Previously: West Beverly Hills High School, eller West Bev som eleverna här kallade det, var bra mycket större än min första skola. Det gick elever överallt. Jag satt inne på expeditionen och väntade på att det skulle bli min tur. 

”Kom ihåg vad jag har sagt nu Mr. Bieber. Det är sista gången jag varnar dig. Om det händer än gång till blir du avstängd!” En man, som skulle vara min rektor tydligen, kom ut ifrån sitt kontor med en kille i min ålder jämte sig. Killen hade brunt kort hår som passade han perfekt, hasselbruna ögon och läppar som var hjärtformade. Han såg på mig och log. Han var som en levande Photoshop exempel, helt perfekt. Inte en enda lite detalj i ansiktet som var fel, så som en finne eller liknade, utan perfekt.

”Ja lovar, ska inte hända igen.” Mumlade killen som tydligen heter Bieber i efternamn och tittade sedan en gång till på mig innan han gick ut och försvann.

”Miss. Adams din tur! Jag log och gick in på rektorns kontor.

En tio minuter före min första lektion på West Bev skulle börja, som var historia, fick jag kombinationen till mitt nya skåp samt en karta över skolan. Jag skulle försöka med att haffa någon som kunde visa mig runt istället för att gå runt med en karta. Jag la in alla mina nya skolböcker i skåpet och försökte med hjälp av kartan hitta vart mitt första klassrum skulle vara. På mitt schema stod det sal 1.234 och det fanns så där drygt tusen miljoner salar, så jag förstod inte hur jag skulle hitta. En tjej med brunt kort hår kom gåendes emot mig, med snabba steg. Jag kände att det var dags för att släppa min blyghet och ta mig i kragen.

”Ursäkta.” Jag tror nog jag blev likade chokade som tjejen jag frågade, för hon tittade på mig med öppen mun. Frågade i folk saker här eller?
”Vad?!”Hennes söta utseende speglade inte av sig för fem öre i hennes personlighet.

”Vart ligger sal 1.234? Jag är ny h…”

”Där.” Hon sträckte ut sin vänster hand för att visa mig. Det sa inte mig speciellt mycket när hon bara pekade, men det var bättre än inget alls.

”Tack, jag heter Rue förresten, trevligt att träffas!”

”Mhh, Kylie, herrå!” Hon var borta fortare än hon kommit kändes det som. Där stod jag med min historia bok i handen, med inte speciellt mycket mer aning om vart jag skulle och klockan tickade. Fan också, just my luck! Jag hade alltid haft otur, alltid. Fast dem säger ju otur i spel, tur i kärlek? Fast i och för sig så är att komma förresten inte ett spel.

Exakt femton sekunder innan jag skulle börja, hittade jag äntligen min ”efterlängtade” sal. Den var fylld med elever, som såg redigt uttråkade ut. Jag tog en plats jämte en kille, med bredda axlar och på tok för mycket parfym på sig. Han satt och pilade bort sin skorpa på ett sår han hade på sin hand, vilket jag tycket så riktigt äckligt ut, då det kom små droppar blod ut ifrån det. Min största fobi var blod och hade vart det sedan jag kan minnas. Den dagen jag fick min mens, kan jag utan överdrift säga var en av dem värsta i mitt liv.

”Vem är du?” sa han med en djup och dov röst. Jag fick anstränga mig rejält för att höra.

”Hej, jag är Rue. Jag är ny här!”

”Jaha, stackars dig, jag är Jim.” Han tittade ner på sitt sår på armen och såg fokuserad ut. Vad förväntade han sig? Att det skulle hoppa upp en enhörning från det eller något?

”Vaddå stackars mig, vad menar du?”
”Nä om inte the peeps over there gillar dig, lär hela skolan hata dig. Jag är ett levande exempel på det. ”Han pekade bort emot klassrummets nederdel. Där satt ett gäng killar med fötterna på bordet och redbulls i handen. Tanken slog mig att tydligen ska High School livet i USA, vara precis så som man ser på film. Alltså är man inte populär är man en riktigt jävla nolla som ingen gillar. Hemma i Stratford var det mer, du är den du är och det räcker.

”Jag hatar inte dig.” Sa jag för att försöka muntra upp Jim som verkade var nere i botten. Man såg rädslan och smärtan i hans ögon. Det var som att någon hade tagit iväg han. Tagit hans personlighet och gömt den. Frågan var om han någonsin skulle lyckas hitta den igen?

”Du säger det nu, Rue. Men om några veckor lär du hata mig precis som alla andra, trust me!”

Jason Matthew spelas av Ian Harding. 

”God morgon elever! Redo för lite 1800-tal i Europa?” Klassen suckade och tog upp sina anteckningsblock eller datorer. ”Juste det ja, en ny elev har anlänt idag, Rue Adams, välkommen! Jag hoppas och tro du kommer att trivas här på West Bev! Jag heter Jason Matthew, och om det är något är det bara att fråga! Skulle du vilja berätta något om dig själv?” sa han och nästan spärrade upp sina ögon i mina. Han var ung. I mina ögon allt för ung för att undervisa ett gäng 18 åringar som behöver vägledning i livet.

”Ehm visst!” Jag vände mig om i min stol så att min ”klasskamrater” skulle kunna se mig. Jag såg att killarna längst ner genast fäste sin blick på mig, vilken gav mig en obehaglig känsla, men skakade av mig den snabbare än vinden. ”Ah hej jag heter Rue Adams. Jag är ifrån Stratford Ontario i Kanada och jag har precis flyttat hit. Aldrig vart här och har ingen aning hur det är här och har absolut ingen aning hur jag ska hitta i den här skolan, haha!” Mitt försöka till att skämta gick inte hem. Det började hetta om mina kinder och jag vände mig snabbt om möttes av Mr. Matthews blick.

När klockan ringde ut, en timme senare var killarna längst bak snabba ut. Dem alla hade tittat underligt på mig. Som att dem ville mig något, vilket störd mig något otroligt.

”Jim, vill du hjälpa mig hitta cafeterian? Eller ja visa mig vart den ligger?”

”Visst.” Han log lite lätt mig och jag log en tack leende tillbaka.

När vi kom ut i korridoren var den full med elever, och precis som när jag hade kommit till skolan, stirrade alla på mig. Det var som att jag var någon slags magnet som bara drog åt sig blickar. En obehaglig känsla, men det kändes samtidigt som att jag fick uppmärksamhet

”Ey Stratford, get over here!” Min blink vändes mot killar som hade suttit längst ner i klassrummet och Mr. Bieber som hade varit inne på expeditionen före mig. Jag pekade på mig själv och mimade ”jag?” mot dem, och dem alla nickade instämmande.

”Vi ses, herrå!” Jim tittade på mig besviket, men samtidigt, ”jag-visste-det” blick. Sen var han borta. Jag rykte på axlarna och funderade på en sekund att följa efter honom, men sen såg jag killgänget och tanke försvann. Jag gick fram emot dem och om inte redan alla i hela korridoren redan tittade på mig, gjorde dem definitivt det nu.

”Tja! Jag är Justin. Såg dig innan… hm? Hur kan jag ha glömt bort vart jag såg ett sådant vackert ansikte?” Mina kinder hettade till. Igen.

”Expeditionen!”

”Ja juste, right! Så Stratford, vad hette du sa du?” sa han tillbaka till mig. Det var omöjligt att slita blicken ifrån hans käkben och hans bruna ögon. Man blev som förtrollad.

”Rue. Rue Adams. Och du?” Jag var chokad över mig själv. Jag hade alltid vart den blyga tjejen som aldrig vågat prata med nya människor och nog stod jag och faktiskt hade en konversation med ett gäng killar, som i en High School film skulle vart dem ”populära”, trots att dem inte spelade någon sport och inte var kapten i något lag. Eller det såg inte ut som att någon av dem gjorde det.

”Jag är Justin Bieber. Mannen myten legenden. Trevligt att träffas snygging. Lust att komma på fest i helgen eller?” Han skakade min hand och det var som ett sådant där ögonblick i en film när det stannar. Dem båda karaktärerna tittar varandra i ögonen och vet att det är något mellan dem. Skillnad i mitt läge var att killen verkade vara en player och ingen riktigt en svärmorsdröm.

”Justin, trevligt. Och vad heter alla ni då?” Jag lämnade ute den delen om fest, då jag var osäker på vad mitt svar skulle vara. Jag hade festat och så hemma i Stratford, men av erfarenhet hade jag en känsla av att inget här var som hemma i Stratford.

”Det här är, Eric, Dixon, John and Liam! Så vad säger du, lust att festa?”

”Får se, har mycket att packa upp och sånt där, men kanske! Har ni lust att vissa mig cafeterian förresten? Min guide försvann.” Jag tittade bort ditt jag senaste hade sett Jim och pustade. Jag tyckte synd om grabben, trots att jag inte visste något om honom alls.

”Självklart!” Svarade Dixon och John samtidigt. Jag log mjukt dem och möte sedan blick Justin. Han log emot mig och la sitt huvud på sned, som betydde- det här hållet.

”Så Rue, hur är det at bo i Kanada då?” frågade Liam påväg emot cafeterian. Frågan han hade ställt till mig var svår. Det var bra, men minerna från den senaste tiden drog ner Kanadas status en aning.

”Jo det är helt okej. Inte lika WOW som här. Men det funkar. Har ni vart där någon gång?” Vad var det med mig egentligen? Jag pratade verkligen med dem här killarna, och dem pratade med mig? Jag hade såklart prata med killar, haft pojkvän och hela den biten i Stratford, men jag hade aldrig betet mig såhär. Det var spännande.  Jag visste dock av erfarenhet att jag skulle säga något pinsamt, göra något dumt, eller att bara något som inte var bra skulle inom dem kommande tiden hända, då jag alltid råkade göra något sådant.

”Jag har vart och kollat på en hockey match i Toronto mellan Maple Leafs och NY Rangers, gillar du hockey?” svarade Liam.

”Åh jag älskar hockey! Spelade när jag var mindre. Vi alla kan ju dra till Kanada och kolla hockey, eller vad säger ni?” Vi var framme i matsalen nu och lika så vara alla blickar här på mig. ”Vi skulle ju kunna bo hemma hos mig och kolla på mig under tiden?” Men herregud Rue, håll käften! Killarna vände sin blick emot mig, nickade instämde.

”Men vänta lite, bor du inte här? Varför har du då ett hus i Kanada?” Där kom den där saken jag visste skulle hända. Dem hade träffat en ömnpunkt som inte alls var skön att bli petade på mig. Jag vände mig och gick min väg. Tårarna höll på att tränga upp ur ögonvrån. Jag sprang in på toaletten och satte mig i ett av båsen. Tårarna rann nu. Fan pappa, varför gjorde du såhär emot oss?

Första skoldagen var nu avklarad! Jag la in min biologi bok i skåpet och tog ut min mattebok, som vi hade fått läxa i. Tur att det var ett av mina favorit ämnen. Jag tog ut min väska och hängde den över armen och stängde mitt skåp. Det kastades fortfarande blickar på mig. Jag hade vart tvungen att gå till toaletten fyra gånger, efter att jag hade vart där inne och gråtit, under dagen endast för att kontrollera att jag inte hade fått mens och det läckt igenom eller något. Som tur vad hade jag inte det. Jag hade inte heller haft något i ansiktet eller haft en lapp sittandes på min rygg där det stod ”slå mig!” så jag kunde inte komma på vad det vara alla tittade på mig för. Jag gick med tankarna snurrandes i huvudet ut på parkeringen för att lämna min väska och sedan gå och köpa mig en kaffe ifrån Starbucks. Justin, Dixon och killar stod borta vid två bilar med några tjejer och snackade. Justin tittade på mig, sträckte upp sin hand i luften och vinkade ditt mig. Kunde den här dagen bjuda på mer förvånade ögonblick? Först pratade dem med mig, och nu vill dem prata med mig igen? Tjejerna som stod med dem fnittrade och vände bort blicken ifrån mig när jag kom fram till dem.

”Hej!” Sa jag glatt och lät min blick inspektera var och en av dem. Justin hoppade ner från huven av en svart Range Rover och ställde sig mitt i mot mig. Drog ner sina solglasögon och tittade på mig.

”Vi hade tänkt dra till Santa Monica Beach och hänga lite, är du på?” Där kom ett till förvånande ögonblick. Varför hade dem frågat mig för och hur i hela tiden hade jag vågat ta mig hit. Jag trodde efter att jag hade stuckit innan ifrån matsalen, att dem inte ville ha mer med mig att göra.

”Jag kan tyvärr inte, syrran ska ha bilen, så har lovat att komma hem med den i tid. Men en annan gång, kanske.”

”Jag kan köra efter dig, så lämnar du bara bilen hemma så åker du med mig ner istället. Eller vad säger du?” det lät mer än inbjudande att åka ner till Santa Monica Beach, som jag läst, sett och hört så mycket om. Men jag hade både saker att packa upp och läxor att göra.

”Tyvärr, har en hel del att göra. Men som sagt en annan gång. Måste skynda mig nu, men ha så kul! Hejdå.” Justin tittade besviket på mig.

”Better luck next time Bieber” Hörde jag Eric viska. Ett leende kom fram på mina läppar och små fjärilar i magen. Jag kunde inte låta bli att längta till morgon dagen, då det var skolan igen. Jag har alltid tyckt om skolan och inte haft några större problem med att gå upp till, men de här var något annat. Det var inte skola utan något mer. Det var spännande här och det var något med Justin och hans gäng som gjorde mig nyfiken. Jag kunde inte sätta fingret på vad det var, men något var det.   

---

Chapter 2! Vad tyckte ni? Har fortfarande inte bestämt vem som ska spela Rue, men dem flesta av er verka vilja Ariana Grande, vill ni det?

MER IKVÄLL? KOMMENTERA BABES!