Tidigare: ”Justin, vi har diskuterat det du sa innan och vi har kommit fram till att du kan kontakta skivbolaget.”

”Är ni seriös?” Jag släppte mina bestick och stirrande intensivt på dem.

”Ja Justin, men du måste lova oss att inte skämma ut oss. Vi vill inte att det ska bli som det blev med James för Dixons och deras familj. Han förstörde allt för dem. Är det förstått?” Mammas röst var skrap.

”Det är förstått.”

”Bra.”

Jag satt i min mjuka säng och log triumferande. Min plan hade lyckats. Dock skulle jag svika föräldrar totalt och dem skulle antagligen aldrig prata med mig igen, men det var en smäll jag fick ta. Jag skulle släppa en skiva och ge pengarna till Stefan och hans gäng. No turning back.

 

Scooters kontor var ganska tomt och trist. Jag hade förväntat mig något lite mer exklusivt. Jag sitter i en läder fåtölj med Scooter framför mig. I mellan oss är ett skrivbord i mörk ek. Det syns att det är nytt för det är inga repor alls och det nästan glänser.

”Så Justin. Du vill verkligen det här? Förra gången stack du och lämnade skivbolaget i ett dåligt stadie, jag hopps inte det händer igen.”

”Jag vet och jag ber så hemskt mycket om ursäkt för det. Jag vill verkligen satsa på musiken.” Scooter ler. Han har alltid trott på mig och blev så ledsen när jag la av för något år sen.

”Bra. Jag har pratat med skivbolaget och dem går med på att du får släppa ett album med 18 låtar, vilket är otroligt med tanke på hur länge du har vart borta och hur du lämnade oss den senaste gången.” Jag nickade tacksamt. ”Men det finns en sak.” Jag suckade djupt, nu kommer det. Något hemskt som kommer göra att jag kommer backa ur och allt kommer åka åt helvete. ”Du måste vara klar med albumet om tre veckor.” Min mun formade sig som ett O och jag bara gapade. Tre veckor, för 18 låtar, som inte ens var skrivna än, det var ju för fan helt jävla omöjligt.

”Men jag går ju i skolan?”

”Du får lösa det, men är det inte klart inom tre veckor, är det tack och adjö på det här bolaget, är det klar fattat?” Jag nickade och bet mig samtidigt i kinden för att inte kasta ut något otrevligt mot honom.

 

Jag gick med förbannade steg ut emot bilen, som precis som alltid stod parkerad under ett träd för att undvika varma sätten. Jag öppnade dörren argt och stängde den med en rejäl smäll. Jag slog hårt på ratten med båda händerna och lutade sedan huvudet mot dem. Jag var så arg på mig själv. Arg över att jag hade låtit mig själv hamna i den här situationen. Jag fucking hatade Stefan och hans gäng. Fan. Helvete. Jävla. Skit.

 

”Justin!” Jag snodde runt i korridoren och mötes av en leendes Rue. Hon var klädd i ett par midjeshorts och ett vit transparent linne, med en svart lång kofta över – snygg som vanligt. Jag såg i ögonvrån Dixon och Liam komma gåendes emot mig och vände mig genast om igen.

”Ey man, vart var du igår? Du missade festen totalt!”

”Det var det sjukaste på länge.” Fortsatte Liam och slog till mig på armen. ”Tjejerna var helt otroliga. Var så många att jag inte ens kommer ihåg hur många det blev tillslut!” Dixon gjorde en high-five med honom och dem båda log stolt.

”Justin, ska vi ses idag eller?” Jag kände en hand på min axel och vred lätt på huvudet, för att se Rue stå där. Dixon och Liam skrattade lätt och tittade undrande på mig.

”Haha, va?” Sa jag och skrattade lätt.

”Ja vi bestämde ju det igår? Eller du kanske ska göra något annat?”

”Tror nog han har liiiite bättre saker att göra, än att hänga med skit från Kanada.” Sa Liam uppkäftigt mot Rue. Det tog emot delvis för att jag själv är ifrån Kanada och för det andra för att Rue verkligen inte var skit. Men det var som att någon hade lagt något i min mun och jag fick inte fram ett ord.

”Justin?” Jag tittade frågande på henne. ”Men skit i det då, idioit!” Hon sprang där ifrån sekunden senare och svängde in på toan. Helvete.

 

Rues perspektiv:

Jag vet inte vad det var med mig, men jag hade världens humörsvängningar och att bli dissade av Justin framför hans kompisar gjorde inte det hela bättre. Jag gick in på toaletten och böjde mig ner för att kolla så att ingen var inne på toan. Jag satte mig inne i ett bås på tjejtoaletten och lät tårarna bara rinna ner för mina kinder. Jag var arg på mig själv igen, för att jag hade låtit en kille ta över mitt liv. Att jag hade blivit så involverad med någon annan, var inte bra för mig. Jag var bättre av på egen hand. Jag slutade genast gråta när jag hörde att dörren öppnades och någon kom in.

”Rue?” Det var Justin.

”Gå.”

”Kan jag få förklara?” Sa han ledsamt. Jag torkade mig helt fri från tårar och gick ut från båset. Precis framför mig när jag kom ut fanns en spegel. Mina ögon var rödsprängda och jag visste att hon skulle se att jag hade gråtit, fan.

”Rue, förlåt.” Justin vände sig bort från mig och ställde en soptunna framför dörren så att ingen skulle komma in. ”Jag vet att jag betedde mig som en idiot. En stor jävla idioit. Men jag är sån. Jag vet inte varför och jag önskar att jag inte var det. Men jag är rädd för att komma folk nära. Jag är rädd för känslor. Jag är inte bra på sånt här. Jag umgås inte med tjejer. Jag ligger med dem och sen jag drar jag, men du har fått mig att funderar. Fått mitt att känna och det gör mig rädd. Jag vill inte såra dig Rue. Allt annat än det. Men det är svårt, jag är psykiskt skadad när det kommer till känslor, förlåt.” Jag stod stilla med en mun formad som ett O. Vad skulle jag svara på det. Jag hade inte lust att bråka och ville bara krama om honom.”

”Det är okej. Jag är här.” Jag tog hans båda händer och tittade han i ögonen.

”Du måste tro på mig när jag säger att jag verkligen inte ville skada dig Rue. Du kommer märka snart ändå att jag är helt störd och att du aldrig vill ha något med mig att göra. Men jag ska verkligen försöka.” Jag släppte taget om hans händer och la dem på båda sidorna av hans kinder.

”Alla har vi brister.”

 

 

Justins perspektiv:

 

Jag satt ute på balkongen och tittade ut över havet som var precis utanför. Jag var sur på mig själv, igen, över det faktum att jag var så sjukt jävla otacksam. Jag hade ett liv som alls drömde om, rika föräldrar, stort hus, tjejer på kö osv. men ändå var det inte tillräckligt för mig och jag hade inte en aning om varför. Eller nu var de det. Sen jag träffade Rue hade allt blivit mer okej och jag gillade mitt liv mer och mer, men självklart kommer Stefan och hans gäng in i bilden igen och gjorde att jag inte gillade det lika mycket längre. Jag låg där mitt emellan att gilla och hata och det var så himla lätt att tippa över till andra sidan.

”Vad tänker du på?” Jag ryckte till. Jazzy stod i dörröppningen och log.

”Inget, min lilla prinsessa, vad tänker du på?” Hon ryker på axlarna precis som hon alltid gör när hon vill något och sakta fram emot mig.

”Eh, jo jag behöver hjälp med en grej.” Jag höjde med ena ögonbryn och log mot henne.

”Jaså det säger du, vad behöver du hjälp med då?” Hon ställde sig jämte mig och lutade sig fram och viskade i mitt öra,

”Det är en kille jag är kär och jag behöver hjälp med att åka till honom.” Jag kunde inte låta bli att skratta lite lätt, då Jazzy var överdrivet söt.

”Jag kan nog hjälpa till med det, vart behöver du åka?”

 

Jag såg Jazzy göra sig iordning för att åka, ifrån bilen där jag satt. Hon drog på sig sina finaste kläder och lekte stor med hjälp av ett läppglans. Trots att jag bara ville le åt Jazzy och för att jag var glad för henens skulle, tryckte det Scooter hade sagt till mig igår ner mig. 18 låtar klara och inspelade om tre veckor. Jag hade inte en enda låt. Inte en enda. Hur skulle jag hinna? Sekunden senare började min mobil vibrera i fickan.

”Justin!”

”Hej det är Rue. Vad gör du?” Jag log.

”Ska köra min lilla syster till någon kille. Vad gör du babe?”

”Naaaw, vad gulligt jag vill också ha en lilla syster.”

”Vill du hänga med? Eller du kanske har något annat för dig?”

”Som svar på din andra fråga, så nej. Jag har inget för mig alls. Jag hänger gärna med. Vi kan la göra något efter också?”

”Självklart babe, jag är hos dig om 10.”

”Super, puss!” Hon la på och direkt efter började min mobil vibrera igen och Jazzy hoppade in i bilen. Jag startade bilen och körde mot Rues hus.

”Justin här.”

”Tja Justin, det är Scooter!” Jag suckade.

”Zup?”

”Jo jag har pratat med skivbolaget igen och du har gett dig lite mer tid, fyra veckor.” Jag pustade ut. ”Och dem går mer på att fixa lite låtskrivare så att du slipper skriva allt.”

”Nej, det är lugnt. Jag kan göra det. Jag vill att det ska vara min musik, ingen annans.”

”Är du säker på det? Det är ändå 18 låtar och du måste ju samarbeta med några artister som jag sa igår.”

”Fixar du samarbetarna, så fixar jag musiken. Hejdå!” Jag klickade snabbt på avsluta samtal, så att han inte skulle kunna säga emot.

 

Rue satt nu jämte mig i bilen och vi släppte av Jazzy utanför ett stort blått hus, som såg ut att var helt nybyggt. En liten kille i Jazzys ålder kom ut och möte henne och gav henne en super söt puss på kinden. Jazzy vinkade hejdå till mig och Rue och gick sedan in.

”Åh hon är ju sötare än sötast.” Sa Rue.

”Är inte jag liiite sötare?” Jag vände blicken åt Rue som log som en sol, det klädde henne.

”Njaa tvek.” Jag gjorde mig till för att få till dem perfekta puppy ögonen. Rue himlade med ögonen.

”Okej, fine. Du är sötare.” 

---

Vad tycker ni, KOMMENTERA!!!

 

NI VILL ATT JAG SKA UPPDATERA OFTARE, MEN NI KOMMENTERAR INTE, SKÄRPNING! JAG SKRIVER BARA NÄR JAG FÅR KOMMENTARER.