Tidigare: ”Awa, ska vi börja göra oss iordning snart kanske, och sedan börja föra lite?” Jag och Justin nickade och tittade båda på henne. Då knakade det på dörren. Zara reste sig upp och gick och öppna. Efter någon minut kom hon tillbaka.

”Justin det är till dig.”

Justin:

Jag knöt ihop min båda händer och spände blicken i TV, som hängde på väggen rakt framför mig. Jag hade inte en blekaste aning vem som skulle komma hit och vilja träffa mig? Någon ifrån min familj kunde det knappast vara, för hur skulle dem få reda på att jag var här? Adam skulle till festen ikväll, och har var på tok för lat för att dra sig hit två gånger på en dag. Det var slut på alternativ där. Vem i hela världen var det som stod ute i hallen och väntade på mig?

 Jag reste mig upp ur den svarta soffan, som jag och Awa satt i. Jag kände Awas blick i nacken på mig och fick en rysning längs ryggraden. Jag gick förbi Zara som stod och tittade på mig i dörrkarmen in till vardagsrummet. Det låg ett täcke av spändhet och en jobbig tystnad över oss. Lukten av Marc Jacobs Parfym, Daisy kom som ett moln mot mig när jag passerad Zara. Det luktade gott, men en aning för mycket.

Ute hallen stod en utav dem personen jag minst hade anat att det skulle vara. Den personen jag minste ville att det skulle vara.

”Justin!” sa min mamma och tittade på mig med sorgsna ögon. Trots att jag hade vart borta ifrån henne i över ett år, visste jag precis vad den blicken betydde. Något var fel. Jag ville säga hej till henne och ge en henne kram. Men jag var tom på ord. Min mun blev som ett sandpapper. Jag kunde inte få ut ett ord.

”Justin, jag har en sak att berätta.” denna gång pratade hon med gråt i halsen. Det smittade av sig på mig. Det började svida i mina ögon. Jag drabbades av total panik och jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Trots att jag inte hade en blekaste aning om vad det var hon ville, eller jag kunde stryka över ”Vi vill att du ska komma hem Justin, vi älskar dig-” från listan. Jag svalade hårt och tittade henne i ögonen. Att se min mamma efter ett helt år, tog fram massa gamla känslor. Känslor jag hade gömt undan djupt inom mig. Mamma gick fram till mig och la sin lilla hand på min kind. Jag märkte att jag hade växt bra mycket sen jag senaste sent henne, då jag nästan fick nackspärr av att kolla ner på henne.

”Jazmyn ligger inne på sjukhus.”

Jag brast. Att hålla inne alla känslor jag haft inom mig i ett år, gick inte längre. Jag kände mig som en liten pojke igen. Precis som jag gjort igår kväll. Jag grät. Mamma höll om mig och för första gången på ett år kände jag mig trygg. Jag kände mig som en människa och inte ett missfoster som folk enbart ville ligga med och inget mer. En person som var älskad. Det kändes bra. Men så kom jag på vad det var mamma hade sagt. Jazmyn låg på sjukhus? 

”Vad är det med henne?” frågade jag desperat. Mitt hjärta gick i 180 och jag kallsvettades. Jazmyn. Plötsligt ångrade jag allt. Jag ångrade att jag hade stuckit och lämnat Jazmyn med min sjuka familj. Min idiot till pappa och mamma som för det mesta enbart tänkte på sig själv.

”Hon var på klassresa…”hon pausade, då det forsade tårar ner för hennes kinder. ”Bussen dem åkte i, krokade. Dem krokade med en stor last bil, nära en sjö, och voltade. Några få av eleverna ramlade ner i vattnet i bussen. Men dem flesta lyckades ta sig ut. Men inte Jazmyn.

Jag backade. Backade bak till väggen och ställde mig lutad mot den. Jag grät och visste inte vad jag skulle säga, eller lika så göra. Jag ville åka till Jazmyn nu och bara ta hand i hennes lilla hand, puss hennes panna och säga att allt skulle ordna sig, säga att ”storebror Justin var här. Nu.” Men jag kunde inte med att göra det mot henne. Kom in gåendes i hennes liv och låtsas som att inget hade hänt. Att var där för henne och att allt faktiskt skulle bli bra, för det hade jag inte en aning om det skulle bli.

”Du får hälsa henne att hon ska krya på sig. Jag vill att du går nu.” Sa jag och öppnade dörren. Mamma visste av erfarenhet att det inte var någon idé att försöka övertala mig. Så hon försökte inte hennes.

”Jag smsar hur det går.” Sen var hon ute ur dörren. Jag torkade bort tårarna ur ögonen och tittade mig själv i spegeln. Det syntes att jag hade gråtit. Men att skylla på att jag hade haft något i ögat, skulle nog också funka.

Jag gick in till Awa och Zara igen. Dem båda satt nu i soffan och pratade. Dem blev tysta när jag kom in och det kändes som det stod en elefant i rummet. Deras blickar visade att dem hade hört det mesta av det som hade sagts ute i hallen, trots att jag hade försökte dämpa mig, då var jag inte var speciellt stolt över min relation till mina föräldrar.

”Hur illa lät det på en skala mellan 1-10?” frågade jag rädd, för att dem skulle säga 11.

”Vi vet inte hela historian, så det lät antagligen värre än var det var, men en 7 kanske?” sa Awa. Jag gillade henne. Jag har alltid vetat vem hon är, men jag tror inte vi har utbytt mer än tre meningar till varandra.

”Säkert?”

”Säkert.” svarade hon. Hon reste sig upp ur soffan och log. ”Nu måste vi börja föra lite tycker jag, och lägga allt tråkigt bakom oss, för ikväll ska vi fan ge den! Men första fixa iordning här och sen fixa oss själv. Justin du fixar med musiken och jag och Zara fixar med snacks och bland dricka och sånt där i köket, deal?”

”Deal!” sa både jag och Zara. Hon tittade åt mitt håll och blev generad. Jag fick en känsla av att hon trodde att det var något mellan oss. Varför var det alltid så med tjejer? Så fort man hade legat med dem mer än en gång, eller ibland bara en gång, trodde dem att man typ skulle gifta sig? Eller i alla fall dem flesta tjejerna.

Jag gick bort till det stora högtalarsystemet som satt under tv:n och kopplade in Zaras macbook pro. Jag gick in på spotify och sökte fram min all in tonight. lista. Jag dubbelklickade på den och den senaste låten jag hade lagt till började spelas, vilket var: beam me up. Riktigt go låt.

”Bra låt val!” ropade Awa ifrån köket. Man kunde se in i köket ifrån vardagsrummet. Våra blickar mötes och vi log till varandra. 

Kort kapitel! Om ni har tur kommer det ett till idag. Då jag redan är klar med det, men måste läsa igenom det och sådär! Men kommentera, så lär chansen bli större! Kram Lina.