Jag vände mig om för att se om jag hade någon bil bakom mig och ja det hade jag. Flera stycken. Hela tre stycken och alla var från olika tidningar och tvbolag. Fan helvtes jävla skit. Hur skulle det här sluta? 


Taxichauffören körde runt och runt i cirklar i mitt kvarter för att bli av med dem. Men dem försvann aldrig. Jag visste inte vad jag skulle göra. Skulle jag ringa Justin? nej, det fick vänta. Pappa då? nej han skulle bara bli sur.
- Det här blir dyrt för dig fröken, sa han och tittade i bakspeglen.
Jag tittade ner på bunten med sedlar som jag hade fått av Justin. Det skulle räcka.
- Ä stanna här, sa jag plöstligt.
Han tvärstannade. Jag gav han en hundradollerssedel som jag hade fått av Justin och brydde mig inte om att få tillbaka växlen. Jag sprang in på en liten lekplats där jag alltid brukade leka när jag var liten och gömde mig i ett litet hus. Men paparzzin gav sig inte utan hittade mig. Jag sprang ut på gatan igen och sprang bortåt. I samma riktigt som mitt hus låg i. Men jag blev aldrig av med dem. Plöstligt kom jag och tänka på ett gömeställe jag alltid brukade gömma mig på när jag var liten och vi körde dunkgöme. Det var ett träd ungefär tio meter framför mig som var ihållit. Där tror jag nog att jag fortfaranade fick plats. Jag sprang för kung och fosterland och kom tillslut fram och kröp in i trädet. Ingen av papparzzin hittade mig. Men jag gick inte ut ifrån den innan klockan var tolv på natten.
  Hela huset var släckte men dirket när jag kom innanför dörren kom mamma.
- Vad gör du hemma? sovde inte du hos en kompis.
Jag var tvungen att komma på en lögn snabbt.
- Eh, jo. Men jag mår verkligen skit nu så jag åkte hem för att inte smitta ha...hon menar jag.
Mamma märkte till min stora lättnade inte att jag nästan hade sagt han. Vilken tur. Jag gick upp på mitt rum och satte på datan. Justin hade till min stora förvåning inte twittrat någonting sen i morse. Men det hade jag redan läst. Jag loggade in på spotify och satte på min spelista med lugnmusik. Jag sömnade med en gång. Med min vanliga kläder på.
Jag vaknade nästa morgon av att jag fick sms. Eller jag fick varning för att min inkorg var full. Jag hade fått sms av en massa personer jag inte hade en anning om vilka det var. I alla stod det ungefär samma sak. Hur kunde du? jag ska döda dig! Han är min! eller något i den stillen. Jag visste att det var något med Justin. Men vad?
  Jag gick ner i köket, där mamma satt och läste tidning. Pappa hade redan åkt till jobbet.
- Vad är det här Hannah? mamma vissade mig en bild i tidning på mig gå ut ifrån resturangen somjag var på i går.
Helevte! Var det därför jag hade fått alla dessa sms? antagligen. Fan, fan, FAN!
- Hannah? Vad är det för något?
- Eh, jo det är så att jag dejtar en kille och..
- Och...
- Och...han är världens kändaste 16åring och jag var på dejt med honom igår och så var det massa papprazzi där och det var helt cray. Dem jagade mig hem och ja.
- Hannah, du vet väl att detta kan förstöra ditt liv?
- Hur då mamma?
- Det är inte bra att dejta en kändis. Han kommer bara att svika dig och ja.
- Nej, det kommer han inte. Håll käften!
- Du säger inte så till mig!
- Det bestämer fan inte du.
Jag tog min väska som stod kvar i hallen sen igår. Sprang ut och tog min bil och körde hem till Justin. Jag kunde koden till huset nu så jag behövde in prata i den lilla mikrofonen.
Jag knakade hårt på dörren. Han öppnade efter 30 sekunder.
- Åh Justin!
Jag kramade han. Men till min förvåning kramade inte han mig.
- Vad är det? är det något fel? frågade jag.
- Nej det är inget fel, eller...?
- För jag har en sak jag måste berätta, sa jag innan jag hann lyssna på vad han sa.
- Men Hannah...
Jag lyssnade inte.
- Min mamma är helt jävla dum i...
- Hej då Hannah, jag vill inte att du ska vara här just nu, så gå!
- Men va? vad är det du säger? betyder jag inget för dig längre.
- Inte just nu, för nu better du dig som värsta bitchen och tjej jag blev i kär i är ingen bitch. Så nej du betyder inget fö mig nu. Gå!

Tårana började att rinna ner för mina kinder. Jag startade bilen och åkte i väg. Jag stannade vid ett litet café några kvarter bort och tog en kaffe. Jag bara satt där och väntade. Fast jag visste inte vad jag väntade på. Men jag väntade i allafall på något. 
- Ursäkta mig fröken. Men vi stänger nu, sa han som stod i kassan.
- Oj förlått.
- Inge fara.
Jag lämnade en tjuga på bordet och gick ut och satte mig i bilen. Jag var för deprimerade för att ens starta bilen. Jag bara satt där. Efter ungefär en kvart om en bil jag kände igen. Det var Justin´s. Vad var han på väg? jag fick nu krafter och startade bilen. Och körde efter han. Men plöstligt var hans bil borta och jag såg han inte. Ä det var ingen idé. Det var säkert slut nu. Eller? vem vet? inte jag i allafall. Jag orkade inte ens bry mig för ögonblicket för jag skämdes så myckey över hur jag hade bettet mig. Jag ville bara att allting skulle vara som det hade varit dagen innan, innan vid hade gått till resturagen.
Jag tittade mig runt om kring. För att se om jag såg han. Men han var bort.
Knack. Det knackade till på bilrunt. Jag vände mig om....