Date: 2012-11-18 | Time: 22:00:00

Filed under: Don't look back in anger.(paused)
3

Kapitel 2 – Feelings

Tidigare: ”Awa”, sa pappa. ”Jag åker nu, vi ses om några veckor.” Jag tittade upp på honom, med blandade känslor i kroppen. Jag förstod inte varför han ens stod i min dörröppning och försökte sig på att skapa en konversation med mig.
”Ha det bra, hejdå.” Jag sa det med en kylig ton och ångrade det inte för en sekund att jag var kaxig mot honom, han förtjänade det. Jag tog tillbaka min blick till mitt anteckningsblock och försökte klura ut något som jag kunde lägg till på min låt.
”Jag ringer när jag har landat i Alaska.”
”Du behöver inte anstränga dig.”

Awa: När pappa hade åkte kände jag en känsla av lättnade inom mig, men samtidigt en stor rädsla. Jag var i stort sätt alltid ensam hemma och jag var inte den som gjorde mig beroende av någons ananas närvaro, snarare tvärtom. Men på den senaste tiden hade jag blivit annorlunda. Jag hade blivit känslosammare än vanligt och räddare. Hur skulle jag klara av att vara hemma själv i ”några” veckor, som pappa sa, men som jag visste innebar minst tre månader. Tre månader är en lång tid. Det kan hända mycket saker under tre månader.
Eftersom min mamma dog i såpass tidiga ålder, hade jag nästan uppfostrat mig själv. Pappa hade alltid vart iväg och jobbat, och jag hade fått klara mig själv redan vid tidig ålder. Så som en hjälpande hand hade alltid mamma kommit och hälsat på mig, när pappa var iväg. Vi kunde prata om allt med varandra. Det hade vart så redan när jag var liten. Vi pratade alltid och hon hade vart min bästa vän. Att mamma och pappa var tillsammans enbart för att det skulle vara mindre jobbigt för, hade jag förstått redan när jag började på dagis. Jag hade alltid vart en smart unge, ibland nästan lite för smart, för jag tror inte det var meningen att jag skulle förstå det.

 

Jag gick ner för trappan. Jag kände hur det gick någon bakom om mig och vände mig om. Där stod mamma. Hon log och tittade mig i ögonen. Hon hade på sig sin älskade beige kofta och håret var uppsatt i en knut. Det var dem sista kläderna jag hade sett henne i.
”Hej mamma.” Det gjorde mig både glad och ledsen på samma gång att prata och se henne. Jag fick alltid ut mina känslor och fick prata ut, då jag inte hade någon annan speciell att prata med.  Men samtidigt insåg jag hur ensam jag var och hur mycket jag saknade henne.
”Hej, gumman! Hur mår du egentligen? Jag har sett att du inte har vart dig själv nu det senaste.” Mamma la huvudet på sned och tittade fundersamt på mig. Jag tittade på henne med en tom blick och gick ner till köket.

 

 

Ur ett av köksskåpen tog jag ut två stycken kaffekoppar och satte dem på köksbordet. Ur kylen tog jag fram ett paket mjölk och satte även det på köksbordet. Jag tände ljus och satte på radion på lägsta volym, för att få bort de jobbiga tystanden som var mellan oss.
”Jag tar fram chokladen och skorporna.” Sa mamma. Det var vår tradition. Dricka kall choklad, äta skorpor och bara sitta där i köket och lyssna på vad varandra hade att säga. ”Mamma. Varför? Varför blev det såhär? Varför är allt så orättvist?” Mammas ansiktsuttryck gick från fundersam till ledsen. Hon anklagade alltid sig själv för att jag inte mådde bra. Hon trodde att det var hennes fel att hon hade dött, den där fina dagen i juni för sju år sedan. Jag visste att det inte var det, men ibland kunde jag inte låta bli och undra vad hon hade kunnat göra annorlunda.
”Gumman.” Sa hon med en bekymrad ton som gjorde mig arg på mig själv. Jag ville inte göra henne besviken, men jag visste att hon fick reda på precis allt. Hon såg allt jag gjorde. Hon kände vad jag kände. ”Jag har ingen förklaring till varför allt blev som det blev? Om jag hade vart kristen hade jag sagt att Gud hade velat det här. Hade jag var hindu hade jag sagt att det var karma.  Men nu är jag, jag. Jag har ingen förklarning, hur mycket jag än vill det. Hur mycket jag än vill förklara varför pappa har blivit som han blivit och varför jag försvann från jorden, så kommer jag aldrig att kunna göra det. Det gör ondare i mig nu, när jag ser dig såhär, än när jag låg där på sjukhuset med alla sladdar överallt på hela kroppen.

Mina ögon fylldes av tårar och jag fick ont i magen. Mamma och jag fungerade på samma satt. Vi grät alltid åt varandra. Vi var inte starka nog att erkänn för oss själva hur vi kände. Men när det kom till varandras problem, hade vi alltid varit svaga.
”Jag orkar snart inte mer mamma.”

 

Justin: Alla hus hade tänt sina lampor i fönsterna och innanför rutorna såg man värmen familjerna utstrålade. Dem log och skrattade med varandra. Dem var glada och älskade varandra. Jag var själv och oälskad. Jag var äcklig och strålade ingen som helst värme.

Jag behövde någon. Jag behövde någon vid min sida som jag kunde prata med. Någon som förstod mig. Någon som visste hur det kändes att vara ensam och inte ha några föräldrar. I samma sekund som jag hade tänkt “föräldrar”, hade jag tänkt på min familj. Undra hur dem hade det hemma hos sig nu för tiden. Jag kunde inte minnas sista gången alla vi hade vart samlade och hade haft det bra. För omkring ett år sedan var det den sista gången jag hade träffat dem. Då hade jag bara kommit hem efter en kväll ute, hämtat mig väska och stuckit. Jag hade knappt sagt hejdå. Min lilla syster hade gråtit. Jag hade tittat henne djupt in i ögonen och själv fått tårar i ögonen. Min underbara lilla syster, Jazmyn. Hon var ängeln i familjen som trots sin ålder, var den enda som förstod mig. Hon sa inte så mycket, men blickar hon gav mig, sa allt. Man brukar säga att en bild säger mer än tusen ord. I det här fallet var det blickar som sa tiotusen ord.
Jag kände en droppe av vatten ringa ner för min kind. Jag tittade upp i mot himlen och insåg att det inte var regn, det var tårar. Jag grät. Jag grät som ett litet barn som blivit av med sin favorit leksaksbil. Det gjorde ont i hela min kropp. Jag ville bara försvinna här ifrån och inte leva. Jag ville inte leva som en misslyckad 18 åring som inte hade någon framtid. Som antagligen skulle dö av överdos vid tjugofem och aldrig träffa den rätta tjejen.  Tjej, numret i pannan, ploppade upp i huvudet på mig. Jag visste att jag garanterat skulle kunna slagga där om jag ringde. Men tjejer skall behandlas med respekt, men å andra sidan så skulle jag antagligen frysa ihjäl om man stannade här ute.
Jag bestämde mig för att frysa ihjäl var lite värre än att utnyttja en tjej en kväll… eller två. Jag fiskade upp min mobil ur fikan och tog kort på mig själv, så att jag skulle kunna se numret som stod i pannan.
”Hej Justin. Jag undrade precis när du skulle ringa.” Sa en tjej glatt och fnittrade. Hade hon mitt nummer, eller hur skulle hon annars veta att det var jag. Och vad hette hon den här tjejen egentligen?
”Tja A..E..B…M” Jag prövade på att säga olika sortens första bokstäver, så att jag skulle kunna komma på hennes namn, men jag kom inte på något.
”Zara, tror nog inte du kommer ihåg mitt namn. Du var ganska borta igår. Men jag kan ju ärligt säga att det inte gjorde något i sängen. Jävlar!” Hon fnittrade igen. Jag kunde känna hur log på andra sidan luren.
”Jo klart jag kommer ihåg dit namn, hur skulle jag kunna glömma det hjärtat?” Jag höll tummarna för att hon skulle gå på mina töntiga raggningsrepliker, ihop om att hitta någonstans att sova.
”Naaaw gubben, du är dig lik. Lust att komma över? Jag är ensam hemma och det är ju aldrig bra att vara ensam när det är storm.”
”Jag kommer gärna. Ge mig bara en adress så kommer jag på direkten.”
”Seventy-one ocean street.”
“Jag är redan påväg.”  

 

Hennes hus var stort och vit och skulle passa in i en dokusåpa. Jag tryckte på pling klockan som satte jämte dubbeldörren och väntade på att hon skulle komma och öppnade. Mina fingrar skakade av kyla och topparna av dem var blåa. Jag hakade tänder och funderade på vad jag ska ta vägen dem kommande tiden.

En tjej med blont, långt lockigt hår kom i en siden, rosa morgonrock och öppnade dörren. Hon log mot mig och öppnade dörren. Hon sa inte ett ord ut gick bara rakt emot mig, tog sina händer på mina kinder och kysste mig passionerat med tungan. Jag förde mina händer mot hennes rumpa och jag kände hur kåt jag var.


Sådär ja! Kapitel två uppe. Vad tycker ni? Lite segt fortfarande, men jag tycker det är viktigt att ni känner karaktärerna. Kommentera vad ni tyckte. 


Comments
Written by: Linnéa@Bieber<3

Assbra!! Hoppas kapitlet kommer snart!! :D Kraam! <333

2012-11-18 @ 23:05:27 -



Written by: Myybieberstoory

Jätte bra! :D Längtar tills kapitel 2! Kram!

2012-11-19 @ 14:15:48 - URL: http://www.myybieberstoory.blogg.se



Written by: Mathilda

meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeer :D

2012-11-19 @ 18:13:48 -



Ditt namn:

E-mail: (publiceras ej)

URL:

Kommentar:

Kom ihåg mig?



Trackback