Tidigare: Rue kröp ner under mitt vita täcke och gjorde detsamma. Hon la sina händer under huvudet och vred sig emot mig. Hennes ögon tittade intensivt i mina och jag kände hur mitt hjärta började klappa. Vad var det med henne som gjorde mig så knäsvag?

”God natt Rue. Sov gott!” Hon log och jag gav henne en lätt puss på pannan.

Rues perspektiv:

Hela min mage var full utav fjärilar som flög omkring av lycka. Justins arm låg tätt om min midja, precis som när vi hade sovit i Liams pool hus. Hans parfym kände jag fortfarande en svag lukt av och hans hår såg fortfarande perfekt ut, trots dem 9 timmars sömn vi hade fått. Jag slickade mig om läpparna och försökte sedan ta mig ut ur Justins grepp utan att veka honom, frukost var det minsta jag kunde göra efter att ha fått sova här och fått mat igår kväll. Jag tassade ner till köket och tog fram alla ingredienser som behövdes till pannkakor och satte sedan igång med att blanda ihop allt. Jag nynnade på baby samtidigt. Jag märkte först efter att tag hur iskallt det var här inne.  Det var november och här i L.A var det alltid varmt. Min blick föll ut genom fönstret det öst ner regn och allt var gråt. Det var inte en människa på stranden och vågarna på havet var gigantiska.

Jag gick in till vardagsrummet som låg precis jämte köket och tog en filt som låg i soffan och placerade den över mina axlar. Den värmde lite, men jag hade helst haft ett par byxor på mig. Justins stora t-shirt var inget vidare värmeställe. Jag gick tillbaka in i köket och fortsatte med mina pannkakor.

”FAN vad kallt här är!” Justin kom gående ner i trappan emot köket. Han hade satt på sig en stor huv tröja och jogging byxor.

”Jag vet, vad har hänt?” Justin skakade på huvudet och ställde sig jämte mig.

”Vet inte? Stormen har la slagit ut värmegrejen eller något? Jag vete tusan!”

”Jag tror den har slagit ut strömmen, spisen funkar inte!” Sa jag i panik när jag insåg att det inte skulle bli några pannkakor till frukost. Justin tittade oroligt på mig och gick sedan ut till garaget via en dörr som fanns i köket. Jag följde efter honom. Han gick fram till ett stort skåp och fixade och trixade, men inget verkade funka. Justin gick suckade tillbaka till mig.

”Det är säkert strömavbrott på hela gatan, det finns inget jag kan göra.” Han lät besviken.

”Det är lugnt, vi får bara ta och äta något annat till frukost.” han nickade och log.

”Du får helt enkelt komma tillbaka och göra pannkakor någon annan gång.” Jag nickade och kände hur det hettade till om mina kinder. Han ville att jag skulle komma tillbaka.

Det fanns inget att göra. Att titta film gick inte längre för baterit på Justins laptop var slut. Tvn funkade fortfarande inte och att spela monopol var inte ett alternativ. Vi satt placerade i Justins säng och suckade båda två. Dem hade skickat ut varningar via facebook och alla möjliga saker, som du kan tänka dig ha som app på facebook, att det var strängt förbjudet att gå ut. Stormen var riktigt kraftig och det hade redan varit några dödsfall. Jag lutade mitt huvud emot Justins axel och svalade. Jag kände mig en aning yr och jag märkte varför jag skulle ha behövt stanna en natt på sjukhuset. Jag hade ont i magen och ville bara skrika, det var tusen gånger värre än mensvärk.

”Justin, jag behöver något smärtstillande.” Justins ansikte for snabbt till mitt. Hans ansiktsuttryck visade rädslas.

”Vad är det med dig?” frågade han otroligt.

”Jag är lite yr bara” ljög ja. Jag ville inte säga allt då skulle han garanterat gå ut i stormen och köra mig till sjukhuset. Jag klarade mig ändå. Han reste sig hastigt upp och gick in i badrummet som var hans egna och hämtade ett glas vatten och några vitatabletter till mig.

”Tack Justin.” Han la sig jämte mig igen och la nu sin arm bakom mig som stöd. Jag började se suddigt och snart sjunk jag in i en djup sömn.

Justins perspektiv:

Det var jobbigt att se Rue såhär. Jag ville inte se henne må dåligt utan jag ville att hon skulle må bra. Jag förtjänade mer att ligga där än hon. Hela hon skakade av sköld och hennes fina läppar var nu i färgen blå. Jag la mitt stora duntäcke över hennes smala kropp och kröp ner under det för att ge henne min värme. Jag kramade om henne så gått det gick. Sen somnade även jag.

PANG! Jag vaknade hastigt till och tittade ut emot min balkong där ljudet hade kommit ifrån och sedan ner bredvid mig. Rue såg likadan ut som innan. Utanför dörren, till min balkong, stod Liam. Han skrattade åt mig. Fan han fick inte se mig med Rue, absolut inte. Killarna skulle döda mig. Jag reste mig hastigt upp ur sängen och gick emot dörren där Liam stod, öppnade den och sa,

”Vada fan gör du här?”

”Du har fan all dricka här, vad tror du?” Jag skakade på huvudet förvånad över att han inte hade sagt något om Rue. ”Så Rue, vad fan gör hon i din säng. Du vet vad grabbarna kommer att säga. Speciellt när hon är en av dem där.” Jag tittade ner i marken, jag kunde inte hjälpa mig själv jag ville vara nära henne. Jag hade känt henne i vadå, en vecka? Men jag var liksom fast vid henne, hon förstod mig på något underligt sätt trots att hon knappt kände mig. Det var något speciellt med henne.

”Hon kom hit innan idag, hade ingenstans att ta vägen. Jag kan fan inte låta henne dö typ, Liam. Det förstår du också.” Han nickade instämmande.

”Kan du hämta drickan?”

”Vänta här och gör inget dumt.” Jag höll tummarna för att Liam inte skulle ge sig på Rue, men kåt som han var, vore inte det konstigt. Jag sprang ner till garaget där jag hade drickan och sprang sedan upp, men saktade av lagom före för att Liam inte skulle märka att jag sprungit.

Som jag hade förutsett, satt nu Liam på sängkanten och smekte Rue över kinden. Rue var utslagen av tabletterna hon hade tagit tidigare och hade inte kraft nog att göra motstånd. Jag visste inte vad jag skulle göra. Om jag försvarade Rue så skulle jag få skit av killarna, men annars skulle Rue antagligen bli våldtagen.

”Here it is!” Liam ryckte till och hoppade till min lycka ner ifrån sängkanten och emot mig. ”Du vet att man inte ska vara ute va? Dem har varnat överallt!”

”Sen när bryr du dig om vad man ska göra? Vad fan är det med dig?”

”Jag är bara lite yr. Det är nog därför. Hälsa killarna!”

”Va ska du inte med?” 

”Jag kan inte lämna Rue här med alla saker. Om hon hittar något är vi helt körda!” Han klappade till mig på axeln och nickade imponerat.

”Tur att du tänker biebs!” Någon minut senare var han ute i huset med flaket. Jag kunde andas ut. Jag gick och la mig i sängen igen och Rue vaknade till lät.

”Justin?” Sa hon så lågt att jag verkligen fick anstränga mig för att höra. ”Vem var här?” Jag svalade hårt.

”Det har inte varit någon här?” Jag ville inte ljuga för henne, men samtidigt orkade jag inte förklara.

”Men det var ju någon som tog på mig och jag kände att det inte var dina händer Justin. Det var någon här!”

”Du måste ha drömt Rue. Kom.” Jag lyfte upp henne lite lätt så att hon satt lutade mot mitt bröst. Jag drog min hand över hennes hår och hon log. Jag tror nog att hon var lite hög efter alla tabletter jag hade gett henne, men bättre det än att hon mådde dåligt!

”Justin?” Frågade hon.

”Ja, Rue?”

”Jag vill berätta en sak för dig, du får inte säga det till någon, okej?” Jag nickade. ”Du är super snygg!” Sen somnade hon.

”Tack så jätte mycket för allt Justin. Allt du har gjort det senaste dygnet har vart jätte snällt, verkligen! Jag lovar att make it up to you!” Hon stod framför mig utanför hennes stora vita hus. Hennes hår var slarvigt uppsatt i en boll och såg ganska trött ut, trots det var hon riktigt snygg.

”Det var inget Rue. Det är jag som ska tacka för sällskapet!” Jag hann inte stoppa mig själv från att säga det sista, men det var ju sant. Jag såg att Rues kinder blev lite lätt rosa och hon tittade ner i marken.

”Vi ses på måndag!” Hon sprang upp för trappan och in i sitt hus, sen såg henne jag inte längre. I samma ögonblick ringde telefonen.

Jag stressade ut ur min säng. Mitt huvud snurrade och jag ångrade genast att jag hade gått med på att festa på en söndag. Jag ställde mig framför spegeln och försökte rätt till mitt hår, men det var hopplöst! Det fick bli keps idag. Jag kliade mig i ögonen och såg sedan till mig rädsla att det låg någon i min säng. Fan. Jag gick fram till sängen och såg till min rädsla att det var Anni. Fan helvete hur kunde jag ha låtit det här hända? Och speciellt efter dem timmarna jag hade haft med Rue? 

KOMMENTERA. 

Inget i skolan den här veckan, så ska försöka fixa ett kapitel till så snabbt som möjligt! 

Tidigare:

”Så här bor jag! Du kan slagga här inatt om du vill, mina föräldrar är bortresta. Vi kan beställa pizza eller något.” Jag vaknade upp ur mitt tänkande och tittade framför mig. Framför mig var ett gigantiskt vit hus. Det såg ut som ett hus i en film, perfekt!

”Woo vad fint!” Vi klev ut ur bilen och snart hade var vi inne i huset.

”Du Rue. Jag vill prata om en sak med dig.”

”Jaha okej, vaddå?”

”Du vet han där Jason Bieberle?”

Justins hus var perfekt. Det var i ett och samma tema och det synts tydligt att det var ny renoverat. Det var vit med stora fönster, designmöbler, fina växter, stora tv-apparater, musik anläggningar och ja listan är lång. Justin hade lagt sig i en av alla tusen soffor huset hade att erbjuda och jag satt fint mitt emot han i en annan.

”Jo Rue. Jag vet inte hur jag ska berätta det här och jag vet helt seriöst inte varför jag berättar det. Det är ingen som vet det och du får absolut INTE berätta det för någon. Förstått?” Jag nickade och väntade spänt på att Justin skulle berätta det för mig. Det var något om Jason Bieberle, men vad?

”När jag var 12 ungefär la jag upp en video på youtube när jag sjung. Man såg bara en bild på mig och alltså inte när jag satt och sjung. Mamma tyckte det var för privat. Denna är video lyckades få en massa träffar och dem ville att jag skulle lägga upp fler och fler och fler. Det gjorde jag och efter några månader ringde en killen vid namn Scooter hem till oss. Han hade hört mig sjunga och ville träffa oss. Mamma och pappa gick med på det, men förvarande mig med att det mycket väl kunde bli så att han var en bluff.” Han tog en paus och tittade på mig. Jag spände min blick i honom, ivrig om att veta mer. Jag var fortfarande en aning förvirrad. Vad hade Justins tidiga tonår på youtube med Jason Bieberle att göra? Jag var helt lost.

”Fortsätt.”

”Det visade sig att Scooter inte var det och han gjorde så att jag träffade Usher och han blev min mentor och woops så hade jag ett skivkontrakt. Jag spelade in min första singel One Time och sen hela mitt första album My world.” Min mun föll vidöppen. Justin var Jason Bieberle?

”Men vaddå vänta lite här. Du är alltså Jason Bieberle?” Justin nickade generat på huvudet och kollade ner i den fluffiga gråa mattan som låg på golvet under våra fötter.

”Efter att mitt andra album kom ut var allt omkring mig kaos! Jag bodde då i Kanada i Stratford och vi visste att allt skulle bli kaos! Mina föräldrar var båda mitt uppe i sina karriärer och ingen av dem var villiga att släppa dem för min skull. Redan från första början hade vi sagt att vi inte skulle sätta ut mitt riktiga namn på skivorna och det blev då Jason Bieberle. Bilderna på skivorna är mig, men över photoshopade. Vi flyttade sedan till L.A för att ingen i Stratford skulle märka av något om mig och ja nu är jag är.” Jag var fortfarande en aning förvirrad över all information jag hade fått och visste inte riktigt vad jag skulle svara. ”Du får verkligen lova att inte säga det här till någon. Det är bara du och min familj som vet och jag vill att det ska stanna så.”

”Varför Justin? Varför vill du inte att någon ska få veta att du kan sjunga som en gud och har ett skivkontrakt? Varför inte? Vet du hur många det är som skulle kunna döda för något sådant?”

Justin suckade djupt och knäckte sina fingrar. Skakade på huvudet och tittade upp på mig.

”Jag är rädd.” Hela jag förvandlades till ett frågetecken. Justin Bieber rädd, i vilken värld händer det? ”Hela mitt liv har jag var världens bad-boy. Att kunna sjunga och sånt ingår inte i det paket. Jag ville inte förlora mina vänner över ett skivkontrakt så jag gick med på mina föräldras idé. Jag var rädd för att jag inte skulle ha någon kvar om jag blev känd och att ingen skulle gilla mig. Att jag skulle förändras och bli en tönt. Jag var rädd för allt.”

”Om du hade känt mig och berättat det här för mig för 4 år sedan hade jag aldrig låtit dig göra så här. Justin du har en enorm talang varför använder du den inte?”

”Det spelar ingen roll. Ingen kommer ihåg mina låtar nu ändå och jag skulle förlora allt.”

”Det låter kanske töntigt och jag känner knappt dig, men jag skulle vara där för dig Justin. Jag tycker verkligen du borde försöka.”

Justin reste sig upp ur soffan och ställde sig framför mig. Han tog min hand och vi gick upp till övervåningen. Där gick vi in i ett stort vit rum med utsikt över havet. Stranden var föll med high school elever som var glada över att helgen var här, taggad inför kvällens fest och drack öl ur röda muggar. Då kom jag att tänka på varför Justin hade valt att åka och hämta mig? Det fanns garanterat någon fest han skulle på, men han hade ändå valt att åka och hämta mig? Justin satte sig på kanten av en soffa och tog upp en gitarr. Drog ett drag över strängarna och tittade sedan djupt in i ögonen på mig.

”Hey, what's the situation?
I'm just tryna make a little conversation
Why the hesitation?” för tredje gången den här timmen föll min mun vidöppen när han började sjunga. Hans röst var tusen gånger så mörk som när han hade sjungit baby och one time och nu lät han ännu mer som en gud. Jag fick gås hud över hela kroppen och blev som förtrollad. När han sjunga sista meningen slöt jag ögonen och bara log som en sol inombords. Jag var helt såld på honom.

“Jag har tänkt. Tänkt så länge på att börja sjunga igen, men jag vågar inte. Någon dag kommer jag göra det. Jag vet bara inte när den dagen är. Jag har skrivit material för säkert fyra album och nu sitter jag här sjunger för dig och undrade vad fan det är med mig. Förlåt.”

“Du behöver inte be om ursäkt Justin. Jag älskar din låt och din röst. Den dagen du bestämmer dig för att spela in igen, lovar jag att stå där vid din sida.”

”Tack Rue.” Jag satt i en soffa och blickade ut över havet. Justin kom och satte sig jämte mig och log. ”Det är något med dig Rue Adams. Något med dig som gör mig annorlunda. Jag vågar vara mig själv i din närhet och jag… nä jag vet inte. Jag kan inte riktigt sätt ord på det.” Jag kände hur det hettade om mina kinder. Justin slickade sig om sina läppar. Hans blick flaxade mellan mina läppar och mina ögon, jag gjorde likadant. Våra huvuden lutades sakta längre fram emot varandra och snart nuddade våra pannor varandra. Justin skulle just trycka sina läppar mot mina när det ringde på dörren. Jag hoppade till av rädsla och ett lätt skratta lämnade Justins läppar. Han reste sig nonchalant upp och gick.

Justins perspektiv:

Fan Justin. Vad fan håller du på med? Kyssa Rue. Det skulle bara skapa problem. Onödiga problem jag inte hade tid med. Men det var ju något med henne. Något som gjorde att jag inte kunde hålla mig borta från henne, trots att jag visste att jag var tvungen. Jag ville vara nära henne, men jag var super rädd för vad folk skulle säga om dem såg mig med henne. Justin Bieber med en tjej på dejt? Alla hade trott att det var ett skämt. Det var inte jag, flickvänner var slöseri med tid och det var bara sex man ville ha, eller? Sedan den dagen jag först hade sett Rue hade jag blivit osäker om det faktiskt var det jag tyckte. Sedan min förra flickvän så hade jag alltid tänkt, aldrig mer tjej, men nu visste jag inte längre.

Jag öppnade porten till vårt hus. Utanför stod en pizza kille med en rödväska där vår hawaii pizza befann sig i. Han tog ut kartongen och sträckte över den till mig. Jag gav han en bunt med sedlar och gick sedan in med den kokheta pizzan i köket. Rue kom gående med små tysta steg in i köket någon minut senare. Hennes hår var lockigt och hängde fint ner över hennes axlar. Hon log blygt emot mig, samtidigt som hon tog en slice pizza. Hon tog en tugga,

”Aj vad varmt det är!” skriker hon till och lägger ifrån sig pizzan. Jag skrattar och torkar bort lite mat som sitter vid hennes mungipa. Hon ler emot mig och biter sig i läppen.

”Vad är klockan?” Avbryter hon mina tankar med. Jag tittar ner mot mitt armbandsur. Den är redan tolv. Tur att det inte är skola imorgon. Rue fortsätter att äta av den varma pizzan, lika så jag.

”Vad var den sa du?”

”Oj förlåt, glömde helt bort det. Tolv!”

”Jag är trött, är det okej om jag går och lägger mig?”

”Självklart! Jag ska visa dig mitt rum.” Rue stelnar till och tittar obekvämt på mig, sväljer hårt.

”Jag kan sova på soffan om du vill? Jag skulle gärna låta dig använda någon utav våra tre gästrum, men mamma håller på att renovera dem.” Rue slappnar av och ler.

”Det är lugnt.”

Vi går upp för trappan igen och in till mitt rum. Min stora kingsize säng är placerad i mitten och framför den hänger en 52 tum LCD-tv. Rues mun formar sig som ett O och jag skrattar till. Hon knuffar till mig på axeln och jag fortsätter att skratta.

”Det är bara ett rum du vet. Inget mer än så!”

”Det är så fint! Har du en tröja jag kan låna och sova i? Hade ju bara såndär sjukhus sak att soffa i på sjukhuset.” Jag hade nästan glömt bort att Rue hade legat på sjukhus.

”Rue hur mår du?” Hon log.

”Jag mår bra. Ingen fara alls, tack igen för att jag får sova här Justin!”

”Så lite så.” Jag gick in i min garderob och tog fram en stor tröja hon kunde låna. Samtidigt hörde jag att hon ringde någon vid namn Court, vem var det? Jag byte om till ett par pyjamas byxor och gick sedan ut till Rue igen.

”Here you go!” Jag kastade tröjan till henne. Hon gav mig en ”vänd-dig-om-jag-ska-byta-om!” blick och jag gjorde som hon sa. Dock hade jag en spegel perfekta placerad för mig att se vad hon gjorde och jag kunde inte annat än att le. Hennes kropp var bland dem snyggaste jag hade sett!

Rue kröp ner under mitt vita täcke och gjorde detsamma. Hon la sina händer under huvudet och vred sig emot mig. Hennes ögon tittade intensivt i mina och jag kände hur mitt hjärta började klappa. Vad var det med henne som gjorde mig så knäsvag?

”God natt Rue. Sov gott!” Hon log och jag gav henne en lätt puss på pannan.

Äntilgen här! Förlåt för lång väntan, men nu fick ni ju ett riktigt nice kapitel med enbart Rue och Justin! Så vad kommer hända här näst, KOMMENETRA!  

Tidigare:

”Rue.” Hon ryckte till och vände sig om. Hon såg förvånansvärt bra ut för någon som har haft matförgiftning.

”Hej Justin, vad gör du här?” Hela hennes ansikte såg otroligt förvånat ut.

”Min mobil dog, så jag kunde inte ringa. Jag ville bara säga att Mrs. Smith sa att vi kunde lämna in när du mådde bättre, alltså när som helst, knäpp som hon är. Så ta den tid du behöver på dig.”

”Puuh. Vad skönt. Har vart så orolig hela dagen.”

”Ah men det är lugnt, så du kan lägga det bakom dig nu. Hur mår du?”

”Bättre, tack. Jo Justin det var en sak jag ville fråga dig.” Jag nickade. ”Vet du vem Jason Bieberle är?”

Jag fick en stor klump i min mage och drabbades av panik. Vad skulle jag svara?

Rues perspektiv:

Justin hade lämnat rummet i en väldans fart i samma sekund som jag hade nämnt Jason Bieberle. Varför? Frågor snurrade runt i mitt huvud och jag blev bara mer och mer förvirrad för varje sekund som gick. 

”Gumman, känner du dig bättre?” Mamma kom in genom dörren med en bukett blommar i handen. Plast blommar för att vara exakt, jag nös alltid så värst av färska blommar när jag inte hade tagit mina dagliga tabletter, vilket jag inte hade gjort nu när jag hade vart dålig i magen.

”Jag mår bättre mamma. Hur går det med Courts jobb intervjuer?”

”Det är hon och en till kvar nu. Så hon är super nervös där hemma. Det är därför hon inte hängde med hit.”

”Jag förstår, önska henne lycka till ifrån mig.” Mamma log och smekte min kind. Lukten av Victoria Beckhams parfym drogs till min näsa och lukten av mamma fyllde den.

”Vill du att jag ska sova över här med dig?”

”Nej mamma åk hem. Du hatar sjukhus sängar och du kommer bara bli på dåligt humör. Du gör bättre nytta hemma med Court. Hon behöver dig nog mer än vad jag gör.”

”Är du helt säker, Rue? ”Jag himlade med ögonen. Jag älskade min mamma mer än något annat. Men hon var på tok för mycket överbeskyddande och blev lite för mycket ibland. 

”Jag lovar dig mamma, men du får gärna åka och köpa ben&jerrys till mig.” Hennes ansikte fylldes av glädje och hon skakade glatt på huvudet.

”Det tycker du va? Vilken smak?”

”Half baked.” Hon reste sig upp ifrån pallen som stod jämte mig säng och gav mig en lätt puss i pannan innan och gick ut ifrån rummet. Jag tog upp min mobil och tittade instagram, samt facebook. Tio nya gillningar på min bild på instagram och några ”krya på dig” inlägg på facebook. Det hade knappt hänt något på varken facebook eller instagram på hela veckan.

Fönstret stod lite lätt på glänt och en kallvindpust kom emot mig. Jag rös till när den kalla vinden snuddade vid min hud och jag drog täckte närma om min smala kropp. Två sekunder senare knackade det på dörren. Jag vände huvudet åt dörren håll och jag skämtar inte när jag säger att min haka föll till marken. Där stod pappa. Min pappa.

”Hej Rue, hur mår du?” Jag var trött på att svara på den frågan, men jag hade nog inget val.

”Bättre.” Jag tänkte inte visa någon som helst glädje över att träffa han igen. Han var en idiot och jag hatade honom.

”Jag såg på instagram att du låg på sjukhus. Här.” Han sträckte fram en liten ask i svart, med lite snören runt.

”Jag vill inte ha något av dig.”

”Ta den.” Jag hade älskat presenter och det var svårt att stå emot viljan att öppna den. Jag ville både öppna den men ändå inte. Jag ville inte glädjas åt det han hade gett mig, men samtidigt kanske det var något jag verkligen ville ha där i.

”Fine.” Jag drog av snöret och öppnade den lilla asken. Min föll upp. Där i låg en ring i silver från Guldfynd by Kenza, ett svenskt märke som jag älskade. Min pappa jobbade ibland i Sverige nämligen, så det var på det viset jag visste om det och sen läser jag även Kenzas blogg ibland. Ringen var en trekant och i min storlek.

”Tack pappa, du hade verkligen inte behö….”

”Jo det behövde jag. Rue jag vet att jag har bettet mig som en idioit och du anar inte hur mycket jag ångrar mig.

”Det är lite försent att tänka på det nu pappa.”

”Jag skulle kunna göra vad som helst för att få er att flytta tillbaka till Kanada. Jag saknar er.”

”Jag vill inte höra det, pappa. Lämna oss ifred.

”En half baked serverad!” In genom kom mamma med huvudet mot marken. När hennes blick föll upp tappade hon glassen hon höll i handen och stannade upp. Hon blev helt förstenade och även hennes haka föll ner till marken.

”Vad i hela helvete gör du här! Stick!” Hennes rädsla i rösten hördes lite bakom den som försökte verka stark. Mamma blev alltid svag i pappas närhet.

”Karen. Du måste förlåta mig. Jag älskar er och jag saknar er.”

”Jag hatar dig, hatar dig så mycket att det knappt finns rum för något annat i hela min kropp. Jag hatar dig. Du har förstört mitt liv din äckliga gubbjävel. Att ligga med sin elev. Hur fan kunde du. Ditt jävla äckel!”

”Karen, snälla. Det var ett misstag jag vet det. Du anar inte hur mycket jag ångrar mig.”

”Du ska bara vet hur mycket jag ångra dem 34 åren jag har vart tillsammans med dig. Fy fan för dig!” Mamma var svart i ögonen och jag kände mig osynlig. Dem hade inte släppt blickarna ifrån varandra, sen dem började bråka. Mammas blick för fylld av ilska, rädsla och sorgsenhet. Jag tyckte så synd om henne, men jag visste inte hur jag skulle hjälpa henne.

”Kan ni dra? Båda två. Och ge mig min glass.” Dem båda två blev knäpp tysta och vände sin blick emot mig i chock.

”Förlåt gumman, det var inte meningen.”
”Stick, bara stick.” Mamma la upp glassen i min säng och tog ut en sked hur sin jacka ficka och gick ut. Även pappa lämnade rummet. Jag hörde deras bråk fortsätta ända tills dem kom till slutet av korridoren så dem gick en genom en dörr. Jag slet bittert upp locket från förpackningen av glassen och tog en sked. Jag finns hjärnfrys och skrek lätt till, det var bland det värsta jag visste. Jag var så uttråkade och jag ville bara åka hem. Hem till min säng och TV. Mina föräldras bråk hade fått mig att känna mig obekväma. Varje gång jag tittade emot dörren såg jag dem bråka. Bråka hemma i Kanada. Mamma gråta och pappa vara helt stila i blicken och i kroppen, som en staty. Han var en idioit. Jag ville här ifrån. Min mobil låg jämte mig i sängen, jag tog den i min vänstra hand och låste upp den med ett drag över skärmen. Jag gick in på meddelanden och tryckte upp min och Justins konversation, som inte var speciellt lång – tyvärr.

Justin, vill du göra mig en tjänst?

Jag väntade irriterande på ett svar.

Beror på vad det är.

Jag log över det faktum över att hans hade svarat, då jag inte hade trott att han skulle göra det. Jag kliade mig lätt i bakhuvudet och reste mig upp ur sängen.

Kan du hämta mig på sjukhuset? Jag orkar inte vara kvar här. Ända sedan jag hade vart liten hade jag haft otroliga humörsvängningar och ”svängningar” över huvud taget och jag påverkade väldigt lätt av andra. Mamma och pappas bråk hade lett till en ny sväng.

Du ska väll inte hem förens först imorgon? Jag svarade irriterande. Sen när bryr han sig om vad man ska göra?

Hämta mig bara, nu. Jag går ner.

Jag tog min väska och mina grejor jag hade i rummet. Byte om till ett par shorts och ett vitt linne. Att jag inte hade fått i min någon mat, som hade stannat i kroppen kändes. Dock hade droppet jag fått här hjälpt mig. Jag var fortfarande en aning yr, men jag ville inte vara kvar här. Jag gick ut ur rummet och jag visste att jag var tvungen att passera väntrummet, där mamma och pappa var, så jag tog på mig en stor stråhatt, som jag av någon anledning hade med mig. I min hand tog jag det senaste numret av ELLE och höll fram för ansiktet. Hoppas nu bara ingen såg att det var jag. Trots det faktum att jag inte hade fått ett svar på om Justin skulle komma och hämta mig, kände jag bara på mig det. Jag visste att han skulle stå ute på parkering med sin svarta Range Rover lutade mot huven och vänta på mig. Jag bara viste det. Irritationen över mamma och pappa var fortfarande stor och jag hade ingen vidare större lust att åka hem. Så vart skulle jag ta vägen?

Precis som jag hade anat stod Justin utanför sjukhuset, lutad mot huven i svarta brillor och tittade på mig. Han log när han såg min komma och gick och möte mig.

”Jag tar den där. ”Han tog min väska jag hade på axeln och la i den i sin bi. Han öppnade sedan bildörren åt mig och jag hoppade in. Lukten av Justins parfym träffade mig och jag himlade med ögonen, den luktade himmelskt.

”Så Miss. Bad, vart ska du? ”Justin satte sig i bilen och startade den.

”Miss. Bad, haha.” Vart jag skulle kunde jag inte svara på, så jag ignorerade det.

”Rue, vart ska du?” Jag svalade hårt.

”Ehm, juste jag vet inte vart jag ska. Jag har inte riktigt någonstans att ta vägen.” Jag tittade ner emot min mobil, klockan var nästan halv nio, jag skulle behöva någonstans att sova.

”Vaddå, ska du inte hem?”

”Jag vill inte hem.” Justin började köra ut ifrån parkeringen. I en riktning jag inte kände igen och jag hade inte någon som helst aning om vart vi var påväg. Justin satte på radion och passade nog sattes One Time med Jason Bieberle på. Jag vågade inte fråga om han igen, för att jag var rädd att han skulle bli arg. Jag hade fått den känslan förra gången jag hade nämnt han på sjukhuset, att Justin blev arg när man pratade om honom. Jag förstod dock inte varför. Det var som att man träffade en öm punkt.

Vi körde en stund under tystnad, förutom radion som endast spelade låtar med Jason, för tillfället. Justin ansiktsuttryck gick inte att tyda.

”Så här bor jag! Du kan slagga här inatt om du vill, mina föräldrar är bortresta. Vi kan beställa pizza eller något.” Jag vaknade upp ur mitt tänkande och tittade framför mig. Framför mig var ett gigantiskt vit hus. Det såg ut som ett hus i en film, perfekt!

”Woo vad fint!” Vi klev ut ur bilen och snart hade var vi inne i huset.

”Du Rue. Jag vill prata om en sak med dig.”

”Jaha okej, vaddå?”

”Du vet han där Jason Bieberle?” 

Efterlång vänta är det här. Inte hunnit läsa igenom det. 

KOMMENTERA!