Tidigare:

”Rue.” Hon ryckte till och vände sig om. Hon såg förvånansvärt bra ut för någon som har haft matförgiftning.

”Hej Justin, vad gör du här?” Hela hennes ansikte såg otroligt förvånat ut.

”Min mobil dog, så jag kunde inte ringa. Jag ville bara säga att Mrs. Smith sa att vi kunde lämna in när du mådde bättre, alltså när som helst, knäpp som hon är. Så ta den tid du behöver på dig.”

”Puuh. Vad skönt. Har vart så orolig hela dagen.”

”Ah men det är lugnt, så du kan lägga det bakom dig nu. Hur mår du?”

”Bättre, tack. Jo Justin det var en sak jag ville fråga dig.” Jag nickade. ”Vet du vem Jason Bieberle är?”

Jag fick en stor klump i min mage och drabbades av panik. Vad skulle jag svara?

 

---

 

 

Rues perspektiv:

Justin hade lämnat rummet i en väldans fart i samma sekund som jag hade nämnt Jason Bieberle. Varför? Frågor snurrade runt i mitt huvud och jag blev bara mer och mer förvirrad för varje sekund som gick. 

”Gumman, känner du dig bättre?” Mamma kom in genom dörren med en bukett blommar i handen. Plast blommar för att vara exakt, jag nös alltid så värst av färska blommar när jag inte hade tagit mina dagliga tabletter, vilket jag inte hade gjort nu när jag hade vart dålig i magen.

”Jag mår bättre mamma. Hur går det med Courts jobb intervjuer?”

”Det är hon och en till kvar nu. Så hon är super nervös där hemma. Det är därför hon inte hängde med hit.”

”Jag förstår, önska henne lycka till ifrån mig.” Mamma log och smekte min kind. Lukten av Victoria Beckhams parfym drogs till min näsa och lukten av mamma fyllde den.

”Vill du att jag ska sova över här med dig?”

”Nej mamma åk hem. Du hatar sjukhus sängar och du kommer bara bli på dåligt humör. Du gör bättre nytta hemma med Court. Hon behöver dig nog mer än vad jag gör.”

”Är du helt säker, Rue? ”Jag himlade med ögonen. Jag älskade min mamma mer än något annat. Men hon var på tok för mycket överbeskyddande och blev lite för mycket ibland. 

”Jag lovar dig mamma, men du får gärna åka och köpa ben&jerrys till mig.” Hennes ansikte fylldes av glädje och hon skakade glatt på huvudet.

”Det tycker du va? Vilken smak?”

”Half baked.” Hon reste sig upp ifrån pallen som stod jämte mig säng och gav mig en lätt puss i pannan innan och gick ut ifrån rummet. Jag tog upp min mobil och tittade instagram, samt facebook. Tio nya gillningar på min bild på instagram och några ”krya på dig” inlägg på facebook. Det hade knappt hänt något på varken facebook eller instagram på hela veckan.

Fönstret stod lite lätt på glänt och en kallvindpust kom emot mig. Jag rös till när den kalla vinden snuddade vid min hud och jag drog täckte närma om min smala kropp. Två sekunder senare knackade det på dörren. Jag vände huvudet åt dörren håll och jag skämtar inte när jag säger att min haka föll till marken. Där stod pappa. Min pappa.

”Hej Rue, hur mår du?” Jag var trött på att svara på den frågan, men jag hade nog inget val.

”Bättre.” Jag tänkte inte visa någon som helst glädje över att träffa han igen. Han var en idiot och jag hatade honom.

”Jag såg på instagram att du låg på sjukhus. Här.” Han sträckte fram en liten ask i svart, med lite snören runt.

”Jag vill inte ha något av dig.”

”Ta den.” Jag hade älskat presenter och det var svårt att stå emot viljan att öppna den. Jag ville både öppna den men ändå inte. Jag ville inte glädjas åt det han hade gett mig, men samtidigt kanske det var något jag verkligen ville ha där i.

”Fine.” Jag drog av snöret och öppnade den lilla asken. Min föll upp. Där i låg en ring i silver från Guldfynd by Kenza, ett svenskt märke som jag älskade. Min pappa jobbade ibland i Sverige nämligen, så det var på det viset jag visste om det och sen läser jag även Kenzas blogg ibland. Ringen var en trekant och i min storlek.

”Tack pappa, du hade verkligen inte behö….”

”Jo det behövde jag. Rue jag vet att jag har bettet mig som en idioit och du anar inte hur mycket jag ångrar mig.

”Det är lite försent att tänka på det nu pappa.”

”Jag skulle kunna göra vad som helst för att få er att flytta tillbaka till Kanada. Jag saknar er.”

”Jag vill inte höra det, pappa. Lämna oss ifred.

”En half baked serverad!” In genom kom mamma med huvudet mot marken. När hennes blick föll upp tappade hon glassen hon höll i handen och stannade upp. Hon blev helt förstenade och även hennes haka föll ner till marken.

”Vad i hela helvete gör du här! Stick!” Hennes rädsla i rösten hördes lite bakom den som försökte verka stark. Mamma blev alltid svag i pappas närhet.

”Karen. Du måste förlåta mig. Jag älskar er och jag saknar er.”

”Jag hatar dig, hatar dig så mycket att det knappt finns rum för något annat i hela min kropp. Jag hatar dig. Du har förstört mitt liv din äckliga gubbjävel. Att ligga med sin elev. Hur fan kunde du. Ditt jävla äckel!”

”Karen, snälla. Det var ett misstag jag vet det. Du anar inte hur mycket jag ångrar mig.”

”Du ska bara vet hur mycket jag ångra dem 34 åren jag har vart tillsammans med dig. Fy fan för dig!” Mamma var svart i ögonen och jag kände mig osynlig. Dem hade inte släppt blickarna ifrån varandra, sen dem började bråka. Mammas blick för fylld av ilska, rädsla och sorgsenhet. Jag tyckte så synd om henne, men jag visste inte hur jag skulle hjälpa henne.

”Kan ni dra? Båda två. Och ge mig min glass.” Dem båda två blev knäpp tysta och vände sin blick emot mig i chock.

”Förlåt gumman, det var inte meningen.”
”Stick, bara stick.” Mamma la upp glassen i min säng och tog ut en sked hur sin jacka ficka och gick ut. Även pappa lämnade rummet. Jag hörde deras bråk fortsätta ända tills dem kom till slutet av korridoren så dem gick en genom en dörr. Jag slet bittert upp locket från förpackningen av glassen och tog en sked. Jag finns hjärnfrys och skrek lätt till, det var bland det värsta jag visste. Jag var så uttråkade och jag ville bara åka hem. Hem till min säng och TV. Mina föräldras bråk hade fått mig att känna mig obekväma. Varje gång jag tittade emot dörren såg jag dem bråka. Bråka hemma i Kanada. Mamma gråta och pappa vara helt stila i blicken och i kroppen, som en staty. Han var en idioit. Jag ville här ifrån. Min mobil låg jämte mig i sängen, jag tog den i min vänstra hand och låste upp den med ett drag över skärmen. Jag gick in på meddelanden och tryckte upp min och Justins konversation, som inte var speciellt lång – tyvärr.

Justin, vill du göra mig en tjänst?

Jag väntade irriterande på ett svar.

Beror på vad det är.

Jag log över det faktum över att hans hade svarat, då jag inte hade trott att han skulle göra det. Jag kliade mig lätt i bakhuvudet och reste mig upp ur sängen.

Kan du hämta mig på sjukhuset? Jag orkar inte vara kvar här. Ända sedan jag hade vart liten hade jag haft otroliga humörsvängningar och ”svängningar” över huvud taget och jag påverkade väldigt lätt av andra. Mamma och pappas bråk hade lett till en ny sväng.

Du ska väll inte hem förens först imorgon? Jag svarade irriterande. Sen när bryr han sig om vad man ska göra?

Hämta mig bara, nu. Jag går ner.

Jag tog min väska och mina grejor jag hade i rummet. Byte om till ett par shorts och ett vitt linne. Att jag inte hade fått i min någon mat, som hade stannat i kroppen kändes. Dock hade droppet jag fått här hjälpt mig. Jag var fortfarande en aning yr, men jag ville inte vara kvar här. Jag gick ut ur rummet och jag visste att jag var tvungen att passera väntrummet, där mamma och pappa var, så jag tog på mig en stor stråhatt, som jag av någon anledning hade med mig. I min hand tog jag det senaste numret av ELLE och höll fram för ansiktet. Hoppas nu bara ingen såg att det var jag. Trots det faktum att jag inte hade fått ett svar på om Justin skulle komma och hämta mig, kände jag bara på mig det. Jag visste att han skulle stå ute på parkering med sin svarta Range Rover lutade mot huven och vänta på mig. Jag bara viste det. Irritationen över mamma och pappa var fortfarande stor och jag hade ingen vidare större lust att åka hem. Så vart skulle jag ta vägen?

 

Precis som jag hade anat stod Justin utanför sjukhuset, lutad mot huven i svarta brillor och tittade på mig. Han log när han såg min komma och gick och möte mig.

”Jag tar den där. ”Han tog min väska jag hade på axeln och la i den i sin bi. Han öppnade sedan bildörren åt mig och jag hoppade in. Lukten av Justins parfym träffade mig och jag himlade med ögonen, den luktade himmelskt.

”Så Miss. Bad, vart ska du? ”Justin satte sig i bilen och startade den.

”Miss. Bad, haha.” Vart jag skulle kunde jag inte svara på, så jag ignorerade det.

”Rue, vart ska du?” Jag svalade hårt.

”Ehm, juste jag vet inte vart jag ska. Jag har inte riktigt någonstans att ta vägen.” Jag tittade ner emot min mobil, klockan var nästan halv nio, jag skulle behöva någonstans att sova.

”Vaddå, ska du inte hem?”

”Jag vill inte hem.” Justin började köra ut ifrån parkeringen. I en riktning jag inte kände igen och jag hade inte någon som helst aning om vart vi var påväg. Justin satte på radion och passade nog sattes One Time med Jason Bieberle på. Jag vågade inte fråga om han igen, för att jag var rädd att han skulle bli arg. Jag hade fått den känslan förra gången jag hade nämnt han på sjukhuset, att Justin blev arg när man pratade om honom. Jag förstod dock inte varför. Det var som att man träffade en öm punkt.

 

Vi körde en stund under tystnad, förutom radion som endast spelade låtar med Jason, för tillfället. Justin ansiktsuttryck gick inte att tyda.

”Så här bor jag! Du kan slagga här inatt om du vill, mina föräldrar är bortresta. Vi kan beställa pizza eller något.” Jag vaknade upp ur mitt tänkande och tittade framför mig. Framför mig var ett gigantiskt vit hus. Det såg ut som ett hus i en film, perfekt!

”Woo vad fint!” Vi klev ut ur bilen och snart hade var vi inne i huset.

”Du Rue. Jag vill prata om en sak med dig.”

”Jaha okej, vaddå?”

”Du vet han där Jason Bieberle?” 

---

Efterlång vänta är det här. Inte hunnit läsa igenom det. 

KOMMENTERA!