upp och spydde inatt.”

”Fy. Jag spyr aldrig på fyllan, vet inte vad det är med mig. förlåt.”

”Det är okej.” Våra blickar fastnade i varandra och det föll en tystnad över oss. Jag kunde inte bestämma mig för om den var pinsam eller ej, men det var något speciellt med den. Tre sekunder senare öppnas dörren och in genom dörren kommer en större man med kort brunt hårt och lätt skäggstubb.

”Oj, var inte mening att störa. Letade efter Liam, har ni sett han?” Vem var han?

”Nej Mr. Jones jag har inte sett han.” Svarade han. Det måste vara Liams pappa, dem hade samma efternamn.

”Tack, Justin. Har du någon aning om hur mycket folk det var här igår?” Jag tittade på Justin och skulle precis slänga ut mig 150 personer, men Justins blick sa nej och jag förblev tyst.

”Inte mer än vanligt. Femtio kanske? Ganska lugn kväll.” Justin var bra på att ljuga, det var ingen tvekan om den saken. Mr. Jones nickade tackande och gick sedan ut.

”Så prinsessan. Jag ska ta en dusch, hänger du med?” Jag tittade förvånat på honom, vad skulle jag svara?

 


Chapter 5!!!! Börjar ju hända lite nu, gansak segt fortfarande, men det kommer! Så vad tyckte ni om Rue och Justin? Bra/dåligt? KOMMENTERA!

 

Om ni kommenterar rejällt kommer det upp ett till imorgon. SÅ KOMMENTERA BABES! PUSS!