Date: 2013-05-23 | Time: 23:28:36

Filed under: Trust is something you have to earn.
10

Kapitel 18 - biology lesson

 

Tidigare: ”Bieber, vart fan har du vart hela dagen?” Dixon slog följe med mig längs korridoren och bort till mitt skåp.

”Behövde en omgång så drog hem till Anni.” Han höjde förvirrat på ögonbrynen och slog till mig på axeln.

”Anni, really? Du hatar la henne?” Jag nickade.

”Jag har behov okej, jag hann inte hitta någon annan på så kort tid du vet.” Han nickade nöjt.

”Bra jobb Bieber. Trodde faktiskt vi hade förlorat dig till hon där Rue ett tag.” Jag frös till vid nämningen av Rues namn. Jag visste att det inte skulle vara hon och jag mer, trots att det knappt hade vart oss. Men jag kunde ända känna en aning sorgsenhet över det, då hon verkligen hade fått mig på fall.

”Haha never. Har gjort det misstaget tillräckligt för en livstid.” Sa jag och tänkte tillbaka till tiden som Anni, som min flickvän – fan vilken slöseri av tid. Jag kunde gjort så mycket bättre och så mycket mer, om ni förstår vad jag menar…

”Good to have you back man!” Dixon gjorde en guy-hug och nickade sedan hejdå innan han gick bort till sitt skåp, samtidigt som jag öppnade mitt för att ta ut min biologi bok.

Fan i helvete jag har biologi med Rue. Men fuck it I'm Justin Bieber. 

 

Rues perspektiv:

Vad hade jag gjort? Hade jag gjort något fel? Hade jag sagt något elakt? Hade jag gjort fel när jag inte låg med honom när han ville det? Vad hade jag gjort? Tankarna yrade runt i huvudet på mig påväg bort till biologi salen för lektion med Justin. Jag var rädd att möta hans blick efter hans konstiga beteende tidigare under dagen. Det gjorde mig obekväm och jag visste inte riktigt själv hur jag skulle bete mig. Det var antigen att fråga ut honom eller spela ”cool” som om att jag inte brydde mig. Men det skulle vara att ljuga, för jag brydde mig. Något så otroligt mycket. Jag trodde inte det var möjligt att fall aför en kille. För jag har aldrig gjort det tidigare, men Justin? det gick knappt två veckor.

 

Det låter töntigt, jag vet. Man kan inte få känslor för en kille på två veckor, man är efterbliven då och vet inte vad kärlek är, jag har själv uttalat dem orden till andra flera gånger inklusive mig själv dem senaste dagarna, men det visar sig att jag har fel. Man kan falla för en person på bara några få dagar, speciellt när killen heter Justin Bieber.

 

Klockan ringde in för sista gången och jag passader precis dörröppningen till klassrummet och självklart i precis samma ögonblick som Justin. Jag svalade hårt när min blick möte hans sorgsenfyllda, kärleksfulla, lustfyllda, omtänksamma, arg och sexigblick. Han var allt i ett. Alla känslor på samma gång.

”Förlåt, det var inte menn-”

”Jaja slut upp med att vara så jävla trevlig hela tiden. Jisses.” Justins ord var som en spark i magen, vad i hela friden hade jag gjort?

 

Justin gick bort till en bänk som var ledig och jag plockade samtidigt upp mitt anteckningsblock som hade råkat hamna på golvet. När jag reste mig upp såg jag till min förtvivlan att den enda platsen kvar i klassrummet var just jämte Justin. Tack Gud, älskar dig med.

Med tunga steg gick bort till bänken, slängde upp min väska på bordet och la mina böcker i en perfekt hög och väntade med trötta ögon på att Mr. Montgomery skulle börja lektionen, vilket han gjorde sekunden senare.

”Så flickor och pojkar, förra lektionen var vi på zoo och träffade bland annat på apor,” Han vände sin blick åt Justin och nickade nöjt åt hans prestation. ”Och med detta som bas vill jag nu att ni två och två, som ni sitter,” Klumpen i min mage växte med flera meter per sekund. ”Ska skriva en uppsats om ett av djuren vi träffade på.” Mr. Montgomery pratade med oss som om att vi var fem åringar.

 

Jag kände Justins frustation vid sidan av mig. Han spände käkarna och sina nävar och slog sedan lätt i bordet, detta var inte vad han ville.

”Miss. Adams?” Jag ryckte till från mina tankar och tittade upp på Mr. Montgomery som stod framför mig.

”Ja.” Jag svalade hårt, rädd av hans hårda ansiktsuttryck.

”Du och Bieber får delfiner att jobba med, tror det passar Bieber.” Hans blick visade att han tydde på något sexuellt. Varför skulle han veta något om Justins sexliv?

”Kul.” Muttrade Justin och la huvudet i bänken och stängde ögonen.

”Mr. Bieber om jag var du skulle jag ta den här uppgiften allvarligt, med tanke på dina tidigare resultat den här terminen ligger du risigt till.

”Jaja, vem bryr sig.” Vad var det med honom? För bara några dagar sedan hade han vart fokuserad och velat ändra på sig. Han hade vart i studion och verkligen ansträngt sig för att spela in låtar och få till en bra skiva. Skrivit nya låtar varje gång han hade fått chansen och verkligen vart en bra kille. Men nu? Det var som att alla dem dagarna hade vart drömmar, för nu fanns det inga spår av den killen alls.

 

”Rue lyssnar du eller?” Jag vaknade ur mina tankar sekunden jag kände Justins välbekanta händer på min axel.

”Förlåt, vad sa du?” Han suckade åt mina ord och drog handen genom håret.

”Ska vi dela upp skiten eller hur vill du göra?” Jag la en hårslinga bakom örat och försökte undvika hans blick.

”Spelar ingen roll. Kanske blir lite rörigt om vi delar upp det.”

”Då gör vi inte det då. Vad ska vi börja?” Han lät engagerad, men väldigt frustrerad som om att detta var det sista han gjorde i sitt liv.

”Vi kan ju leta upp det vi hittar om delfiner i boken.” Att säga delfiner gjorde att man kände sig som en 5åring tjej som för första gången hade vart på en delfinshow och nu inte ville något heller än att bli en delfinskötare och jobba på en djurpark. Ordet delfin lät så töntigt.

 

Justin nickade lätt på huvudet, och började sedan leta upp stycket ur sin bok, lika så gjorde jag. Jag kunde hela tiden känna Justins brännande blickar på mina kinder, trots det faktum att det verkade som att han hatade mig kunde han inte hålla sin blick från mig. Vad var det med den här killen?

 

Justins perspektiv:

Jag kunde inte slita min blick ifrån henne. Trots att jag visste att jag inte fick, gick det inte. Jag drogs till hennes perfekta drag och söta ansikte. Det var som att hon var motsattes till min magnet(om jag hade vart en).

 

Tack för pengarna Bieber. Vi åter kommer snart igen med mer saker vi vill ha. Tills vidare håll ett extra öga på din tjej. Eller btw är det ens det längre? Såg ert lilla bråk på parkering innan. Lugnt om jag tar henne nu?

Jag stirrande länge på orden på min mobil. Fuck. Jag trodde jag var fri från deras skit nu och att Rue skulle bli fri från allt det här, men tydligen inte. Jag visste att om hon var med mig skulle hennes liv komma i fara tack vare Stefan, och jag ville inte att något skulle hända henne. Hon var så oskyldig och oerfaren när det kom till allt det här. Hon var en nybörjare och jag kunde inte begära för fem öre att hon skulle förstå det faktum hur mitt liv faktiskt såg ut. Det var inte direkt en dans på rosor.

Vilken utväg jag än valde i denna situation skulle det bli fel. Valde jag att vara kvar med Rue skulle jag vara tvungen att skydda henne hela tiden, för Stefan skulle veta att jag var med henne. Skulle jag inte vara med henne skulle hon vara helt obevakad och Stefan skulle veta att jag fortfarande har känslor för henne och utnyttja dem för att komma åt det han var. Det var ett kretslopp som inte hade någon utväg.

 

”Justin?” Rue knäppt med fingrar framför mitt ansikte, så att jag skulle vakna till liv. ”Justin vi har slutat, hallå?” Hon la sin lilla hand på min axel och försökte få mig till liv.

”Förlåt, jag var borta i mina egna tankar.” Jag tittade upp på henne och hon log sitt perfekta leende. Varför var det tvunget att vara så jävla fucking komplicerat?

”Det är ingen fara, jag är klar med deras ursprung, vi kan ju fortsätta nästa lektion och är vi inte klara då får vi väl ses efter skoltid.” Jag reste mig upp ifrån bänken, drog handen frustrerat genom håret då jag insåg att jag inte hade någon som helst tid till något alls för stunden. Min skiva skulle vara klar snart. Jag hade drygt hälften kvar att spela in och en musikvideo skulle bli gjord.

”Det blir bra,” Muttrade jag. ”Men jag har ont om tiden nästa vecka, är det okej om vi fortsätter nu i eftermiddag?” Rue bet sig löst i läppen, vilket fick mig att bara vilja kasta mig om halsen på henne och föra hennes läppar mot mina.

”Visst, ska vi dra hem till dig?” Jag kliade mig under ögat. ”Eller mig?”

”Studion, ska spela in en låt.” Utan att riktigt ge hennes chans att svara gick vi ut från biologisalen och bort emot parkeringen i tystnad.

 

Rue öppnade bil dörren och gick in. Jag gjorde detsamma och sedan föll en jobbig och pinsam tystnad över oss båda. Jag ville säga något, men mitt ego var för stort för att jag skulle göra det.

”Vad är det med dig?” Efter fem minuters bilfärd bröt Rue äntligen tystnad och jag kunde pusta ut av lättnad. Dock fick jag hålla tillbaka en aning då hennes ord fick mig att bli en aning orolig. ”Har jag gjort något?” Jag slog mig själv mentalt hårt i magen, när jag såg Rues ledsen och förvirrade ögon.

”Rue,” Jag svalade hårt innan jag fortsätta. ”Du har inte gjort något och snälla du får inte tro att du har gjort något. De är jag och ingen annan.” Hon tittade ännu mer förvirrat på mig, som om att mina ord hade gjort henne ännu mer förvirrad. ”Jag önskar att jag kunde berätta allt för dig Rue. Det gör jag verkligen. Men jag kan inte. Det är emot allt.”

”Emot för vem då?” Hennes nyfikna frågor var inte helt otippade.

”Alla och samtidigt ingen.”

”Huh?” Rues ansikte var förvånat och förvirrat. Jag la min hand på hennes lår.

”Jag vill berätta för dig och om du bara tänker till en aning har du nästan svaret själv.”

”Om jag hade haft svaret hade jag inte frågat.” Hon la armar i kors och ändrade position i sättet och satt du med blick rakt fram emot vägen. 

”Jag har… ner Rue!” Jag bromsade hastigt bilen och slängde mig över Rue så att hon dukade i sitt säte.

”Vad i he-”

”Käft.” Hon gjorde som jag sa och förblev tyst. Sekunden efter skedde det jag mest fruktade…


Cliffhanger eller vad? Vad/vem tror ni det är? och vad kommer hända? Kommer det bli Rustin/Jue igen? VAD VILL NI SKA HÄNDA? 

Roligt att ni har blivit lite fler här på bloggen det senaste. Ni är varmt välkomna, hoppas ni gillar det ni läser och fortsätter kolla in! OCH JUSTE, JAG ÄLSKAR KOMMENTARER ;) 


Date: 2013-05-19 | Time: 18:01:00

Filed under: Trust is something you have to earn.
12

Kapitel 17 – fuck it I'm Justin Bieber.

Tidigare: ”Det låter bra.” Jag tittade upp. På andra sidan av fönstret, vid mixerbordet stod Scooter. Låten var inspelad och jag log stolt. Bara 17 kvar.

”Tack. Jag kör en till med än gång.” Scooter nickade och satte på musiken till nästa låt.

”If I was your boyfriend I never let you go…” Jag fortsatte att sjunga och stunden senare kom Rue in i studion. Jag avbröt snabbt sången och gick ut till henne. Jag fångade upp henne i en stor kram och kysstes hennes kind. Jag hade saknat henne.

”Hej babe!”

”Hej. Jag fick dit sms om att du var här. Det var lugnt att jag kom va?” Jag nickade glatt. Det var mer än lugnt. ”Fortsätt spela in nu, jag vill höra!” Jag vände på klacken och gick in för att fortsätta. Dock stelande jag snabbt till när jag tittade ner på min mobil och såg att jag hade fått ett smsa av Stefan, med en bild på Rue med texten ”vill du se henne igen? Ge oss pengarna nu!”

  

Mamma, Pappa och jag satt runt matbordet. Jag visste att detta var min sista utväg, jag behövde pengarna nu. Och även fast det sved att fråga mina föräldrar efter pengarna kände jag mig tvungen, jag vill inte att något skulle hända Rue. Vi hade vart tillsammans i vaddå en vecka? Eller om vi ens var tillsammans, vi hade inte direkt haft diskussionen, men vi var kort sagt i alla fall mer än vänner. I vilket fall som helst hade redan mitt liv taget över hennes. Stefans sms,

Dock stelande jag snabbt till när jag tittade ner på min mobil och såg att jag hade fått ett smsa av Stefan, med en bild på Rue med texten ”vill du se henne igen? Ge oss pengarna nu!”

Svävade förbi min ögon. Det här var inte bra för Rue. Hon förtjänade bättre. Bättre än mig. Jag skulle bara orsaka problem för henne. Jag skulle få henne att komma in på fel spår.

”Mamma, pappa. Jag vet att jag inte får fråga er det här, men detta är verkligen en nödsituation och jag hade absolut inte kommit till er om jag hade haft en annan lösning på problemet. ”Både mamma och pappas ansiktsuttryck ändrades hastigt när jag avslutade min mening.

”Vad är det Justin?” Mammas oroliga röst skar i mina ögon. Jag avskydde att såra dem och speciellt ljuga för dem, men det fanns inte någon annan utväg i dagsläget.

”Jag och Liam råkade paja ett fönster nere på klubben häromdagen och vi måste betala det.” Jag bet mig löst i läppen, rädd för att du skulle komma på att jag ljög.

”Men Justin då! Hur lyckades ni med det?” Fan, frågan jag verkligen inte vill ha, blev såklart ställd.

”Vi latchade utanför och spelade lite basket och så råkade vi kasta en boll på ett fönster och det krascha.” Pappa skakade argt på huvudet.

”Otroligt barnsligt gjort av er. Ni vet bättre. Hur mycket pengar handlar det om?” Jag svalade hårt.

”200000 tusen.” Mamma och pappas munnar formades till ett O.

”200000 tusen? Du måste skämta.” Jag skadade på huvudet. ”Hur i hela världen kan ett fönster kosta 200000 kronor?”

”Ehm, vi pajade ett som var i restaurangen och eftersom det kom glas överallt var dem tvungna att stänga restaurangen och ja, dem förlorade ju på det. ”Jag insåg när jag talade hur löjlig min lögn var och om dem gick på dem var dem verkligen dumma på riktigt.

”Jag känner alla nere på klubben, jag kan säkert ordna så ni kan jobba i köket eller något liknade istället för att betala.”

”NEJ!” Jag insåg att jag hade överdrivet en aning när jag sa det och harklade mig snabbt.” Vi har redan frågat. Plus att de inte hade funkat för vi har så mycket i skolan nu.” Jag ville nästan skratta själv när jag insåg hur det lät när jag talade om skolan.

”Okej. Du får 200000. Men bara på ett villkor.” Jag nickade åt pappas ord.” Du ska betala tillbaka dem så fort din skiva kommer ut, är det förstått?”

”Tack så fan, jag lovar att betala tillbaka, så fort jag kan!”

 

 

Den kalla luften slog emot mig i ansiktet sekunden jag gick ut från bilen och stängde dörren.

”Bieber är här!” Stefans mörka röst hördes bakom mig när jag öppnade bakluckan och tog ut en svart väska med pengarna i. Jag tog den och stängde sedan luckan igen. En hand la sig sekunden efter på min axel och jag svalade hårt. Jag var ingen chicken som blev rädd av mina fiender. Men i vanliga fall var alltid Dixon, Liam eller någon av boysen med och jag var alltid beväpnad. Nu var jag helt ensam och obeväpnad.

”Jag hoppas du har med dig pengarna. Annars vet vi var din lilla hora till flickvän bor.” Jag vände mig om för att möta hans blick.

”Shut the fuck up!” Min ögon gick från bruna till svarta, i samma sekund på ilskan tog över min kropp. Jag släppte väskan med pengarna några meter framför mig och visade med huvudet att det var deras.

”Inte ila Bieber. Trodde faktiskt inte du skulle lyckas att få hit allt i tid. Speciellt inte efter allt myspys med din lilla hora där hemma.” Jag knöt min händer så hårt att knogarna vitnade.

”Shut up.” Jag svalade hårt redo att slå han hårt på käften. ”Du har fått dina pengar, lämna mig i fred nu. Jag har inte gjort er ett skit.” Stefan skrattade och tittade bak på resten av gänget, och lika väl dem började skratta.

”Det kommer aldrig var över Bieber.” Orden jag fruktade lämnade Stefans läppar. ”Men tack för pengarna, dem gör att vi slipper ser varandra mer, i alla fall för ett tag.” Ett äckligt leende tog plats på hans fula läppar och han strök sin haka med sitt pekfinger och tumme.

”Jävla äckel om du så mycket som petar på Rue är du fucking dödens, fattar du det?” Stefan skrattade till.

”Du skrämmer inte mig Bieber. Kom ihåg det är jag som KING över den här stan nu, inte du.” Det han sa var sant, helvete.

”Du vet mycket väl vad jag är kapabel att göra. Jag kanske inte är KING över stan längre, men du vet lika väl som jag att jag skulle kunna slå dig i sömnen.” Stefan pustade ut ett lätt skratt.

”Du är stil i High School grabben, jag skulle chilla ner om jag var du. Du har inte en aning om vad jag väntar.” Och med dem orden försvann och hans gäng inom synhåll, som om att dem hade blivit borttrollade.

 

Fan, helvete, jävla skit. Jag skulle aldrig komma ut ifrån den här skiten.

 

 

”Vart var du igår kväll?” Rues välkända röst hörde bakom mig, i samma sekund på jag gick in genom huvudentrén på West Bev, morgonen därpå. Jag bet mig själv i läppen. Arg över det som skulle ske.

”Studion. Hurså?” Hon log och ryckte på axlarna.

”Inget egentligen, jag ringde dig, men du svarade inte. Tänkte att vi kanske kunde hittat på något. Men då förstår jag varför du inte svarade.”

”Mmh!” Jag gick längs korridoren med Rue vid min sida.

”Vi kanske kan ses ikväll istället?” Hennes ljusa röst fick mig att le, trots att jag inte ville le.

”Kan inte tyvärr. Någon annan gång.”

”Jaha okej, vad ska du göra?” Jag vände mitt huvud på henne.

”Varför så mycket frågar Rue?” Min röst förvandlades till en mörk och arg röst, utan att jag själv riktigt hade planerat det.

”Förlåt, jag undrade bara.” Skolan klockan ringde, puuuh saved by the bell.

”Vi ses.” Jag gick höger i korsningen av korridoren och vände inte blicken bakåt, rädd för att jag skulle låta mig fall för henne igen.

 

När kemi lektionen med Mr. Jones äntligen var slut gick jag snabbt ut ur korridoren och bort till mitt skåp för att lämna mina böcker. Min blick söket hela tiden Rue, rädd för att se henne. Jag gick ut till parkeringen för att gömma mig till nästa lektion, men det visade sig att det inte var någon bra idé.

”Justin, jag letade efter dig!” Jag snodde runt och såg Rue står där, lika vacker som alltid.

”Hej Rue.” Jag tittade ner i marken.

”Är allt som det ska? Du verkar konstig.”

”Det är precis som vanligt, vaddå?” Rädd för att hon skulle komma på min lögn, tog jag upp ett ciggpaket ur fikan för att lugna mig själv en aning.

”Sen när röker du?” Frågade hon förvirrat.

”Sen jag var 13 typ, haha.” Jag placerade ciggen mellan mina läppar och tände, drog in ett djupt bloss och blåste sedan ut. ”Vaddå får jag inte röka eller?” Hon ryckte på axlarna.

”Det är farligt du vet.”

”Nähä, säger du det? Det visste jag. Du är inte min mamma så sluta bry dig om vad jag gör.” Rue skakade på huvudet och tittade besviket på mig.

”Vad är det med dig? Du beter dig som en 13 åring pojke som blev har kommit in i puberteten.” Jag skrattade åt hennes jämförelse.

”Haha vem vet, jag kanske precis har kommit in i puberteten. Vilket resultera i att jag måste ligga och du verkar ju inte ge det till mig, så tyvärr Rue jag måste dra. Ses!” Rues mun formade sig som ett O. Jag hade tydligen en ovan att få männsikors munnar att forma sig som ett O, för en timme senare var Annis mun formade som ett runt mig största ägodel.

 

”Fuck Anni.” Jag stönade högt i samma sekund som hon drog in mig i munnen ännu en gång och sög. ”Jag kommer komma.” Hon fortsatte sitt jobbade och ökade takten en aning och sedan bara sekunder senare kom jag.

”Holy fuck Anni, jag har saknat det där. Tack babe!” Hon drog sin baksida av handen över munnen och log sedan stolt.

”Jag med.” Hon reste sig upp och la sig jämte mig i sängen och förväntade sig en omgång av mig, men jag var hade lektion.

”Måste dra, tack för att jag fick komma. Uppskattar det. Vi ses.” Jag reste mig upp och drog på mig min boxers och sedan jeans. Slängde en snabb blick i spegeln och konstaterad att gamla Justin var tillbaks och jag var värre än någonsin. Tack Stefan.

 

Anni höjde på ögonbrynen, men jag brydde mig inte. Jag hade andra slynor att hitta. Jag gick ut från hennes hus och ner till min bil som stod parkerad på gatan. Satt mig i den och körde sedan emot skolan.  

 

”Bieber, vart fan har du vart hela dagen?” Dixon slog följe med mig längs korridoren och bort till mitt skåp.

”Behövde en omgång så drog hem till Anni.” Han höjde förvirrat på ögonbrynen och slog till mig på axeln.

”Anni, really? Du hatar la henne?” Jag nickade.

”Jag har behov okej, jag hann inte hitta någon annan på så kort tid du vet.” Han nickade nöjt.

”Bra jobb Bieber. Trodde faktiskt vi hade förlorat dig till hon där Rue ett tag.” Jag frös till vid nämningen av Rues namn. Jag visste att det inte skulle vara hon och jag mer, trots att det knappt hade vart oss. Men jag kunde ända känna en aning sorgsenhet över det, då hon verkligen hade fått mig på fall.

”Haha never. Har gjort det misstaget tillräckligt för en livstid.” Sa jag och tänkte tillbaka till tiden som Anni, som min flickvän – fan vilken slöseri av tid. Jag kunde gjort så mycket bättre och så mycket mer, om ni förstår vad jag menar…

”Good to have you back man!” Dixon gjorde en guy-hug och nickade sedan hejdå innan han gick bort till sitt skåp, samtidigt som jag öppnade mitt för att ta ut min biologi bok.

 

Fan i helvete jag har biologi med Rue. Men fuck it I'm Justin Bieber. 



Ojoj ett kapitel, bra jobb Lina. Hahah förlåt för sämst uppdatering och ett kasst kapitel, men jag har nada inspiration till den här novellen at the momement och kommer inte fortsätta på den så himla länge till. Utan har redan en annan planerad. Ni kan läsa om den i inlägget nedan. 


Men till kapitlet, vad tyckte ni? Hur regerade ni när Justin helt plötsligt återgick till sitt gamla jag? Kommer han ändra på sig igen eller är detta slutet för Rustin, som knappt har hänt. VAD TROR NI? 

KOMMENTERA NU BABES!


Date: 2013-04-28 | Time: 18:44:44

Filed under: Trust is something you have to earn.
12

Kapitel 16 - some much happening

Tidigar: Rue satt nu jämte mig i bilen och vi släppte av Jazzy utanför ett stort blått hus, som såg ut att var helt nybyggt. En liten kille i Jazzys ålder kom ut och möte henne och gav henne en super söt puss på kinden. Jazzy vinkade hejdå till mig och Rue och gick sedan in.

”Åh hon är ju sötare än sötast.” Sa Rue.

”Är inte jag liiite sötare?” Jag vände blicken åt Rue som log som en sol, det klädde henne.

”Njaa tvek.” Jag gjorde mig till för att få till dem perfekta puppy ögonen. Rue himlade med ögonen.

”Okej, fine. Du är sötare.” 

Rues rum var vit och stort. Hon hade en stor balkong utanför och hennes badrum var enormt och doftade underbart av alla hennes parfymer och Body lotions.

”Vart är dina för…din mamma?”

”Jobbet och Courtney är och träffar någon kille tror jag.” Jag nickade nöjt. Ett helt hus, ensam med Rue. Det kunde inte gå fel.

”När kommer dem hem då?” Fortsatte jag.

”Courtney skulle sova borta och mamma skulle ute med några kompisar efter jobbet, så hon lär komma hem sent.” Perfekt. Äntligen skulle det bli lite action.

”Nice, så vad ska vi göra?” Hon ryckte på axlarna och log, samtidigt som hon gick och satte sig i sitt rum.

”Kolla film?”

”Sure babe.” Jag gick och la mig jämte henne och hon tog fram fjärrkontrollen för att sedan välja film, på tv:n. ”Vilken ska vi se?”

”Safe heaven har precis kommit ut, den kan vi la se?” Sa Rue och tog fram den på skärmen. ”En film baserad på en novel av Nicholas Sparks.” Stod det på skärmen. Jag älskade Nicholas Sparks böcker och filmerna gjorde på hans böcker, så jag var såld.

”Visst!” Vi lutade oss tillbaka i sängen och hon la sitt huvud mot mitt bröst. Jag kunde dra in doften av hennes hår och det luktade underbart gott. En blandning av vanilj och någon slags frukt. Efter en stund märkte jag hur Rues hand sökte efter min och jag var snabb att ta tag i den och förra den till min mun och ge den en fjäderlätt puss.

 

 

När filmen var slut satt vi bara och tittade rakt fram. Ingen av oss sa något, men det fanns åh andra sidan inte så mycket mer att säga.

”Justin jag…” Jag avbröt hennes med än gång genom att förra mina läppar mot henne och inledde genom det en het hångelstund. Hon gjorde inget motstånd så jag fortsatte. Jag slickade henne lätt på läpparna för att få ingång till hennes mun och snart gifte sig våra tungor med varandra. Rue tog tag i mitt hår och drog lätt i topparna på dem. Jag drog min hand längs hennes rygg och snart låg vi båda ner i sängen. Jag låg underst och hon över mig. Jag drog min hand upp och ner längs hennes rygg och tillslut vågade jag med att dra den över rumpan också. Jag klämde lätt på den och Rue gav ifrån sig ett litet stön.

Vi rullar runt och nu ligger jag över Rue. Min hand åker ner långs hennes mage och inför tröjan. Jag känner hur hon ryser till.

”Justin.”

”Ja baby?” Hon hinner inte säga något innan jag trycker mina läppar mot hennes. Nu åker min hand in mellan hennes ben. Och sekunden senare reser sig Rue upp.

”Lägg av!” Jag gör en förvånad min.

”Vad babe?”

”Sluta kalla mig babe! Jag vill inte.”

”Varför?” Rues ansiktes uttryck blev snabbt annorlunda. Hon såg rädd och ängslig ut.

 

Rues perspektiv:

Jag ryggar tillbaka. Justin är cool. Han har legat med massa tjejer. Han är rutinerad. Jag är så orutinerad man kan bli. Jag har inte gjort mer än att strula med en kille. Och om sanningen ska fram är jag lite generad över det. Jag är sjutton år och nästan alla mina vänner och dem runt omkring har gjort allt och lite till. Det är inte det att jag inte har fått chansen, jag har bara alltid velat att det ska vara speciellt.

”Jag…Jag har aldrig gjort det förut.” Vågar jag tillslut säga. Justins min förändras total. Han sväljer hårt och stämning ändras total. Den blir stel och pinsam.

”Förlåt, jag borde ha sagt det tidigare!” Han skakar på huvudet.

”Nej förlåt. Det var inte mening att pressa dig.”

”Det är okej. Jag borde ha berättat.”

”Nej det var jag som antog fel. Jag förväntade mig att du hade gjort allt, för du ser så bra ut. Det var jag som tolkade fel.” Jag log.

”Det är inte så att jag inte vill göra det, men jag vill ha det ska vara speciellt.” Han tog sin i min.

”Jag är redo när du är redo!”

Jag lutade mitt huvud mot Justins axel och han kysste mig på huvudet.

”Tack, Justin.”

 

Resten av kvällen sitter vi bara i min säng och pratar om allt och inget. Trots att Justin är så olik mig förstår han mig så bra. Han vet precis vad jag menar och jag förstår han. Han håller min hand hela tiden och den passar perfekt i min.

”Justin vem var han där Stefan egentligen?” Jag såg direkt att Justin ryggade tillbaka och blev rädd för det jag sa.

”Det är gammal skit Rue. Jag är inte den personen jag var då som jag är nu. Kan vi inte strunta i det?” Justins blick visade att han var orolig och rädd för att prata om det.

”Okej, men lova att inte göra något dumt.” Han nickade.

”Jag lovar.” Jag log. ”Förresten, jag ska börja sjunga igen!”

”Nä? Vad kul! Hur kommer det sig?” Han tittade ner i sängen som om att han hade något att dölja.

”Jag insåg att jag vill hålla på med det bara.” Han ryckte på axlarna som att det var den minsta saken i världen.

”Vad kul. Vad händer nu då?”

”Jag måste skriva 18 låtar som ska vara klara om fyra veckor.” Trots att jag inte är speciellt insatt i musikbranschen förstod jag ju att det var lite tid.

”Oj! Har du några låtar då?” Han drog upp en papperslapp ur bakfickan av byxorna.

”En och en halv.” Han skrattade. Hans skratt visade ett sarkastiskt lätte av rädsla då han visste att detta var näst intill omöjligt.

”Du kanske inte borde vara här med mig? Du kanske borde vara hemma och skriva?” Sa jag sekunden senare.

”Nej jag får inspiration av dig, det vill jag absolut inte.”

”Säkert? Det är okej om du måste dra.” Han skakade bestämt på huvudet, lutade sig fram och gav mig en kyss på läpparna.

”Nej.” Jag log stort över det faktum att han faktiskt ville stanna kvar hos mig, det gjorde mig glad. Någon kille hade aldrig tidigare vart såhär mot mig. Det fick mig att känna mig speciell!

”Men om du ska stanna, kan du la spela upp en av låtarna?” Han tittade tveksamt på mig och bet sig löst i läppen.

”Jag har inte med mig min gitarr.” Jag reste mig ur sängen och tappade även greppet om hans hand.

”Courtney har här, vänta här!”

 

Justin satt i min säng med den svarta lackfärgade gitarren i sin hand. Han gjorde det första ackordet och började sedan spela. Melodin var mjuk och harmonisk och jag älskade på noll sekunder!

” Well let me tell you a story
About a girl and a boy
He fell in love with his best friend…” Började han och fortsatte sann med lika fina ord och melodi. Jag smälte. Hans röst var perfekt. Hans utseende ännu mer perfekt. Hans gitarrspelande var perfekt. Hela han var perfekt!

” When she's around, he feels nothing but joy
but she was already broken, and it made her blind
but she could never believe that love would ever treat her right..” Jag satt och log som ett fån samtidigt som han fortsatte spela denna underbara låt. Jag kröp ihop med bena och tittade intensivt på hur duktig han var på att spela och sjunga samtidigt. När man ser han gå runt i skol korridoren med svarta jeans, vit t-shirt och skinnjacka är han inte direkt kille man föreställer sig kan sjunga och spela gitarr som en gud. Snarare tvärtom.

Efter en stund insåg jag att låten var så passande till mitt liv. Jag hade vart broken, inte på grund av kärleksproblem, eller i alla fall inte mina egna, snarare mina föräldras. Och hur fånigt det än låter så har det liksom gjort att jag antog att hela den sitution skulle drabba mig också. Jag har dragit tillbaka och fokuserat enbart på skolan för att slippa hamna där.

” If you spread your wings
You can fly away with me
But you can't fly unless you let ya,
Let yourself fall.” Avslutade han låten sekunden senare. Han tittade ner på sina händer och väntade på att jag skulle säga något.

”Wow Justin! Helt ärligt så är det bland det bästa jag har hört!” Han tittade upp.

”Ljug inte.” Jag tittade han djupt in i ögonen och vred huvudet i sned. Jag ljög inte. Jag var förälskade det han hade spelat. Men vad jag hade märkt det senaste var att Justin hade väldigt svårt för att ta emot beröm och komplimanger. Det var som om att han inte tyckte att han förtjänade det. Men det gjorde han verkligen. Han var fantastik!

”Du är helt fantastiskt bra! Du är den nästa världsstjärnan!” Jag skrattade lätt, då det jag sa lät väldigt ironiskt. Dock hade jag inte någon som helst tvivel på att det skulle kunna hända…

 

 

”Jag kanske borde dra hem? Klockan är redan halv tolv och det är skola imorgon.” Justin släppte taget om mig och reste sig upp. Sen när brydde han sig om sådant här?

”Du kan stanna om du vill?” Han lyste upp och log. Hans ögon var dem vackraste jag någonsin hade skådat och att slita blicken från dem var omöjligt.

”Säkert?” Jag nickade.

”Ett villkor dock.” Han rynkade på ögonbrynen på ett skeptiskt men samtidigt ironiskt sätt.

”Jaså, det säger du? Och vad är detta villkor?” Han ställde sig framför mig i sängen och la sina armar runt mitt huvud.

”Pannkakor till frukost!” Jag skrattade och han hoppade på sekunden senare.

”Ska bli babe!” Sa han och gav mig en puss på pannan.

 

 

Efter att ha pratat ännu en stund, bestämde vi för oss att det var dags att sova, det var skola imorgon och första lektion var Mrs. Smith, vilket gjorde att det var extremt viktigt att komma i tid.

”Har du en tandborste jag kan låna?” Justins ställde sig mot sänken jag hade inne i mitt badrum och studerade varje steg jag tog, noggrant.

”Låna? Haha du kan få en om du vill.” Han log generat mot mitt svar och jag gick ner till förrådet, som låg jämte köket för att hämta en tandborste. När jag kom tillbaka stod Justin nu utan tröja och studerade säg själv i spegeln. Han slutade genast när han såg att jag kom.

”Hittade du en?” Han återgick till samma position som han hade haft när jag lämnade badrummet – lutade sig mot sänken. Jag gick fram och ställde mig framför han och nickade.

”Here you go!” Jag sträckte fram förpackning som innehöll en blå colgate tandborste. Han tog emot den och la den snabbt på sänken för att sedan placerar sina händer vid mina höfter och dra mig tätt intill sig. Våra näsor nuddade nu varandra och han andedräkt träffade mig. Det var en svag lukt av mint och rök. Trots att jag var helt emot rökning var det otroligt sexigt när Justin gjorde det. Han drog nu sin ena hand upp längs min rygg.

”Tack babe!” Sa han och sekunden senare mötes våra läppar i en kyss fylld med passion. Det började med lätt kyssar och senare slickade han min underläpp och frågade om inträde till min mun, vilket han snabbt fick. Jag drog lätt i hans hår och tre sekunder senare hoppade jag upp och slingrade mina ben runt han. Han flyttade nu på sina fötter och tryckte upp mig emot väggen. Hans läppar mot mina var en perfekt kombination och jag ville verkligen inte släppa taget.

”Host…host.” Justin släppte snabbt taget om mig och vände huvudet på dörren, där min mamma stod. Jag kände hur jag blev illröd om kinderna och ville bara sjunka genom jorden.

”Hej Mrs. Adams!” Fick Justin ur sig sekunden senare då även hade åter gått till sin normala ansiktsfärg.

”Ms. Adams. Och du är?” Justin harklade sig och släppte taget om min midja. Han sträckte fram sin hand till min mammas och log.

”Bieber. Justin Bieber.” Mamma nickade imponerat när hon såg hans vältränade mage och perfekt formade ansikte rakt fram ifrån.

”Trevligt att träffas, Justin. Rue du har inte sagt en sådana här fin pojke skulle komma hit?” Jag blev generad igen.

”Glömde.” Ljög jag. Mamma tittade skeptiskt på mig men log sedan.

”Jaså det säger du. Du vet jag har också var ung en gång det är okej att ha killar hem. Antar att du spenderar natten?” Först nu märkte jag att mamma var en aning berusad då hennes ögon var rödsprängda och hennes andedräkt luktade strakt av vodka och gin.

”Om det är okej för er miss, så gör jag gärna det.” Justin log mot mamma och tittade sedan förväntansfullt på mig.

”Det är helt okej, bara ni inte blir gravida eller får klamydia.” Jag slog min högra hand i huvudet och tittade upp i taket. Snälla mamma va tyst.

”Jag lovar Miss. Adams.”

”Åh snälla kalla mig Jane.” Mamma lämnade oss sedan ensamma och Justin tittade på mig.

”Förlåt, mamma är… ja en mamma.” Han skrattade.

”Det är lugnt, tragiskt nog har jag vart med om värre.” Jag fick en jobbig bild i huvudet med alla andra tjejer som Justin har vart med. Han pussade mig på pannan och sedan borstade vi tänderna.

 

När vi vaknade morgon därpå, hade Justin sin arm runt om mig och jag låg tätt intill han. Jag kände mig så galet trygg i hans armar och jag ville bara ligga kvar och hade inte någon som helst lust att gå upp för att bege mig till skolan. Jag puttade lätt på Justins arm så att han skulle vakna till liv och han log.

”God morgon babe.” Sa han med en raspig, äckligt sexig morgon röst. Han pussade mig på under käken och låg kvar i exakt samma position. ”Sovit gott, babe?”

”Underbart, du låg ju bredvid.” Han log och gav mig en till puss. Sen ur ingenstans reste han sig upp och gick upp från sängen. Han hade bara kalsonger på sig och jag kunde inte slita min blick ifrån han.

”Jag går och fixar frukost, stanna här.”

”Jag kan hjälpa till.” Han skakade bestämt på huvudet och jag förstod att det inte var någon idé att argumentera emot.

 

Justin perspektiv:

Damn, vad snygg Rue är. Hennes kropp var perfekt, hennes ansikte var perfekt, hennes läppar var helt jävla fucking underbara och hennes röv var bara to die for.

”Hjälp, du skrämde mig!” Jag hoppade till när jag såg Jane komma in till köket. Hon var klädd i en svart siden morgonrock och såg mer ut som en slampa än en mamma.

”Justin då, ser jag såg hemsk ut?” Jag skakade på huvudet.

”Nej Ms. Adams. Trodde bara du var och jobbade.”

”Jane. Trodde jag med, men blev nog lite väl mycket dricka igår. Är ju inte direkt lika ung som er längre, som kan vara ute och festa var och varannan dag.” Jag tittade ner i marken.

”Jag festar inte så mycket.” Ljög jag. Dock var det i och för sig delvis sant, för jag hade inte festat än enda gång sen jag började bli intresserad av Rue. Jane höjde på ögonbrynet, som om att jag var helt dum i huvudet.

”Jag kanske ser dum ut, men jag vet nog vem du är Justin. Jag jobbar på NEWS och jag vet mycket väl att du är Jason Bieberle och att du har festat mer än världsbefolkningen tillsammans. Jag vet mycket väl vad du har hållit på med dem senaste åren.” Jag suckade. Fan.

Jag svalade hårt, ”Snälla berätta inte för Rue. Hon behöver inte veta vad jag har gjort, okej?” Jane höjde på ögonbrynet, som om att jag var dum i huvudet.

”Om du skadar min dotter, och då menar jag så lite som en skråma, är du död. Fattar du det? Ni killar tror att ni kan bete er hur fan som helst. Idioter.” Dels var det sant det hon sa. Vi killar var idioter, men jag tror samtidigt att lite av det hon sa, kom ifrån det faktum att hennes man hade vart otrogen.

”Jag lovar att inte skada er dotter. Men kan du lova att inte säga något?” Jag håll tummarna i smyg.

”Jag kan lova att inte säga något, men Justin jag kan lova dig att det kommer komma fram för eller senare vilket fall som helst.” Jag visste att det hon sa var sant, då det man mest gömmer alltid har en förmåga att komma upp till ytan.

”Låt mig ta det då, okej?” Hon nickade och gick sedan sin väg. Jag hade inte direkt fått en drömstart med Rues mamma, men jag var bra på att charma folk och om jag hade tur, skulle även hon falla för den.

 

En träbricka med en rosatalrik full med amerikanskapannkakor, jordgubbar, blåbär och sirap var nu i mina händer. Ett glas färskpressad apelsinjuice stod också på brickan tillsammans med en skål vindruvor.

”Sweetie?” Jag viskade Rues namn när jag puttade lätt på dörren till hennes rum. Men jag fick inget svar. Jag öppnade dörren helt och klev in. ”Babe?” Någon sekund senare kom Rue ut ur badrummet med en vit handduk lindad runt omkring sig. Hon hade håret uppsatt i en boll och lös starkare ön solen.

”Justin!” Hon sken upp ännu mer, om det nu var möjligt. ”Åh nej vad fint du har fixat!” Hon tittade ner på brickan jag höll i min hand. ”Har du verkligen gjort allt det här själv?” Jag nickade imponerad över det jag faktiskt hade presterat. Det var inte ofta jag, Justin Bieber, ställde mig och gjorde pannkakor.

”Jag ska bara byta om, så kan vi äta sen, okej?”

”Sure, jag sätter mig i sängen sålänge.”

”Gör det.” Hon pussade mig lätt på kinden och gick sedan in i sin walk-in-clothes.

 

När hon kom ut två minuter senare hade hon på sig en vit söt kjol, med en blå-vit stickad tröja upp till. Hon var sötare än någonsin och jag kunde inte låta bli att le.

”Åh äntligen mat! Jag håller på att dö av hunger.” Rue slog sig ner i sängen jämte mig och för den lilla kroppen hon har, tror man inte att hon är tjejen som äter mycket, men hon åt som en hungrig tiger.

”Haha får du aldrig stopp där inne eller?” Hon skakade på huvudet.

”Mat är ju det bästa som finns, förstår inte hur människor kan låta bli att äta, det är ju bara sjukt!” Jag nickade instämmande. Samtidigt som vi åt diskuterade vi dagens engelska lektion med Mrs. Smith, som ingen av oss såg speciellt mycket fram emot, då hon var helt knäpp. Trots att vi hade så mycket att prata om och att jag gillade Rue, helt otroligt mycket, var det något som tryckte på. Det var något som var stelt i mellan oss, men jag kunde inte sätta fingret på vad.

”Rue, är allt som det ska?” Hon tittade ner i den sista pannkakan som låg på talriken och pustade ut.

”Det är bra.” Hon lät inte helt övertygad.

”Jag ser ju att det är något. Berätta.” Jag tog hennes hand och lyfte upp hennes haka, med den andra. Hon tittade mig inte i ögonen och försökte hela tiden kolla bort.

”Rue?” Hon andades tungt och såg nästan lite rädd ut.

”Jag är bara så osäker.” Jag höjde mitt ögonbryn.

”Osäker? Osäker på vaddå?” Hon suckade.

”Mig själv. Du har gjort så mycket och jag känner mig så efter. Det känns som att jag inte räcker till.” Jag drog bort bricka så att den raderade mellanrummet, som var mellan oss.

”Du har ingenting alls att vara osäker över Rue. Du är helt perfekt och jag bryr mig inte för det minsta, om du inte har gjort något.” Rue förde blicken emot mig och log.

 

 

 

Telefonen min ringde mitt under Mrs. Smith lektion. Dock var hon halvt döv och hörde inte det, så jag kunde smitta ut.

”Justin.” Någon harklade sig i andra änden av telefonen.

”Justin, tja! Det är Scooter. Allt bra?” Jag himlade med ögonen och vill bara spy över det faktum att han försökte vara trevlig mot mig.

”Det är bara bra. Vad vill du? Jag är i skolan.” För första gången i mitt liv ville jag heller sitta inne på lektionen han att stå ute i korridoren och prata med Scooter.

”Hur går det med låtarna?” Jag suckade.

”Helt okej, har skrivit klart en. Vet dock inte om ni kommer gilla den.”

”Det tror jag alldeles säkert att vi kommer göra. Du har talang för det där Justin! Kan du komma förbi här om en timme?” Jag nickade, men kom på någon sekund senare att han inte kunde se mig och sa,

”Sure. Jag tar med Rue.” Scooter skrockade till på andra sidan telefonen och lät arg.

”Okej. Men jag vill att du fokuserar dig på att arbete, inget annat.”

”Det är förstått, men Rue är min inspiration.” Det lät kanske löjligt att säga, men jag fick verkligen idéer till nya sånger hela tiden när jag var med henne.

”Vi ses sen.” Scooter la på och jag återvände in till klassrummet. Rue satt fokuserad och tittade på Mrs. Smith bild på tavlan. Jag satte mig jämte henne och tog hennes hand i min. Hon fnissade till, men var fortfarande lika fokuserad på tavlan, som föreställde en karta över Europa. Prov i amerikansk litteratur stod på schemat och enligt Mrs. Smith var det viktigt att veta även om Europa för att förstå.

”Ursäkta att jag är sen.” Mrs. Smith son Jim kommer in i klassrummet. Iklädd en grå t-shirt och jeans. Underarmar syntes två tydligt stora lökringar och i pannan lite svettpärlor.

”Jim, hej älskling! Såg du frukosten som jag hade gjort imorses?” Han nickade och hela klassen bröt ut i skratt förutom Rue. Jag vände mitt huvud mot henne och tittade undrade på henne.

”Vad är det?” Hon vände blicken mot mitt hål.

”Varför skrattar ni åt honom? Låt han va.”

”Men du ser la hur han ser ut?” Hon skakade på huvudet.

”Han kanske har någon slags sjukdom eller liknade. Man ska inte döma människor innan man vet hela sanningen. Snälla låt han bara var.” Jag höjde ögonbrynen, Rue var verkligen den första tjejen som någonsin hade gått emot mig.

”Okej förlåt.”

”Det är inte mig du ska säga förlåt till. Säg det till honom.” Jag vände blicken mot Jim, som stod med huvudet ner mot marken, generad över det som alla skrattade åt. Jag skulle just resa mig upp när till min absolut största rädsla, Stefan kommer in i rummet. Vad fan gjorde han här?

 

”Goddagen Stefan! Trevligt att se min favorit elev igen!” Mrs. Smith gav han en puss på båda sidorna av kinderna och log.

”Detsamma Mrs. Smith. Rektorn sa åt mig att gå hit!” Han nickade bestämt. Och jag själv satt som på nålar, vad fan skulle hända nu?

”Detta är Stefan Jones, han ska hjälpa mig under dem kommande veckorna, kul va!” Tjejerna i klassen fnittrade av lycka på grund av Stefans utseende och killarna av att dem skulle ha en langare som lärare – underbart! Jag satt dock och skrek inombords och Rue satt bara helt stil med en ansikte som inte sa något alls. Hon var helt tom på känslor. Jag letade efter Rues hand under bordet och efter en kort stund hittade jag den. Jag tog tag i den och höll den fast.

”Vad är det Justin, är du okej?” Samtalet om Jim var som bortblåst.

”Jag har fått huvudvärk, jag drar hem. Kommer du till mig sen?”

”Jag kan följa med om du vill?” Jag log och pussade henne lätt på kinden.

”Mer än gärna, men du behöver vara i skolan, jag har redan dragit dig här ifrån för mycket redan.”

”Okej då, vi ses sen.”

 

”Jag har migrän så jag drar hem.” Jag stod framme med Mrs. Smith och Stefan. Jag kände Stefans blick i nacken på mig och jag ville bara vända mig om och ge han en rak höger.

”Okej, Justin. Men kom ihåg arbetet tills på fredag. En dikt.” Jag nickade.

”Jag har en här.” Jag sträckte fram en bit ur en låt text till Mrs. Smith och hon läste snabbt igenom den.
”Imponerande Justin. Trodde jag inte om dig.” Jag log stolt.

”Tack. Vi ses imorgon!”

”Krya på dig.” Stefans röst brände mig i nacken.

”Tack.” Huttrade jag och slängde sedan igen dörren.

Jag gick ut till parkeringen och satte mig i min svarta Range Rover för att köra bort till skivbolaget. Sätena var en aning varma, på grund av att jag och Rue hade haft en lite för hett hångelsession innan skolan och kommit försent, och alla bra parkeringar hade      med en bricka i silver, placerad på den var champagneglas, dock med cider utan alkohol i.

”Mr. Bieber. Välkommen! Scooter är inne till vänster.” Jag tog en glas och gick in till vänster.

”Bieber. Tja!” Scooter satt bakom ett skrivbord och tittade igenom lite papper. ”Redo att spela in?”

”Yes.” Utan att säga ett ord till gick jag in i studion och satte på mig ett par hörlurar och började sjunga.

”The sun comes up on another morning My mind never wakes up without you on it And it's crazy to me, I even see you in my dreams Is this meant to be? could this be happening to me.” Jag tänkte på Rue under hela tiden jag sjung. Hennes röst och hennes skratt. Hennes hand i min och mina läppar mot hennes. Hon hade verkligen fått mig på fall.

”Det låter bra.” Jag tittade upp. På andra sidan av fönstret, vid mixerbordet stod Scooter. Låten var inspelad och jag log stolt. Bara 17 kvar.

”Tack. Jag kör en till med än gång.” Scooter nickade och satte på musiken till nästa låt.

”If I was your boyfriend I never let you go…” Jag fortsatte att sjunga och stunden senare kom Rue in i studion. Jag avbröt snabbt sången och gick ut till henne. Jag fångade upp henne i en stor kram och kysstes hennes kind. Jag hade saknat henne.

”Hej babe!”

”Hej. Jag fick dit sms om att du var här. Det var lugnt att jag kom va?” Jag nickade glatt. Det var mer än lugnt. ”Fortsätt spela in nu, jag vill höra!” Jag vände på klacken och gick in för att fortsätta. Dock stelande jag snabbt till när jag tittade ner på min mobil och såg att jag hade fått ett smsa av Stefan, med en bild på Rue med texten ”vill du se henne igen? Ge oss pengarna nu!”

 


 

Var ett tag sedan jag uppdaterad, men jag har vart i stockholm på justins konsert och har inte lals haft tid, hoppas ni har förtåelse! Dock är detta det längst kapitlet jag har skrivit, så hoppas det gott gör det lite. 

KOMMENTERA NU, VAD TROR NI KOMMER HÄNDA? VAD VILL NI HA MER OM? VAD KOMMER STEFAN GÖRA MED RUE? 


Date: 2013-04-14 | Time: 21:19:00

Filed under: Trust is something you have to earn.
14

Kapitel 15 – So little time and 18 songs

 

Tidigare: ”Justin, vi har diskuterat det du sa innan och vi har kommit fram till att du kan kontakta skivbolaget.”

”Är ni seriös?” Jag släppte mina bestick och stirrande intensivt på dem.

”Ja Justin, men du måste lova oss att inte skämma ut oss. Vi vill inte att det ska bli som det blev med James för Dixons och deras familj. Han förstörde allt för dem. Är det förstått?” Mammas röst var skrap.

”Det är förstått.”

”Bra.”

Jag satt i min mjuka säng och log triumferande. Min plan hade lyckats. Dock skulle jag svika föräldrar totalt och dem skulle antagligen aldrig prata med mig igen, men det var en smäll jag fick ta. Jag skulle släppa en skiva och ge pengarna till Stefan och hans gäng. No turning back.

 

Scooters kontor var ganska tomt och trist. Jag hade förväntat mig något lite mer exklusivt. Jag sitter i en läder fåtölj med Scooter framför mig. I mellan oss är ett skrivbord i mörk ek. Det syns att det är nytt för det är inga repor alls och det nästan glänser.

”Så Justin. Du vill verkligen det här? Förra gången stack du och lämnade skivbolaget i ett dåligt stadie, jag hopps inte det händer igen.”

”Jag vet och jag ber så hemskt mycket om ursäkt för det. Jag vill verkligen satsa på musiken.” Scooter ler. Han har alltid trott på mig och blev så ledsen när jag la av för något år sen.

”Bra. Jag har pratat med skivbolaget och dem går med på att du får släppa ett album med 18 låtar, vilket är otroligt med tanke på hur länge du har vart borta och hur du lämnade oss den senaste gången.” Jag nickade tacksamt. ”Men det finns en sak.” Jag suckade djupt, nu kommer det. Något hemskt som kommer göra att jag kommer backa ur och allt kommer åka åt helvete. ”Du måste vara klar med albumet om tre veckor.” Min mun formade sig som ett O och jag bara gapade. Tre veckor, för 18 låtar, som inte ens var skrivna än, det var ju för fan helt jävla omöjligt.

”Men jag går ju i skolan?”

”Du får lösa det, men är det inte klart inom tre veckor, är det tack och adjö på det här bolaget, är det klar fattat?” Jag nickade och bet mig samtidigt i kinden för att inte kasta ut något otrevligt mot honom.

 

Jag gick med förbannade steg ut emot bilen, som precis som alltid stod parkerad under ett träd för att undvika varma sätten. Jag öppnade dörren argt och stängde den med en rejäl smäll. Jag slog hårt på ratten med båda händerna och lutade sedan huvudet mot dem. Jag var så arg på mig själv. Arg över att jag hade låtit mig själv hamna i den här situationen. Jag fucking hatade Stefan och hans gäng. Fan. Helvete. Jävla. Skit.

 

”Justin!” Jag snodde runt i korridoren och mötes av en leendes Rue. Hon var klädd i ett par midjeshorts och ett vit transparent linne, med en svart lång kofta över – snygg som vanligt. Jag såg i ögonvrån Dixon och Liam komma gåendes emot mig och vände mig genast om igen.

”Ey man, vart var du igår? Du missade festen totalt!”

”Det var det sjukaste på länge.” Fortsatte Liam och slog till mig på armen. ”Tjejerna var helt otroliga. Var så många att jag inte ens kommer ihåg hur många det blev tillslut!” Dixon gjorde en high-five med honom och dem båda log stolt.

”Justin, ska vi ses idag eller?” Jag kände en hand på min axel och vred lätt på huvudet, för att se Rue stå där. Dixon och Liam skrattade lätt och tittade undrande på mig.

”Haha, va?” Sa jag och skrattade lätt.

”Ja vi bestämde ju det igår? Eller du kanske ska göra något annat?”

”Tror nog han har liiiite bättre saker att göra, än att hänga med skit från Kanada.” Sa Liam uppkäftigt mot Rue. Det tog emot delvis för att jag själv är ifrån Kanada och för det andra för att Rue verkligen inte var skit. Men det var som att någon hade lagt något i min mun och jag fick inte fram ett ord.

”Justin?” Jag tittade frågande på henne. ”Men skit i det då, idioit!” Hon sprang där ifrån sekunden senare och svängde in på toan. Helvete.

 

Rues perspektiv:

Jag vet inte vad det var med mig, men jag hade världens humörsvängningar och att bli dissade av Justin framför hans kompisar gjorde inte det hela bättre. Jag gick in på toaletten och böjde mig ner för att kolla så att ingen var inne på toan. Jag satte mig inne i ett bås på tjejtoaletten och lät tårarna bara rinna ner för mina kinder. Jag var arg på mig själv igen, för att jag hade låtit en kille ta över mitt liv. Att jag hade blivit så involverad med någon annan, var inte bra för mig. Jag var bättre av på egen hand. Jag slutade genast gråta när jag hörde att dörren öppnades och någon kom in.

”Rue?” Det var Justin.

”Gå.”

”Kan jag få förklara?” Sa han ledsamt. Jag torkade mig helt fri från tårar och gick ut från båset. Precis framför mig när jag kom ut fanns en spegel. Mina ögon var rödsprängda och jag visste att hon skulle se att jag hade gråtit, fan.

”Rue, förlåt.” Justin vände sig bort från mig och ställde en soptunna framför dörren så att ingen skulle komma in. ”Jag vet att jag betedde mig som en idiot. En stor jävla idioit. Men jag är sån. Jag vet inte varför och jag önskar att jag inte var det. Men jag är rädd för att komma folk nära. Jag är rädd för känslor. Jag är inte bra på sånt här. Jag umgås inte med tjejer. Jag ligger med dem och sen jag drar jag, men du har fått mig att funderar. Fått mitt att känna och det gör mig rädd. Jag vill inte såra dig Rue. Allt annat än det. Men det är svårt, jag är psykiskt skadad när det kommer till känslor, förlåt.” Jag stod stilla med en mun formad som ett O. Vad skulle jag svara på det. Jag hade inte lust att bråka och ville bara krama om honom.”

”Det är okej. Jag är här.” Jag tog hans båda händer och tittade han i ögonen.

”Du måste tro på mig när jag säger att jag verkligen inte ville skada dig Rue. Du kommer märka snart ändå att jag är helt störd och att du aldrig vill ha något med mig att göra. Men jag ska verkligen försöka.” Jag släppte taget om hans händer och la dem på båda sidorna av hans kinder.

”Alla har vi brister.”

 

 

Justins perspektiv:

 

Jag satt ute på balkongen och tittade ut över havet som var precis utanför. Jag var sur på mig själv, igen, över det faktum att jag var så sjukt jävla otacksam. Jag hade ett liv som alls drömde om, rika föräldrar, stort hus, tjejer på kö osv. men ändå var det inte tillräckligt för mig och jag hade inte en aning om varför. Eller nu var de det. Sen jag träffade Rue hade allt blivit mer okej och jag gillade mitt liv mer och mer, men självklart kommer Stefan och hans gäng in i bilden igen och gjorde att jag inte gillade det lika mycket längre. Jag låg där mitt emellan att gilla och hata och det var så himla lätt att tippa över till andra sidan.

”Vad tänker du på?” Jag ryckte till. Jazzy stod i dörröppningen och log.

”Inget, min lilla prinsessa, vad tänker du på?” Hon ryker på axlarna precis som hon alltid gör när hon vill något och sakta fram emot mig.

”Eh, jo jag behöver hjälp med en grej.” Jag höjde med ena ögonbryn och log mot henne.

”Jaså det säger du, vad behöver du hjälp med då?” Hon ställde sig jämte mig och lutade sig fram och viskade i mitt öra,

”Det är en kille jag är kär och jag behöver hjälp med att åka till honom.” Jag kunde inte låta bli att skratta lite lätt, då Jazzy var överdrivet söt.

”Jag kan nog hjälpa till med det, vart behöver du åka?”

 

Jag såg Jazzy göra sig iordning för att åka, ifrån bilen där jag satt. Hon drog på sig sina finaste kläder och lekte stor med hjälp av ett läppglans. Trots att jag bara ville le åt Jazzy och för att jag var glad för henens skulle, tryckte det Scooter hade sagt till mig igår ner mig. 18 låtar klara och inspelade om tre veckor. Jag hade inte en enda låt. Inte en enda. Hur skulle jag hinna? Sekunden senare började min mobil vibrera i fickan.

”Justin!”

”Hej det är Rue. Vad gör du?” Jag log.

”Ska köra min lilla syster till någon kille. Vad gör du babe?”

”Naaaw, vad gulligt jag vill också ha en lilla syster.”

”Vill du hänga med? Eller du kanske har något annat för dig?”

”Som svar på din andra fråga, så nej. Jag har inget för mig alls. Jag hänger gärna med. Vi kan la göra något efter också?”

”Självklart babe, jag är hos dig om 10.”

”Super, puss!” Hon la på och direkt efter började min mobil vibrera igen och Jazzy hoppade in i bilen. Jag startade bilen och körde mot Rues hus.

”Justin här.”

”Tja Justin, det är Scooter!” Jag suckade.

”Zup?”

”Jo jag har pratat med skivbolaget igen och du har gett dig lite mer tid, fyra veckor.” Jag pustade ut. ”Och dem går mer på att fixa lite låtskrivare så att du slipper skriva allt.”

”Nej, det är lugnt. Jag kan göra det. Jag vill att det ska vara min musik, ingen annans.”

”Är du säker på det? Det är ändå 18 låtar och du måste ju samarbeta med några artister som jag sa igår.”

”Fixar du samarbetarna, så fixar jag musiken. Hejdå!” Jag klickade snabbt på avsluta samtal, så att han inte skulle kunna säga emot.

 

Rue satt nu jämte mig i bilen och vi släppte av Jazzy utanför ett stort blått hus, som såg ut att var helt nybyggt. En liten kille i Jazzys ålder kom ut och möte henne och gav henne en super söt puss på kinden. Jazzy vinkade hejdå till mig och Rue och gick sedan in.

”Åh hon är ju sötare än sötast.” Sa Rue.

”Är inte jag liiite sötare?” Jag vände blicken åt Rue som log som en sol, det klädde henne.

”Njaa tvek.” Jag gjorde mig till för att få till dem perfekta puppy ögonen. Rue himlade med ögonen.

”Okej, fine. Du är sötare.” 


Vad tycker ni, KOMMENTERA!!!

 

NI VILL ATT JAG SKA UPPDATERA OFTARE, MEN NI KOMMENTERAR INTE, SKÄRPNING! JAG SKRIVER BARA NÄR JAG FÅR KOMMENTARER. 


Date: 2013-04-08 | Time: 15:38:22

Filed under: Trust is something you have to earn.
3

Kapitel 14 – Surf and debt

Tidigare: Justin gick fram till läraren som stod med en apa på axlen. Justin började genast leka med dig och han gullighet mot den gjorde mig helt knäsvag, han var helt underbar.

”Åh I love monkeys!” Sa han gulligt emot apan och tittade sedan på mig och jag mimade, ”Det är lugnt, kom hit nu!” Vilket han gjorde. Han la sin arm om min höft och gav mig en puss på kinden.

”Puss på dig babe, jag visste att jag kunde få dig glad.”

 

 

När biologilektion var slut var det dags för lunch med Brooke, men hon hade fått ett reda på att hon hade prov imorgon och ställt in.

”Jag har en free-period nu så jag drar nog hem och käkar.” Sa jag och  gick ut från zoot vi hade befunnit oss i den senaste timmen. Justin var tätt bakom mig och det kändes även som att alla andra i klassen var det. Dem alla borrade in sina blickar i oss så fort Justin rörde mig. Avundsjukan hos tjejer var äckligt stor och killarna såg mest imponerade ut av någon anledning.

”Jag har egentligen franska nu, men kan det redan flyttande så orkar inte dra på den. Vi kan dra och käka någonstans tillsammans om du vill?” Jag log stort och ställde mig med ryggen mot hans svarta Range Rover. Han ställde sig framför mig med sin arm vid min sida.

”Ja visst. Men du får inte göra skolkning till en vana.”

”Jag lovar, sweetie. Du kan vara lugn.” Jag log mot honom och kliade mig lätt på näsan. Det var en perfekt dag och solen sken starkare än någonsin och självklart hade jag glömt mina solglasögon hemma. Jag drog upp handen för att den som skydda mot solen.

”Jag kan hjälpa till med det där.” Sa Justin och lutade sig framåt så att han täckte solen och han tryckte samtidigt sina perfekt formade läppar mot mina, i en försiktigt men underbar kyss. Jag hörde hur tjejerna började viska och jag föreställde mig leendet jag fick på läpparna, men jag var lite för upptagen med att göra annat för att kunna göra leendet.

”Hihi.” Sa jag efter att kyssen hade blivit avslutad. ”Tack för hjälpen, ska vi dra och käka?” Han nickade och vi hoppade in i bilen. Jag hade fått skjuts av Kelly i min klass hit så min bil var kvar på skolan. Tur det annars hade vi inte kunnat åka ihop.

”Vart ska vi dra och äta?” Justin startade bilen och körde ut från parkeringen och bort från zoot.

”Nä vad tycker du? Jim’s?” Justins förslag lätt lockade.

”Ah det blir bra, jag är skit sugen på pasta!” Justin rykte till på något underligt sätt och log för sig själv. Han skrattade till och koncentrerade sig sedan på vägen.

”Haha vad var det?” Han vände sitt vackra ansikte mot mig och log.

”Vaddå?” Jag gjorde en imitations av hans nyliga uppträdande och han skrattade.

”Haha, det var inget! Jag kom bara att tänka på en grej.” Han vände blicken mot vägen igen.
”Säg.”

”Haha nej. Du kommer bara bli sur tror jag.” Jag lyfte på mitt ena ögonbryn och tittade frågade på honom. ”Fine, du bad om det. Du sa ju att du var sugen på pasta och så tänkte jag säga: Jag är sugen på dig. Men efter vad som hände igår kändes inte det så passande.”

Jag kände hur det hettade till på mina kinder. Justin var så söt mot mig och jag vill bara kasta mig runt hans hals och puss på honom.

”Det är lugnt Justin. Du är ju sån, så jag får la ta och börja väna mig.” Han blinkade med ögat mig och svängde sedan in på Jim’s parkering. Min mage kurrade och jag kände att bara hur redo jag var för mat!

 

 

Skoldagen var slut och som tur var hade jag inte speciellt mycket plugg. Det var inte mer än att det kunde vänta tills imorgon i alla fall. Justin och jag gick ut ifrån mattelektion sida vid sida. Han la sin hand på min rygg och vi gick bort till skåpen.

”Så babe, vad säger du? Ska vi dra ner till beachen och surfa?” Jag kunde inte låta bli att släppa ifrån mig ett skratt.

”Vill du verkligen det? Jag är fan proffs på det där.” Han höjde sitt ena ögonbryn som om att jag var helt blåst.

”Du lilla gumman, jag är fan med i skollaget.” Nu höjde jag mitt ena ögonbryn som om att han var helt blåst.

”Okej, var då. Men still jag är fan bra.”

”Det tvivlar jag inte på. Men jag vill bara inte att du ska börja gråta eller något för att jag slår dig.”

”Du är knäpp.” Avslutade han konversation med och gav mig en lätt puss på pannan. Vi gick och lämnade våra böcker vid skåpen och gick sedan ut till parkeringen för att åka hem till mig. Min syster Courtney hade vart och hämtat min bil så vi slappa köra var för sig igen.

 

Stranden var full med high school elever som precis hade slutat skolan och knappt kunde bärga sig från att kasta sig ut i dem höga vågorna. Jag och Justin stod uppe vid parkering och drog på oss våra surfar tröjor och gjorde oss själva redo för att anta dem underbart vackra vågorna. Solen lyste klart och värmde mer än väl, det var nästan så att man svettades.

”Bieber!” En kille med kort rufsigt svart hår kom gåendes emot oss. Hans båda armar var fulla med tatueringar och man kunde se att han hade haft en ögonbrynspercing. Jag såg hur Justin stelnade till för någon sekund, men återgick snabbt till sitt vanliga ja.

”Bieber, vart har du hållit hus? Vi har saknat dig!” Jag kunde en aning sarkasm i killens röst, men jag kunde inte riktigt tolka om det var positivt eller negativt.

”Fullt upp med annat.” Svarar Justin kyligt och närmar sig mig en aning.

”Vi har inte glömt vad som hände förra gången och vi förväntar oss en ersättning, det är du medveten om va?”

”Jag trodde vi redan har klar gjort allt det?”

”Vi har ångrat oss Bieber. Vi hör av oss.” Vad var det dem pratade om egentligen? Killen med alla tatueringar gick tillbaka till sitt gäng och Justin låtsades som att inget hade hänt.

”Vad var det där Justin?” Våra fötter nuddade nu vattnet och till min besvikelse var det nästan lite varmt som luften. Jag som ville svalka av mig.

”Det var inget. Skit i det. Är du redo för att surfa?” Jag nickade och några sekunder senare var ute i vattnet, redo för att ta den första vågen.

 

Justins perspektiv:

Helvete. Jävla fucking helvete. Var Stefan tvungen att komma just idag? Just precis när jag var med Rue. Just precis när jag skulle släppa alla mina andra bekymmer och surfa. Var har verkligen tvungen?

Minerna från den där kvällen när allt hade gått snett med Stefan och dem spelades upp i mitt huvud, samtidigt som jag tog den första vågen. Jag såg Rue surfa runt som en stjärna och även om jag ville glädjas och henne och bara le för att hon var så otroligt snygg. Drog Stefans samtal ner mig till botten. Lite ironiskt i med att jag befann mig ute i ett hav.

”Justin, du ser lite stel ut. Kom igen nu.” Rue kom upp vid min sida och log som en sol. Hennes skönhet gjorde mig helt knäsvag, det var tur att jag satt ner på min bräda.

”Tror jag har sträckt lår muskel eller något, jävligt stel.”

”Vi kan dra och käka istället om du vill?” Rue log.

”Vill du det? Jag kan vänta på stranden en stund, så kan du surfa lite till?” Hon la sin hand på min och tittade mig djupt in i ögonen, sedan lutade hon sig fram och pressade sina mjuka läppar mot mina. Det låter kanske töntigt att säga, men jag fick helt härligt, fjärilar i magen. När kyssen var avslutade log jag belåtet.

”Jag väntar på stranden.”

”Jag kommer snart.”

 

Jag simmade in till land och gick upp till parkeringen, för att lämna min bräda och dra av mig min surftröja.

”Så Bieber, vart har du våra cash?” Allt det här är så jävla ironiskt egentligen när jag tänker efter. Cash. Jag har alltid haft pengar, ändå var det jag var skyldig folk. Pengar. Tänk om jag bara hade frågat mina föräldrar eller morföräldrar den där gången när jag var 16 och allt riktigt drog igång. Då hade allt var normalt nu. Jag hade kunnat veta att Rue var säker, men jag gick runt och var orolig för henne istället nu. Dem skulle säkert göra något med henne. Antigen kidnappa eller tortera. Att döda henne, hade dem säkert också haft i tankarna.

”Jag har inte era jävla pengar, ni fick ju fan min bil. ni sa att det var okej.” Spottade jag ut på Stefan och hans gäng. Dem alla hade biffat till sig och det skrämde mig en aning, kan jag erkänn. Jag var vann vid att ha Eric, Dixon, John and Liam vid min sida, vid sådana här situationer. Men nu var jag själv. Helt jävla själv. Parkering var tom, när hände det senast? Jag hade enbart otur idag.

”En bil och pengar är inte riktigt samma sak i min värld. Är de det i din?” Jag skakade på huvudet.

”Ni gick med på det då. Varför gör ni det nu?” Dem alla skrattade åt mig. ”Bilen var fan värd mer än dem pengarna jag var skyldig.”

”Och vi tackar och bugar för det, men vi vill fortfarande ha våra pengar.” Sa killen höger om Stefan, Jack.

”Hur fan ska jag kunna hinna skaffa fram 350.000 tusen dollar? Jag sysslar inte med såndär skit längre.” Jag ville slå mig själv i magen. Hårt. Jag vill ge mig ett slag för att jag hade lett mig själv hamna i den här situationen. Det var mitt fel och ingenannans. Det var bara jag som hade kunnat göra något åt det den där gången jag var 16, men nej. Jag hade bara gjort allt värre.

”Du får försöka fixa det på något sätt. Om du inte fixar fram det tills slutet av veckan, kan du ge dig fan på att detta kommer sluta illa.” Stefans mörka och äcklig röst gjorde att jag rös till. Jag vile inte det här längre. Jag ville vara en normal 18 åring som kunde umgås med en tjej utan att behöva oroa sig över att hon skulle bli döda eller något liknade.

 

”Buuuh!” Jag ryckte till och kände två blöta händer över mina ögon. Jag drog sakta ner dem från mitt ansikte och vände mig om samtidigt. Rue stod där och jag tvekade inte för en sekund, utan placerade mina läppar mot hennes. Hon fnissade till och log mot mig.

”Hej babe. Hur gick det med surfandet?”

”Jodå, det gick bra. Jag fick hjälp av han där du snackade med innan. Han verkar trevlig.” Jag rös till, Stefan, trevlig? Aldrig.

”Jaså, vad kul. Vad sa han då?”

”Nä han hjälpte mig bara att bära upp brädan från vattnet. Jag lyckades skrapa upp handen, så kunde inte bära. ”Hon visade sin högra hand som var täckt med ett stort plåster.

”Gör du ont?”

”Svider lite bara, men annars är det ingen fara. Jag överlever. Ska vi dra och köpa smoothies?”

”Låter fint, hoppa in!”

 

Tystnaden var total runt matbordet. Mamma och pappa satt mitt emot varandra och jag och Jazzy lika så. Jazzy ”tåflörtade” med mig hela tiden och jag ville gärna le emot henne och skratta, men mamma och pappas hårda ansikte uttryck, gjorde mig rädd för att göra något överhuvudtaget.

”Justin, vi har diskuterat det du sa innan och vi har kommit fram till att du kan kontakta skivbolaget.”

”Är ni seriös?” Jag släppte mina bestick och stirrande intensivt på dem.

”Ja Justin, men du måste lova oss att inte skämma ut oss. Vi vill inte att det ska bli som det blev med James för Dixons och deras familj. Han förstörde allt för dem. Är det förstått?” Mammas röst var skrap.

”Det är förstått.”

”Bra.” 

Jag satt i min mjuka säng och log triumferande. Min plan hade lyckats. Dock skulle jag svika föräldrar totalt och dem skulle antagligen aldrig prata med mig igen, men det var en smäll jag fick ta. Jag skulle släppa en skiva och ge pengarna till Stefan och hans gäng. No turning back. 


Längesen det kom ett kapitel nu, jag vet. Men är det okej för er om jag i fortsättningen gör kortare kapitel och försöker göra dem oftare?

tills vidare,KOMMENTERA!


Date: 2013-03-26 | Time: 22:43:49

Filed under: Trust is something you have to earn.
7

Kapitel 13– The kiss

 

Tidigare: ”Du ska vara sängliggande, du vet det va?” Jag nickar. ”Varför är du uppe då?” Jag sväljer hårt, generad över det faktum över att de tär för att hon skulle komma över.

”Jag kände mig så äcklig bara.”

”Jag har sommarjobbat på ett ålderdomshem, jag har sett äckligt, du behöver inte oroa dig.” Jag brister ut i skratt och går fram och kramar om henne. Jag känner hennes små kalla händer på min rygg och ryser till. Hon drar sin ena hand upp och ner och jag sluter ögonen av den sköna känslans om uppstår. Hon ler. Våra huvuden lutar sig en aning bakåt och vi ser in i varandras ögon. Jag slickar mig om läpparna och sedan händer det. Det jag har väntat mig, mina läppar nuddar hennes.

 

Justins perspektiv

Hennes läppar är mjuka och perfekta. Jag vill äta uppe hela henne, men jag kan inte med att slänga mig över henne redan första gången. Jag drar mina fingrar lätt över hennes kind och avslutar sedan kyssen. Hon blundar och ler samtidigt och ögonblicket senare öppnar hon sina fina bruna ögon. Hon rullar sina läppar och biter sig sedan löst i läppen.

”Sluta.” Hon rycker till och förstår inte alls vad jag menar. ”Bit dig inte i läppen, jag blir… hm ja du fattar.” Hon blir röd om kinderna och tittar ner i golvet. ”Hey beutiful, bli inte generad, det är en komplimang. Du är så sjukt jävla vacker Rue Adams.” Hon ler.

”Tack Justin, du är inte så ful att kolla på du heller!” Jag ler mot henne.

”Ska vi kolla film?” Hon nickar och vi går bort till sängen och kryper ner. Jag har min högra arm runt henne och vi sitter tät jämte varandra. Hennes värme gör mig varm och jag behöver all värme jag kan få.

”Vad ska vi kolla på då?” Frågar hon nyfiket och tittar på mig.

”Harry Potter?” Hon nickar glatt och jag trycker lite på fjärrkontrollen och några sekunder senare börjar ”Harry Potter och den flammande bägaren” att spelas.

 

Rue har sitt huvud på min axel och jag känner hur hon blir tyngre och tyngre för varje sekund – hon håller på att somna.

”Psst Rue, kom vi lägger oss ner ordentligt istället.” Hon ler lite lätt och vi kryper ner helt under täcket, istället för att sitta upp. Hon vrider på sig och hur mycket jag än vill skeda med henne går det inte, min axel gör för ont att ligga på att ha den runt henne istället, gör också ont. ”Vänd dig om Rue, jag kan inte hålla om dig.” Utan att säga ett ord, gör hon som jag säger.

 

 

När jag vaknade upp någon timme senare, ligger Rue fortfarande jämte mig. Jag blir varm i hela kroppen och ler som ett fån. Tur att ingen ser mig. Rue rycker till och jag inser att hon drömmer. Undra vad hon drömmer om? Jag reser mig stelt upp ur sängen och tittar till min mobil. Klockan är halv åtta. Kvällsmat – vi måste äta.

”Rue.” Jag skakar lite lätt om henne så att hon vaknar. Hon ler och sätter sig upp i sängen.

”Oui.”

”Ska vi fixa middag? Min päron är iväg.” Hon nickar.

”Vart är din lilla syrra då?”

”Helvete!” Jag hoppar snabbt upp ur sängen och drar på mig en tjocktröja och springer ner för trappan, trots att jag inte får. ”Justin?” Rue kommer springandes efter mig och ser konstigt på mig.

”Jag skulle hämta henne hos en kompis. Mina föräldrar kommer döda mig, helvete!”

”Jag fixar det. Du får inte köra. Du kan ju göra middag sålänge, okej?”

”Hon hatar att träffa nya människor så det är nog ingen bra idé.” Jag känner hur jag börjar kallsvettas och får panik över att jag inte har tagit hand om Jazzy som lovat. Hon är ju min lilla prinsessa.

”Lita på mig Justin, jag fixar det. Vad är adressen?”

 

Rue kunde verkligen få mig att göra saker. Ingen hade tidigare vågat säga emot mig, eller sagt till mig vad jag ska göra. Vad gjorde hon med mig? Under tiden som Rue var iväg och hämtade Jazzy, började jag med mat. Pasta med min egen speciella sås, fick bli bra och det var nästan det enda vi hade ingredienser till också.

Trots att jag visste att Rue var ärlig när hon sa att hon skulle ta hand om Jazzy och att jag kunde lita på henne, så var jag fortfarande nervös. Jag hade bara lämnat Jazzy med Anni innan och Jazzy hatade henne. Och nu menar jag verkligen hatar henne. Varje gång Anni var hemma, skrek och gapade hon hela tiden. Hon kunde inte hennes sitta vid samma matbord som henne, allt var kaos.

 

”Vi är tillbaka!” Rue kommer in i köket med en Jazzy hand i hand. Jazzy släpper taget när hon ser mig och spring fram och kramar om mina ben. Jag böjer mig ner för att ge henne en riktig kram och hon ler. 

”Rue sa att du hade glömt mig, stämmer detta Justin?” Jag gör en konstig mig och skrattar.

”Haha, kanske? Är du sur?”

”Näää, Rue kom ju och hämtade mig så det är lugnt. Hon är ju jätte snäll, mycket bättre än den där Anni.” Jag hör hur Rue skrattar lite i bakgrunden och jag ler och det min lilla syster precis sa.

”Vad bra då! Maten är strax klar så ni kan duka så länge.”

”Jag gör det!” Säger Jazzy och springer bort till skåpen och plockar fram allt och går sedan ut till matsalen för att duka. Rue kommer fram till mig och ställer sig jämte mig.

”Vad var det jag sa? Jag skulle fixa det!”

”Du är helt otrolig, kom hit.” Jag placerade min hand på hennes höft och drog henne intill mig och tryckte sedan mina läppar mot hennes och det hela blev bara mer och mer intensivt för varje sekund. Vi både börjar andas lite högre för varje sekund och jag känner att jag vill ha henne.

”Humhum, ursäkta mig?” Vi båda ryker till och vänder oss om. I dörröppningen till köket står Jazzy med armarna i kors och hånflinar. ”Vad sysslar ni två med då?”

Både jag och Rue ler generat och tittar på varandra.

”Rue hade något i ögat.” Rue skrattar till.

”Ja min mascara är helt knäpp, så får den i ögonen hela tiden.”

”Haha ni både är sämst på att ljuga, kom så äter vi, jag är jätte hungrig!”

 

Vi alla tre sitter runt matbordet. Jag och Rue jämte varandra och Jazzy framför oss. Jazzy har mat i hela ansiktet, men det verkar inte störa henne för fem öre. Hon äter för fulla muggar medans jag och Rue bara sitter och skrattar åt henne.

”Justin, när kommer mamma och pappa?”

”I natt någon gång, så jag får läsa god natt saga för dig idag.” Hon ler stort. Hon älskar när jag gör det.

”Åh ja, vill du ta den med draken och prinsessan?” Jag nickar. Hon väljer alltid den, så nu får tiden kan jag den utantill.

 

Klockan visar 10 och Jazzy ligger helt död i sängen. Hon orkade lyssna på sagan i fem minuter sen sov hon. Rue var nere i köket och fixade med disken. Jag gick ner för den vita trappan och ner till köket. Rue stod med rygg mot mig när jag kom ner, så jag passade på att skrämma henne, genom att sätta händerna i midja på henne och kittla henne.

”Ah!!” Hon hoppar till. ”Din idioit, jag var nära på att dö!” Sa hon och skrattade. Hon vände sig om och log. ”Du är knäpp.”

”Jag vet.” Jag böjde mig fram, fortfarande med mina händer på hennes höfter, och tryckte mina läppar mot hennes. Hennes händer for upp till mig hår och lekte med det, samtidigt som mina händer föll längre och längre ner, tills dem nuddade rumpan. Rue började andas högt när jag senare började pussa henne i nacken och på halsen. Jag kände hur hon fick gåshud och jag log, hon njöt.

”Kom vi går upp.” Hon nickade.

 

Inne på mitt rum, tog det inte lång stund innan våra läppar och tungor var ihop igen. Vi backade bak emot sängen och jag började dra av hennes huv tröja. Hon föll ner på rygg i sängen och stönade till när ja landade över henne. Jag började placera kyssar på henne nacka, hals och ner emot brösten. Min ena hand vandrade längs sidan av hennes kropp. Min hand drog sig automatiskt in mellan hennes ben och hon stelnade till.

”Sluta!” Hon avbröt det hela och satte sig upp i sängen. ”Jag måste dra.”

”Nej snälla, stanna.” Hon skakade bara på huvudet och gick sedan med snabba steg ner för trappan och ut ur huset, innan jag ens hann regera på vad det var som hände.

 

Rues perspektiv

 

Solen sken och det var måndag, igen. Jag satt i bilen påväg till ännu en lång skola dag. Dock en speciell. Första dagen för Justin i skolan sedan allt som hände och första gången jag såg han sedan den där incidenten för någon vecka sen. Vi hade bara utbytt några fåtal sms, men jag hade skämt för mycket för att åka dit eller ringa han.

”Hej Rue!” Brooke, som jag hade börjat umgås med den senaste veckan kom upp till mig och la armen och mina axlar. ”Läget?”

”Det är fint, nervös bara.”

”Juste du har matteprov idag?” Jag nickade. Matteprovet var mitt sista problem idag, men det var bättre att hon trodde det än att jag ska förklara att jag är generad över det faktum att jag var nära att gå längre med en kille, än jag någonsin hade gjort och att han skulle till skolan idag.

”Det kommer gå bra, du är värsta kick-ass smart ju!”

”Haha tack Brooke.”

”Ska vi luncha ihop idag?” Den första signalen ringde av skolklockan, för dagen - dags att börja gå mot salen.

”Visst, jag har en free period efter biologin, har du med det?”

”Ah det har jag. Ska vi käka på Jim’s?”

”Låter fint, vi hörs sen!”

 

Biologisalen som vi vanligtvis satt i, höll på att renoveras, pga av olycksfall, så vi min lärare hade fått för sig att gå till ett zoo och lära sig om djur var ett bra andrahandsval. Självklart var Justin i min biologiklass, så jag skulle inte kunna smita.

”Rue.” Justin kom upp vid min sida samtidigt som vår lärare stod och pratade om apor.

”Hej.”

”Är du sur?” Jag skakade på huvudet utan någon som helst entusiasm. ”Du har inte hört av dig knappt alls, den senaste veckan.”

”Jag är inte sur.” Justin snygghet och underbara doft gjorde det svårt för mig att koncentrera mig på det min lärare sa.

”Jag ser ju att du är arg, vad ska jag göra för att göra dig glad?”

”Jag är glad!” Sa jag lite för högt och drog på ett fejk leende när hela klassen vände sig om och borrade in sina blickar i mig.

”Ljug inte.”

”Jag ljuger inte.”

”Har jag någon frivillig?” Sa min lärare och Justin var snabb på att anmäla sig.

”Nåja Mr.Bieber kom här.

 

Justin gick fram till läraren som stod med en apa på axlen. Justin började genast leka med dig och han gullighet mot den gjorde mig helt knäsvag, han var helt underbar.

”Åh I love monkeys!” Sa han gulligt emot apan och tittade sedan på mig och jag mimade, ”Det är lugnt, kom hit nu!” Vilket han gjorde. Han la sin arm om min höft och gav mig en puss på kinden.

”Puss på dig babe, jag visste att jag kunde få dig glad.” 


Förlåt för lång väntan. Jag ber så otroligt mycket om ursäkt, men livet kom i mellan, haha. 

Jag ska verkligen försöka bättra mig. Men tills vidare, KOMMENTERA! 


Date: 2013-03-04 | Time: 22:06:00

Filed under: Trust is something you have to earn.
16

Kapitel 12 – confused

 

Tidigare:

”Vi tar den här diskussionen vid matbordet sen. Förresten jag bjöd hem Anni på middag.” Min mun formade sig som ett O. Vad sa hon? Hade hon bjudit hit Anni? Är hon helt dum i huvudet.

 

Mamma lämnade rummet och gick iväg. Den första tanken som ploppade upp i mit huvud var Rue. Jag måste iväg och träffa Rue. Nu.


 

Jag reste mig upp ur sängen. Tog min mobil som låg på laddning och började gå ut ur mitt rum. Jag gick ner till hallen för att leta fram mina bilnycklar. Jag suckade högt när jag inte hittade dem.

”Letar du efter dem här?” Det knöt till sig i magen på mig. Jag vände mig om och till min rädsla stod Anni där med mina bilnycklar i handen. Jag svalade högt och bilden från när hon hade legat i min säng häromdagen, kom upp i huvudet.

”Anni. Vad gör du här?”

”Pattie bjöd mig på middag. Sa hon inte det?” Jag nickade. ”Hon frågade även om vi kunde åka och handla choklad. Hon behövde det till någon efterrätt. Därav att jag håller i dina nycklar.” Jag nickade återigen.

”Ska vi åka då.” Jag visste att det inte var någon idé att försöka smitta iväg.

 

Vi satt i min bil. Radion spelades det senaste av Rihanna. Vi var fast i en bilkö som vägrade försvinna. Jag var irriterade och trummade på ratten med min vänstra tumme.

”Sluta.” Jag vände min blick emot Anni som satt och stirrade på mig med hennes blåaögon. ”Du har fortfarande dina ovanor ser jag.”

”Sluta prata som att du känner mig Anni. Jag är inte samma person för fem öre, som jag var när vi var tillsammans.” Anni tittade besviket på mig.

”Justin, jag vet att du finns kvar där inne. Bara för att du gjorde ett misstag betyder inte det att du har försvunnit. Jag älskar fortfarande dig. Fattar du inte det?” Det knöt sig i magen på mig igen. Anni var min första kärlek. Jag kommer alltid att älska henne, men inte alltid vara kär i henne.

”Förlåt Anni. Men jag kan inte leva upp till dina förväntningar. Jag hatar mig själv för mycket för att låta mig falla för dig ännu en gång.”

”Justin du behöver inte hata dig själv. Vi alla gör misstag.” Hon drog sin hand över min axel.

”Ja, men inte alla är otrogna Anni. Fattar du inte att jag aldrig kommer förlåta mig själv för det.” Precis i det ögonblicket tuttade en bil bakom oss, på oss. Jag insåg först nu att bilkön hade lättat och vi hade fritt fram att köra. Jag tryckte ner gaspedalen och körde mot vårt mål. Anni satt bara och blickade framåt.

”Justin jag vet vad du gjorde. Och du sårade mig mer än någon annan tidigare har gjort. Men du gjorde mig samtidigt lyckligare än någon annan. Och i slutet tror jag att det är det som spelar roll. Kan vi inte bara stryka ett sträcka överallt Justin?” Jag svalade hårt, så som jag alltid gör när jag är nervös.

”Jag förstår inte hur du kan förlåta mig, Anni. Det går inte ihop.”

”Jag älskar dig, det är inte svårare än så.” Hon vände sin blick emot mig och tog sin hand över min. Jag svalade hårt ännu en gång.

”Jag älskar dig Anni.” Jag pussade henne på kinden, men bilder av Rue kom plötsligt upp i huvudet. Det är var så förvirrande.

 

Rues perspektiv:

Läxhögen framför mig, fick mig att må dåligt. Jag vill gå ner till stranden och surfa, men icke då. Mina lärare hade fått för sig att den amerikanska historian och ekvationer var viktigare, vilket jag inte hade en förståelse för alls.

”Vill du ha lasagne till middag, Rue?” Mamma kom in genom dörren till mitt rum och stod med en lista i handen.

”Ja visst.” Jag blickade upp mot henne och log. Mammas lasagne var bland det bästa som fanns.

”Jag åker och handlar lite, då.” Med chans för att hitta en undanflykt för att plugga, reste jag mig snabbt upp och hoppade fram emot mamma och drog listan ut hennes hand.

”Jag gör det!”

”Oj vad har hänt med dig? Haha! Mitt kort ligger nere i hallen!” Jag log stort med tänderna och gick ner till till hallen för att ta mammas chanel plånbok och bilnycklar. Väl ute i bilen kopplade jag in min mobil och satte på ”push play”. Jag körde längs L.A:s gator och bara log. Jag kunde inte riktigt förstå själv att jag var i självaste L.A och bodde här. Jag hade alltid drömt om det, men aldrig trott att det skulle gå i uppfyllelse.

 

När jag kom fram till affären jag hade sökt, parkerade jag bilen i skuggan för att undvika varma sätten och gick in. Jag tog en korg och började leta efter produkterna som stod på listan.

”Justin sluta!” Jag vände mig om och såg Justin och någon tjej. Jag kände någon känsla inne i magen som jag tidigare aldrig hade känt och jag visste inte riktigt vad det var. Jag kände mig helt tom inombords när jag såg Justin och tjejen framför mig – jag var svartsjuk.

Jag kände mig besviken som hade låtit mig själv gilla en kille. Det hände aldrig hänt  hemma i Kanada. Jag var inte tjejen som höll på med killar. Justin hade gjort något med mig.

”Rue!” Jag vakande upp ur mitt tänkande och tittade framåt. Justin och tjejen kom gående emot mig. Jag drog på ett fejk leende på läpparna och sa,

”hej!”

”Det är här Anni.” Sa Justin och la sin hand på hennes korsrygg och så att hon kunde skaka min hand.

”Hej, jag är Rue. Trevligt att träffas.”

”Detsamma.” 

 

Jag tittade besviket upp på Justin och han märkte det med en gång. Trots att han verkade lycklig och glad med tjejen jämte han, saknades det något i hans blick. Den var liksom tom.

 

Justins perspektiv:

 

Jag var glad. Jag hade Anni jämte mig och Rue framför mig. Två tjejer som var bra mycket mer än vad jag förtjänade, men dem stod ändå kvar. Nu var frågan vem av dem man skulle välja.

 

Plötsligt kommer två män med svarta kläder och rånaluvor in i affären. Den ena håller en pistol och skriker:

”Ner på golvet!” Vi alla tre slänger oss ner och skyddar våra huvuden med händerna. Rue hamnar jämte mig och jag känner hur hon skakar. Jag vill bara hålla om henne och göra så att hon känner sig trygg. Anni ligger någon meter bort och skakar hon också.

”Om ni ligger kvar där ni är och inte rör er en centimeter, lovar jag att vi inte kommer skjuta er!” Säger en av rånare. Jag ser tårar rinna ner för Rues kinder och det knyter sig i magen på mig. Jag avskyr att se henne ledsen.

 

Rånarna hotar kassörskorna med pistol och säger att dem skjuter om hon inte lägger alla pengar i en svart väska som dem håller i. Mina händer skakar och jag är i chock. Jag vill resa mig upp, ta med mig Rue…och Anni ut härifrån. Rädslan för att bli skjuten är enorm. Jag känner någon sekund senare hur Rues hand snuddar min, då jag har låtit den fall ner till sidan av mig. Jag tar tag i den och stryker över hennes knogar. Jag tittar alvarligt på henne för att kontrollera om hon är okej, vilket hon är. Hennes ögon är rödsprängda.

”Du där upp!” Rånaren med pistol riktar den emot Anni och hon brister ut i gråt. Hon ställer sig upp på skakig ben och tittar med jämna mellanrum in i rånarens ögon.

”Vvv…aaaad vill ni?” Stammar hon. Hela butiken håller andan, ihop om att det inte ska hända henne något med samtidigt av en smula lättnad över att det inte är dem så som står där.

”Du följer med oss.” Jag reser mig hastigt upp och två sekunder senare känner jag hur en obeskrivlig känsla sprider sig genom min kropp och ljudet av en pistol hörs. Jag har blivit skjuten. Sedan blir det svart.

 

Det är ljuset och rummet är vit. Jag känner igen den välbekanta lukten av sjukhus och känner att gårdagens mat är påväg uppför. Men hindrar mig i sista sekund, då jag hatar att spy. Jag vrider mitt huvud mot fönstret som är på min högra sida och ser Rue sitta där. Hon läser i en stor svart bok, fifty shades of grey. Jag känner igen namnet.

”Rue?” Jag är torr i halsen och jag får anstränga mig rejält för att få ut något ljud över huvud taget. Rue hoppar till i fönstret och skiner upp som en sol. Hon lägger hastigt ifrån sig boken och går fram till mig. Hon tar min hand och ger den en lätt puss.

”Åh Justin du är vaken! Hur mår du?”

”Vatten.”

”Åh visst ja, dem sa att du antagligen skulle vara törstig, jag har förberett med en hel bringar.” Hon släpper min hand och fixar fram ett glas till mig.

”Tack.” Säger jag tacksamt efter att två föll glas iskallt vatten passerat ner i min hals.

”Har du ont?” Jag nickar, jag inser i samma stund att jag inte har något minne alls om vad som hände.

”Vad har hänt?” Rue sväljer hårt och tittar sorgset på mig.

”Vi var med i ett rån och Anni, din flickvän, blev kidnappad.”

”Hon är inte min flickvän.” Egentligen borde jag har svarat: ”Vart är hon? Är hon okej?” Men att hon inte är min flickvän kände mer viktigt.

”Hon sa det.” Jag sväljer hårt och känner hur min blick mörknar.

”När?” Tårar bildas i Rues vackra ögon.

”Innan dem tog med henne. Dem har inte hittat henne än och man tror att hon antagligen är…” Hon behöver inte säga något, jag förstår.

 ”Läkarna har sagt att dem vill prata med dig, jag går och hämtar dem.” Jag ruskar på huvudet.

”Kom lägg dig här en stund istället.” Jag gör plats för henne i sängen och hon lägger sig tätt intill mig. Hon lägger huvudet på mitt bröst och jag kan dra in doften av hennes hår. Jag pussar henne lätt på pannan. Jag är förvirrad. Jag minns att jag och Anni satt i en bil och pratade om min otrogenhet och att jag fortfarande älskade henne, men nu sitter jag här med Rue och det känns så rätt.

En vecka har gått sedan rånet. Jag går runt med bandage och stöd för min axel. Dem sköt mig i axeln. Jag har konstanta smärtor och nätterna är hemska. Att sova längre än en timme är lyx och att inte spy upp all mat på mindre än en halvtimme är också lyx. Tjugotals paket med värktabletter står uppdukade på mitt nattduksbord. Min tv visar Teen Wolf på MTV. Jag sitter och halvsover i sängen. Min mobil plingar till.

 

Jag kommer över om tio, xx – R

 

Jag ler som ett fån. Rue har gjort något galet med mig. Jag är som en helt annan person när hon är i närheten. Hon var får mig på bättre tankar och jag uppskattar allt mycket mer, när hon är där. Jag reser mig stelt upp ur sängen och kollar mig i spegeln. Jag måste fixa mig, jag ser ut som ett troll. Jag går in i mitt badrum och sätter på duschen. Jag tar av mig mitt axelskydd och plåstrarna som täcker stygnen från min operation syns. Jag kliver i duschen och håller bort axeln så gott det går ifrån det varma vattnet. Det blir ingen lång dusch, då jag måste hinna med både att fixa håret och välja något att ha på mig.

Jag tar en vit handduk och virar den en varv runt höfterna och går fram till mig gigantiska stora spegel och sätter igår med att blås mitt hår. Sedan tar jag i wax så att det håller sig på plats. När jag är klar går jag vidare ut till min garderob.

”Justin, du är uppe!” Jag hoppar till och är när att tappa handduken som sitter runt mina höfter. Rue står framför mig en aning generad. Hennes röda färg på kinderna kläder henne. Jag går fram till henne och kramar om henne. Hon luktar Rue och jag ryser till. Hon är så söt.

”Du ska vara sängliggande, du vet det va?” Jag nickar. ”Varför är du uppe då?” Jag sväljer hårt, generad över det faktum över att de tär för att hon skulle komma över.

”Jag kände mig så äcklig bara.”

”Jag har sommarjobbat på ett ålderdomshem, jag har sett äckligt, du behöver inte oroa dig.” Jag brister ut i skratt och går fram och kramar om henne. Jag känner hennes små kalla händer på min rygg och ryser till. Hon drar sin ena hand upp och ner och jag sluter ögonen av den sköna känslans om uppstår. Hon ler. Våra huvuden lutar sig en aning bakåt och vi ser in i varandras ögon. Jag slickar mig om läpparna och sedan händer det. Det jag har väntat mig, mina läppar nuddar hennes. 


Jag skäms för min uppdatering och jag ber som hemskt mycket om ursäkt för att jag inte har uppdaterat. Jag lovar att det ska bli bättre. 

 

Vad tycker ni om epsioden? KOMMENTERA!!! 


Date: 2013-02-18 | Time: 21:30:36

Filed under: Trust is something you have to earn.
17

SKRIVER! KRAM LINA

 

Date: 2013-02-03 | Time: 19:02:00

Filed under: Trust is something you have to earn.
20

Chapter 11 - Ups and downs

Tidigare: Jag stressade ut ur min säng. Mitt huvud snurrade och jag ångrade genast att jag hade gått med på att festa på en söndag. Jag ställde mig framför spegeln och försökte rätt till mitt hår, men det var hopplöst! Det fick bli keps idag. Jag kliade mig i ögonen och såg sedan till mig rädsla att det låg någon i min säng. Fan. Jag gick fram till sängen och såg till min rädsla att det var Anni. Fan helvete hur kunde jag ha låtit det här hända? Och speciellt efter dem timmarna jag hade haft med Rue?

 

Rues perspektiv:

”Justin?” Jag gick längs en av alla skolans korridorer. Det var lunchrast och jag var i desperat behov av en lunch-”dejt”. Jag ville gärna prata med Justin om helgens händelser och när han gick förbi i korridoren, såg jag inget som hindrade mig.

”Justin?” Upprepade jag. Han gick bara förbi mig. Det var som att jag var osynlig. Jag fick en klump i magen. Vad hade jag gjort för fel?

 

Sen den sekund klockan hade ringt klockan halv 6 i morse(två och en halv timme för tidigt), så hade den här dagen vart kaos. Allt hade gått fel. Vi hade inte haft någon frukost hemma, jag hade fått gå till skolan, det regnade ut, min mobil hade dött och Justin ignorerade mig. Vad hade jag gjort Gud för att bli straffad såhär mycket?

Jag satt i mitten av klassrummet, i mitten. Justin satt på min högra sida och skakade nervöst med sitt vänsterben. Han hade en intensiv blick emot tavlan och såg ut att vara i någon annan värld. Det såg nästan ut som att han led lite.

”Miss.Adams?” Jag tyckte till och släppte min blick ifrån Justin, samma sekund som Mr. Jones sa mitt namn och Justin vände sin blick emot mig, för andra gången under denna extremt långa och tråkiga geografi lektion. Jag svalade hårt,

”Ja?”

”Kan du berätta om försurning av naturen?” Plötsligt kände jag hur min lunch var påväg upp för strupen. Jag tog handen för munnen och reste mig upp. Sprang iväg till toan och lutade mig över toaletten. Jag lät cafeterians caesarsallad åka ut genom min mun. Tårar började rinna ner för mina kinder, då jag hatade att spy mer än något annat.  Jag

satte mig ner på toalett golvet och tog mina händer som stöd för huvudet. Jag snyftade högt.

”Rue?” Det var en välbekant röst. En mörk och sexig röst. Justins röst. Jag snyftade till och sekunden senare kom Justin in till mig. Hans ögon var täckta av rädsla och han slog sig ner jämte mig. Han torkade bort tårarna som rann för mina kinder. Jag lutade mitt huvud emot hans axel och drog in hans otroligt goda doft.

”Hur mår du?”

”Tjejproblem.” Jag vill inte gå in i detalj, mer än så. Men han skulle nog förstå om jag sa så. Han nickade förstående. ”Vad är det med dig idag Justin? du beter dig så konstigt?” Justins hand som var placerad på min kind, försvann snabbt och sekunden senare stod han upp.

”Inget. Killproblem.” Jag rynkade på mina ögonbryn. Jag visste att han ljög.

”Säg.” Trots värken i min mage, reste jag mig upp på skakiga ben. Jag gick fram till honom så att jag bara stod en drygt decimeter ifrån hans läppar. ”Så Justin, vad är det?” Jag drog min hand längs hans hals och han rös till. Jag bet mig löst i läppen – han var svag.

”Lägg av!” Snabbt greppade han min arm och drog bort den ifrån hans ansikte. Jag blev rädd. Rädd för att han skulle skada mig. ”Låt mig vara ifred!”

”De var du som kom hit!” Han tittade ner på golvet – ett poäng till mig!

”Jag borde gå nu.”

”Vad fan Justin? Vad har jag gjort?”

”Inget Rue, du har inte gjort något.” Det han sa var sant, de kunde jag se. Men det var fortfarande något som var fel. Jag kände den extrema värken ifrån min mage uppstå igen och sekunden senare tömde jag min mage helt. Justin höll undan mitt hår och gav mig en bit papper att torka munnen med. Jag vill inte visa mig svag inför Justin, trots att det var svårt när min mage bokstavligen dödade mig.

”Förlåt, Rue.”

”Förlåt för vad?” Jag var förvirrad. Han skakade på huvudet.

”För allt.”
”Du har inte gjort mig något Justin? jag förstår inte.” Han drog in mig i en lång kram. Tårar rann ner ifrån mina kinder på hans vita t-shirt.

”Jag vill bara att du ska veta att det inte betydde något inget alls. Förlåt.” Allt han sa blev som japanska, för jag förstod inte ett skit. Jag ville veta vad han menade med det han sa. Då jag fick känslan av att det var viktigt.

”Justin kan du förklara?” snyftade jag fram. Smärtan i min mage var olidlig och jag ville bara skrika.

 

Justins perspektiv:

Jag var förvirrad. Det var något med Rue som gjorde mig annorlunda och jag kunde inte riktigt styra mig själv. Bilderna med Anni liggandes i min säng spelades upp gång på gång i mitt huvud. Jag drabbades av snabb panik, när jag såg Anni. Hur kunde jag har gjort det?

 

Jag släppte taget om Rue och bara sprang ut. Jag sprang ut från toan. Ut från skola. Och bara bort. Jag visste inte vad jag ska skulle. Jag bara sprang. När jag kom in till en skog som låg en bit ifrån skolan, sprang jag till ett ställe som jag och grabbarna alltid hängde på när vi var mindre. Den tiden då allt var nytt. Alkohol, cigg, sex och droger var liksom som ett nytt mattetal. Vi visste nästan inget alls om det. Det stod en gammal träbänk med massa kladd på, här, som vi hade ställt hit första gången vi var här. Undra hur mitt liv hade sett ut om vi inte hade ställt dit den här bänken. Det var här allt började jag. Jag hade definitivt respekterat tjejer mer, om jag inte hade spenderat tid här. Jag vet inte hur många gånger vi har släpat hit tjejer och bara legat med dem.

 

”Justin?” Ropade min mamma irriterat utanför min dörr, som var låst – som alltid. Jag låg i min säng och försökte gör klart en spanskauppgift. Det gick inte bra. Jag hade missat på tok för mycket lektioner för att förstå.

”Vad är det?”

”Lås upp!” Jag la argt ifrån mig mina saker och gick fram till dörren och vred om nyckel som satt i låset. Jag öppnade i dörren helt utan bara så att jag precis såg henne. ”Vad är det här?” Mamma höll upp en flaska med vodka och en påse med gräs. Jag svalde hårt. Fan.

”Det är inte mitt.”

”Jag är inte dum Justin. Du vet vad vi kom överens om. Det är här inte okej!”

”Det är Liams och dem. Jag har bara haft det här. Jag lovar.” Det var delvis sant. Det var mitt. Men jag hade bara haft det här. Jag hade spenderat den senaste tiden med Rue och då hade jag inte behövt den. Och på festen igår har jag inte en aning om vad jag drack. Tyvärr.

”Vi tar den här diskussionen vid matbordet sen. Förresten jag bjöd hem Anni på middag.” Min mun formade sig som ett O. Vad sa hon? Hade hon bjudit hit Anni? Är hon helt dum i huvudet.

 

Mamma lämnade rummet och gick iväg. Den första tanken som ploppade upp i mit huvud var Rue. Jag måste iväg och träffa Rue. Nu. 


Chapter 11, yay! Bra/dåligt? Ganska så segt kapitel, men sådana här är ett måste ibland! Kommer komma massa drama och massa av allt, snart. Så håll ut!

VAD VILL NI HAR MER AV? 

KOMMENTERA NU BABES! KOMMENTERA! 


Date: 2013-01-27 | Time: 20:38:09

Filed under: Trust is something you have to earn.
10

Chapter 10 - One more night

Tidigare: Rue kröp ner under mitt vita täcke och gjorde detsamma. Hon la sina händer under huvudet och vred sig emot mig. Hennes ögon tittade intensivt i mina och jag kände hur mitt hjärta började klappa. Vad var det med henne som gjorde mig så knäsvag?

”God natt Rue. Sov gott!” Hon log och jag gav henne en lätt puss på pannan.


Rues perspektiv:

Hela min mage var full utav fjärilar som flög omkring av lycka. Justins arm låg tätt om min midja, precis som när vi hade sovit i Liams pool hus. Hans parfym kände jag fortfarande en svag lukt av och hans hår såg fortfarande perfekt ut, trots dem 9 timmars sömn vi hade fått. Jag slickade mig om läpparna och försökte sedan ta mig ut ur Justins grepp utan att veka honom, frukost var det minsta jag kunde göra efter att ha fått sova här och fått mat igår kväll. Jag tassade ner till köket och tog fram alla ingredienser som behövdes till pannkakor och satte sedan igång med att blanda ihop allt. Jag nynnade på baby samtidigt. Jag märkte först efter att tag hur iskallt det var här inne.  Det var november och här i L.A var det alltid varmt. Min blick föll ut genom fönstret det öst ner regn och allt var gråt. Det var inte en människa på stranden och vågarna på havet var gigantiska.

Jag gick in till vardagsrummet som låg precis jämte köket och tog en filt som låg i soffan och placerade den över mina axlar. Den värmde lite, men jag hade helst haft ett par byxor på mig. Justins stora t-shirt var inget vidare värmeställe. Jag gick tillbaka in i köket och fortsatte med mina pannkakor.

”FAN vad kallt här är!” Justin kom gående ner i trappan emot köket. Han hade satt på sig en stor huv tröja och jogging byxor.

”Jag vet, vad har hänt?” Justin skakade på huvudet och ställde sig jämte mig.

”Vet inte? Stormen har la slagit ut värmegrejen eller något? Jag vete tusan!”

”Jag tror den har slagit ut strömmen, spisen funkar inte!” Sa jag i panik när jag insåg att det inte skulle bli några pannkakor till frukost. Justin tittade oroligt på mig och gick sedan ut till garaget via en dörr som fanns i köket. Jag följde efter honom. Han gick fram till ett stort skåp och fixade och trixade, men inget verkade funka. Justin gick suckade tillbaka till mig.

”Det är säkert strömavbrott på hela gatan, det finns inget jag kan göra.” Han lät besviken.

”Det är lugnt, vi får bara ta och äta något annat till frukost.” han nickade och log.

”Du får helt enkelt komma tillbaka och göra pannkakor någon annan gång.” Jag nickade och kände hur det hettade till om mina kinder. Han ville att jag skulle komma tillbaka.

 

Det fanns inget att göra. Att titta film gick inte längre för baterit på Justins laptop var slut. Tvn funkade fortfarande inte och att spela monopol var inte ett alternativ. Vi satt placerade i Justins säng och suckade båda två. Dem hade skickat ut varningar via facebook och alla möjliga saker, som du kan tänka dig ha som app på facebook, att det var strängt förbjudet att gå ut. Stormen var riktigt kraftig och det hade redan varit några dödsfall. Jag lutade mitt huvud emot Justins axel och svalade. Jag kände mig en aning yr och jag märkte varför jag skulle ha behövt stanna en natt på sjukhuset. Jag hade ont i magen och ville bara skrika, det var tusen gånger värre än mensvärk.

”Justin, jag behöver något smärtstillande.” Justins ansikte for snabbt till mitt. Hans ansiktsuttryck visade rädslas.

”Vad är det med dig?” frågade han otroligt.

”Jag är lite yr bara” ljög ja. Jag ville inte säga allt då skulle han garanterat gå ut i stormen och köra mig till sjukhuset. Jag klarade mig ändå. Han reste sig hastigt upp och gick in i badrummet som var hans egna och hämtade ett glas vatten och några vitatabletter till mig.

”Tack Justin.” Han la sig jämte mig igen och la nu sin arm bakom mig som stöd. Jag började se suddigt och snart sjunk jag in i en djup sömn.

 

Justins perspektiv:

Det var jobbigt att se Rue såhär. Jag ville inte se henne må dåligt utan jag ville att hon skulle må bra. Jag förtjänade mer att ligga där än hon. Hela hon skakade av sköld och hennes fina läppar var nu i färgen blå. Jag la mitt stora duntäcke över hennes smala kropp och kröp ner under det för att ge henne min värme. Jag kramade om henne så gått det gick. Sen somnade även jag.

 

PANG! Jag vaknade hastigt till och tittade ut emot min balkong där ljudet hade kommit ifrån och sedan ner bredvid mig. Rue såg likadan ut som innan. Utanför dörren, till min balkong, stod Liam. Han skrattade åt mig. Fan han fick inte se mig med Rue, absolut inte. Killarna skulle döda mig. Jag reste mig hastigt upp ur sängen och gick emot dörren där Liam stod, öppnade den och sa,

”Vada fan gör du här?”

”Du har fan all dricka här, vad tror du?” Jag skakade på huvudet förvånad över att han inte hade sagt något om Rue. ”Så Rue, vad fan gör hon i din säng. Du vet vad grabbarna kommer att säga. Speciellt när hon är en av dem där.” Jag tittade ner i marken, jag kunde inte hjälpa mig själv jag ville vara nära henne. Jag hade känt henne i vadå, en vecka? Men jag var liksom fast vid henne, hon förstod mig på något underligt sätt trots att hon knappt kände mig. Det var något speciellt med henne.

”Hon kom hit innan idag, hade ingenstans att ta vägen. Jag kan fan inte låta henne dö typ, Liam. Det förstår du också.” Han nickade instämmande.

”Kan du hämta drickan?”

”Vänta här och gör inget dumt.” Jag höll tummarna för att Liam inte skulle ge sig på Rue, men kåt som han var, vore inte det konstigt. Jag sprang ner till garaget där jag hade drickan och sprang sedan upp, men saktade av lagom före för att Liam inte skulle märka att jag sprungit.

 

Som jag hade förutsett, satt nu Liam på sängkanten och smekte Rue över kinden. Rue var utslagen av tabletterna hon hade tagit tidigare och hade inte kraft nog att göra motstånd. Jag visste inte vad jag skulle göra. Om jag försvarade Rue så skulle jag få skit av killarna, men annars skulle Rue antagligen bli våldtagen.

”Here it is!” Liam ryckte till och hoppade till min lycka ner ifrån sängkanten och emot mig. ”Du vet att man inte ska vara ute va? Dem har varnat överallt!”

”Sen när bryr du dig om vad man ska göra? Vad fan är det med dig?”

”Jag är bara lite yr. Det är nog därför. Hälsa killarna!”

”Va ska du inte med?” 

”Jag kan inte lämna Rue här med alla saker. Om hon hittar något är vi helt körda!” Han klappade till mig på axeln och nickade imponerat.

”Tur att du tänker biebs!” Någon minut senare var han ute i huset med flaket. Jag kunde andas ut. Jag gick och la mig i sängen igen och Rue vaknade till lät.

”Justin?” Sa hon så lågt att jag verkligen fick anstränga mig för att höra. ”Vem var här?” Jag svalade hårt.

”Det har inte varit någon här?” Jag ville inte ljuga för henne, men samtidigt orkade jag inte förklara.

”Men det var ju någon som tog på mig och jag kände att det inte var dina händer Justin. Det var någon här!”

”Du måste ha drömt Rue. Kom.” Jag lyfte upp henne lite lätt så att hon satt lutade mot mitt bröst. Jag drog min hand över hennes hår och hon log. Jag tror nog att hon var lite hög efter alla tabletter jag hade gett henne, men bättre det än att hon mådde dåligt!

”Justin?” Frågade hon.

”Ja, Rue?”

”Jag vill berätta en sak för dig, du får inte säga det till någon, okej?” Jag nickade. ”Du är super snygg!” Sen somnade hon.

 

”Tack så jätte mycket för allt Justin. Allt du har gjort det senaste dygnet har vart jätte snällt, verkligen! Jag lovar att make it up to you!” Hon stod framför mig utanför hennes stora vita hus. Hennes hår var slarvigt uppsatt i en boll och såg ganska trött ut, trots det var hon riktigt snygg.

”Det var inget Rue. Det är jag som ska tacka för sällskapet!” Jag hann inte stoppa mig själv från att säga det sista, men det var ju sant. Jag såg att Rues kinder blev lite lätt rosa och hon tittade ner i marken.

”Vi ses på måndag!” Hon sprang upp för trappan och in i sitt hus, sen såg henne jag inte längre. I samma ögonblick ringde telefonen.

 

Jag stressade ut ur min säng. Mitt huvud snurrade och jag ångrade genast att jag hade gått med på att festa på en söndag. Jag ställde mig framför spegeln och försökte rätt till mitt hår, men det var hopplöst! Det fick bli keps idag. Jag kliade mig i ögonen och såg sedan till mig rädsla att det låg någon i min säng. Fan. Jag gick fram till sängen och såg till min rädsla att det var Anni. Fan helvete hur kunde jag ha låtit det här hända? Och speciellt efter dem timmarna jag hade haft med Rue? 


KOMMENTERA

Inget i skolan den här veckan, så ska försöka fixa ett kapitel till så snabbt som möjligt! 


Date: 2013-01-20 | Time: 20:27:02

Filed under: Trust is something you have to earn.
13

Chapter 9 – I just don’t know anymore.

Tidigare:

”Så här bor jag! Du kan slagga här inatt om du vill, mina föräldrar är bortresta. Vi kan beställa pizza eller något.” Jag vaknade upp ur mitt tänkande och tittade framför mig. Framför mig var ett gigantiskt vit hus. Det såg ut som ett hus i en film, perfekt!

”Woo vad fint!” Vi klev ut ur bilen och snart hade var vi inne i huset.

”Du Rue. Jag vill prata om en sak med dig.”

”Jaha okej, vaddå?”

”Du vet han där Jason Bieberle?”


 

Justins hus var perfekt. Det var i ett och samma tema och det synts tydligt att det var ny renoverat. Det var vit med stora fönster, designmöbler, fina växter, stora tv-apparater, musik anläggningar och ja listan är lång. Justin hade lagt sig i en av alla tusen soffor huset hade att erbjuda och jag satt fint mitt emot han i en annan.

”Jo Rue. Jag vet inte hur jag ska berätta det här och jag vet helt seriöst inte varför jag berättar det. Det är ingen som vet det och du får absolut INTE berätta det för någon. Förstått?” Jag nickade och väntade spänt på att Justin skulle berätta det för mig. Det var något om Jason Bieberle, men vad?

”När jag var 12 ungefär la jag upp en video på youtube när jag sjung. Man såg bara en bild på mig och alltså inte när jag satt och sjung. Mamma tyckte det var för privat. Denna är video lyckades få en massa träffar och dem ville att jag skulle lägga upp fler och fler och fler. Det gjorde jag och efter några månader ringde en killen vid namn Scooter hem till oss. Han hade hört mig sjunga och ville träffa oss. Mamma och pappa gick med på det, men förvarande mig med att det mycket väl kunde bli så att han var en bluff.” Han tog en paus och tittade på mig. Jag spände min blick i honom, ivrig om att veta mer. Jag var fortfarande en aning förvirrad. Vad hade Justins tidiga tonår på youtube med Jason Bieberle att göra? Jag var helt lost.

”Fortsätt.”

”Det visade sig att Scooter inte var det och han gjorde så att jag träffade Usher och han blev min mentor och woops så hade jag ett skivkontrakt. Jag spelade in min första singel One Time och sen hela mitt första album My world.” Min mun föll vidöppen. Justin var Jason Bieberle?

”Men vaddå vänta lite här. Du är alltså Jason Bieberle?” Justin nickade generat på huvudet och kollade ner i den fluffiga gråa mattan som låg på golvet under våra fötter.

”Efter att mitt andra album kom ut var allt omkring mig kaos! Jag bodde då i Kanada i Stratford och vi visste att allt skulle bli kaos! Mina föräldrar var båda mitt uppe i sina karriärer och ingen av dem var villiga att släppa dem för min skull. Redan från första början hade vi sagt att vi inte skulle sätta ut mitt riktiga namn på skivorna och det blev då Jason Bieberle. Bilderna på skivorna är mig, men över photoshopade. Vi flyttade sedan till L.A för att ingen i Stratford skulle märka av något om mig och ja nu är jag är.” Jag var fortfarande en aning förvirrad över all information jag hade fått och visste inte riktigt vad jag skulle svara. ”Du får verkligen lova att inte säga det här till någon. Det är bara du och min familj som vet och jag vill att det ska stanna så.”

”Varför Justin? Varför vill du inte att någon ska få veta att du kan sjunga som en gud och har ett skivkontrakt? Varför inte? Vet du hur många det är som skulle kunna döda för något sådant?”

 

Justin suckade djupt och knäckte sina fingrar. Skakade på huvudet och tittade upp på mig.

”Jag är rädd.” Hela jag förvandlades till ett frågetecken. Justin Bieber rädd, i vilken värld händer det? ”Hela mitt liv har jag var världens bad-boy. Att kunna sjunga och sånt ingår inte i det paket. Jag ville inte förlora mina vänner över ett skivkontrakt så jag gick med på mina föräldras idé. Jag var rädd för att jag inte skulle ha någon kvar om jag blev känd och att ingen skulle gilla mig. Att jag skulle förändras och bli en tönt. Jag var rädd för allt.”

”Om du hade känt mig och berättat det här för mig för 4 år sedan hade jag aldrig låtit dig göra så här. Justin du har en enorm talang varför använder du den inte?”

”Det spelar ingen roll. Ingen kommer ihåg mina låtar nu ändå och jag skulle förlora allt.”

”Det låter kanske töntigt och jag känner knappt dig, men jag skulle vara där för dig Justin. Jag tycker verkligen du borde försöka.”

 

Justin reste sig upp ur soffan och ställde sig framför mig. Han tog min hand och vi gick upp till övervåningen. Där gick vi in i ett stort vit rum med utsikt över havet. Stranden var föll med high school elever som var glada över att helgen var här, taggad inför kvällens fest och drack öl ur röda muggar. Då kom jag att tänka på varför Justin hade valt att åka och hämta mig? Det fanns garanterat någon fest han skulle på, men han hade ändå valt att åka och hämta mig? Justin satte sig på kanten av en soffa och tog upp en gitarr. Drog ett drag över strängarna och tittade sedan djupt in i ögonen på mig.

”Hey, what's the situation?
I'm just tryna make a little conversation
Why the hesitation?” för tredje gången den här timmen föll min mun vidöppen när han började sjunga. Hans röst var tusen gånger så mörk som när han hade sjungit baby och one time och nu lät han ännu mer som en gud. Jag fick gås hud över hela kroppen och blev som förtrollad. När han sjunga sista meningen slöt jag ögonen och bara log som en sol inombords. Jag var helt såld på honom.

“Jag har tänkt. Tänkt så länge på att börja sjunga igen, men jag vågar inte. Någon dag kommer jag göra det. Jag vet bara inte när den dagen är. Jag har skrivit material för säkert fyra album och nu sitter jag här sjunger för dig och undrade vad fan det är med mig. Förlåt.”

“Du behöver inte be om ursäkt Justin. Jag älskar din låt och din röst. Den dagen du bestämmer dig för att spela in igen, lovar jag att stå där vid din sida.”

”Tack Rue.” Jag satt i en soffa och blickade ut över havet. Justin kom och satte sig jämte mig och log. ”Det är något med dig Rue Adams. Något med dig som gör mig annorlunda. Jag vågar vara mig själv i din närhet och jag… nä jag vet inte. Jag kan inte riktigt sätt ord på det.” Jag kände hur det hettade om mina kinder. Justin slickade sig om sina läppar. Hans blick flaxade mellan mina läppar och mina ögon, jag gjorde likadant. Våra huvuden lutades sakta längre fram emot varandra och snart nuddade våra pannor varandra. Justin skulle just trycka sina läppar mot mina när det ringde på dörren. Jag hoppade till av rädsla och ett lätt skratta lämnade Justins läppar. Han reste sig nonchalant upp och gick.

 

Justins perspektiv:

Fan Justin. Vad fan håller du på med? Kyssa Rue. Det skulle bara skapa problem. Onödiga problem jag inte hade tid med. Men det var ju något med henne. Något som gjorde att jag inte kunde hålla mig borta från henne, trots att jag visste att jag var tvungen. Jag ville vara nära henne, men jag var super rädd för vad folk skulle säga om dem såg mig med henne. Justin Bieber med en tjej på dejt? Alla hade trott att det var ett skämt. Det var inte jag, flickvänner var slöseri med tid och det var bara sex man ville ha, eller? Sedan den dagen jag först hade sett Rue hade jag blivit osäker om det faktiskt var det jag tyckte. Sedan min förra flickvän så hade jag alltid tänkt, aldrig mer tjej, men nu visste jag inte längre.

 

Jag öppnade porten till vårt hus. Utanför stod en pizza kille med en rödväska där vår hawaii pizza befann sig i. Han tog ut kartongen och sträckte över den till mig. Jag gav han en bunt med sedlar och gick sedan in med den kokheta pizzan i köket. Rue kom gående med små tysta steg in i köket någon minut senare. Hennes hår var lockigt och hängde fint ner över hennes axlar. Hon log blygt emot mig, samtidigt som hon tog en slice pizza. Hon tog en tugga,

”Aj vad varmt det är!” skriker hon till och lägger ifrån sig pizzan. Jag skrattar och torkar bort lite mat som sitter vid hennes mungipa. Hon ler emot mig och biter sig i läppen.

”Vad är klockan?” Avbryter hon mina tankar med. Jag tittar ner mot mitt armbandsur. Den är redan tolv. Tur att det inte är skola imorgon. Rue fortsätter att äta av den varma pizzan, lika så jag.

”Vad var den sa du?”

”Oj förlåt, glömde helt bort det. Tolv!”

”Jag är trött, är det okej om jag går och lägger mig?”

”Självklart! Jag ska visa dig mitt rum.” Rue stelnar till och tittar obekvämt på mig, sväljer hårt.

”Jag kan sova på soffan om du vill? Jag skulle gärna låta dig använda någon utav våra tre gästrum, men mamma håller på att renovera dem.” Rue slappnar av och ler.

”Det är lugnt.”

 

Vi går upp för trappan igen och in till mitt rum. Min stora kingsize säng är placerad i mitten och framför den hänger en 52 tum LCD-tv. Rues mun formar sig som ett O och jag skrattar till. Hon knuffar till mig på axeln och jag fortsätter att skratta.

”Det är bara ett rum du vet. Inget mer än så!”

”Det är så fint! Har du en tröja jag kan låna och sova i? Hade ju bara såndär sjukhus sak att soffa i på sjukhuset.” Jag hade nästan glömt bort att Rue hade legat på sjukhus.

”Rue hur mår du?” Hon log.

”Jag mår bra. Ingen fara alls, tack igen för att jag får sova här Justin!”

”Så lite så.” Jag gick in i min garderob och tog fram en stor tröja hon kunde låna. Samtidigt hörde jag att hon ringde någon vid namn Court, vem var det? Jag byte om till ett par pyjamas byxor och gick sedan ut till Rue igen.

”Here you go!” Jag kastade tröjan till henne. Hon gav mig en ”vänd-dig-om-jag-ska-byta-om!” blick och jag gjorde som hon sa. Dock hade jag en spegel perfekta placerad för mig att se vad hon gjorde och jag kunde inte annat än att le. Hennes kropp var bland dem snyggaste jag hade sett!

Rue kröp ner under mitt vita täcke och gjorde detsamma. Hon la sina händer under huvudet och vred sig emot mig. Hennes ögon tittade intensivt i mina och jag kände hur mitt hjärta började klappa. Vad var det med henne som gjorde mig så knäsvag?

”God natt Rue. Sov gott!” Hon log och jag gav henne en lätt puss på pannan.


Äntilgen här! Förlåt för lång väntan, men nu fick ni ju ett riktigt nice kapitel med enbart Rue och Justin! Så vad kommer hända här näst, KOMMENETRA!  


Date: 2013-01-08 | Time: 01:28:50

Filed under: Trust is something you have to earn.
17

Chapter 8- Fights

Tidigare:

”Rue.” Hon ryckte till och vände sig om. Hon såg förvånansvärt bra ut för någon som har haft matförgiftning.

”Hej Justin, vad gör du här?” Hela hennes ansikte såg otroligt förvånat ut.

”Min mobil dog, så jag kunde inte ringa. Jag ville bara säga att Mrs. Smith sa att vi kunde lämna in när du mådde bättre, alltså när som helst, knäpp som hon är. Så ta den tid du behöver på dig.”

”Puuh. Vad skönt. Har vart så orolig hela dagen.”

”Ah men det är lugnt, så du kan lägga det bakom dig nu. Hur mår du?”

”Bättre, tack. Jo Justin det var en sak jag ville fråga dig.” Jag nickade. ”Vet du vem Jason Bieberle är?”

Jag fick en stor klump i min mage och drabbades av panik. Vad skulle jag svara?

 


 

 

Rues perspektiv:

Justin hade lämnat rummet i en väldans fart i samma sekund som jag hade nämnt Jason Bieberle. Varför? Frågor snurrade runt i mitt huvud och jag blev bara mer och mer förvirrad för varje sekund som gick. 

”Gumman, känner du dig bättre?” Mamma kom in genom dörren med en bukett blommar i handen. Plast blommar för att vara exakt, jag nös alltid så värst av färska blommar när jag inte hade tagit mina dagliga tabletter, vilket jag inte hade gjort nu när jag hade vart dålig i magen.

”Jag mår bättre mamma. Hur går det med Courts jobb intervjuer?”

”Det är hon och en till kvar nu. Så hon är super nervös där hemma. Det är därför hon inte hängde med hit.”

”Jag förstår, önska henne lycka till ifrån mig.” Mamma log och smekte min kind. Lukten av Victoria Beckhams parfym drogs till min näsa och lukten av mamma fyllde den.

”Vill du att jag ska sova över här med dig?”

”Nej mamma åk hem. Du hatar sjukhus sängar och du kommer bara bli på dåligt humör. Du gör bättre nytta hemma med Court. Hon behöver dig nog mer än vad jag gör.”

”Är du helt säker, Rue? ”Jag himlade med ögonen. Jag älskade min mamma mer än något annat. Men hon var på tok för mycket överbeskyddande och blev lite för mycket ibland. 

”Jag lovar dig mamma, men du får gärna åka och köpa ben&jerrys till mig.” Hennes ansikte fylldes av glädje och hon skakade glatt på huvudet.

”Det tycker du va? Vilken smak?”

”Half baked.” Hon reste sig upp ifrån pallen som stod jämte mig säng och gav mig en lätt puss i pannan innan och gick ut ifrån rummet. Jag tog upp min mobil och tittade instagram, samt facebook. Tio nya gillningar på min bild på instagram och några ”krya på dig” inlägg på facebook. Det hade knappt hänt något på varken facebook eller instagram på hela veckan.

Fönstret stod lite lätt på glänt och en kallvindpust kom emot mig. Jag rös till när den kalla vinden snuddade vid min hud och jag drog täckte närma om min smala kropp. Två sekunder senare knackade det på dörren. Jag vände huvudet åt dörren håll och jag skämtar inte när jag säger att min haka föll till marken. Där stod pappa. Min pappa.

”Hej Rue, hur mår du?” Jag var trött på att svara på den frågan, men jag hade nog inget val.

”Bättre.” Jag tänkte inte visa någon som helst glädje över att träffa han igen. Han var en idiot och jag hatade honom.

”Jag såg på instagram att du låg på sjukhus. Här.” Han sträckte fram en liten ask i svart, med lite snören runt.

”Jag vill inte ha något av dig.”

”Ta den.” Jag hade älskat presenter och det var svårt att stå emot viljan att öppna den. Jag ville både öppna den men ändå inte. Jag ville inte glädjas åt det han hade gett mig, men samtidigt kanske det var något jag verkligen ville ha där i.

”Fine.” Jag drog av snöret och öppnade den lilla asken. Min föll upp. Där i låg en ring i silver från Guldfynd by Kenza, ett svenskt märke som jag älskade. Min pappa jobbade ibland i Sverige nämligen, så det var på det viset jag visste om det och sen läser jag även Kenzas blogg ibland. Ringen var en trekant och i min storlek.

”Tack pappa, du hade verkligen inte behö….”

”Jo det behövde jag. Rue jag vet att jag har bettet mig som en idioit och du anar inte hur mycket jag ångrar mig.

”Det är lite försent att tänka på det nu pappa.”

”Jag skulle kunna göra vad som helst för att få er att flytta tillbaka till Kanada. Jag saknar er.”

”Jag vill inte höra det, pappa. Lämna oss ifred.

”En half baked serverad!” In genom kom mamma med huvudet mot marken. När hennes blick föll upp tappade hon glassen hon höll i handen och stannade upp. Hon blev helt förstenade och även hennes haka föll ner till marken.

”Vad i hela helvete gör du här! Stick!” Hennes rädsla i rösten hördes lite bakom den som försökte verka stark. Mamma blev alltid svag i pappas närhet.

”Karen. Du måste förlåta mig. Jag älskar er och jag saknar er.”

”Jag hatar dig, hatar dig så mycket att det knappt finns rum för något annat i hela min kropp. Jag hatar dig. Du har förstört mitt liv din äckliga gubbjävel. Att ligga med sin elev. Hur fan kunde du. Ditt jävla äckel!”

”Karen, snälla. Det var ett misstag jag vet det. Du anar inte hur mycket jag ångrar mig.”

”Du ska bara vet hur mycket jag ångra dem 34 åren jag har vart tillsammans med dig. Fy fan för dig!” Mamma var svart i ögonen och jag kände mig osynlig. Dem hade inte släppt blickarna ifrån varandra, sen dem började bråka. Mammas blick för fylld av ilska, rädsla och sorgsenhet. Jag tyckte så synd om henne, men jag visste inte hur jag skulle hjälpa henne.

”Kan ni dra? Båda två. Och ge mig min glass.” Dem båda två blev knäpp tysta och vände sin blick emot mig i chock.

”Förlåt gumman, det var inte meningen.”
”Stick, bara stick.” Mamma la upp glassen i min säng och tog ut en sked hur sin jacka ficka och gick ut. Även pappa lämnade rummet. Jag hörde deras bråk fortsätta ända tills dem kom till slutet av korridoren så dem gick en genom en dörr. Jag slet bittert upp locket från förpackningen av glassen och tog en sked. Jag finns hjärnfrys och skrek lätt till, det var bland det värsta jag visste. Jag var så uttråkade och jag ville bara åka hem. Hem till min säng och TV. Mina föräldras bråk hade fått mig att känna mig obekväma. Varje gång jag tittade emot dörren såg jag dem bråka. Bråka hemma i Kanada. Mamma gråta och pappa vara helt stila i blicken och i kroppen, som en staty. Han var en idioit. Jag ville här ifrån. Min mobil låg jämte mig i sängen, jag tog den i min vänstra hand och låste upp den med ett drag över skärmen. Jag gick in på meddelanden och tryckte upp min och Justins konversation, som inte var speciellt lång – tyvärr.

Justin, vill du göra mig en tjänst?

Jag väntade irriterande på ett svar.

Beror på vad det är.

Jag log över det faktum över att hans hade svarat, då jag inte hade trott att han skulle göra det. Jag kliade mig lätt i bakhuvudet och reste mig upp ur sängen.

Kan du hämta mig på sjukhuset? Jag orkar inte vara kvar här. Ända sedan jag hade vart liten hade jag haft otroliga humörsvängningar och ”svängningar” över huvud taget och jag påverkade väldigt lätt av andra. Mamma och pappas bråk hade lett till en ny sväng.

Du ska väll inte hem förens först imorgon? Jag svarade irriterande. Sen när bryr han sig om vad man ska göra?

Hämta mig bara, nu. Jag går ner.

Jag tog min väska och mina grejor jag hade i rummet. Byte om till ett par shorts och ett vitt linne. Att jag inte hade fått i min någon mat, som hade stannat i kroppen kändes. Dock hade droppet jag fått här hjälpt mig. Jag var fortfarande en aning yr, men jag ville inte vara kvar här. Jag gick ut ur rummet och jag visste att jag var tvungen att passera väntrummet, där mamma och pappa var, så jag tog på mig en stor stråhatt, som jag av någon anledning hade med mig. I min hand tog jag det senaste numret av ELLE och höll fram för ansiktet. Hoppas nu bara ingen såg att det var jag. Trots det faktum att jag inte hade fått ett svar på om Justin skulle komma och hämta mig, kände jag bara på mig det. Jag visste att han skulle stå ute på parkering med sin svarta Range Rover lutade mot huven och vänta på mig. Jag bara viste det. Irritationen över mamma och pappa var fortfarande stor och jag hade ingen vidare större lust att åka hem. Så vart skulle jag ta vägen?

 

Precis som jag hade anat stod Justin utanför sjukhuset, lutad mot huven i svarta brillor och tittade på mig. Han log när han såg min komma och gick och möte mig.

”Jag tar den där. ”Han tog min väska jag hade på axeln och la i den i sin bi. Han öppnade sedan bildörren åt mig och jag hoppade in. Lukten av Justins parfym träffade mig och jag himlade med ögonen, den luktade himmelskt.

”Så Miss. Bad, vart ska du? ”Justin satte sig i bilen och startade den.

”Miss. Bad, haha.” Vart jag skulle kunde jag inte svara på, så jag ignorerade det.

”Rue, vart ska du?” Jag svalade hårt.

”Ehm, juste jag vet inte vart jag ska. Jag har inte riktigt någonstans att ta vägen.” Jag tittade ner emot min mobil, klockan var nästan halv nio, jag skulle behöva någonstans att sova.

”Vaddå, ska du inte hem?”

”Jag vill inte hem.” Justin började köra ut ifrån parkeringen. I en riktning jag inte kände igen och jag hade inte någon som helst aning om vart vi var påväg. Justin satte på radion och passade nog sattes One Time med Jason Bieberle på. Jag vågade inte fråga om han igen, för att jag var rädd att han skulle bli arg. Jag hade fått den känslan förra gången jag hade nämnt han på sjukhuset, att Justin blev arg när man pratade om honom. Jag förstod dock inte varför. Det var som att man träffade en öm punkt.

 

Vi körde en stund under tystnad, förutom radion som endast spelade låtar med Jason, för tillfället. Justin ansiktsuttryck gick inte att tyda.

”Så här bor jag! Du kan slagga här inatt om du vill, mina föräldrar är bortresta. Vi kan beställa pizza eller något.” Jag vaknade upp ur mitt tänkande och tittade framför mig. Framför mig var ett gigantiskt vit hus. Det såg ut som ett hus i en film, perfekt!

”Woo vad fint!” Vi klev ut ur bilen och snart hade var vi inne i huset.

”Du Rue. Jag vill prata om en sak med dig.”

”Jaha okej, vaddå?”

”Du vet han där Jason Bieberle?” 


Efterlång vänta är det här. Inte hunnit läsa igenom det. 

KOMMENTERA! 


Date: 2012-12-27 | Time: 18:14:47

Filed under: Trust is something you have to earn.
18

Chapter 7 – Sick

Tidigare: Jag kände mig lik hennes pappa, trots att jag inte kände han alls. Jag hade inte ens sett han. Men han hade vart otrogen mot sin fru, som han antagligen älskade över allt annat. Och jag hade vart otrogen mot min tjej, Annie, som jag också älskade överallt annat. Eller jag tror jag gjorde det. Om jag var otrogen måste det vara tecken på att jag inte gjorde det. Jag kände mig skyldig. Jag hade aldrig tidigare känt mig skyldig för det jag hade gjort mot Annie, förens nu när Rue var här. Vad gjorde hon med mig?


 

Rues perspektiv:

”Baby, baby, baby, ooh.” Låten som Justin hade sjungit i duschen, kunde inte sluta spelas upp i mitt huvud. Hans röst hade vart helt perfekt för låten och det lätt nästan som om att det var hans egna. Undra om låten fanns på spotify? Jag la mig ner i min säng på mage, med min dator framför mig, skrev in “baby” i sökfältet och tryckte på enter. Det kom upp en hel rad med olika alternativ. Jag tryckte på den som stod högts upp som det stod att en kille vid namn Jason Bieberle. Jag tryckte sedan på hans namn för att få upp fler låtar och där fanns hela två album. My world och My world 2.0. Låten baby var den som Justin hade sjungit och när jag tänkte efter lät Justin och Jason väldigt likt. Nästan lite för likt. Jag sökte efter information om Jason Bieberle på google men det fanns knappt någon information. På wikipedia stod det endast att det var en kanadensisk sångare, född 94 och hade släppt två album. Det fanns endast jätte suddiga bilder på honom och dem kunde man knappt se hur han såg ut. Jag kunde endast urskilja att han hade otroligt fina käkben och bruna ögon. Precis som Justin. Jag gick nu in på youtube för att leta efter en musik video men det fanns inte en enda. Det fanns inte heller någon twitter och bilderna på tumblr var dem samma som jag hade sett på google. Vem var den här Jason Bieberle egentligen?

 

”Rue, det är dags att gå upp nu!” Mammas röst var ilsken och förbannad. Jag hade legat hemma sen i onsdags i magsjuka. Efter festen hade jag insjuknat och mamma var irriterade över både det ena och det andra. Dels för att jag hade missat skolan och för det andra för att jag hade vart på fest och inte kommit hem. Men mest för att jag inte hade hört av mig. Hon hade vart på att ringa polisen, men Courtney hade precis hunnit stoppa henne. Jag hade sagt till Court före festen att jag skulle dit och eftersom hon hade vart bra mycket värre än mig när hon var i min ålder, visste hon att det inte var någon fara med mig. Hon var erfaren.

 

Klockan var strax efter elva på fredag morgon och jag hade äntligen slutat spy upp allt jag stoppade i min. Jag reste mig ostadigt upp ur sängen och gick nästan haltandes bort till mitt badrum. Min mage skrek av mat men jag var inte sugen för fem öre. Jag ville bara sova, men jag hade en hel hög med läxor att ta tag i, så det fanns inte på kartan.  Mitt hår stod åt alla hål och kanter så att sätta upp det i en bulle var det ända rätta. Jag borstade mina tänder och gick sedan ut till mitt rum igen för att räkna matte. I vanliga fall var matte inte det minsta svårt, men idag stod det stil. Helt stil. Hela jag skakade och jag kände mig yr.

”Mamma!” Två sekunder senare stod mamma i min dörröppning. Trots att hon var sur på mig var hon så rädd att jag inte mådde bra.

”Vad är det?” Hon tittade rädd på mig. Jag skakade på huvudet och kände att jag var nära på att tuppa av. Vad var det med mig?

”Vi får ta dig till ett sjukhus. Det är inte normalt det här, kom.” Mamma hjälpte mig upp på bena och ut i bilen. Courtney hängde också med och inte alls kort där efter befann vi oss på Keck Hospital of USC.

 

Doktorn sa att jag hade åkt på en matförgiftning och med lite medicinering och en natt på sjukhuset så skulle det gå över. Mamma och Courtney hade både vart tvungna att åka iväg, mamma till jobbet och Court till ännu en intervju till att bli assistent, så jag låg helt ensam i ett rum på ett gigantiskt sjukhus, jag aldrig tidigare hade vart på. Lukten av sjukhus hatade jag. När min mormor hade dött när jag var nio hade jag spenderat nästan en hel vecka där, så lukten påminde mig endast om döden. I min hand höll jag det senaste numret av Elle Magazine och på bordet jämte mig en kopp av samma kaffe som jag hade druckit med Justin häromdagen. Tankar om Justin ledde till tankar om skolan. Jag vill knappt veta hur mycket jag har missat i skolan denna vecka. Hur i hela världen skulle vi bli klara med den där intervjun tills idag? Tänk om jag skulle få underkänt? Då fanns det inte en chans i världen att jag skulle komma in på Yale? Att ha ett A i engelska var ett måste, något annat fanns inte på kartan.

Jag vred mitt huvud på min kaffekopp och tog ett stadigt mot den. Samtidigt slängde jag en snabb blick mot klockan som hände på vägen, kvart i två. Engelskan lektion skulle snart börja. Jag måste veta hur jag ska göra.

 

Justins perspektiv:

”Ah det är Justin.”

”Hej Justin. Är du i skolan?” Rue mjuk, vänliga, ljus och lätt röst hördes i andra endan av telefonen.

”Åh hej Rue. Hur är det med dig? Ja jag är i skolan, för omväxlings skull.” Jag skrattade lätt av mig egna skämt.

”Jag ligger på sjukhus, men ann…”
”På sjukhus?! Det låter allvarligt, vad är det med dig?” Jag kunde inte låta bli att låta min röst låta lite rädd. Hoppas det inte var något farligt med henne.

”Det var matförgiftning, men jag är på bättringsvägen.” Hennes röst lät glad och positiv.

”Kyra på dig. Vilket sjukhus ligger du på förresten? Men varför ringde du?”

”Tack, Justin. Keck Hospital of USC. Jo vår intervju du vet? Hur ska vi göra med den. Det finns ju inte en chans att vi hinner bli klara tills idag.”

”Juste. Den ska vara klar idag. Jag vet inte? Jag får la prata med henne och kolla om vi kan få lite längre tid på oss.”

”Ey, Justin. Är det din tjej eller?” Eric och Dixon kom upp bakom mig och slog till mig på axlarna. Jag var så inne i konversationen med Rue att jag hoppade till.

”Jag ringer dig sen, hejdå.” Jag la på och vände mig mot grabbarna. ”Det var morsan. Och Rue är fan inte min tjej. Ni vet att jag inte håller på med förhållande. Det är överskattat.”

”Bra svar, bror. Kom så drar vi.” Jag ville mer än gärna dra och kröka och ligga, men jag ville hjälpa Rue med intervjun och göra så hon fick ett bra betyg – jag var tvungen att tala med Mrs. Smith.

”Jag måste på lektionen, men vi ses senare.”

”Sen när är duktig, Bieber. Du hatar skolan och allt som har med den att göra. Skärpa dig.”

”Men du vet ju hur mina föräldrar är, Eric. Jag har fan inget val. Vill ni inte att jag ska hänga med till collage i höst eller?”
”Jo fan. Men en lektion gör la inte så mycket?” Jag orkade inte diskutera. Jag bara vände på klacken och gick emot klassrummet. Det var synd att inte Rue var här för jag orkade inte sitta jämte Liam, då han var likadan som Dixon och Eric för tillfället, varför höll dem på hela tiden?

 

Engelska lektionen höll på i evigheter, kändes det som och jag ville bara ut därifrån. Det var fredag och jag hade var i skolan varje dag den här veckan, jag förstod inte hur folk klarade av det. När klockan äntligen ringde ut, var jag och van först ut, men vände snabbt när jag kom ihåg att jag skulle prata med Mrs. Smith. Hennes röda läppar putade och hennes parfym stank. Jag svalade hårt för att inte låta min lunch hamna på golvet och log sedan emot henne.

”Mrs. Smith.” Hon vände sig om och log som en sol och stank som en soptipp.

”Det finns ingen möjlighet att jag och Rue skulle kunna lämna in nästa vecka? Hon har åkt på matförgiftning och har vart sjuk sen i onsdag.”
”Nämen herregud! Mår hon bra, stackars liten.”

”Hon har la mått bättre, men är det okej? Kan vi lämna in på typ tisdag?”
”Lämna in när ni är klara. Huvudsaken är att Rue blir frisk. Ingen rolig start i L.A hon fick inte.” Jag log och sprang fort därifrån. Jag hade blivit yr av hennes illa luktande parfym och behövde ett glas vatten. Jag gick in på killarnas toalett och tog en plastmugg som hängde på väggen, i en aluminiumhållare, och fyllde den med vatten. Jag drog upp min mobil ur fikan och skulle precis gå in i kontaktlistan för att ringa Rue, när den dog. Helvete. Jag gick snabbt bort till mitt skåp för att ta ut mina saker och leta efter en laddare, men jag hade givetvis glömt den hemma, just my luck. Jag gick ut till min bil och satte mig i den, irriterade. Jag var tvungen att berätta för Rue, så det fanns inget annat än att åka till sjukhuset och berätta. Jag tryckte ner gaspedalen och körde iväg ut från parkering och emot sjukhuset.

 

Jag körde upp utanför det stora sjukhuset och många jobbiga minnen spelades upp. Sista gången jag hade vart här hade jag vart nära döden och gången före hade Jazzy vart det. Sjukhus var något jag helst höll mig borta ifrån och om det hade vart någon annan tjej som låg där inne, hade jag inte gått in, vill jag lova. Jag parkerade bilen och gick sedan igenom entrén och gick fram till receptionen, frågade efter Rue Adams och dem gav mig hennes rum. Receptionisten var bara några få år äldre än mig och såg helt okej ut. Vad gjorde hon på ett sjukhus som receptionist och inte i Miami och festade? En del människor var verkligen knäpp. Jag tog hissen upp till Rues rum och var där på 30 sekunder. Rue låg med ryggen till när jag kom in i rummet. Hon tittade ut genom fönstret och hur hennes data spelades tyst musik.

”Rue.” Hon ryckte till och vände sig om. Hon såg förvånansvärt bra ut för någon som har haft matförgiftning.

”Hej Justin, vad gör du här?” Hela hennes ansikte såg otroligt förvånat ut.

”Min mobil dog, så jag kunde inte ringa. Jag ville bara säga att Mrs. Smith sa att vi kunde lämna in när du mådde bättre, alltså när som helst, knäpp som hon är. Så ta den tid du behöver på dig.”

”Puuh. Vad skönt. Har vart så orolig hela dagen.”

”Ah men det är lugnt, så du kan lägga det bakom dig nu. Hur mår du?”

”Bättre, tack. Jo Justin det var en sak jag ville fråga dig.” Jag nickade. ” Vet du vem Jason Bieberle är?”

Jag fick en stor klump i min mage och drabbades av panik. Vad skulle jag svara? 


Vem är Jason Bieberle egentligen? Vad tror ni? KOMMENTERA 

Sådär ja! Vad tycker ni? Har inte hunnit läsa igenom det, så det kan vara lite fel och sådär överallt så säg till så fixar jag det. 

 

 


Date: 2012-12-16 | Time: 21:35:00

Filed under: Trust is something you have to earn.
15

Chapter 6 - Secrets

Tidigare: Jag kände en arm runt min midja och vände genast mitt huvud emot gestalten som låg jämte mig. Justin låg tätt bredvid och sov som en stock. Hans huvud låg lätt placerat vid min nacke och hans andedräkt, som inte var speciellt fräsch, gjorde att jag fick gåshud.  Jag kunde inte låta bli att le. Men i samma sekund såg jag klockan och insåg att jag hade missat halva skoldagen, helvete! Jag slog hårt till Justin på armen och han satte sig upp med ett ryck. Han tog en hand mot huvudet och man såg hans smärta – han var bakis.

”Vad i helvete Rue! Vad håller du på med?”

”Vi har missat halva skoldan, vi måste iväg nu.” Han höjde ögonbrynet, som om att jag var dum i huvudet.

”Det är okej. Vi har bara en lektion kvar ändå och det är engelska, vilket vi lika gärna kan göra här hemma.” Han hade rätt. Dock kände jag mig skyldig som inte hade ringt och sagt att jag inte kom till skolan. ”Jag har rätt, erkänn det bara.” Jag nickade. ”Så prinsessan sov du gott i min famn eller? Det verkade som att du trivdes.” Han hade rätt, jag hade aldrig sovit så skönt i hela mitt liv, men det ville jag inte erkänna.

-

 

 ”Tack, Justin. Har du någon aning om hur mycket folk det var här igår?” Jag tittade på Justin och skulle precis slänga ut mig 150 personer, men Justins blick sa nej och jag förblev tyst.

”Inte mer än vanligt. Femtio kanske? Ganska lugn kväll.” Justin var bra på att ljuga, det var ingen tvekan om den saken. Mr. Jones nickade tackande och gick sedan ut.

”Så prinsessan. Jag ska ta en dusch, hänger du med?” Jag tittade förvånat på honom, vad skulle jag svara?

Rues perspektiv:

Justin log emot mig och tittade bort emot badrummet, som jag igår hade bytt om i. Han la sin hand på mitt lår och slickade sig om läpparna. Han var riktigt snygg och det var svårt att motså att bara slänga sig runt hans hals och kyssa han, men det var inte jag. Jag var inte tjejen som kysste en kille jag inte borde, eller rättare sagt en kille jag inte kände. Jag hade bara kysst killar jag hade dejtat och vart tillsammans med. Justin hade jag enbart bråka med i stort sätt.

”Jag kan fixa frukost, så duschar du.” Han såg besviket på mig.

”Det är du som missar något, babe.” Han smekte mig kind och reste sig upp. Han drog av sig sin tröja och jag kunde skåda hans bruna mage, som hade ett perfekta sexpack. Jag svalde hårt för att inte lämna ifrån mig en suck. Hans blick for emot mig och han log.

”Det är du som missar något ”- lögn, men de var det bästa jag kunde komma på att säga. Jag visste inte ens vad han riktigt menade med det han sa, jag bara spelade med. Jag reste mig ifrån den otroligt bekväma sängen, jag hade spenderat natt i och gick emot Liams stora hus. Det luktade unket av alkohol och spya och trots att jag hade vart relativ nykter kunde jag inte låta bli att spyfärdig. Jag höll andan och sprang in köket, där jag såg Dixon och Eric stod, med varsin tjej vid sidan.
”Rue, läget?” sa Liam och sköt fram ett glas, med vad jag tror är vatten, till mig. Jag tog en klunk och insåg att jag hade fel. Det var vodka. Jag kunde inte spotta ut det, då dem skulle se mig som en tönt, så att svälja var det enda jag kunde göra. Det brände till i halsen och jag kände den otroligt beska smaken. Hur kunde folk tycka det var gott?

”Vart är Justin?”

”Poolhuset.” svarade jag som ingenting.

”Han klarade fan det. Trodde inte att han skulle lyckas få dig i säng, haha.” Sa Dixon och nickade imponerat.

”Ursäkta?” Jag fick känslan av att dem hade gjort ett vad om mig, eller något liknade.

”Det var inget.” Dem båda försvann illa kvickt ur köket och jag stod själv kvar i köket. Vad hade dem nyss sagt? Jag tog med mig en skål med frukt som stod på diskbänken och gick med förbannade steg ut till poolhuset igen. När jag kom innan för dörren, blev som förstenad. Justin stod i duschen och sjöng. Sjöng som en gud. När han hade sagt att han gillade att sjunga hade jag inte riktigt mig tänk att han kunde sjunga. I alla fall inte såhär bra. Varför hade inte grabben skivkontrakt? Det blev snart tyst och Justin kom ut med en handduk virade runt midjan. Han log som en sol emot mig och försökte skaka bort det blöta ifrån håret. Vilket jag lyckades få på mig. Han skrattade åt det hela och drog sedan på sig ett par kalsonger och ett par shorts över dem. En tröja verkade han strunta i.

”Justin var det du som sjung nyss?” Jag såg hur han drabbades av en lätt panik och tittade bort ifrån mig.

”Ah.” Sa han generat.

”Du sjunger ju jätte bra! Du borde bli artist.” Han tryckte sina läppar hårt mot varandra och sneglade upp mot mig.

”Säg det inte till någon.”

”Säga vad? Att du kan sjunga?” Han nickade. ”Men Justin det är ju direkt inget att skämmas över? En kille som kan sjunga är ju bland det bästa som finns. Tjejer tycker ju att det är skit sexigt.” Han log åt det sistnämnda. Han kliade sig lätt på sin under arm och gick sedan och satte sig i sängen.

”Det är bara det att om grabbarna skulle få reda på det, skulle dem typ kasta ut mig ur gänget. Att kunna sjunga anses vara töntigt. ”

”Du ska inte bry dig om vad andra tycker Justin. Det är vad du tycker som är det viktigaste.” Peppade jag han med.

”Du vet inte hur där är här Rue. Man måste bry sig om vad andra tycker.” Jag hade verkligen mycket att lära. Inget här i L.A var som hemma i Stratford, vilket blev jobbigare för var dag som gick.

”Jag tror inte att det spelar någon roll vart du befinner dig på jorden, Justin. Eller rättare sagt i Universum det är alltid vad du tycker som är det viktigaste.” Han skakade på huvudet och det blev tyst. En jobbig tystnade som jag inte visste hur jag skulle bryta. Melodin som Justin hade nynnat och sjungit på spelade upp sig om och om igen, uppe i huvudet på mig.

”Så Justin. Den här intervjun. Ska vi fortsätta med den nu?” Bröt jag den jobbiga tystnaden med. Han ryckte på axlarna och tog ett äpple ur skålen, jag hade haft med mig.

”Visst.”

”Så Justin, vad brukar du göra på helgerna?” vilken dum fråga, som att det var viktiga att ha med i en intervju?

”Mina vardagar och helger ser typ likadan ut. Förutom att jag är i skolan ibland på vardagar då. Men annars ser dem la typ ut som dem senaste timmarna har gjort och du har ju vart med, så jag behöver la inte beskriva i detalj?”

”Okej. Så du och dina vänner…brukar ni göra något speciellt?” Han tittade på som om att jag var dum i huvudet.

”Nej inte vad jag vet. Eller hur menar du?”

”Nä berätta du, jag känner ju inte dig direkt.”

”Nej det gör vi inte. Vi är la som alla andra polare? Super och ligger?  Vad gjorde ni i Stratford egentligen?” Jag visste knappt själv svaret. Vad gjorde vi? Jag pluggade och lyssnade på musiken. Dem som var lite mer coola gjorde som Justin och dem. Jag bestämde mig för att rycka på axlarna, var det bästa svaret. ”Vad tänkte du på?”

”Vi brukade ibland typ slå vad om ligg och sånt-” ljög jag. Han kanske skulle för säga sig om jag sa det här?

”Woo, badas! Det har jag gjort sen jag var typ, 14. Inte nytt direkt.”

”Så ni gör det fortfarande?”

”Haha ja.”

”Om mig?” Jag tittade ner på det vita påslakanet jag satt på och blundade. Jag kände Justins blick bränna i mitt huvud och jag blev rädd för att möta hans blick.

”Vad pratar du om Rue?”

”Dixon och Eric sa att dem aldrig trodde att du skulle få mig att ligga med dig, typ? Slog ni ett vad om mig?” Jag vågade titta upp på honom nu och knöt mina nävar.

”Jag har inte slått vad om dig, Rue. Jag har inte ens haft en tanke på att ligga med dig. Okej där ljög jag-” Jag kände hur jag blev röd om kinderna och tittade ner igen. ”Men jag har inte slått vad. Dem två har säkert gjort det. Men dem är efterblivna så strunta i dem.” Det han sa lät sant och jag bestämde mig för att tro på honom.

”Förlåt. Det var inte meningen att döma dig sådär. Förra gången jag gjorde det, blev jag ju lämnade själv… förlåt.” Han skrattade till och log emot mig.

”Det är okej. Du är inte den första att döma mig, vill jag lova.” Jag drog mig bakåt i sängen och satte mig emot den vita säng gaveln och kröp ner under täckte. Jag frös.

 

 

Justins perspektiv:

Jag hade ljugit mot Rue. En tjej som förtjänade mer än mina dumma lögner, vilket jag visste mer än väl. Trots det kunde jag inte med att berätta sanningen. Att jag faktiskt hade slått vad om att ligga med henne innan jullovet var sant, men det var en spärr jag hade inom mig. En spärr jag hade haft sedan 14 års ålder. Man berättade inte för någon tjej man hade slagit vad om, att man hade gjort det. ALDRIG. Jag hade tidigare inte ens känt att jag vill berätta det för någon. Men när Rue tittare på en med sina bruna ögon blir man knäsvag och vill berätta.Rues leende fick mig att le. Hon var ödmjuk och snäll mot mig, trots att jag var en idiot som hade försökt ligga med henne två gånger dem senaste timmarna. Hon var för blåögd för att se hur jag verkligen var. Dock kan jag erkänn att jag inte var som jag brukade i hennes närhet. Hade hon vart det minsta annorlunda, jämfört med hur hon är, hade jag redan legat med henne. Men med Rue var det något speciellt som satte upp en sköld. En sköld som gjorde att jag  inte kunde. På Rue försökte jag, men när det inte gick, la jag ner.  Jag ville av någon anledning i såra henne. Det har aldrig hänt förut.

”Rue, nu får du berätta något om dig själv.” Hon tittade upp från sina naglar som hon höll på att skrapa bort svart nagellack ifrån. Hon tog några sekunder för att tänka.

”Ja du. Vad finns det att berätta? Jag vill gå Yale efter High School. Eller jag ville det innan i alla fall.”

”Oj du satsar högt! Varför innan och inte nu?” Hon ryckte nonchalant på axlarna och kliade sig vid hårfästet.

”Min pappa gick där och han har alltid sagt att det var den bästa tiden i hans liv och att han aldrig har lärt sig så mycket som då. Men nu när han var en stor jävla idiot emot våran familj är jag lite osäker.” Varför berättade hon sådant här för mig? Trots att hon inte var från L.A hade hon vart här tillräckligt länge för att veta att jag inte var någon man kunde lita på.

”Du är stark som vågar berätta, Rue. Jag hade aldrig klarat av det.”

”Pröva. Vad kan hända?”

”Vad kan hända? Alla i hela skolan kanske får reda på det?”

”Ja för jag har ju så många vänner att berätta det för, här. Och tror knappats att mina vänner i Kanada bryr sig.” Hon hade rätt i det hon sa och att lätta på hjärtat ska ju tydligen vara bra.

”Vad ska jag börja?” Jag berättade allt om Jim för henne och allt om det mina föräldrar hade gjort, sagt och det vi hade kommit överens om. Berättade om hur länge jag hade gillat att sjunga och det faktum att jag faktiskt alltid hade velat bli en sångare. Men lämnade ute delen om att jag hade faktiskt hade slått vad om att få henne i säng. Då jag fortfarande jobbade på det. Trots att jag tyckte bra om Rue och inte ville såra henne, var att ligga med henne ett måste. För mitt eget bästa. Det var förvirrande det här. Jag var tvungen att få henne i sängen, vilket jag mer än gärna ställde upp på. Men jag ville absolut inte såra Rue, då hon har blivit tillräckligt sårad av hennes pappa. Jag kände mig lik hennes pappa, trots att jag inte kände han alls. Jag hade inte ens sett han. Men han hade vart otrogen mot sin fru, som han antagligen älskade över allt annat. Och jag hade vart otrogen mot min tjej, Annie, som jag också älskade överallt annat. Eller jag tror jag gjorde det. Om jag var otrogen måste det vara tecken på att jag inte gjorde det. Jag kände mig skyldig. Jag hade aldrig tidigare känt mig skyldig för det jag hade gjort mot Annie, förens nu när Rue var här. Vad gjorde hon med mig? 


Kort kapitel men ingen fantasi idag. Sitter liksom fast lite. Behöver er hjälp med vad som ska hända, kommentera.

Jullov snart och jag ska göra mitt bästa för att uppdatera så bra som det går. Men tills dess. KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA. 

 

Blir INGET kapitel innan jag har fått 10 kommentarer! 


Date: 2012-12-11 | Time: 23:08:37

Filed under: Trust is something you have to earn.
11

Chapter 5 - Party like theres no tomorrow

Tidigare: ”Justin. Du får fan köra hem mig. Eller nej du får köra mig till skolan.” Justin vände sig irriterat om och tittade på mig.

”Ta en taxi eller något. Jag har bättre för mig än att vara din privata chaufför.” Mina tankar: killar.

”Är du seriös? Nej du ska fan köra tillbaka mig till skolan och skriva den här jävla uppgift också. Jag vill ha godkänt!” Han suckade.

”Gumman det funkar inte så här. Du får ringa efter en taxi, som jag sa.” Han gick fram emot mig och strök mig över kinden. ”Du klarar det babe.” Han flinade åt mig och gick åter igen bort till sina vänner. Jag bet ihop hårt och kände för att slå till honom. Idiot.

Justins perspektiv

Rues ansiktsuttryck var fast i min näthinna, besvikelsen och hennes nästa lite rädsla, spolades om och mig igen upp för mig i huvudet. Varför gjorde det? Jag kände knappt bruden och jag kunde inte få henne ur huvudet?

”Justin! Liam kör ikväll. Är du på eller?” Jag släppt Rue i bråkdelen av sekund för att kunna svara på Dixon lättafråga.

”Självklart! Sen när står jag över alkohol, tjejer, ligg och allt där i mellan? Dum fråga.” Eric och Dixon förstod det i samma sekund som jag hade sagt det. Dem hade inte behövt fråga.

”Vi drar dit nu. Come on.” Klockan var inte ens halv två på dagen och vi skulle reda börja kröka. Jag som hade lovat mamma och pappa att jag skulle vara duktiga och höja mina betyg i skolan, sista året. Men fester och tjejer var bra mycket mer lockande, än att läsa Mr. Fitz kurs i biologi som sög.

 

Jag, Dixon och Eric gick bort emot min bil som stod parkerade några meter ifrån stranden. Jag satte mig i förarsätet och väntade på att dem andra två hade hoppat in, så att vi kunde köra iväg. Dixon kopplade in sin svarta Iphone 5 och satte på musik. Die young me KESHA.

”Bög musik, Dixon!” klagade Eric ifrån baksätet och satte på sig sina svarta Ray-Ban glasögon. Jag suckade åt deras otroligt töntiga argument och lät min tankar åka tillbaka till Rue. Varför Justin? Varför tänkte du på henne? Jag var nästan lite irriterad på mig själv för att jag lät min tankar hamna på henne istället för vem som skulle bli mitt ligg förkvällen. Fan.

 

När vi svängde in på Liams framsida var det tyst – ingen var hemma. I vanliga fall brukade man höra Liams småbröder bråka och lika så hans föräldrar. Liam kom ut genom dem stora dubbeldörrarna som var deras huvudingång och log. Han gick emot oss och gjorde den typiska grabbhälsningen med oss alla tre och visade sedan att vi skulle gå in i hans otroligt stora hus. Det syntes att hans pappa var känd. Vi gick in i hans vardagsrum och satte på musik och drog sedan fram alla möjliga sorters spritsorter på tv-bordet och körde öl-spelet.

”Vi drar hit din tjej, Justin!” föreslog Dixon och Eric, när vi alla hade blivit lite berusade.

”Min tjej?” Jag var lika förvånad som när jag hade fått ett B på ett engelskaprov här om dagen.

”Rue. Du drog ju fan med henne till din favorit glasscafé.” Jag kände att jag fick lite röda kinder och tog en rejäl klunk av min, redbull vodka.

”Hon är mitt min tjej.” Dock var det andra dem hade punkterat helt sant.

”Jag drar hit henne.”

”Hur fan då? Du har ju knappts hennes telefonnummer?” Svarade jag övertygande.

”Nä Justin, det finns ju inte direkt sidor där du kan söka upp numer. Tönt.” Jag insåg att jag hade förlorat och tog en till rejäl klunk av min dricka. Dixon och Eric gick iväg ifrån mig och Liam. Dem gick in till köket och jag hörde hur dem första signalerna gick fram. Jag var nästa lite nervös och ville helst bara sjunka genom jorden. Varför hade jag inte kört hem henne innan? Hon förtjänade ju bättre än att få åka med en pedofil till taxichaufför till skolan och sedan även hem. Fan vilken idiot du är ibland Justin. Tankarna som virrade runt om kring uppe huvudet, gjorde mig förvirrad. Jag har aldrig fått skuldkänslor över att ha lämnat en tjej förut. Jag knöt min högernäve och gick in till köket och ställde mig framför Dixon och Eric, som blev förvånade.

”Kommer hon?” Dem nickade instämde och jag insåg snabbt att jag skulle vara tvungen att be om ursäkt, för mitt bete tidigare idag. Detta skulle bli första gången jag bad om ursäkt till en tjej.

 

Trots det faktum att det var tisdag och skoldag imorgon, var det över 120 personer i Liams hus nu. Klockan var strax över 10 och musiken dånade en aning för högt ur dem svindyra högtalarna, som var utsprida över hela deras tomt. Jag hade druckit en aning för många glas av vodka och redbull och det hade börjat snurra rejält nu.

”Justin, tack för igår!” Jag vände mig, på tok för fort om och såg blondinen från igår stå bakom mig. Ett par kort, korta short och en magtröja prydde hennes kropp och hennes blonda hår var slarvigt lockat.

”Visst.”

”Vad sägs som att score again?”Hon log flörtigt mot mig och om det inte hade vart för att jag var tvungen att hitta Rue hade jag lätt haffat på det.

”Tyvärr inte nu, senare kanske.” Jag släppte vår korta konversation och gick på jakt efter Rue, som jag inte hade sett under hela kvällen. Folk hade börjat komma redan vid halv 7, så hon borde vara här nu. Jag såg Liam och Dixon stå och prata med några tjejer och gick fram emot dem. Rädd för att låt för desperat funderade ja en stund på hur jag skulle lägga fram det jag undrade, vilket var: Har ni sett Rue?

”Så losers, har ni sett ’min tjej’ som ni ringde innan? Eller bangade hon?” Liam nickade och tittade bort emot den stora ingången. Där stod hon med lockigt brunt hår och en fin vit klänning. Jag visste att jag inte kunde gå bort till henne med än gång, då Dixon och Liam skulle anse mig som en tönt då. Jag gick istället in i köket för att fixa mig en till dricka och en till Rue, som hade vart tom hänt när jag såg henne. Jag fyllde en mugg med vatten till mig, då jag kände att jag behövde nyktra till och en mugg med cider till Rue. Jag lutade mig bakåt för att se om Dixon och Liam hade någon koll på mig – det hade dem inte. Jag gick ut till den stora huvudentrén där Rue tidigare hade vart, med där var hon inte. Fan. Jag gick istället ut till poolen som låg på baksidan och såg henne. Hon höll på att ta av sig sin klänning för att hoppa i poolen. Snabbt började jag springa bort till henne för att stoppa henne.

”Rue!” Hon vände sig hastigt om när hon hörde sitt namn och tittade åt mitt håll. Hennes ansiktsuttryck blev genast dystert när hon hade sett mig och jag blev arg på mig själv, igen. ”Rue, kan vi prata?” Hon rynkade ögonbrynen och la vikt på sin högra höft. Jag förstod själv ironi i det jag sa. Men det var något med henne som ville att jag sa förlåt. ”Snälla?”

”Okej.” Jag sträckte henne en vit handduk som hon virrade om sig och gick sedan bort en bit från poolen, som var full med människor. Vi gick bort emot Liams pool hus och stängde in oss där. Allt ljud som hade vart omkring en det senaste timmarna, stängdes nu av och det blev genast lugnare uppe i mitt huvud.

”Här, förresten.” Jag sträckte fram muggen med cider i och hon tacksamt emot det.

”Vad är det för något?” Hon sniffade på det och tittade med frågandes ögon upp emot mig.

”Cider.” Hon log och tog en klunk. Jag slog mig ner på sängen som fanns placerad i pool huset och gjorde en gest att Rue skulle göra detsamma. Hon drog bort sin handduk hon hade virrad runt kroppen, jag kunde inte låta bli att kolla in henne. Hon hade en riktigt snygg kropp. Hon drog på sig sin klänning och satte sig sen ner.

"Damn she's hot!"

”Så vad ville du prata om?” Egentligen var det en svår fråga. Jag ville be om ursäkt för mitt dåliga beteende. Men jag kände mig nästan skylig att berätta varför jag hade bettet mig så. Fast jag visste att jag inte kunde göra det, men samtidigt kände jag mig elak som ljög emot henne.

”Ehm jo. förlåt. Förlåt för att jag lämnade dig där på pirren. Jag skulle ha kört dig tillbaka till skolan. Antar att jag bara hade ett bad moment och jag lät det fall över dig, förlåt. Och jag menar verkligen det. Förlåt.” Jag tittade in i hennes bruna ögon och hon log emot mig.

”Tack. Hoppas bara du är medveten om att dem där jävla taxi resorna kostade mig halva mitt studiebidrag.”

”Jag ska betala dig tillbaka, jag lovar.” Jag kände skulden komma upp krypandes längs ryggraden och tittade ner på min mugg med vatten i. Jag tog en klunk och svalde sedan hårt. Lite ovanligt hårt för Rue vände blicken åt mitt håll.

”Du behöver inte betala mig i Justin.”

”Förlåter du mig?” Jag reste mig upp och ställde mig framför henne i sängen. Hon tittade upp på mig och jag ner på henne. ”Jag lovar to make it up to you.” Jag höjde mitt högra ögonbryn och bet mig hårt i läppen. Jag var kåt. Hennes blick fladdrade iväg till dörren som i samma sekund öppnades och Eric kom in.

”Oh Justin, var det inte du sa som att Rue inte var din tjej?” Jag skakade oförstått på huvudet. Varför trodde han det?

”Va?” Sa Rue.

”Du har ju lagt din hand på hennes axel. Precis som du alltid gjorde med Annie?” Jag svalade hårt. Tankar om Annie ville jag inte ha upp i huvudet. Definitivt inte nu.  Jag hade själv inte märkt att jag hade lagt min hand på hennes axel, men den passade där.

”Annie?” Frågade Rue och skiftade sin blick till mig.

”Mitt ex. Som jag var otrogen mot.” Det sista mumlade jag, så att ingen skulle höra.

”Vad sa du?” Inget mimade jag.

”Kan du dra eller, Eric? Gå och knulla någon förstaårs elev eller något.” Han log instämmande och gick sedan ut och lämnade mig och Rue ifred. Min blick föll emot Rue igen och jag kände att jag behövde ett ligg. Frågan var om hon skulle gå med på det? Eller om hon bara skulle hon banga, på grund av det jag hade gjort tidigare idag? Jag la min hand på hennes kind och tittade in i hennes blå ögon och bet mig i läppen, igen. Hon tittade på mig med en nervös blick.

”Jag ska gottgöra dig. Vad säger du?” Jag slutade titta in i Rues ögon och tittade istället på sängen hon satt i. Hon reste sig hastigt upp när hon förstod mitt förslag.

”Du behöver inte gottgöra mig Justin. Jag klarar mig. Och jag förlåter dig. Hejdå.” Hon försvann fort ut ur det lilla pool huset. Jag satte mig ner i sängen och satte armbågarna på mina lår och lutade huvudet mot mina handflator. Fan hon hade verkligen nobbat mig och bara stuckit. Vad var det med henne egentligen? Ingen nobbade Justin Bieber när det kom till att ligga.

Till min fördel hade hon lämnat kvar sin mugg med cider kvar, som enligt mig var som att dricka saft. Jag tog den och hällde snabbt i mig den, jag kände för att bli redigt full, igen. Jag lämnade kvar den tomma muggen och gick med hastiga steg ut ur huset. Utanför stod ett stort gäng med människor. Jag tog ens dricka och drack snabbt upp den, sen slängde jag iväg den och gick sedan i riktig mot huset. Det var bra mycket mer folk nu än när jag hade lämnat huset, för att prata med Rue. Det var omöjligt att ta sig fram, men efter att ha strulat med några första års tjejer och hälsat på några i min egen klass lyckades jag äntligen ta mig fram till köket, där all dricka fanns. Tack och lov. 

Rues perspektiv:

Jag stod och dansade med några killar, som tydligen skulle gå i min klass. Folk trängde sig som bara den och jag kände att jag behövde gå ut för att få luft. Jag gjorde mitt bästa för att ta mig fram, men efter att i stort sätt ha dragit bort människor ifrån min väg var jag framme. Jag gick ut på en stor terrass som hade trappor på vardera sida, som ledde ner till den stora poolen och pool huset, som jag och Justin hade befunnit oss i. Hade han försökt få mig att ligga med honom innan? Tänk om han hade blivit aggressiv och tvingat mig? då hade han ju tagit min oskuld. Jag skulle aldrig låt någon som Justin ta min oskuld, aldrig.

 

Jag ställde mig och lutade mig fram över räcket på terrassen och tittade ut över poolen. Det var inte speciellt mycket folk, eftersom alla var inne i huset. Jag såg Justin stå helt ensam och hälla i sig ännu en mugg med dricka. Höll han alltid på såhär? Hans kropp kan inte må bra av all alkohol och sådant. Helt plötsligt föll han bara ihop. Han låg som en talrik kräm ner på marken och hans ena hand var i poolen. Folket vid poolen, såg det hela som vardagsmat så jag kände mig tvungen att hjälpa till. Jag sprang ner till honom och lyfte upp hans huvud som låg på hans ena arm, som han hade under huvudet. Han var medvetslös, helvete. Jag lyfte upp hans tunga kropp och stöttade han på mig. Med tunga steg gick jag emot poolhuset. Han hade nu börjat reagera lite och jag hörde han mumla, tur det. Jag la han ner i sängen och hämtade ett glas vatten. Jag badade en trasa med vatten som jag tryckte lätt emot hans ansikte. Mamma och pappa hade inte alltid varit hemma när Court var in min ålder, så jag hade snabbt lärt mig vad man ska göra i sådana här situationer.

”Rue?” Sa Justin trött.

”Ja.”

”Vad fan håller du på mig? varför lätt du mig inte bara….” Han somnade om och jag kände själv hur mina ögon började gå i kors. Jag behövde komma hem och sova. Det var skola imorgon och mamma var säkert skit orolig. Jag öppnade kuvertväskan jag hade lagt i sängen. Skit också, jag hade glömt plånboken hemma och jag hade druckit. Enda chansen att komma hem var att gå och med tanke på att jag hade världens sämsta lokalsinne, var inte det ett alternativ. Jag gick bort till den lilla toan som fanns inne i pool huset och letade efter något jag kunde byta om till. Min vita klänning var fuktiga av dricka och svett och att sova i den, skulle inte vara skönt alls. Jag hittade till slut en stor blå skjorta, som antagligen tillhörde Liams pappa. Den fick duga. Jag drog av mig min klänning och bytte om. Sen tassade jag trött ut till sängen igen. Justin låg trött och sov med båda händerna under huvudet. Han snarkade lätt och pratade lite i sömnen.

Jag kände en arm runt min midja och vände genast mitt huvud emot gestalten som låg jämte mig. Justin låg tätt bredvid och sov som en stock. Hans huvud låg lätt placerat vid min nacke och hans andedräkt, som inte var speciellt fräsch, gjorde att jag fick gåshud.  Jag kunde inte låta bli att le. Men i samma sekund såg jag klockan och insåg att jag hade missat halva skoldagen, helvete! Jag slog hårt till Justin på armen och han satte sig upp med ett ryck. Han tog en hand mot huvudet och man såg hans smärta – han var bakis.

”Vad i helvete Rue! Vad håller du på med?”

”Vi har missat halva skoldan, vi måste iväg nu.” Han höjde ögonbrynet, som om att jag var dum i huvudet.

”Det är okej. Vi har bara en lektion kvar ändå och det är engelska, vilket vi lika gärna kan göra här hemma.” Han hade rätt. Dock kände jag mig skyldig som inte hade ringt och sagt att jag inte kom till skolan. ”Jag har rätt, erkänn det bara.” Jag nickade. ”Så prinsessan sov du gott i min famn eller? Det verkade som att du trivdes.” Han hade rätt, jag hade aldrig sovit så skönt i hela mitt liv, men det ville jag inte erkänna.

”Det var la het okej.” Han höjde sådär på ögonbrynet igen och han förstod att jag ljög.

”Om du säger det så. Aj! Kan du hämta ett glas vatten tror du? Mitt huvud mår inte bra.”

”Visst.” Jag reste mig upp och insåg att skjortan jag hade lånat igår inte var tillräckligt lång för att skymma hela min rumpa och jag visade halva för Justin. Hon log imponerat och jag kunde inte låta bli att rodna. Mina rosa spetstrosor syntes igenom den tunna skjortan och jag såg ut som en slampa. En slampa som var oskuld. ”Här.” Jag sträckte fram glaset till honom och han tog tacksamt emot det.

”Tack förresten.”

”För vad då?”

”Du drog in mig hit igår. Jag hade antagligen ramlat ner i poolen eller något och dött om du inte hade gjort det, tack!” Jag kunde inte låta bli att skratta åt det sista.

”Inga problem, fick dock sota för dem fem gångerna du sprang upp och spydde inatt.”

”Fy. Jag spyr aldrig på fyllan, vet inte vad det är med mig. förlåt.”

”Det är okej.” Våra blickar fastnade i varandra och det föll en tystnad över oss. Jag kunde inte bestämma mig för om den var pinsam eller ej, men det var något speciellt med den. Tre sekunder senare öppnas dörren och in genom dörren kommer en större man med kort brunt hårt och lätt skäggstubb.

”Oj, var inte mening att störa. Letade efter Liam, har ni sett han?” Vem var han?

”Nej Mr. Jones jag har inte sett han.” Svarade han. Det måste vara Liams pappa, dem hade samma efternamn.

”Tack, Justin. Har du någon aning om hur mycket folk det var här igår?” Jag tittade på Justin och skulle precis slänga ut mig 150 personer, men Justins blick sa nej och jag förblev tyst.

”Inte mer än vanligt. Femtio kanske? Ganska lugn kväll.” Justin var bra på att ljuga, det var ingen tvekan om den saken. Mr. Jones nickade tackande och gick sedan ut.

”Så prinsessan. Jag ska ta en dusch, hänger du med?” Jag tittade förvånat på honom, vad skulle jag svara?

 


Chapter 5!!!! Börjar ju hända lite nu, gansak segt fortfarande, men det kommer! Så vad tyckte ni om Rue och Justin? Bra/dåligt? KOMMENTERA!

 

Om ni kommenterar rejällt kommer det upp ett till imorgon. SÅ KOMMENTERA BABES! PUSS! 

 


Date: 2012-12-09 | Time: 12:58:49

Filed under: Trust is something you have to earn.
9

Chapter 4 – Jerk

Tidigare: ”Justin? Justin är du där? Vi är framme.” Trots det faktum att jag körde hade jag inte märkt att jag själv hade parkerat utanför skolan. Rue vinkade med sin hand framför mitt ansikte och sa mitt namn.

”Förlåt, men om du hade vetat allt hade du förstått.”

”Det är så typiskt er killar. Om du hade förstått blablabla. Ni är bara fega som inte vågar diskutera det och sen bara gå vidare.”

”Fan vad du dömer nu Rue. Du vet inte allt. Faktum med är att du inte vet är ett skit. Du har inte den blekaste aning om varför alla hatar Jim. Du vet inte ens varför jag beter mig som jag gör. Så sluta bete dig som att du vet vad jag är för typ av människa och fokusera på ditt egna.” Hon öppnade munnen långsamt men stängde den snabbt när hon inte kom på något att säga. Hon gick ut ur bilen och gick emot skolan. Det var första gången någon hade sagt till mig på det där sättet, förutom mina föräldrar.

Rue spelas från och med nu av danielle campbell.   

Rues perspektiv:

Justin hade haft rätt. Mrs. Smith var riktig dålig och jag kunde till en viss del förstå varför Jim nu blev mobbad. Hans mamma var riktigt knäpp. Jag hade alltid trott och alltid haft engelska som gick ut på att man skulle lära sig språket och blir bättre på att uttrycka sig, men enligt henne in gick allt skolan kunde begära i engelska. Varför alla matematiska termer heter som dem gör på engelska, varför typ USA ligger där det gör i världen och var ifrån namnet kommer ifrån?

 

Justin satt snett framför mig och vände sig med jämna mellanrum bakåt för att titta på mig. Trots det att jag tyckte han var en stor idiot som mobbade Jim, kunde jag inte annat än att tycka att han var redigt snygg. Hans bruna ögon och perfekta hy gjorde det svårt för en att koncentrera sig på sitt arbete. Jag kände mig lite som Bella i Twilight varje gång han tittade på mig. För det är exakt så som Edward gör på deras biologi lektion. Stirrar på Bella.

”Miss. Adams kan du vara snäll och hjälpa mig med det här talet?” Jag släppte min blick ifrån Justins rygg och tittade fram emot tavlan där Mrs. Smith stod med ett stort leende på sina röda läppar. Jag kunde själv inte låta bli att le åt hennes otroligt fåniga tal hon hade skrivit upp på tavlan.

”3. Svaret är tre.” Sa jag och skrattade lätt. Mrs. Smith tittade bittert på mig och insåg snabbt att jag tyckte hennes uppgift var onödig.

”Bra. Nu vill jag att ni ska ta och intervjua varandra två och två och sedan skriva en sammanfattning om den andra personen, som ska vara klart nästa lektion. Alltså på fredag. Är det förstått?” Klassen nickade och suckade. ”Jag delar in er två och två.” Hon började gå runt i klassrummet och dela upp folk i par. ”Ni två blir nog bra tillsammans.” Hon pekade på mig och Justin och såg misstroget på mig. För första gången sen jag föddes hade jag inte brytt mig om att en lärare inte tyckte om mig. jag tyckte ju ändå inte om henne.

Justin vände sin blick emot mig och blängde med ögonen. Han såg irriterad ut och det verkade mest som han ville här ifrån.

”Ni kan sprida ut er över hela skolan! Lycka till nu.” Ingen lyssnade på Mrs. Smith för alla var redan påväg ut ur klassrummet.

”Vi kan dra upp till taket.” Sa Justin när han stod jämte mig utanför klassrummets dörrar. Jag var fortfarande lite sur på honom för att han var elak och mobbade Jim, men jag visste att jag var tvungen att lägga det åt sidan för att få bra betyg på denna uppgift.

”Okej!”

Justin visade mig vägen upp till taket, som hade den finaste utsikten man kunde tänka sig, för att vara ett skoltak då. Justin ställde sig jämte mig och lutade sina armar mot kanten av staket som var där uppe. Eller det var la mer än mur, men ja.

”Så Justin. Berätta något om dig själv.” Han tryckte på axlarna och tittade ut över skolans parkering. Han såg fundersam ut, som om att han inte ville säga fel. Han bet sig lätt i läppen och kliade sig i hårbotten.

”Ehm jag bor i Los Angels.”

”Nähä, säger du det? Jag trodde du bodde i Kina!” Han tittade på mig och höjde sitt ena ögonbryn, skakade på huvudet och blickade sedan ut över parkeringen igen.

”Dudå? Berätta något om dig själv.” Jag kom på att anteckna kanske var något som var passande om jag skulle skriva en sammanfattning. Så jag tog fram ett anteckningsblock och en penna.

”Jag säger inget, innan du har gett mig ett riktigt svar, Justin. Berätta något om dig själv.”
”Gumman du kommer få mardrömmar om jag berättar vem jag är och vad jag håller på mig. jag tror inte ens du vet vad hälften av sakerna är, Stratford.” Jag fnös. ’en arrogant bitch!’ antecknade jag i mitt block och upprepade sedan;

”Berätta något.”

”Som du vill. Ska jag berätta precis vad som helst?” Jag nickade.

”Okej. Jag gillar att sjunga.” Det var oväntat. Svaret jag hade annat var mer: jag gillar att festa och liknade. Inte att han gillade att sjunga.

”Jaså? Är du bra?”

”Haha inte fan vet jag. Det är inte direkt så att jag kan säga det.” Skrattade han.

”Sjung för mig, så kan jag avgöra det.” Han skakade på huvudet och skrattade åt mig.

”Skulle inte tro det. Så nu får du berätta något om dig.” Han hade vunnit. Med hans leende och bruna ögon var det inte svårt att bli övertygad.

Jag drog min tänder hårt över min underläpp och tittade ner på min vita converse. Vad skulle jag berätta om mig själv tro? Skulle jag säga något jag gillade att göra eller något jag ogillade. Eller kanske något sådant där personligt?

”Ska du säga något eller?” Sa Justin lite smått surt efter att jag hade ståt och funderat en stund.

”Jo. Eh… jag har inte berätta för någon, inte ens min bästa vän i Stratford, varför jag flyttade hit.” Jag kunde knappt tro mig själv, när dem orden hade lämnat mina läppar. Varför hade jag sagt det?

”Varför gjorde ni det då? Ställde Justin som följdfråga, såklart. Vad hade jag förväntat mig? att han skulle nicka och gå vidare. Jag tvekade någon sekund innan jag öppnade munnen igen.

”Min pappa var otrogen mot min mamma.” Jag svalde hårt. Trots att jag inte kändes Justin för fem öre så kändes det bra att säga det. Att äntligen få ut allt.

”Du vet att du hade haft behövt säga det där va? ”

”Jo jag vet. Men varför ska jag dölja det?” Han ryckte på axlarna och förstod att det jag hade sagt stämde. Han gick och satte sig på en bänk, som av någon anledning, var placerade uppe på taket. Jag tvekade för någon sekund innan jag gick och satte mig jämte honom. ”Så hur länge har du gillat att sjunga?”

”Alltid, antar jag.” Han ryckte nonchalant på axlarna och tittade mig i ögonen. ”Så vad tycker du om Los Angels än sålänge då?”

”Jag vet inte? Det är fint väder och kaffet är bättre här. Annars är det inget speciellt. Jag saknar Stratford.” Justin började skratta.

”Haha hur i hela världen kan man tycka om Stratford mer? Det är vinter typ alltid och pytte litet? L. A har allt?”

”Alla mina vänner bor där. Pappa bor där…” Jag blev tyst. Jag saknade pappa trots allt hemskt han hade gjort. Han var min pappa. Han hade alltid varit där och nu bodde jag inte ens i samma land som han. Det var konstigt att allt kunde förändras så himla snabbt. Jag kände hur tårar började bränna bakom ögonlocken och att min händer smått började skaka.

”Rue. Är du okej?” Jag svalade hårt och reste mig upp hastigt.

”Förlåt.”

”Vad säger du förlåt för?”

”Onödigt att ta upp det bara…“ Jag torkade bort tårarna som hade runnit ner från mina kinder. Jag insåg då hur pinsamt det var att jag satt och grät framför Justin. En kille jag inte kände för fem öre. 

”Du behöver inte be om ursäkt för att din pappa var en idiot, och sårade dig, det är inte ditt fel du vet det va, Rue?” Jag nickade. Jag visste det han sa var sant. Men ibland var det så lätt att dra på sig skulden för allt han hade gjort. ”Kom så drar vi och köper glass!” Han reste sig upp och ställde sig framför mig. Sträckte ut armen och hjälpte mig upp.

”Tack.” Han log emot mig och jag kunde inte låta bli att bli en aning knäsvag för hans otroligt charmiga leende, trots att det faktum att jag var ledsen över min pappa. 

Dixon spelas av: Tristan Wilds och Eric av Keegan Allen. 

Han tog med mig ut ifrån skolan och bort till hans bil, so, han bad mig hoppa in i. Sen körde vi emot ett ställe jag inte hade en aning om vad det var. Men när vi väl hade anlänt till vår destination förstod jag att det var Santa Monica Beach. Jag hade alltid velat åka dit och nu tog Justin mig dit? Det kändes lite som att han uppfylld en dröm. Som om att han var Gud eller något.

”Vi går upp dit!” Han gestikulerade med sin högra hand, emot pirren som är placerad på stranden. ”Dem har den bästa glassen i hela stan där.” Jag log och gick emot där han pekade.  Det var som att vara med i en film när man gick här. Allt var precis som i en film och det var folk överallt. Justin gick tätt in till mig för att inte tappa bort mig. Jag hade en känsla av att jag inte skulle hitta tillbaka då.

”Vilken smak vill du ha?” Jag tittade igenom den långa listan av glassmaker som fanns. Jag skulle inte orka mycket, då jag fortfarande var mätt ifrån min stora frukost, som mamma hade lagt. Så det fick räcka med två kulor.

”Kokos och…” Valet var svårt. Choklad, hallon, melon eller nutella? ”Vilken mer tycker du?”

”Helt klart, lakrits eller choklad!”

”Choklad it is!” Han nickade instämmande och beställde en bägare till mig och en strunt till sig själv, med samma smaker plus jordgubbe. ”Vad kostar det?”

”Var inte löjlig, jag betalar. Hur gjorde ni hemma i Stratford egentligen? ”Han skrattade till och lämnade fram en sedel till killen i kassan. 

”Nä jag vet inte? Jag var inte den som hängde med killar direkt, så har inte så mycket att jämföra med om ’hur vi gör där hemma i Stratford’. Men antagligen inte som ni gör här.”

”Nä antagligen inte. Okej jag ska berätta för dig, så att du inte gör bort dig helt här i L. A, kom.” Han började småspringa bort till räcket av pirren och ställde sig där. Han drog på sig ett par solglasögon och inspekterade mig när jag kom gående efter honom.

”Okej, detta är typ det viktigaste: Du får aldrig gå på bio första dejten! Då kan man inte prata. Killen betalar alltid. Ät inte spagetti på en dejt, brukar sluta illa. Ligg inte med killen förens på femte dejten, för då lär du bli sedd som en slampa eller hora.” Jag stod med vidöppen mun. Varför berättade han de här?

”Haha, jag driver bara med dig babe. Jag tror det är ganska likt som hemma hos dig. Du kan vara lugn.”

”Vad är det som är likt hemma i Stratford exakt?” Jag kunde inte riktigt förstå var det var som var samma som här. Vad pratade han om?

”Dejter. Det funkar säkert likadant där.” Var det här en dejt? En dejt som skulle paja mitt betyg och ge mig kvarsittning eftersom jag inte var i skolan. Eller var det bara hans sätt att få en på bättre humör? ”Asså inte för det här en dejt. Men det kunde ha varit om vi hade dejtat, haha. Du förstår vad jag menar.” Jag gav han en blick som sa ja. Två sekunder senare kommer Dixon och Eric och tittar konstigt på oss. Dem börjar skratta och gör konstiga miner emot Justin. Justin gick snabbt ifrån mig och bort till dem. Han skrattade och tittade bak emot mig. Hans leende på läpparna var konstigt och jag kunde alls tyda det.

”Justin. Vad fan håller du på med? Stratford? Haha.” Hörde jag Eric säga till Justin samtidigt som dem började gå därifrån.  Skulle han lämna mig här? Jag hade ingen bil, ingen aning om vart jag var eller hur jag skulle komma hem. Lika snabbt som jag insåg detta började jag springa efter dem.

”Justin. Du får fan köra hem mig. Eller nej du får köra mig till skolan.” Justin vände sig irriterat om och tittade på mig.

”Ta en taxi eller något. Jag har bättre för mig än att vara din privata chaufför.” Min tankar: killar.

”Är du seriös? Nej du ska fan köra tillbaka mig till skolan och skriva den här jävla uppgift också. Jag vill ha godkänt!” Han suckade.

”Gumman det funkar inte såhär. Du får ringa efter en taxi, som jag sa.” Han gick fram emot mig och strök mig över kinden. ”Du klarar det babe.” Han flinade åt mig och gick åter igen bort till sina vänner. Jag bet ihop hårt och kände för att slå till honom. Idiot. 

Lola spelas av: Lucy Hale. Courtney Adams(Court) spelas av Sara Montazami.

Mamma och Courtney var hemma när jag kom hem, ifrån skolan. Court skulle iväg på en jobbintervju, hon gick runt i cirklar hemma, på grund av att hon var så nervös. Mamma försökte lugna ner henne, men inget verkade fungera. Jag var irriterad. Så galet irriterade över att Justin bara hade lämnat mig där på pirren och jag hade fått ta en taxi tillbaks till skolan, som hade kostat skjortan. Jag slängde hårt igen dörren när jag kom in i vår alldeles för stora hall och mötes av Court och mammas blickar.

”Ojoj, vad är det med dig?” Sa Court med ett elakt flin på läpparna – hon älskade att retas. ”Någon kille som inte ville kolla hockey med idg?”

”Var bara tyst Court. Fokusera på din jävla jobbintervju istället, och låt mig vara.”

”Tänk om jag inte får jobbet? Vad i hela friden ska jag göra här då? Hur ska jag få pengar och ja allt? Det kommer ju bli totalt kaos.” Hon viftade med sin händer fram för ansiktet. Hon var röd av nervositet och värme i ansiktet. Jag blev nästan irriterade över att hon bara hade släppt ”mig” i bråkdelen av en sekund och gått vidare.

”Det är bara en intervju, hjärtat. Tror du inte att det finns mer än ett jobb i hela L.A?” Det står ju söker personal överallt, på vartenda café. Det kommer ordna sig.” Mamma hade den där lugnade effekten i sin röst när hon talade. Alltid när jag hade vart mindre hade hon allt vart den som hjälpte en lugna ner sig, när det var något jobbigt som tyngde ner en.

”Men jag vill verkligen ha det här jobbet! Tänk att vara regissören för den nya Amazing Spiderman filmens, assistent?  Förstår ni vad det gör för min framtid? Att jobba på typ Starbucks tar mig inte speciellt många steg framåt. Jag måste ha det här jobbet!” Nu slängde hon upp armarna i luften och tittade bedjande på oss. Man såg viljan i hennes ögon. Den där blicken hade hon alltid haft när hon var bestämde och absolut inte skulle ge upp i första taget. ”Jävlar, jag ska vara där om en kvart, och jag vet inte ens vart det ligger, helvete! Jag måste dra nu, ciao!” Hon tog bilnycklar som låg på bardisken och började spinga ut ifrån huset.

 

Jag gick upp till mitt nya rum, som var perfekt. Det var stort, vit, underbart och så fint att jag trodde att jag var med i en film. Nästan allt som hade hänt det senaste dygnet hade känts som en film. Livet i USA var verkligen precis som att leva i en film. Jag hade tänkt börja packa upp mina kläder, men tanken lockade inte mig alls när jag såg alla dem stora lådorna. Att hänga upp kläder på galgar, var verkligen bland det tråkigaste man kunde göra. Hur i hela världen klarade folk av att jobba i klädaffärer? Istället tog jag fram min data ut min väska och gick in på facebook. Jag hade fått en vän förfrågning av Jim. Han hade sitt skolfoto som profilbild. Eller snarare sin finne som profilbild. På mitten av näsan satt en gigantisk röd finne, som såg ut att sprängas vilken sekund som helst. Han hade en rosa pikétröja på sig och under armarna gigantiska lökringar, stackarn. Jag tryckte på lägg till knappen för att försöka göra han glad. Sen tittade jag mitt nyhetsflöde. Jag blev glad när en blå liten ruta ploppade upp nere i vänsterhörnet av slärmen. Lola King har gjort ett inlägg i din logg:

Det har inte ens gått en vecka och jag saknar dig redan mer än mest. När kommer du tillbaka? Pusssss

Åh Lola. Älskade Lola. Jag saknade henne något så otroligt mycket. Trots att jag inte hade tänkt speciellt mycket på henne dem senaste dagarna, blev jag nu helt känslosam när jag gjorde det. Vi hade vart bästisar sen barnsben och nu bodde vi inte ens i samma land längre. Allt vi hade gått igenom tillsammans, första ”fyllan” (vi har aldrig spytt eller däckat, då vi alltid har vart dem ”duktiga” flickorna,) första kyssen, första provet vi fuskade på och bara allt där i mellan.

Istället för att skriva en kommentar på hennes inlägg, skrev jag ett meddelande.

Saknar dig like crazy också bebis! Vi som skulle gå på prom ihop och allt. På tal om bal, har David frågat dig än? Och har ni gjort det än? Och har du sagt att det inte är din första gång, som han tror att det är?

Dem sista meningar gjorde mitt huvud fullt med minnen. Jag minns det som att det var igår, när jag och Lola vart bjudna på fest hem till en kille i skolan vid namn Seven. Han var ett år äldre och skolan dåvarande ishockeykapten. Han var även känd för ”the virgin taker” vilket vi efter festen mer än väl hade fått oss förklarat exakt vad det stod för. Lola hade fått en aning för mycket att dricka och Seven hade vart en aning för snäll mot henne och ja. Lola hade haft panik i säkert två månader över det hela. Men jag hade lugnat henne med att han garanterat inte en mindes henne.

Till Rue:

Ja det har han gjort. Blev så glad! Jag har inte berättat än, ska göra det, jag lovar. Hur går det själv med the boys? Några snygga där borta i L. A eller? Du måste ge upp med det där tramset om den där rätta snart!

Hon hade rätt. Jag var 17 snart arton och fortfarande oskuld. Jag hade intalat mig själv att första gången skulle vara speciell, man skulle vara upp över öronen i varandra och det skulle vara levande ljus och rosenblad. Men på senaste tiden hade jag känt att tiden hade börjat rinna iväg. Vad är det som är så jäkla big deal med det egentligen? Jag läste igenom Lolas meddelande ännu en gång, men struntade i att svara, istället tog jag upp min mattebok och räknade lite tal. Lika bra att ha de gjort så slapp man jobba imorgon på lektionen, som jag förövrigt hade ihop med på Dixon och Justin. Fan.  

Sådär! Fjärde kapitlet är på plats vad tycker ni? danielle campbell fick alltså bli den lyckliga att spela Rue Adams. Alla andra förslag har redan använts eller används i andra noveller, så kände att danielle var lite ny. Blev väldigt många nya ansikten att hålla reda på idag, men jag hoppas ni överlever!
 
Så vad vill ni ska hända nu? Och varför var Justin helt plötsligt jätte konstig? KOMMENTERA ERA TANKAR!
 
MER IKVÄLL? KOMMENTERA!!!! 

Date: 2012-12-03 | Time: 23:26:00

Filed under: Trust is something you have to earn.
17

Chapter 3 – Life

Tidigare: ”Better luck next time Bieber” Hörde jag Eric viska. Ett leende kom fram på mina läppar och små fjärilar i magen. Jag kunde inte låta bli att längta till morgon dagen, då det var skolan igen. Jag har alltid tyckt om skolan och inte haft några större problem med att gå upp till, men de här var något annat. Det var inte skola utan något mer. Det var spännande här och det var något med Justin och hans gäng som gjorde mig nyfiken. Jag kunde inte sätta fingret på vad det var, men något var det. 

Justins perspektiv

Jag släppte taget om ölburk, som ni var tom, rakt ner på golvet. Musiken som spelade runt om kring mig, var så pass hög att det inte hördes för fem öre. Liam och Dixon satt i en soffan tvärs emot mig med varsin tjej i knät – klassiker. Jag hade vart i exalt samma position för bara några minuter sen, men jag valde att skippa. Tjejen var ful och jag visste att jag garanterat kunde få mig ett bättre ligg, än en freshman som gjorde allt för att bli av med oskulden. Hur patetiskt är det inte med folk som fortfarande är oskuld efter att dem har fyllt 14?

 

Hela rummet var fyllt med rök, som vibrerade i takt med musiken. I ett hörn stod ett stort gäng med slampiga tjejer och dansade. Undra oss vem av dem jag skulle spendera min kväll hos.

”Ey Justin, kasta hit vodkaflaskan!” Liam ropade och tittade desperat på mig. Jag letade med min vänstra hand i en väska som stod jämte fåtöljen jag satt i. Till slut fick jag tag i flaskan och kastade över den till honom.

”Time for some bodyshoots!” Ropade Liam och alla i hela rummet samlade sig runt bordet som stod framför fåtöljen jag satt i och soffan Liam och Dixon satt i. En blond tjej med silikonbröst la sig ner på bordet. Hon drog upp sitt vita tighta linne, så att det blev som en bandu och knäppte upp sin jeansshorts. Han la sitt hår på ena sidan av axeln och tittade sedan upp på dem kåta killarna som hade samlats runt henne.

”Så vem vill börja?” Ett gäng andra års elever hoppade upp och sträckte ivrigt på sina händer – patetiskt. Vad fan gjorde jag på en fest med töntar? Freshman tjejer som var snygga kunde man festa och ligga med, men killarna var oftast töntar som trodde att öl var starksprit.

”Justin, you want to start?” Jag vaknade upp ur mina tankar och tittade på tjejen som låg halvnaken på bordet. Jag såg in i hennes ögon – jag hade legat med henne. Jag höjde huvudet och ögonbrynen och sa med blicken åt Dixon att hämta mer shotglas. Någon sekund senare hade jag ställt upp en rad med shotglas på hennes mage. Några mellan benen och en mellan hennes plastikopererade bröst. Hon slöt ögonen och log med hennes fyllda läppar. Hon var fejk från topp till tå. Jag böjde mig ner över henne och kysste henne en gång på halsen, för att retas med henne och började sen med shotsen mellan benen och vandrade sedan uppåt. När jag bara hade två kvar satte hon dit en lime skiva i sin mun, som jag skulle ta när jag var klar, vilket jag var 10 sekunder senare. Jag sög snabbt ut saften ur limen och gav blondinen en tungkyss. När jag avslutade kyssen slickade hon sig om läpparna och nickade – vi skulle ses på övervåningen om tio. Musiken spelades fortfarande högt och det kom hela tiden mer och mer folk till ”mitt” hus. Det fanns enligt mig bara fördelar med att ha farföräldrar som bodde på två ställen och mest var på det som inte var där man självbodde.

 

Jag gick ut i köket och tog en röd plastmugg och hällde upp gin och sprite, la i lite hallon och tog en klunk. Det var gott. Jag drog upp min hand precis upp framför ögonen så jag kunde se varje liten detalj, jag skakade. Jag gav snabbt min mugg till någon nolla och gick upp på övervåningen. Mitt sovrum här var inte alls lika stort som hemma hos mig, men det funkade mer än väl till att ligga i.

”Justin är du där?” Blondinen kom in i rummet, nu endast i shorts och rosa spetsbehå – hennes plastikkirurg hade gjort ett bra jobb! Jag drog av mig mitt vita linne och la ifrån mig min keps. Jag la fram till henne och tog tag om hennes midja och kysste henne. Jag tryckte med än gång i min tunga i hennes mun och hon hoppade upp i min famn. Vi la oss ner i sängen och kysstes mer och mer intensivt. Det varade inte lång tid innan jag trängde in i henne.

”Jävlar Justin, du är rutinerade! Tack.” Hon gav mig i en kyss på kinden och reste sig naken ur sängen, böjde sig ner och tog på sig sin kläder. Jag låg på rygg i sängen och tittade upp i taket. Jag la min arm under huvudet och blickade ut över det mörka rummet. Vad hade blondin hetat? Efter några ligg ihop, både jag kanske veta, men åh andra sidan varför skulle jag veta det? Det var inte direkt så att jag skulle lägga till henne på facebook och senare bli tillsammans med henne. Nej verkligen inte. Förhållande var överskattat. Det var ändå bara sexet man ville åt, så varför håll på med allt annat trams som hörde till när man ”kär” i någon. Jag bet mig löst i läppen och slöt ögonen, funderade och undrade. Mitt liv var perfekt så som det var – jag fick tjejer när jag ville, jag kunde festa när jag än kände för det och jag hade pengar, vad mer behövdes? Folk bruka säga att pengar inte kan köpa lycka, dem har fel. Pengar köper alkohol, alkohol drar till sig folk, vilket leder till fest, fest leder till snygga brudar, snygga brudar leder till ligg, vilket ger ett slutresultat av en perfekt livsstil. Varför i hela världen behövde man annat, så som kärlek?

”Justin, tack för ikväll. Jag dra, men vi ses imorgon i plugget.” Liam kom in i mitt rum med som tjej som i soffan tight jämte sin midja.

”Ah det gör vi. Hejdå.” Han gick och Dixon kom.

”Jag slaggar här det är lugnt va? Orkar inte med hemma just nu.”

”Det är lugnt. Ta du gästrummet, så sover jag här.” Han nickade instämde och gick lika så han sin väg. Jag var själv igen. Helt ensam i ett mörkt rum. Jag tittade på klockan som stod på nattduksbordet jämte mig, 02.35. det var skola imorgon. Fan. Jag hade aldrig gillat skolan men min överenskommelse med mina föräldrar tvingade mig att gå dit.  

 

Väckarklockan ringde 09.45 dagen därpå. Rummet var ljust och jag kände en unken lukt. Jag luktade svett och jag kunde även känna dofter av alkohol och rök. Huvudet dunkade och att gå till skolan var inte alls lockande. Jag gick in i badrummet satte på duschen och lät all smuts ifrån går dagen åka ner tillsammans med det varma vattnet. Trött schamponerade jag håret. Min ögonlock var tunga och jag kunde utan att se mig i spegeln se dem stora svarta ringarna jag hade under dem. Jag stängde av vattnet och virade en handduk runt min midja. Jag blåste mitt hår och letade sedan rätt på en keps – jag var för trött för att fixa håret. En vanlig t-shirt och svarta byxor fick pryda min kropp och på fötterna ett par vanliga supras.

Nere i köket satt Dixon och åt flingor med mjölk, han såg lika sliten ut som jag. Han kliade sig i huvudet och tog små tuggor av sin frukost. Av erfarenhet visste jag att han var rädd för att spy. Han hade alltid vart killen som spydde på fest och han skämdes över det. Killar ska inte spy av att man dricker, så var det bara.

”Här drick det här.” Jag sträckte fram ett glas med vatten i, som jag hade lagt en bakistablett i. Han tog tacksamt emot den och sköt ifrån sig sin skål. ”Skippa skolan, du ser förjävlig ut. Stanna här om du inte pallar dra hem. Jag måste iaf dra nu hejdå!” Han var nickade till svar.

 

Jag gick ut till min svarta Range Rover som stod parkerad utanför huset. Jag startade den och körde emot skolan, som började om 25 minuter. Jag skulle hinna in på Starbucks för en kopp kaffe om jag skyndade mig. Frågan var bara om det var mycket folk som vanligt, för då skulle jag inte hinna. Men min trötthet sa ifrån och jag förstod att utan en kopp kaffe skulle jag inte ens klara första timmen. Några minuter senare var jag framme och parkerade bilen under ett träd, då jag hatade när sätern var varma av solen. För omväxlings skull var det, som tur var, ingen lång kö. Bara några får personer som också väntade på sitt morgon kaffe. Jag drog upp min mobil ur fikan i väntan på att det skulle bli min tur.

”Oj förlåt, det var inte meningen!” Jag tittade upp. Där stod Rue med ett leende på läpparna och en kaffe i handen. Jag hade inte ens märkt att hon gick in i mig förens hon hade sagt att förlåt.

”Det är ingen fara. Gick det bra med dig?”

”Ja det ingen fara. Måste dra dock, måste gå till skolan, suck. Men vi ses hejdå!” Hon log och fick en på bra humör. Trots min trötthet lät jag inte mig själv bli irriterade på hennes vänlighet som jag oftast blev, när folk var så trevlig.

”Jag kan skjutsa dig. Bara du väntar tills jag har fått mitt kaffe” – som jag nyss hade beställt.

”Åh vad snällt. Det gör jag utan problem.” Hon slog sig ner på en ut av borden och tog små klunkar av sitt rykande varma kaffe. Jag bet mig själv i läppen och kliade mig lätt i nacken och studerande henne. Hon var smal och lät solbrände. Undra om hon hade solat solarium eller om hon var sån till hudfärgen? För i Kanada har dem väl knappats sol vid den här årstiden?

”Justin, ditt kaffe är klart!” Jag vände mig om och tittade på expediten som stod i kassa och log en charmigt leende. Hon log tillbaka, bet sig i läppen och tittade ner emot min byxkant. Jag hade legat med henne någon gång under andra året och hade fått sota för det sen dess. Hon var den mest klängiga och jobbig personen jag hade träffat. Hon hade trott att vi hade vart tillsammans och frågat om förhållandestatus på facebook. Hon var ett freak och jag måste ha vart redigt full när jag låg med henne, för hon var inte ens snygg. Jag vände mig om till Rue istället som log gulligt emot mig, vilket nu gjorde mig på dåligt humör. Tack var freaket i kassan hade jag börjat tänka på dåliga vanor, såsom att ligga med fula jävla på fyllan, vilket gjorde mig förbannad på mig själv.

”Redo att åka? Vill inte komma försent.” Sa hon.

”Mmh.” Vi gick ut till bilen och hon satte sig i passagerarsätet. ”Är det för varmt i bilen?”

”Nej det är bra. Kan vi sätta på musik?” Jag nickade och kopplade in min mobil. ”Får jag välja?” Jag nickade igen och gav en mobilen och körde sedan ut ifrån parkering och emot skolan. Efter ett litet tag sattes låten Diamonds med Rihanna på. Den var bra. Rue sjung med lite smått i mellan åt, då hon hela tiden försökte dricka sitt varma kaffe.

”Vad har du för första lektion?” frågade hon mig och vände sina bruna ögon emot mig. Jag hade aldrig haft problem med att vara sur och uppkäftig mot personer jag knappt kände, men det var något med Rue som gjorde att jag inte kunde det.

”Engelska med Mrs. Smith, hatar henne. Dudå?”

”Jaså, är hon inte bra? Har också det, du kanske kan hjälpa mig att hitta till klassrummet, har noll koll på hur man hittar överallt fortfarande.”

”Jo det kan jag la.”

”Du glömde min andra fråga, är hon Mrs. Smith än dålig lärare?” Hon var inte blyg. Det var bra.

”Nä usch, hon är helt knäpp. Det är Jims mamma, haha. Du vet han du hängde med igår, tönten som är skit äcklig och stinker?” Hon vände bort blicken ifrån mig och svalade hårt. Hon stirrade rakt ut genom fönstret.

”Varför hatar alla han? Är det för att han råka svettas lite mer än alla andra eller för att hans mamma tydligen jobbar på skolan?” Jag var chokade. Med Rues lilla kropp och vänliga utseende, trodde man inte hon var den som sa ifrån. Jag hade svårt att tyda henne.

”Han är bara allmänt konstig. Hur klarade du av att sitta jämte han?”

”Sluta var så jävla elak. Känner du ens honom? Har du någonsin haft en normal konversation med honom och vad känner du på att mobba han? Han har väl inte gjort dig något?” Faktum med att han hade gjort. Innan vi hade börjat på High School hade vi vart kompisar och han hade vart en i gänget. Vi hade alltid vart dem som gjorde allting först, så att snatta något var inget vi ville bli sist med. Vi hade planerat att gå till en liten affär som ligger påväg hem ifrån skolan, en dag efter att vi hade slutat. Hela gänget var samlade och Jim. Vi stod gömda bakom en buske några meter ifrån butiken och gick igenom hur vi skulle göra. Jag och Jim skulle gå in och ta godiset medans dem andra skulle försöka göra att personalen inte la märke till oss – dem lyckades inte med det sist nämnda. Vi blev påkomna och dem kontaktade våra föräldrar och Jim hade då skyllt allt på oss. Enligt han hade vi tvingat han och om han inte hade gjort det skulle vi tydligen ha tryckt ner hans huvud i toaletten. Det var den dagen allt blev annorlunda och vi alla började att Jim. Han hade gjort så att mina föräldrar hade blivit riktigt förbannade och det hade inte direkt blivit bättre när Jim sedan berättade allt vi hade ”tvingat” han att göra för sina föräldrar, som sedan sagt det till mina. Det var saker som, sno alkohol av föräldrarna, röka bakom skolan, fuska på prov och så vidare. Efter det hade det bara gått utför och mina föräldrar hade helt tappat hoppet om att jag skulle kunna bli lika duktiga på något som dem. Dem ville inte ha mig som en son – en besvikelse. Dem drog då in mitt kreditkort och jag flyttade in hos Dixon som även han hade det jobbigt hemma, men hans storebror hade vart likadan, så det var inte lika farligt här. Jag fick bo där ett bra tag, men när jag märkte att familjens ekonomi blev sämre kunde jag inte med att stanna. Trots det att mina föräldrar hatade mig och jag hatad mig stack jag hem och sa;

”Jag behöver pengar för att överleva. Om ni inte ger mig det kommer jag sluta upp på gatan som en prostituerad 14 åring och dö strax innan 25. Om ni inte redan skäms över mig nu, kommer ni definitivt göra det då. Så om jag var er hade jag gett mig pengar.” Dem både hade kollat skeptiskt på mig.

”Vi kan inte bara ge dig pengar Justin. Du får flytta hit, följa våra regler och gå börja gå i skolan igen. Du börjar high school om en månad och då vill vi att du ska vara där, annars drar vi in både bil och konto. Är det förstått?” Just då hade prostituerad låtit mer lockande men när min lilla syster hade kommit ner i köket och skrikit;

”Justin du är hemma igen. Jag har saknat dig!” Hon hade hoppat upp i min famn och kramat om mig hårt. ”Lämna mig inte igen Justin.” Då hade jag bestämt mig för att prostituerad inte var ett alternativ igen och flyttat hem.

 

”Justin? Justin är du där? Vi är framme.” Trots det faktum att jag körde hade jag inte märkt att jag själv hade parkerat utanför skolan. Rue vinkade med sin hand framför mitt ansikte och sa mitt namn.

”Förlåt, men om du hade vetat allt hade du förstått.”

”Det är så typiskt er killar. Om du hade förstått blablabla. Ni är bara fega som inte vågar diskutera det och sen bara gå vidare.”

”Fan vad du dömer nu Rue. Du vet inte allt. Faktum med är att du inte vet är ett skit. Du har inte den blekaste aning om varför alla hatar Jim. Du vet inte ens varför jag beter mig som jag gör. Så sluta bete dig som att du vet vad jag är för typ av människa och fokusera på ditt egna.” Hon öppnade munnen långsamt men stängde den snabbt när hon inte kom på något att säga. Hon gick ut ur bilen och gick emot skolan. Det var första gången någon hade sagt till mig på det där sättet, förutom mina föräldrar. 


Har skrivit om det här kapitlet fem gånger nu men nu kände jag att detta fick bli bra, trots att det inte är det. Första gången ur Justins perspektiv, vad tyckte ni?

Mer? KOMMENTERA!

Är sämst i världen på att bestäma mig för saker, så jag har fortfarande inte bestämt mig. Vem tycker ni? Kylie Jenner, Ariana Grande, Nina Dobrev eller någon anna? Öppen förslag, dock inte Selena Gomez. Kommentera nu peeeeps! 


Date: 2012-11-30 | Time: 22:29:00

Filed under: Trust is something you have to earn.
14

Chapter 2 – first day in school

Previously: West Beverly Hills High School, eller West Bev som eleverna här kallade det, var bra mycket större än min första skola. Det gick elever överallt. Jag satt inne på expeditionen och väntade på att det skulle bli min tur. 

”Kom ihåg vad jag har sagt nu Mr. Bieber. Det är sista gången jag varnar dig. Om det händer än gång till blir du avstängd!” En man, som skulle vara min rektor tydligen, kom ut ifrån sitt kontor med en kille i min ålder jämte sig. Killen hade brunt kort hår som passade han perfekt, hasselbruna ögon och läppar som var hjärtformade. Han såg på mig och log. Han var som en levande Photoshop exempel, helt perfekt. Inte en enda lite detalj i ansiktet som var fel, så som en finne eller liknade, utan perfekt.

”Ja lovar, ska inte hända igen.” Mumlade killen som tydligen heter Bieber i efternamn och tittade sedan en gång till på mig innan han gick ut och försvann.

”Miss. Adams din tur! Jag log och gick in på rektorns kontor.

En tio minuter före min första lektion på West Bev skulle börja, som var historia, fick jag kombinationen till mitt nya skåp samt en karta över skolan. Jag skulle försöka med att haffa någon som kunde visa mig runt istället för att gå runt med en karta. Jag la in alla mina nya skolböcker i skåpet och försökte med hjälp av kartan hitta vart mitt första klassrum skulle vara. På mitt schema stod det sal 1.234 och det fanns så där drygt tusen miljoner salar, så jag förstod inte hur jag skulle hitta. En tjej med brunt kort hår kom gåendes emot mig, med snabba steg. Jag kände att det var dags för att släppa min blyghet och ta mig i kragen.

”Ursäkta.” Jag tror nog jag blev likade chokade som tjejen jag frågade, för hon tittade på mig med öppen mun. Frågade i folk saker här eller?
”Vad?!”Hennes söta utseende speglade inte av sig för fem öre i hennes personlighet.

”Vart ligger sal 1.234? Jag är ny h…”

”Där.” Hon sträckte ut sin vänster hand för att visa mig. Det sa inte mig speciellt mycket när hon bara pekade, men det var bättre än inget alls.

”Tack, jag heter Rue förresten, trevligt att träffas!”

”Mhh, Kylie, herrå!” Hon var borta fortare än hon kommit kändes det som. Där stod jag med min historia bok i handen, med inte speciellt mycket mer aning om vart jag skulle och klockan tickade. Fan också, just my luck! Jag hade alltid haft otur, alltid. Fast dem säger ju otur i spel, tur i kärlek? Fast i och för sig så är att komma förresten inte ett spel.

Exakt femton sekunder innan jag skulle börja, hittade jag äntligen min ”efterlängtade” sal. Den var fylld med elever, som såg redigt uttråkade ut. Jag tog en plats jämte en kille, med bredda axlar och på tok för mycket parfym på sig. Han satt och pilade bort sin skorpa på ett sår han hade på sin hand, vilket jag tycket så riktigt äckligt ut, då det kom små droppar blod ut ifrån det. Min största fobi var blod och hade vart det sedan jag kan minnas. Den dagen jag fick min mens, kan jag utan överdrift säga var en av dem värsta i mitt liv.

”Vem är du?” sa han med en djup och dov röst. Jag fick anstränga mig rejält för att höra.

”Hej, jag är Rue. Jag är ny här!”

”Jaha, stackars dig, jag är Jim.” Han tittade ner på sitt sår på armen och såg fokuserad ut. Vad förväntade han sig? Att det skulle hoppa upp en enhörning från det eller något?

”Vaddå stackars mig, vad menar du?”
”Nä om inte the peeps over there gillar dig, lär hela skolan hata dig. Jag är ett levande exempel på det. ”Han pekade bort emot klassrummets nederdel. Där satt ett gäng killar med fötterna på bordet och redbulls i handen. Tanken slog mig att tydligen ska High School livet i USA, vara precis så som man ser på film. Alltså är man inte populär är man en riktigt jävla nolla som ingen gillar. Hemma i Stratford var det mer, du är den du är och det räcker.

”Jag hatar inte dig.” Sa jag för att försöka muntra upp Jim som verkade var nere i botten. Man såg rädslan och smärtan i hans ögon. Det var som att någon hade tagit iväg han. Tagit hans personlighet och gömt den. Frågan var om han någonsin skulle lyckas hitta den igen?

”Du säger det nu, Rue. Men om några veckor lär du hata mig precis som alla andra, trust me!”

Jason Matthew spelas av Ian Harding. 

”God morgon elever! Redo för lite 1800-tal i Europa?” Klassen suckade och tog upp sina anteckningsblock eller datorer. ”Juste det ja, en ny elev har anlänt idag, Rue Adams, välkommen! Jag hoppas och tro du kommer att trivas här på West Bev! Jag heter Jason Matthew, och om det är något är det bara att fråga! Skulle du vilja berätta något om dig själv?” sa han och nästan spärrade upp sina ögon i mina. Han var ung. I mina ögon allt för ung för att undervisa ett gäng 18 åringar som behöver vägledning i livet.

”Ehm visst!” Jag vände mig om i min stol så att min ”klasskamrater” skulle kunna se mig. Jag såg att killarna längst ner genast fäste sin blick på mig, vilken gav mig en obehaglig känsla, men skakade av mig den snabbare än vinden. ”Ah hej jag heter Rue Adams. Jag är ifrån Stratford Ontario i Kanada och jag har precis flyttat hit. Aldrig vart här och har ingen aning hur det är här och har absolut ingen aning hur jag ska hitta i den här skolan, haha!” Mitt försöka till att skämta gick inte hem. Det började hetta om mina kinder och jag vände mig snabbt om möttes av Mr. Matthews blick.

När klockan ringde ut, en timme senare var killarna längst bak snabba ut. Dem alla hade tittat underligt på mig. Som att dem ville mig något, vilket störd mig något otroligt.

”Jim, vill du hjälpa mig hitta cafeterian? Eller ja visa mig vart den ligger?”

”Visst.” Han log lite lätt mig och jag log en tack leende tillbaka.

När vi kom ut i korridoren var den full med elever, och precis som när jag hade kommit till skolan, stirrade alla på mig. Det var som att jag var någon slags magnet som bara drog åt sig blickar. En obehaglig känsla, men det kändes samtidigt som att jag fick uppmärksamhet

”Ey Stratford, get over here!” Min blink vändes mot killar som hade suttit längst ner i klassrummet och Mr. Bieber som hade varit inne på expeditionen före mig. Jag pekade på mig själv och mimade ”jag?” mot dem, och dem alla nickade instämmande.

”Vi ses, herrå!” Jim tittade på mig besviket, men samtidigt, ”jag-visste-det” blick. Sen var han borta. Jag rykte på axlarna och funderade på en sekund att följa efter honom, men sen såg jag killgänget och tanke försvann. Jag gick fram emot dem och om inte redan alla i hela korridoren redan tittade på mig, gjorde dem definitivt det nu.

”Tja! Jag är Justin. Såg dig innan… hm? Hur kan jag ha glömt bort vart jag såg ett sådant vackert ansikte?” Mina kinder hettade till. Igen.

”Expeditionen!”

”Ja juste, right! Så Stratford, vad hette du sa du?” sa han tillbaka till mig. Det var omöjligt att slita blicken ifrån hans käkben och hans bruna ögon. Man blev som förtrollad.

”Rue. Rue Adams. Och du?” Jag var chokad över mig själv. Jag hade alltid vart den blyga tjejen som aldrig vågat prata med nya människor och nog stod jag och faktiskt hade en konversation med ett gäng killar, som i en High School film skulle vart dem ”populära”, trots att dem inte spelade någon sport och inte var kapten i något lag. Eller det såg inte ut som att någon av dem gjorde det.

”Jag är Justin Bieber. Mannen myten legenden. Trevligt att träffas snygging. Lust att komma på fest i helgen eller?” Han skakade min hand och det var som ett sådant där ögonblick i en film när det stannar. Dem båda karaktärerna tittar varandra i ögonen och vet att det är något mellan dem. Skillnad i mitt läge var att killen verkade vara en player och ingen riktigt en svärmorsdröm.

”Justin, trevligt. Och vad heter alla ni då?” Jag lämnade ute den delen om fest, då jag var osäker på vad mitt svar skulle vara. Jag hade festat och så hemma i Stratford, men av erfarenhet hade jag en känsla av att inget här var som hemma i Stratford.

”Det här är, Eric, Dixon, John and Liam! Så vad säger du, lust att festa?”

”Får se, har mycket att packa upp och sånt där, men kanske! Har ni lust att vissa mig cafeterian förresten? Min guide försvann.” Jag tittade bort ditt jag senaste hade sett Jim och pustade. Jag tyckte synd om grabben, trots att jag inte visste något om honom alls.

”Självklart!” Svarade Dixon och John samtidigt. Jag log mjukt dem och möte sedan blick Justin. Han log emot mig och la sitt huvud på sned, som betydde- det här hållet.

”Så Rue, hur är det at bo i Kanada då?” frågade Liam påväg emot cafeterian. Frågan han hade ställt till mig var svår. Det var bra, men minerna från den senaste tiden drog ner Kanadas status en aning.

”Jo det är helt okej. Inte lika WOW som här. Men det funkar. Har ni vart där någon gång?” Vad var det med mig egentligen? Jag pratade verkligen med dem här killarna, och dem pratade med mig? Jag hade såklart prata med killar, haft pojkvän och hela den biten i Stratford, men jag hade aldrig betet mig såhär. Det var spännande.  Jag visste dock av erfarenhet att jag skulle säga något pinsamt, göra något dumt, eller att bara något som inte var bra skulle inom dem kommande tiden hända, då jag alltid råkade göra något sådant.

”Jag har vart och kollat på en hockey match i Toronto mellan Maple Leafs och NY Rangers, gillar du hockey?” svarade Liam.

”Åh jag älskar hockey! Spelade när jag var mindre. Vi alla kan ju dra till Kanada och kolla hockey, eller vad säger ni?” Vi var framme i matsalen nu och lika så vara alla blickar här på mig. ”Vi skulle ju kunna bo hemma hos mig och kolla på mig under tiden?” Men herregud Rue, håll käften! Killarna vände sin blick emot mig, nickade instämde.

”Men vänta lite, bor du inte här? Varför har du då ett hus i Kanada?” Där kom den där saken jag visste skulle hända. Dem hade träffat en ömnpunkt som inte alls var skön att bli petade på mig. Jag vände mig och gick min väg. Tårarna höll på att tränga upp ur ögonvrån. Jag sprang in på toaletten och satte mig i ett av båsen. Tårarna rann nu. Fan pappa, varför gjorde du såhär emot oss?

Första skoldagen var nu avklarad! Jag la in min biologi bok i skåpet och tog ut min mattebok, som vi hade fått läxa i. Tur att det var ett av mina favorit ämnen. Jag tog ut min väska och hängde den över armen och stängde mitt skåp. Det kastades fortfarande blickar på mig. Jag hade vart tvungen att gå till toaletten fyra gånger, efter att jag hade vart där inne och gråtit, under dagen endast för att kontrollera att jag inte hade fått mens och det läckt igenom eller något. Som tur vad hade jag inte det. Jag hade inte heller haft något i ansiktet eller haft en lapp sittandes på min rygg där det stod ”slå mig!” så jag kunde inte komma på vad det vara alla tittade på mig för. Jag gick med tankarna snurrandes i huvudet ut på parkeringen för att lämna min väska och sedan gå och köpa mig en kaffe ifrån Starbucks. Justin, Dixon och killar stod borta vid två bilar med några tjejer och snackade. Justin tittade på mig, sträckte upp sin hand i luften och vinkade ditt mig. Kunde den här dagen bjuda på mer förvånade ögonblick? Först pratade dem med mig, och nu vill dem prata med mig igen? Tjejerna som stod med dem fnittrade och vände bort blicken ifrån mig när jag kom fram till dem.

”Hej!” Sa jag glatt och lät min blick inspektera var och en av dem. Justin hoppade ner från huven av en svart Range Rover och ställde sig mitt i mot mig. Drog ner sina solglasögon och tittade på mig.

”Vi hade tänkt dra till Santa Monica Beach och hänga lite, är du på?” Där kom ett till förvånande ögonblick. Varför hade dem frågat mig för och hur i hela tiden hade jag vågat ta mig hit. Jag trodde efter att jag hade stuckit innan ifrån matsalen, att dem inte ville ha mer med mig att göra.

”Jag kan tyvärr inte, syrran ska ha bilen, så har lovat att komma hem med den i tid. Men en annan gång, kanske.”

”Jag kan köra efter dig, så lämnar du bara bilen hemma så åker du med mig ner istället. Eller vad säger du?” det lät mer än inbjudande att åka ner till Santa Monica Beach, som jag läst, sett och hört så mycket om. Men jag hade både saker att packa upp och läxor att göra.

”Tyvärr, har en hel del att göra. Men som sagt en annan gång. Måste skynda mig nu, men ha så kul! Hejdå.” Justin tittade besviket på mig.

”Better luck next time Bieber” Hörde jag Eric viska. Ett leende kom fram på mina läppar och små fjärilar i magen. Jag kunde inte låta bli att längta till morgon dagen, då det var skolan igen. Jag har alltid tyckt om skolan och inte haft några större problem med att gå upp till, men de här var något annat. Det var inte skola utan något mer. Det var spännande här och det var något med Justin och hans gäng som gjorde mig nyfiken. Jag kunde inte sätta fingret på vad det var, men något var det.   


Chapter 2! Vad tyckte ni? Har fortfarande inte bestämt vem som ska spela Rue, men dem flesta av er verka vilja Ariana Grande, vill ni det?

MER IKVÄLL? KOMMENTERA BABES! 

 
 


Date: 2012-11-29 | Time: 20:29:50

Filed under: Trust is something you have to earn.
12

Chapter 1 – A new home

Jag pressade mitt ansikte hårt mot en kudde för att dölja mitt skrik. Tårarna rann som floder ner för mina kinder. Jag hörde hur mamma och pappa skrek på varandra inne nere i köket. Det skar i hela mitt hjärta, varje gång jag hörde mammas tårfyllda skrik.

”Hur fan kunde göra såhär emot mig, James? Hur fan i helvete kunde du göra så här emot mig?” hörde jag mamma skrika. Hennes röst var så nära på att brista, trots att jag var tyst, kändes det som att min skulle brista också. Jag orkade inte med deras bråk längre. Jag var trött på att det första jag gjorde när jag kom hem ifrån skolan, var att sätta mig på mitt rum och gråta. Gråta tills jag somna och sen samma visa när jag vaknade. Jag kunde inte komma ihåg sista gången jag åt något hemma, eller till exempel städade mitt rum, men med tanke på hur det såg ut, bör det ha vart ett bra tag sedan. Det fick vara nog nu. Jag fick en adrenalinkick och flög upp ur min säng. Men bestämda steg jag gick ut till mamma och pappa.

”Nu fan håller ni käften, kan i fatta det? Bara skit i varandra, skilj eller och pappa dra här ifrån, jag vill aldrig mer ser dig, ditt jävla missfoster, jag hatar dig!” Dem båda blev som förstenade. Mamma som höll i sin telefon släppte den redlöst ner på golvet och började storlipa. Även pappa fick en tår i ögat, men gick sedan bara iväg. Han var en såndär person som inte visade känslorna. Han ville inte visa sig svag, utan skulle alltid vara störst bäst och vackrast.

”Mamma du kan inte bo kvar här, du måste här ifrån. Pappa förstör den här familjen. Courtney har redan stuckit och gud vet om hon kommer tillbaka, troligtvis inte. Vi måste dra här ifrån. Jag vet att det var ett bra tag sedan du fick reda på att han var otrogen, men du sa ju att ni skulle försöka, ni har försökt och det funkar inte. Snälla jag orkar inte med det här längre!” Tårarna rann ännu en gång ner för mina kinder. Den enda gångerna dem inte hade gjort det de senaste hade vart när jag hade haft lektioner, för så fort dem var över hade jag sprungit in på toan.

”Jag vet gumman, jag vet. Vi ska flytta här ifrån. Jag har prata med jobbet och antagligen finns det ett jobb ledigt i Los Angels, som jag kan ta. Inget är säkert än, men jag hoppas på det.” Det kändes som att min haka föll till marken. Sa hon verkligen Los Angels, L. A i USA?

”I L.A?”

”Jag vet att det inte är i Stratford, men det finns inget jobb till mig här. Ja´ vill verkligen fortsätta att som journalist, för NEWS. och där är enda stället jag troligen kan göra det. Jag är ledsen att det inte är här, men det finns inte så mycket jag kan göra åt saken. Jag hoppas du förstår” Mamma hade en blick i sina ögon, som gav mig säkerhet, trots att hon själv såg ut som ett vrak lyckades hon övertyga mig. Jag ville flytta till L. A om det fanns möjlighet. Allt var bättre än att bo här med pappa.

”Det är okej. Jag förstår, jag vill flytta om det går. Jag går och ringer Courtney.” Hon nickade instämde till mig och fortsatte sedan att gråta. Pappa satt inne på TV-rummet och tittade på TV. Han brydde sig inte om att vi var förstörda, han var sjuk i huvudet. Jävla idiot!

Min vita Iphone låg med skärmen ner på mitt skrivbord. Jag tog ett stadigt grepp om den och letade upp Sistaaahi kontaktlistan. Jag hade inte en blekaste aning var Courtney befann sig, men hon klarade sig nog, det hade hon alltid gjort.  Redan som liten hade hon aldrig bett om hjälp, hon hade alltid klarat sig på egen hand och blev jämt sur när folk frågade om hon behövde en hjälpande hand. 

”Hej Rue, hur mår du?” svarade Courtney efter ett par minuter, med en ganska så hjälplös röst.

”Hej Courtney, skönt att höra att du lever, vart är du egentligen?” Jag struntade att tala om hur jag mår, då jag antog att hon hörde på min röst att det verkligen inte var bra alls.

”Jag är hos Brooke. Är det illa hemma? Jag har inte vågat ta mig hem. Förlåt för att jag bara lämnade dig där hemma, känner mig som en hemsk syster.”

”Det är du verkligen inte. Tro aldrig det, Courtney. Men du, mamma har troligen fått ett jobb i L. A.”

”Vad sa du? L. A, som i USA, fy fan vad nice! Nej men gud förlåt, jag ska inte vara glad nu, förlåt mig Rue.”

”Det är okej. Kommer du flytta med oss, om vi flyttar dit? Jag tror inte jag skulle klara av det utan dig, sis!” Gråten satt i halsen, men jag höll ihop för att inte brista. Jag vill visa mig stark inte för Court. Eller starkare än vad jag brukade vara.

”Klart jag gör! Jag skulle aldrig lämna dig ensam med mamma. Jag älskar henne, mer än mest, men jag vet hur hon kan bli när hon är deprimerade. Jag följer med utan tvekan!” En sten föll från mitt hjärta och jag kände mig lättad.

”Gud vad tur, jag var verkligen or…” Mamma kom inspringandes i mitt rum, med tårar i ögonen, såklart. Fast den här gången var det inte ledsna tårar utan glädjetårar.

”Jag fick det. Jag fick jobbet i L. A, vi flyttar om fyra dagar!” Tjöt mamma av glädje, och hoppade nästan upp i luften. Om fyra dagar? Hur i hela världen skulle vi hinna packa ihop alla våra saker?

”Hörde du Court? Fyra dagar!”

”Jag hörde. Jag kommer hem på en gång och börjar packa!” Vi avslutade samtalet och mamma tittade med tindrade ögon på mig. Det var otroligt skönt att se henne glad igen, trots att jag visste att hon skulle gråta sig till sömns. Det skulle antagligen jag också, med tanke på att jag hade fyra dagar kvar i Stratford, ynka fyra dagar. Fyra dagar till att tillbringa till med min bästa vän, Lola och lika så alla mina andra vänner.

”Men mamma, vart ska vi bo egentligen?”

”Jobbet skulle ordna ett hus till oss tillfället, tills vi hade hittat något eget. Det skulle tydligen vara jätte fint, ha pool och allt. Roligt va? Då kan du ju äntligen ha din 17 års fest, som du tjatat om så länge nu? ”

”Mm” Svarade jag, men kunde inte låta bli att le. Att flytta till L. A kunde knappts vara tråkigt. Alla kändisar bodde där, massa snygga killar, man kunde surfa och jag skulle ha en pool? Blicken föll till vår trädgård som i princip var grå. Det var november ute, så det gjorde en del till gråheten, men det är inte någon större skillnad i juli. I L. A är det alltid sommar!

”Nä du gumman dags at börja packa!” Hon gav mig en puss på pannan och gick sedan ut från mitt rum, nynnades på sin favorit låt – Angels, av Robbie Williams.

Fyra dagar senare

Jag stod med vidöppen mun och stirrade på vårt nya hus. Det var som att jag var med i en Hollywood film och var stenrik. Jag hoppades innerligt på att vi inte skulle vara tvungna att flytta här ifrån. Det var ett riktigt modernt och fint hus, med mycket fönster och var såklart vit. Trädgården innehöll både pool, jacuzzi och en ute bastu.

”Holy shit! Jag ångrar inte för en sekund att jag följde med. Det är ju hur fint och framför allt STORT som helst. Vart ska vi ha i alla rum egentligen?” Sa Courtney och log trimfunderande. Jag log tillbaks henne och gjorde en gest att vi skulle gå in. Mamma och Court följde efter mig in i vårt nya hem. Mamma visade oss våra rum och jag visste på direkt att jag skulle trivas. Mitt enda problem nu var att jag inte kände en enda kotte i hela landet. Jag hade aldrig besökt USA tidigare och nu bodde jag här. Det var galet! Undra hur skolan var här, var den lika sträng och hård som i Kanada, tro?

”När var det skolan började imorgon?”

”Jag har det på några papper ute i bilen.” svarade mamma och drog till med ett hånflin på läpparna.

”Vaddå bil?!” skrek jag och Courtney samtidigt.

”Jobbet vill inte att vi skulle behöva åka buss och gå överallt, så dem fixade en bil till mig och även en liten till er!” Om min mun hade vart vidöppen när jag såg huset, kan jag lova att det var ännu större nu.

”Vart stod de? Jag såg inga bilar när vi vart där ute?” Courtney lät uppspelet och såg riktigt glad ut.

”I vårat garage.” Det var så otroligt skönt att alla vara så glada. Både mamma och Courtney utstrålade en sådan glädje. Samma glädje dem hade haft inom sig, innan pappa hade vart otrogen och förstört allt. Pappa, undra vad han gjorde? Jag hade inte sagt ett ord till honom sedan jag sa ifrån, när han och mamma bråkade. Han hade inte varit hemma när vi hade gett oss av till flygplatsen. Om jag ska vara ärlig tror jag han var och grät. Vart vet jag inte, men känslan av att se sitt liv bara försvinna, hade nog slagit han och han kunde inte göra något åt det.

Senare den kvällen satt vi alla tre i vårt nya kök och åt take away. Till och med det var något ut över det vanliga. Jag hade en klump i magen inför morgondagen, då skolan väntade. Varje måndag hemma i Stratford hade vart likadana, gåt upp kvart i nio för att en timme senare möta Lola vid korsningen, gå till skolan och en timme senare gå samma väg hem. Undra hur det skulle vara här? Började jag lika sent?

”Du börjar halv tio imorgon, vännen.” Sa mamma som om hon hade läst mina tankar. Nu var klockan halv åtta, jag räknade på fingrar och kom fram till att det var fjorton timmar kvar tills jag skulle gå in på min första lektion på West Beverly Hills High School. Enligt mamma var det den skolan som dem hade spelat in på 90210 och The O.C på, vilket jag tyckte var ganska så coolt.

Väckarklockan ringde klockan åtta dagen där på. Jag var lite trött efter resan och tidsskillnaden som jag hade blivit drabbad av. Jag sträckte mig och gäspade stort in jag motvilligt klev upp ur sängen. Klumpen i magen från gårdagen var fortfarande kvar. Jag gick in i mitt badrum och satte på duschen. Det varma vatten vattnet gjorde mig en aning piggare och jag bestämde mig för att försöka vara positiva och försöka sluta tänka på klumpen i min mage, som verkligen inte ville försvinna.

När jag hade duschat klart gjorde jag dem klassiska rutinerna, tvättade ansiktet, sminkade mig och satte upp håret i en tofs för att det skulle torka snabbare och valde sedan kläder. Ett par midja short, och ett vitt linne fick det bli och ett par vinröda vans. Mamma hade redan åkt till jobbet, men Courtney stod och gjorde pannkakor i köket, vilket gjorde att det luktade bränt. Hon var sämst i världen på att laga mat, så jag förstår inte ens varför hon försökte sig på det. Hon skrattade när jag kom ner till henne i köket och jag rynkade på näsan av lukten.

”Jag vet, jag försökte verkligen, men jag lyckades inte speciellt bra.”

”Ja ser det, jag hinner dock inte äta. Skulle tydligen till expeditionen innan för att få mitt schema och lite sådär. Jag tar bilen.” Det sista lät underbart och säga. Jag tar bilen, jag tar bilen, jag tar bilen. Jag skulle kunna fortsätta säga det i evigheter. Hemma i Stratford hade vi endast haft en bil och den hade alltid pappa och han ”jobbade” alltid över, (med jobbade menade jag var otrogen mot mamma).

”Gör du det, lycka till nu syrran! Lycko kram, get over here!” Typiskt henne, alltid en lycko kram när man skulle göra något.

West Beverly Hills High School, eller West Bev som eleverna här kallade det, var bra mycket större än min första skola. Det gick elever överallt. Jag satt inne på expeditionen och väntade på att det skulle bli min tur.  

”Kom ihåg vad jag har sagt nu Mr. Bieber. Det är sista gången jag varnar dig. Om det händer än gång till blir du avstängd!” En man, som skulle vara min rektor tydligen, kom ut ifrån sitt kontor med en kille i min ålder jämte sig. Killen hade brunt kort hår som passade han perfekt, hasselbruna ögon och läppar som var hjärtformade. Han såg på mig och log. Han var som en levande Photoshop exempel, helt perfekt. Inte en enda lite detalj i ansiktet som var fel, så som en finne eller liknade, utan perfekt.

”Ja lovar, ska inte hända igen.” Mumlade killen som tydligen heter Bieber i efternamn och tittade sedan en gång till på mig innan han gick ut och försvann.

”Miss. Adams din tur! Jag log och gick in på rektorn kontor. 


Sådär! Nya storyn - Trust is something you have to earn. Vad tyckte ni? Såklart ganska seg i början. Men jag ska verkligen försöka göra så att ni lr känna karaktärerna. Och sen har jag inte bestämt vem som ska spela Rue Adams än. Ungefär lika många som tycker Kylie Jenner och Ariana Grande. Och en del tycker Nina Dobrev, tycker dock hon känns lite för gammal för Justin, men jag vet inte. 

VILL NI HA MER IKVÄLL? KOMMENTERA!!