Jag pressade mitt ansikte hårt mot en kudde för att dölja mitt skrik. Tårarna rann som floder ner för mina kinder. Jag hörde hur mamma och pappa skrek på varandra inne nere i köket. Det skar i hela mitt hjärta, varje gång jag hörde mammas tårfyllda skrik.

”Hur fan kunde göra såhär emot mig, James? Hur fan i helvete kunde du göra så här emot mig?” hörde jag mamma skrika. Hennes röst var så nära på att brista, trots att jag var tyst, kändes det som att min skulle brista också. Jag orkade inte med deras bråk längre. Jag var trött på att det första jag gjorde när jag kom hem ifrån skolan, var att sätta mig på mitt rum och gråta. Gråta tills jag somna och sen samma visa när jag vaknade. Jag kunde inte komma ihåg sista gången jag åt något hemma, eller till exempel städade mitt rum, men med tanke på hur det såg ut, bör det ha vart ett bra tag sedan. Det fick vara nog nu. Jag fick en adrenalinkick och flög upp ur min säng. Men bestämda steg jag gick ut till mamma och pappa.

”Nu fan håller ni käften, kan i fatta det? Bara skit i varandra, skilj eller och pappa dra här ifrån, jag vill aldrig mer ser dig, ditt jävla missfoster, jag hatar dig!” Dem båda blev som förstenade. Mamma som höll i sin telefon släppte den redlöst ner på golvet och började storlipa. Även pappa fick en tår i ögat, men gick sedan bara iväg. Han var en såndär person som inte visade känslorna. Han ville inte visa sig svag, utan skulle alltid vara störst bäst och vackrast.

”Mamma du kan inte bo kvar här, du måste här ifrån. Pappa förstör den här familjen. Courtney har redan stuckit och gud vet om hon kommer tillbaka, troligtvis inte. Vi måste dra här ifrån. Jag vet att det var ett bra tag sedan du fick reda på att han var otrogen, men du sa ju att ni skulle försöka, ni har försökt och det funkar inte. Snälla jag orkar inte med det här längre!” Tårarna rann ännu en gång ner för mina kinder. Den enda gångerna dem inte hade gjort det de senaste hade vart när jag hade haft lektioner, för så fort dem var över hade jag sprungit in på toan.

”Jag vet gumman, jag vet. Vi ska flytta här ifrån. Jag har prata med jobbet och antagligen finns det ett jobb ledigt i Los Angels, som jag kan ta. Inget är säkert än, men jag hoppas på det.” Det kändes som att min haka föll till marken. Sa hon verkligen Los Angels, L. A i USA?

”I L.A?”

”Jag vet att det inte är i Stratford, men det finns inget jobb till mig här. Ja´ vill verkligen fortsätta att som journalist, för NEWS. och där är enda stället jag troligen kan göra det. Jag är ledsen att det inte är här, men det finns inte så mycket jag kan göra åt saken. Jag hoppas du förstår” Mamma hade en blick i sina ögon, som gav mig säkerhet, trots att hon själv såg ut som ett vrak lyckades hon övertyga mig. Jag ville flytta till L. A om det fanns möjlighet. Allt var bättre än att bo här med pappa.

”Det är okej. Jag förstår, jag vill flytta om det går. Jag går och ringer Courtney.” Hon nickade instämde till mig och fortsatte sedan att gråta. Pappa satt inne på TV-rummet och tittade på TV. Han brydde sig inte om att vi var förstörda, han var sjuk i huvudet. Jävla idiot!

Min vita Iphone låg med skärmen ner på mitt skrivbord. Jag tog ett stadigt grepp om den och letade upp Sistaaahi kontaktlistan. Jag hade inte en blekaste aning var Courtney befann sig, men hon klarade sig nog, det hade hon alltid gjort.  Redan som liten hade hon aldrig bett om hjälp, hon hade alltid klarat sig på egen hand och blev jämt sur när folk frågade om hon behövde en hjälpande hand. 

”Hej Rue, hur mår du?” svarade Courtney efter ett par minuter, med en ganska så hjälplös röst.

”Hej Courtney, skönt att höra att du lever, vart är du egentligen?” Jag struntade att tala om hur jag mår, då jag antog att hon hörde på min röst att det verkligen inte var bra alls.

”Jag är hos Brooke. Är det illa hemma? Jag har inte vågat ta mig hem. Förlåt för att jag bara lämnade dig där hemma, känner mig som en hemsk syster.”

”Det är du verkligen inte. Tro aldrig det, Courtney. Men du, mamma har troligen fått ett jobb i L. A.”

”Vad sa du? L. A, som i USA, fy fan vad nice! Nej men gud förlåt, jag ska inte vara glad nu, förlåt mig Rue.”

”Det är okej. Kommer du flytta med oss, om vi flyttar dit? Jag tror inte jag skulle klara av det utan dig, sis!” Gråten satt i halsen, men jag höll ihop för att inte brista. Jag vill visa mig stark inte för Court. Eller starkare än vad jag brukade vara.

”Klart jag gör! Jag skulle aldrig lämna dig ensam med mamma. Jag älskar henne, mer än mest, men jag vet hur hon kan bli när hon är deprimerade. Jag följer med utan tvekan!” En sten föll från mitt hjärta och jag kände mig lättad.

”Gud vad tur, jag var verkligen or…” Mamma kom inspringandes i mitt rum, med tårar i ögonen, såklart. Fast den här gången var det inte ledsna tårar utan glädjetårar.

”Jag fick det. Jag fick jobbet i L. A, vi flyttar om fyra dagar!” Tjöt mamma av glädje, och hoppade nästan upp i luften. Om fyra dagar? Hur i hela världen skulle vi hinna packa ihop alla våra saker?

”Hörde du Court? Fyra dagar!”

”Jag hörde. Jag kommer hem på en gång och börjar packa!” Vi avslutade samtalet och mamma tittade med tindrade ögon på mig. Det var otroligt skönt att se henne glad igen, trots att jag visste att hon skulle gråta sig till sömns. Det skulle antagligen jag också, med tanke på att jag hade fyra dagar kvar i Stratford, ynka fyra dagar. Fyra dagar till att tillbringa till med min bästa vän, Lola och lika så alla mina andra vänner.

”Men mamma, vart ska vi bo egentligen?”

”Jobbet skulle ordna ett hus till oss tillfället, tills vi hade hittat något eget. Det skulle tydligen vara jätte fint, ha pool och allt. Roligt va? Då kan du ju äntligen ha din 17 års fest, som du tjatat om så länge nu? ”

”Mm” Svarade jag, men kunde inte låta bli att le. Att flytta till L. A kunde knappts vara tråkigt. Alla kändisar bodde där, massa snygga killar, man kunde surfa och jag skulle ha en pool? Blicken föll till vår trädgård som i princip var grå. Det var november ute, så det gjorde en del till gråheten, men det är inte någon större skillnad i juli. I L. A är det alltid sommar!

”Nä du gumman dags at börja packa!” Hon gav mig en puss på pannan och gick sedan ut från mitt rum, nynnades på sin favorit låt – Angels, av Robbie Williams.

Fyra dagar senare

Jag stod med vidöppen mun och stirrade på vårt nya hus. Det var som att jag var med i en Hollywood film och var stenrik. Jag hoppades innerligt på att vi inte skulle vara tvungna att flytta här ifrån. Det var ett riktigt modernt och fint hus, med mycket fönster och var såklart vit. Trädgården innehöll både pool, jacuzzi och en ute bastu.

”Holy shit! Jag ångrar inte för en sekund att jag följde med. Det är ju hur fint och framför allt STORT som helst. Vart ska vi ha i alla rum egentligen?” Sa Courtney och log trimfunderande. Jag log tillbaks henne och gjorde en gest att vi skulle gå in. Mamma och Court följde efter mig in i vårt nya hem. Mamma visade oss våra rum och jag visste på direkt att jag skulle trivas. Mitt enda problem nu var att jag inte kände en enda kotte i hela landet. Jag hade aldrig besökt USA tidigare och nu bodde jag här. Det var galet! Undra hur skolan var här, var den lika sträng och hård som i Kanada, tro?

”När var det skolan började imorgon?”

”Jag har det på några papper ute i bilen.” svarade mamma och drog till med ett hånflin på läpparna.

”Vaddå bil?!” skrek jag och Courtney samtidigt.

”Jobbet vill inte att vi skulle behöva åka buss och gå överallt, så dem fixade en bil till mig och även en liten till er!” Om min mun hade vart vidöppen när jag såg huset, kan jag lova att det var ännu större nu.

”Vart stod de? Jag såg inga bilar när vi vart där ute?” Courtney lät uppspelet och såg riktigt glad ut.

”I vårat garage.” Det var så otroligt skönt att alla vara så glada. Både mamma och Courtney utstrålade en sådan glädje. Samma glädje dem hade haft inom sig, innan pappa hade vart otrogen och förstört allt. Pappa, undra vad han gjorde? Jag hade inte sagt ett ord till honom sedan jag sa ifrån, när han och mamma bråkade. Han hade inte varit hemma när vi hade gett oss av till flygplatsen. Om jag ska vara ärlig tror jag han var och grät. Vart vet jag inte, men känslan av att se sitt liv bara försvinna, hade nog slagit han och han kunde inte göra något åt det.

Senare den kvällen satt vi alla tre i vårt nya kök och åt take away. Till och med det var något ut över det vanliga. Jag hade en klump i magen inför morgondagen, då skolan väntade. Varje måndag hemma i Stratford hade vart likadana, gåt upp kvart i nio för att en timme senare möta Lola vid korsningen, gå till skolan och en timme senare gå samma väg hem. Undra hur det skulle vara här? Började jag lika sent?

”Du börjar halv tio imorgon, vännen.” Sa mamma som om hon hade läst mina tankar. Nu var klockan halv åtta, jag räknade på fingrar och kom fram till att det var fjorton timmar kvar tills jag skulle gå in på min första lektion på West Beverly Hills High School. Enligt mamma var det den skolan som dem hade spelat in på 90210 och The O.C på, vilket jag tyckte var ganska så coolt.

Väckarklockan ringde klockan åtta dagen där på. Jag var lite trött efter resan och tidsskillnaden som jag hade blivit drabbad av. Jag sträckte mig och gäspade stort in jag motvilligt klev upp ur sängen. Klumpen i magen från gårdagen var fortfarande kvar. Jag gick in i mitt badrum och satte på duschen. Det varma vatten vattnet gjorde mig en aning piggare och jag bestämde mig för att försöka vara positiva och försöka sluta tänka på klumpen i min mage, som verkligen inte ville försvinna.

När jag hade duschat klart gjorde jag dem klassiska rutinerna, tvättade ansiktet, sminkade mig och satte upp håret i en tofs för att det skulle torka snabbare och valde sedan kläder. Ett par midja short, och ett vitt linne fick det bli och ett par vinröda vans. Mamma hade redan åkt till jobbet, men Courtney stod och gjorde pannkakor i köket, vilket gjorde att det luktade bränt. Hon var sämst i världen på att laga mat, så jag förstår inte ens varför hon försökte sig på det. Hon skrattade när jag kom ner till henne i köket och jag rynkade på näsan av lukten.

”Jag vet, jag försökte verkligen, men jag lyckades inte speciellt bra.”

”Ja ser det, jag hinner dock inte äta. Skulle tydligen till expeditionen innan för att få mitt schema och lite sådär. Jag tar bilen.” Det sista lät underbart och säga. Jag tar bilen, jag tar bilen, jag tar bilen. Jag skulle kunna fortsätta säga det i evigheter. Hemma i Stratford hade vi endast haft en bil och den hade alltid pappa och han ”jobbade” alltid över, (med jobbade menade jag var otrogen mot mamma).

”Gör du det, lycka till nu syrran! Lycko kram, get over here!” Typiskt henne, alltid en lycko kram när man skulle göra något.

West Beverly Hills High School, eller West Bev som eleverna här kallade det, var bra mycket större än min första skola. Det gick elever överallt. Jag satt inne på expeditionen och väntade på att det skulle bli min tur.  

”Kom ihåg vad jag har sagt nu Mr. Bieber. Det är sista gången jag varnar dig. Om det händer än gång till blir du avstängd!” En man, som skulle vara min rektor tydligen, kom ut ifrån sitt kontor med en kille i min ålder jämte sig. Killen hade brunt kort hår som passade han perfekt, hasselbruna ögon och läppar som var hjärtformade. Han såg på mig och log. Han var som en levande Photoshop exempel, helt perfekt. Inte en enda lite detalj i ansiktet som var fel, så som en finne eller liknade, utan perfekt.

”Ja lovar, ska inte hända igen.” Mumlade killen som tydligen heter Bieber i efternamn och tittade sedan en gång till på mig innan han gick ut och försvann.

”Miss. Adams din tur! Jag log och gick in på rektorn kontor. 

---

Sådär! Nya storyn - Trust is something you have to earn. Vad tyckte ni? Såklart ganska seg i början. Men jag ska verkligen försöka göra så att ni lr känna karaktärerna. Och sen har jag inte bestämt vem som ska spela Rue Adams än. Ungefär lika många som tycker Kylie Jenner och Ariana Grande. Och en del tycker Nina Dobrev, tycker dock hon känns lite för gammal för Justin, men jag vet inte. 

VILL NI HA MER IKVÄLL? KOMMENTERA!!